Dagens frågor; Europeiskt samarbete

—
Dagens frågor
Europeiskt samarbete
Att.Sverige inte är medlem av EG och därigenom inte heller deltar i det nybildade
Europaparlamentet innebär att vi står utanför många beslut. Framför allt står vi helt
utanför två viktiga kanaler till information
om europeiska frågor. Det finns dock
många sätt att trots detta arbeta för ett närmande mellan länderna i Väst-Europa.
I snart 25 år har Väst-Europas konservativa och krist-demokratiska kvinnor samarbetat i EFU, Europeiska Kvinnounionen.
Organisationen omfattar politiskt aktiva
kvinnor i 14 länder. Vid årets generalförsamling utsågs riksdagsledamoten Ingrid
Diesen, Stockholm till ny internationell ordförande, vilket kommer att medföra en än
starkare anknytning av Sverige till det övriga
Väst-Europa. Valet av en svenska, dvs en
representant för ett icke-EG-land, var synnerligen populärt.
Tolv av EFU:s medlemmar har valts till
ledamöter av Europaparlamentet, vilket
kommer att underlätta det fortsatta samarbetet. Sedan länge har EFU konsultativ status vid Europarådet. Unionen har nyligen
blivit medlem av FN:s ekonomiska och sociala organ Ecosoc och därigenom även knutits till FN. EFU har därmed rätt att sända
representanter till FN-konferensen 1980 i
Köpenhamn. Vid denna konferens kommer
delegaterna att redovisa åtgärder, som vidtagits sedan Kvinnakonferensen i Mexico
1975.
Riksdagsledamoten Ingrid Sundberg kom
direkt till generalförsamlingen från sammanträdet med FN :s flyktingkommission i
Geneve. Mot bakgrund av hennes skildring
av konsekvenserna av katastrofen med båtflyktingarna antogs en resolution angående
flyktingarna i Sydostasien. Medlemsländerna uppmanades att försöka få såväl regeringarna som frivilliga organisationer au intensifiera sina strävanden att hjälpa dessa
flyktingar.
Allt internationellt samarbete för med sig
något gott. Man uppnår ökad förståelse för
andra länders problem och får samtidigt 111a
infallsvinklar när man betraktar det egna
landets. De omedelbara konkreta resultaten
kanske inte alltid är så imponerande, men
arbetet måste bedrivas på lång sikt.
Socialdemokraterna har sedan länge sin
international. Det hade varit roligt om de
även kunde se på internationellt samarbete
av annan politisk färg litet mera generöst.
Beprövad erfarenhet
Till de många besynnerliga och oroande fe.
nomenen i dagens svenska samhälle hör bristen på respekt för kunskaper och beprövad
erfarenhet. Bland de många uttrycken för
detta fenomen kan nämnas den trankila
uppsyn med vilken krav på längre ledighet
och nya typer av ledighet från arbetet brukar mottas av politikerna. Det verkar inte
spela någon roll om folk på grund av föräldraskap, anhörigs sjukdom, studier, kompensation för nattarbete osv är borta från arbetet. Maskineriet förutsättes liksom klara sig
ändå. Än mindre tycks de politiska beslutsfattarna ha brytt sig om att reflektera över
vad denna frånvaro från arbetet kan medfö-
ra för konsekvenser för vederbörandes yr·
keserfarenhet och därmed för hans/hennes
effektivitet.
Sant är att många yrken inte har sådan
karaktär att själva yrkespraktiken spelar en
avgörande roll för förmågan att sköta arbetet. Men det finns kvalificerade uppgifter,
där bortfall av praktisk yrkeserfarenhet kan
få dystra följder.
Låt oss tänka på läkarens yrke. Det bör
nämnas i detta sammanhang. På läkarhåll
har man nämligen räknat ut att de unga
läkare, som nu går ut i yrkeslivet, kommer
att få ungefår hälften så stor erfarenhet i .
yrket under sin verksamma tid som de läkare, som i dag börjar ha ljänat ut. Den häpnadsväckande enkla förklaringen är att dessa nya läkare kan beräknas få så mycken
ledighet på grund av kompensation för passiv jourtjänst, föräldraskap, studier och annat att de inte under sin yrkestid kommer
upp i mer än c:a hälften faktiskt yrkesverksamma timmar jämfört med de äldre generationerna.
