Matti Häggström; Om socialism och u-hjälp
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
socialism och u-hjälp
Under 1960-talet klirrade det muntert i de
svenska insamlingsbössorna till Nordvietnam och FNL. I dag är klangen mera dämpad. Där den förekommer låter den snarare
som ett olycksbådande rassel. Det ackompagnerar den svårartade ideologiska baksmälla
som drabbat den kommunistiska diktaturens
apologeter. Deras kampappeller och plakatglädje övergick i eftertankens kranka
blekhet vid anblicken av hur de insamlingsbössor som sändes till Vietnam där smiddes
om till helt andra bössor.
Inte nog med att Vietnam lagt under sig
Laos samt angripit Kambodja och upprättat
en quislingregim i Pnom Penh. Man har i
det egna landet etablerat ett regemente så
likriktat, så intolerant, så brutalt och så rasistiskt att medborgare flyr i hundratusental.
De lämnar allt de äger och har. De riskerar
livet i flytande likkistor, medvetna om att
inte vara välkomna någonstans. Men vad
som helst framstår för dem som bättre än att
bo kvar i det vietnamesiska infernot.
Slagorden på svenska gator och torg handlar i dag om annat än Vietnam och FNL.
Proffsdemonstranterna har börjat på omskolning eller redan hunnit skaffa sig ny sysselsättning. En del protesterar fortfarande,
nu mot samma stat som de bistod med pengar för tio år sedan. Då trodde de sig slåss för
en rättvis sak. De håller fast vid humanitetens ideal, och för det förtjänar de respekt.
Återstår så de som skyller båtflyktingarna på
USA. Det är de oförbätterliga.
Vietnamtragedin har till mångas överraskning blivit ett ideologiskt ödesdrama. Den
blodbesudlade kubanska politiken i olika
världsdelar är ett annat. Av intresse är att
studera reaktionerna bland publiken på
bortre parkett. Hur har svensk opinion reagerat?
Socialdemokraternas internationella sekreterare Pierre Schori ·kritiserade i årets
valrörelse moderatledaren Gösta Bohman
för dennes kontakter med Franz Josef
Strauss, som besökt diktatorn Pinochet i Chile. Han glömde givetvis att säga att Strauss
för tiotalet år sedan ingick i samma regering
som socialdemokraterna i Västtyskland. Lika
litet nämnde han att Olof Palme inte bara är
bekant med folk som känner diktatorn Fidel
Castro på Kuba. Han har själv varit där och
hälsat på.
I Almedalen på Gotland i somras krävde
Gösta Bohman besked av Olof Palme om
dennes inställning till Vietnam och båtflyktingarna.. Olof Palme svarade att förtryck är
lika avskyvärt var det än förekommer. Socialismen är en frihetsrörelse, och den som utövar våld i dess namn förråder socialismen,
förklarade han. Borde inte indignationen då
i första hand riktas mot de kubanska och
vietnamesiska diktaturerna, som ju så övertygande demonstrerar att den till fullo utövade socialismens förhållande till mänskliga fri- och rättigheter är allt annat än gott?
Utrikesministern folkpartiregeringen
Hans Blix har också fällt besynnerliga kom- 323
mentarer om Vietnamproblemet. Han har
hävdat att det skulle tyda på någon sorts
humanitet att regimen tillåtit folk att fly.
Sanningen är ju att den styrande klicken i
Hanoi gjort sig grova korruptionspengar på
att roffa åt sig potentiella flyktingars tillgångar.
Svensk u-hjälp lämnas dessbättre inte till
nationer som Chile. Den borde inte heller
utgå till Kuba, som satsar avsevärda resurser
på krig i andra världsdelar och med våld
förkväver friheten hemma. Eller till Vietnam, som också anfaller stater, och utövar
terror i det egna landet. Att ge u-hjälp till
sådana länder är att kompromettera det humanitära syftet och äventyra svenska folkets
uppslutning bakom solidariteten med de fattiga folken.
Våra möjligheter att underlätta situationen för båtflyktingarna och för de människor som överfallits av Fidel Castros soldater
är begränsade. Tröstande ord om att förtrycket lyckligtvis sker i socialismens namn
hjälper dem inte mycket. Vad vi kan göra är
att ändra inriktningen på biståndet, så att
det i första hand går till de förtryckta och
inte till förtryckarna. I annat fall kan u-hjälpens moraliska konkurs vara nära förestående.