Att till detta lägga principerna för urvalet
till yrk t liksom den drastiskt försämrade
grundutbildningen vore tacksamt ur kritisk
synpunkt, men det för in på ett sidospår. Det
är bättre att fundera något över vad det innebär, att man i ett så utpräglat kvalificerat
yrke med så stort ansvar för medmänniskor
anser sig kunna acceptera bortfallande
)rkesverksamhet.
Därmed är det inte sagt att läkarna eller
andra specialister skall diskrimineras i förhållande till mindre kvalificerade yrkesmän.
~fen två frågor anmäler sig, envist och med
styrka.
Den ena: finns det inte möjlighet att skapa
former för kompensation eller socialt stöd,
som inte går ut över yrkeseffektiviteten?
Svar: det finns, nämligen om man sänker
marginalskatten!
Den andra: vad händer om marginalskatterna får fortsätta att provocera fram krav
på ledighet som kompensation eller på mer
socialt stöd som ersättning för löneförhöjning? Svar: ett socialekonomiskt sammanbrott.
315
Krångel – gammalt och nytt
De många antikrångelutredningarna har till
årets riksdag givit ett volymmässigt imponerande resultat, en proposition om cirka 400
sidor med bidrag – större och mindre –
från alla departement. Sakligt är propositionsinnehållet kanske mindre imponerande
men ändå beaktansvärt. En inledande översikt, som lagts i bl a Ola Ullstens mun, ger
några allmänna synpunkter på ämnet; det
påpekas med rätta att Sverige har en administration med nästan ingenting av den korruption (eller känslighet för mäktiga elements påtryckningar också i enskilda fall),
som otvivelaktigt finns på många andra håll i
europeisk västvärld.
Det är också bra att det sägs, att mycket av
den kritik, som riktas mot ”byråkratin”, med
större rätt borde riktas mot de politiska beslutsfattarna – det är regering och riksdag,
som skapat det hårda regleringssamhälle
som vi lever i. l det sammanhanget hade
man gärna sett ett allmänt uttalande, att
man just med hänsyn till krångeleffekterna
bör se upp och tänka sig för, innan man
inför nya regleringar. Tyvärr kan man ganska ofta konstatera, att den vänstra handen
icke alltid vet vad den högra gör. Samtidigt
som man presenterar sina antikrångelförslag lägger man fram nya propositioner, vilkas effekt kan bli långtgående detaljregleringar. Två aktuella regeringsförslag utgör
exempel härpå.
Det ena gäller 1975 års lag om förvärv av
hyresfastighet, vilken tillkom som ett medel
att bekämpa den flora av ogenerade fastighetshajar, som utvecklats särskilt i storstadsområdena. Det gäller folk som i långt drivet
profitsyfte missköter sina bostadsfastigheter
och struntar i hyresgästernas krav på anständig standard. För att stoppa denna kategori
316
har man dels infört den nämnda lagen, enligt vilken den som vill förvärva hyresfastighet är skyldig att söka hyresnämndens tillstånd, dels infört en lagstiftning om tvångsförvaltning av bostadsfastighet; enligt denna
lag kan den försumlige fastighetsägaren
fråntagas förvaltningen av fastigheten.
Det innebär tydligen en omfattande reglering, om man bestämmer att alla människor
som vill förvärva en bostadsfastighet måste
begära tillstånd hos hyresnämnden. Därför
var lagens giltighetsområde från början inskränkt till storstadsområdena. Nu har på
regeringens förslag beslutats, att bestämmelserna om tillståndsprövning vid förvärv av
hyresfastighet kan utsträckas till landet i övrigt, låt vara au tillståndsprövning skall ske
endast i de fall då kommunen begär det.
Härigenom har förutsättningar skapats
för au utsträcka den hårda reglering, varom
fråga är, till hela landet. Hade det inte varit
bättre att sörja för att man raskare än hittills
enligt bostadsförvaltningslagen kan ingripa
mot klart försumliga fastighetsägare, alltså
genom att ta ifrån vederbörande förvaltningen av den vanskötta fastigheten? Då
hade regleringen inskränkts till de verkligt
aktuella fallen, då hade hundratals hyggliga
fastighetsköpare sluppit springa till hyresnämnden och be om lov för sin affår och då
hade man sluppit utvidga hyresnämndsbyråkratin.
Den andra aktuella krångelpropositionen
gäller en ”bostadsanvisningslag”, som ännu
föreligger blott i form av en lagrådsremiss.
Den går ut på att fastighetsägarnas rätt att
hyra ut lägenheter i sina hus skall inskränkas
till förmån för kommunen; den innebär ett
stort steg mot Singapore-Svenssons krav på
obligatorisk bostadsförmedling. Kommunstyrelsen får rätt att besluta, att en viss del av
kommunen skall betecknas som bostadsanvisningsområde. Inom ett sådant område
skall kommunen kunna bestämma att antingen alla bostadslägenheter inom området
eller bostadslägenheter av visst slag (samtliga
tre-rums-lägenheter tex) skall upplåtas enligt bostadsanvisningslagens bestämmelser.
Om kommunen vill förmedla en ledig lägenhet, kan kommunen antingen föreslå, attlä-
genheten skall upplåtas till en viss bostadssökande, eller bestämma att upplåtelsen
skall ske till kommunen. Husägaren kan vägra upplåtelse till en bostadssökande men är
skyldig att upplåta lägenheten till kommunen, om denna begär det. Sker upplåtelsen till kommunen, kan kommunen upplåta
lägenheten i andra hand utan att något medgivande från husägaren behövs.
Här har man allts~. samtidigt som man
säger sig avskaffa en massa krångelfall, med
ett raskt grepp utvidgat vårt regleringssamhälle och skapat förutsättningar för att så
väsentliga områden av medborgarnas fria
handlande som fastighetsförvärv och bostadsuthyrning skall underkastas skärpt samhällelig reglering och kräva särskilda tillstånd; det är klart, att detta leder till ma
omfattande krångelkomplex.
Aktiv Ungdom
Många föräldrar har efterlyst alternativ till
Unga Örnars verksamhet inte minst nu när
de gör sin inmarsch i SIA-skolans obligatoriska fria aktiviteter. Vid den försöksverksamhet som i våras bedrevs vid Alströmska skolan i Stockholm sände Unga Örnar ut ett
meddelande till föräldrarna. Av detta framgick att barnen inte automatiskt blir medlemmar i Unga Örnar genom att delta i aktiviteterna inom skolans ram. Man lovade vidare att inte bedriva partipolitisk propaganda. ”De som leder filmverksamheten utgår
från de grundläggande värderingar som
finns inom arbetarrörelsen”, hette det dock.
Barnen uppskattar naturligtvis att få se
film gratis och går då också med kamraterna
till Unga Örnars ordinarie verksamhet. Och
visst påverkas barnen vid en diskussion om
filmerna ”med utgångspunkt från arbetarrörelsens grundläggande värderingar”.
Men det finns alternativ till Unga Örnar.
Centern har Vi unga som försöker undvika
partipolitik i sin verksamhet. Serlan 1976
finns det också ett helt opolitiskt alternativ,
nämligen Aktiv Ungdom som är en medlemsorganisation i Medborgarskolan. Moderata Samlingspartiet är också medlemsorganisation i Medborgarskolan, men endast 4-
5%av Medborgarskolans utbud är partipolitiskt. Det största utbudet gäller språk och
estetiska ämnen.
Aktiv Ungdom har ca 9 000 medlemmar
och bedriver verksamhet i 65 kommuner
fördelade över hela landet. 1978 ansökte
man om statsbidrag. Minimikravet härför är
att organisationen skall ha minst 3 000 medlemmar i åldern 7-25 år och arbeta i minst
hälften av landets landstingskommuner, dvs
13 stycken. Vid det tillfället hade Aktiv Ungdom mellan 6 000 och 7 000 medlemmar
varav 5 000 i bidragsberättigad ålder och bedrev verksamhet i 16 landstingskommuner.