Matti Häggström
Under 1960-talet klirrade det muntert i de
svenska insamlingsbössorna till Nordvietnam och FNL. I dag är klangen mera dämpad. Där den förekommer låter den snarare
som ett olycksbådande rassel. Det ackompagnerar den svårartade ideologiska baksmälla
som drabbat den kommunistiska diktaturens
apologeter. Deras kampappeller och plakatglädje övergick i eftertankens kranka
blekhet vid anblicken av hur de insamlingsbössor som sändes till Vietnam där smiddes
om till helt andra bössor.
Inte nog med att Vietnam lagt under sig
Laos samt angripit Kambodja och upprättat
en quislingregim i Pnom Penh. Man har i
det egna landet etablerat ett regemente så
likriktat, så intolerant, så brutalt och så rasistiskt att medborgare flyr i hundratusental.
De lämnar allt de äger och har. De riskerar
livet i flytande likkistor, medvetna om att
inte vara välkomna någonstans. Men vad
som helst framstår för dem som bättre än att
bo kvar i det vietnamesiska infernot.
Slagorden på svenska gator och torg handlar i dag om annat än Vietnam och FNL.
Proffsdemonstranterna har börjat på omskolning eller redan hunnit skaffa sig ny sysselsättning. En del protesterar fortfarande,
nu mot samma stat som de bistod med pengar för tio år sedan. Då trodde de sig slåss för
en rättvis sak. De håller fast vid humanitetens ideal, och för det förtjänar de respekt.
Återstår så de som skyller båtflyktingarna på
USA. Det är de oförbätterliga.
Vietnamtragedin har till mångas överraskning blivit ett ideologiskt ödesdrama. Den
blodbesudlade kubanska politiken i olika
världsdelar är ett annat. Av intresse är att
studera reaktionerna bland publiken på
bortre parkett. Hur har svensk opinion reagerat?
Socialdemokraternas internationella sekreterare Pierre Schori ·kritiserade i årets
valrörelse moderatledaren Gösta Bohman
för dennes kontakter med Franz Josef
Strauss, som besökt diktatorn Pinochet i Chile. Han glömde givetvis att säga att Strauss
för tiotalet år sedan ingick i samma regering
som socialdemokraterna i Västtyskland. Lika
litet nämnde han att Olof Palme inte bara är
bekant med folk som känner diktatorn Fidel
Castro på Kuba. Han har själv varit där och
hälsat på.
I Almedalen på Gotland i somras krävde
Gösta Bohman besked av Olof Palme om
dennes inställning till Vietnam och båtflyktingarna.. Olof Palme svarade att förtryck är
lika avskyvärt var det än förekommer. Socialismen är en frihetsrörelse, och den som utövar våld i dess namn förråder socialismen,
förklarade han. Borde inte indignationen då
i första hand riktas mot de kubanska och
vietnamesiska diktaturerna, som ju så övertygande demonstrerar att den till fullo utövade socialismens förhållande till mänskliga fri- och rättigheter är allt annat än gott?
Utrikesministern folkpartiregeringen
Hans Blix har också fällt besynnerliga kom- 323
mentarer om Vietnamproblemet. Han har
hävdat att det skulle tyda på någon sorts
humanitet att regimen tillåtit folk att fly.
Sanningen är ju att den styrande klicken i
Hanoi gjort sig grova korruptionspengar på
att roffa åt sig potentiella flyktingars tillgångar.
Svensk u-hjälp lämnas dessbättre inte till
nationer som Chile. Den borde inte heller
utgå till Kuba, som satsar avsevärda resurser
på krig i andra världsdelar och med våld
förkväver friheten hemma. Eller till Vietnam, som också anfaller stater, och utövar
terror i det egna landet. Att ge u-hjälp till
sådana länder är att kompromettera det humanitära syftet och äventyra svenska folkets
uppslutning bakom solidariteten med de fattiga folken.
Våra möjligheter att underlätta situationen för båtflyktingarna och för de människor som överfallits av Fidel Castros soldater
är begränsade. Tröstande ord om att förtrycket lyckligtvis sker i socialismens namn
hjälper dem inte mycket. Vad vi kan göra är
att ändra inriktningen på biståndet, så att
det i första hand går till de förtryckta och
inte till förtryckarna. I annat fall kan u-hjälpens moraliska konkurs vara nära förestående.
Matti Häggström