Trots detta yrkade centerpartister och socialdemokrater i kulturutskottet avslag. Folkpartiregeringen hade dock med anslaget i
budgetpropositionen, men det blev avslag
vid riksdagsbehandlingen av ärendet.
l år ser situationen något ljusare ut i och
med att Statens Ungdomsråd enhälligt förordat statsbidrag. Om allt går väl i behandlingen av budgetpropositionen i vår kommer Aktiv Ungdom att åtnjuta detta bidrag
317
från och med l juli 1980 och kan då satsa på
ytterligare aktiviteter och fortsätta sin utbildning av ungdomsledare.
statsbidragen betyder mycket för ungdomsorganisationerna. Många kommuner
tillämpar regeln att inga anslag ges till organisationer som inte redan uppbär statsbidrag. Skall rättvisa uppnås måste samma
regler för bidrag gälla för alla organisationer som bedriver verksamhet av likartat
slag.
Dagspressens upplageutveckling
På det hela taget är tidningar konjunkturkänsliga produkter. l själva verket påverkas
de dubbelt genom läsarnas konsumtionsvilja
och annonsutvecklingen och dessa faktorers
inbördes sammanhang. Men framtiden är
långtifrån ödesbunden. Det framgår av
många rörelser motströms. Presstödet kan
vara en orsak till dessa rörelser men i många
fall är det inte en tillräcklig förklaring till
plötsliga förändringar i konkurrenssituationen på en tidningsort.
Årets upplagesiffror för dagspressen visar
totalt sett en återhämtning efter två förlorade år. Genom ökningen på l ,2 procent har
pressen inhämtat förlusterna under 1978.
Men bilden är starkt skiftande om man
granskar detaljerna i helheten. För Stockholms morgontidningars del kan det visserligen konstateras att båda ökar, SvD med
6000 ex till 186000 på vardagarna och DN
med 3 000 ex till408 000. För SvD syns alltså
ännu inga tecken på avmattn·i~g medan DN,
efter aktiv marknadsföring och överstånden
teknisk omläggning, ökar för första gången
på fem år. En del tidigare tidningslösa hushåll har tydligen hört av sig.
Men kvällstidningarna i Stockholm går åt
helt skilda håll. Expressen har landets störsl
J
318
ta ökning i absoluta tal med 13 000 ex till
533 000. Aftonbladet har den största minskningen med 6 000 ex till 424 000. Hos AB
har chefred Gunnar Fredriksson skyllt på
”den borgerliga regeringens svångremspolitik”, men uppenbarligen har de båda kvällstidningarna inte så olikartad publik att detta
kan vara förklaringen till de skilda trenderna. Dessutom har ju det halvår under
vilket upplagorna mätts präglats av en viss
konjunkturuppgång. I stället kan man peka
på tidningsläsarnas motvilja mot yttre förändringar av den typ som förekommit på
Aftonbladets sidor. En av tidningens medarbetare, K-G Bäck, vill i sin nyutkomna bok
”Om sanningen skall fram om Aftonbladet”
också söka förklaringen i de interna förhållandena på tidningen.
Bra går det inte heller för Göteborgs-Posten, som tappar 5 000 ex till 295 000 och
alltså åter hamnar under det symboliska
300 000-strecket. Kniptången för G-P är dels
utflyttningen till kommuner med livaktiga
tidningar, dels Göteborgs speciellt svåra situation med problem för bl a varvsindustrin.
Viss tröst kan man hämta i det faktum att
kvällstidningen G-T ökat mer än vad G-P
förlorat eller med 6 000 ex till förargliga 25
ex under l00 000. I Göteborg finns också en
flod av endagarstidningar, bl a annons- och
intresseblad av skilda typer. En av dem med
politiska och kulturella ambitioner är veckotidningen GHT, som med en ökning på 25
procent redovisar en av de största relativa
tillväxterna bland årets upplagor. Tidningen har nu 12 000 ex.
I Malmö ökar Sydsvenska Dagbladet drygt
I 000 ex till 116 000 medan Arbetet minskar
inte fullt lika mycket till 105000. Nästan
hela Arbetets upplageförlust hänför sig till
den västsvenska editionen, som nu ligger nå-
got under 24000. Kvälls-Posten har nu åter
fått vind i seglen med plus 5 000 ex till
116 000. Skånska Dagbladets andrum efter
påbörjad söndagsutgivning för några år se·
dan blev inte långvarigt. En måttlig förlust
på några hundra ex gör att tidningen nätt
och jämnt håller sig över 30 000. Skillnaden
mellan detta Skånes en gång stolta flagg·
skepp och näst största centertidningen i Sverige, Hallands Nyheter, är nu 2 000 ex.
För landsortstidningarna går det i många
fall bra med pressmått mätt – även om en
total ökning med l ,3 procent inte vore något
att jubla över inom branscher med andra
pretentioner. Speciellt märklig är situationen i Östersund där socialdemokratiska
Länstidningen på några år har ätit upp en
mycket stor del av numera centerpartistiska
Östersunds-Postens försprång. Skillnaden i
upplaga var ännu 1975 så stor som 23 000 ex
(35 000 mot 12 000). I år är den 6 000 ex
(28 500 mot 22 500). Förmodligen har pressstödet skapat förutsättningar för denna förändring, men andra faktorer måste ha tillkommit. Stark ökning – men inte motsvarad
av stark nedgång för förstatidningen på orten – redovisar också Östra Småland i Kalmar och Värmlands Folkblad i Karlstad.
Musen som röt
Ambassadören Inga Thorsson (s) är ordfö-
rande i den svenska nedrustningsdelegation,
som lever sitt liv i Geneve. Vad uträttar den?
Enligt fru Thorsson : ingenting. ”Vi har suttit i 17 år och lyssnat till skrivna anföranden.
Frågorna rör sig inte ett tuppfjät,” sade hon
i en intervju då hon i augusti var hemma.
Hon meddelade också orsakerna till detta
beklagliga tillstånd. Det beror på ”enskilda
stormakters sätt att betrakta sin egen säkerhetspolitiska position och den inrikespolitiska handlingsförlamningen i USA.”
Uttalandet är ganska egendomligt, riktat
som det är mot USA. Där finns nämligen en
författning som bestämmer att avtal med
främmande makt skall godkännas av senaten för att bli gällande. En demokratiskt vald
församling kontrollerar alltså regeringen i
sådana fall, och detta är ingen formalitet.
Salt Il-avtalet, undertecknat i Wien, om vissa
begränsningar på kärnvapenområdet träder
ime i kraft förrän senaten blivit färdig, vilket
de fördragsslutande parterna USA och Sovjetunionen är väl medvetna om. I Sovjetunionen föreligger inga liknande hinder.
Där finns inget demokratiskt valt parlament
som kan utöva kontroll över diktaturregimen. Fru Thorsson tycks föredra den ordningen; eller också är vad hon sagt ett utslag
av det slentrianmässiga hackandet mot USA
som så länge utmärkt den socialdemokratiska ledningen i Sverige.
Att ”enskilda stormakter” ser sm
säkerhetspolitik på sitt eget sätt är inte heller
att förundra sig över. USA har Natoatt tänka på. Vad Sovjetunionen beträffar får man
hoppas att fru Thorsson villläsa Alf Edeens
fönräffliga lilla bok ”Sovjetunionens säkerhetspolitik”, utgiven i år av försvarsdepartementet. Där klargörs hur det strategiska
tänkandet i Moskva rör sig med alltmer vidgade säkerhetszoner utanför landets egna
gränser och hur dessa zoner i sin tur framkallar åtgärder för ytterligare tryggad säkerhet. Anhopningarna av styrkor utrustade
med konventionella vapen – där Sovjetunionen vida överträffar Nato – bör ses mot
bakgrunden av erfarenheterna under andra
världskriget. Multilaterala förhandlingar om
Sovjetunionens försvar är därmed knappast
möjliga.
Fru Thorsson vill ha ändring på detta. Det
319
är enligt henne ”nödvändigt (för småstaterna) att använda ett hårdare språk mot
stormakterna, trots risken att uppfattas som
en kör rytande möss.” Au en ambassadör
föreslår att hennes land skall göra sig löjligt,
och detta till ingen nytta, är väl ovanligt.
Men fru Thorsson är inte heller någon vanlig ambassadör, utan en politisk sådan.
Hon har dessutom en särskild profetisk
gåva. Hon påstår att hon förutser eu kärnvapenkrig mellan stormakterna före år 2000.
Nu är det så, att om det är något som stormakterna tycks frukta och vill hindra är det
ett kärnvapenkrig. De vet hur förödande ett
sådant skulle bli för dem själva. Därför fortsätter de att anskaffa konventionella vapen,
tydligen i hopp om att kunna begränsa eventuella sammanstötningar. De som är små-
stater i militär mening – Indien, Pakistan ,
också Israel – är mycket farligare i den mån
de redan har eller skaffar sig kärnvapen. De
kan tro sig vara tvungna att använda dem i
vissa situationer. Fru Thorsson kunde kanske höja ett litet rytande mot dem?
Festblankett
Vilken färg är det på kakeln i badrummet?
Den frågan ställer riksskatteverket i sitt
aviserade formulär till villaägarna. Det skall
sändas ut nästa år och så småningom ligga
till grund för den kommande fastighetstaxeringen. skattebyråkraterna har överträffat
sig själva och åstadkommit en verklig festblankett. Knappast någon detalj skall i fortsättningen undgå deras vakande ögon. Försök inte komma undan om Du har ett små-
hus – Gud, Storebror och riksskatteverket
ser Dig!
Villaägarna har med åren kommit att bli
ett ovanligt tåligt släkte. De har det enligt
politikerna ohyggligt bekymmersamt måna- 320
derna före ett val. Men ingen boendekategori vältrar sig i sådan rikedom och bostadslyx så fort vallokalerna stängts och rösterna
börjat sammanräknas. Småhusägarna är visserligen numera så många att inget parti helt
kan nonchalera dem i det praktiska handlandet. Men för socialdemokraterna är problemet att de av ideologiska skäl tycker illa om
enskilt ägande, i all synnerhet av bostäder.
Därför har partiets inställning till villaägarna – de befintliga och de potentiella – konsekvent varit tvetydig, ehuru bockfoten alltid kunnat upptäckas vid närmare besiktning.
Under sin tid vid makten höll socialdemokraterna nere småhusproduktionen. Det
ledde till stor efterfrågan och höjda priser. l
en motion till vårriksdagen fullföljer partiet
den linjen och kräver att ökningen av bostadsbyggandet skall koncentreras till de allmännyttiga och rikskooperativa företagen.
Riksdagsman Per Bergman har uppgivit att
20 procent av villaägarna, dvs ungefär
250 000, skulle få det sämre om socialdemokraternas bostadspolitik förverkligades. En
annan bostadsexpert, kommunalrådet Nils
Yngvesson i Malmö, har i en intervju i L().
tidningen framhållit att 400 000 personer
skulle drabbas av samma öde. Till detta kommer LO:s krav på socialisering av all mark,
låt vara att partiet ännu inte funnit tiden
mogen att ställa sig bakom det.
Det är sanningen bakom Olof PaJmes på-
ståenden i valrörelsen att socialdemokraterna slår vakt om småhusboendet och att den
kommande fastighetstaxeringen inte skall få
leda till ”onödiga fördyringar av egnahemsboendet”.
Utöver hotet från socialdemokraterna
skall alltså villaägarna även drabbas av riksskatteverkets beskäftiga utfrågarnit. Finns
det öppen spis – det trissar upp värdet på
villan ytterligare. Har ägaren av hänsyn till
det av myndigheterna efterlysta energisparandet tilläggsisolerat huset? l så fall blir det
ännu högre taxeringsvärde och följaktligen
skärpt skatt. Är grunden murad eller gjuten? Är stommen isolerad? Är taket av papp,
spån, plåt, plast eller asbestmaterial?
Och fargen på kakeln i badrummet för
Guds skull, färgen på kakeln i badrummet?