John Magnus Lindberg; Ett år med TCO
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JOHN MAGNUS LINDBERG:
Ett år med T CO
För ett år sedan började Svensk Tidskrift
publicera ett antal väl underbyggda artiklar
om TCO, som alltmer politiserats i riktning
vänster. Reaktionen därifrån blev kraftig,
menfakta kvarstod. DirektörJohn Magnus
Lindberg ger en resume av vad som hände
och av vad som blevföljden. Medlemmar
inom TCO tog nämligen upp kritiken, och
TCO-ledningen har tvingats acceptera ett
större, mera vitalt medlemsinflytande.
När Svensk Tidskrift för ett år sedan i ett
antal artiklar granskade TCO:s engage·
mang i de tunga samhällsfrågorna skedde
detta utifrån en omfattande SCB-undersökning. Drygt l 400 TCO-medlemmar svarade
på frågan om de ansåg att TCO övergivit sin
politiska obundenhet, om sina möjligheter
till inflytande på TCO:s beslut i viktiga samhällsfrågor samt om sin inställning till kollektiva resp individuella löntagarfonder. På
den förstnämnda frågan svarade tio procent
att TCO övergivit sin politiska obundenhet i
hög grad och 35 procent i någon mån. En·
dast tjugofem procent svarade ett bestämt
nej. På frågan om medlemmarnas möjligheter till inflytande angav femtiofem procent
att de hade små och gugosex procent inga
möjligheter. Tio procent ansåg att sådana
möjligheter förelåg. Den av TCO-ledningen
så hett åstundade kollektiva lösningen av
löntagarfondfrågan omfattades endast av
gugosju procent av medlemmarna.
Debatten som följde blev livlig och långvarig. Lennart Bodström och hans vapendra·
gare viftade bort SCB-undersökningen som
ovederhäftig och ointressant. Undersök·
niogen glömdes emellertid inte bort. Frågan
om medlemsenkäter blev ett intressant inslag på 1979 års TCO-kongress.
Att professor Nils Elvander lagt fram sin
personliga syn på TCO:s policy och framtid
ledde till grava personliga utfall mot honom.
Debatten fick överhuvudtaget många märk·
liga inslag. Men trots att sakfrågorna i stor
utsträckning kom att lysa med sin frånvaro
drog debatten genom sin intensitet och hetta
till sig stor uppmärksamhet, detta inte minst
bland TCO:s medlemmar.
Debattens utgångspunkter
Idag, ett år senare, finns det anledning att
göra en tillbakablick. För TCO har det varit
ett händelsemättat och arbetsamt år. Man
stod mitt uppe i förberedelserna för 1979
års kongress. En lång rad rapporter skulle ut
på remiss. Dit hörde bland annat rapporterna om löntagarfonder, energifrågan, forskningen samt TCO:s roll i samhället. Flera av
dessa rapporter innehöll ett politiskt kontroversiellt stoff. Materialet var dessutom till
stora delar starkt försenat. För några av de
viktiga rapporterna inföll remisstiden under
jul- och nyårshelgerna.
Medan kongressförberedelserna pågick
utsattes alltså TCO-ledningen för ett obarmhärtigt strålkastarljus. Irritationen var påtaglig.
I det av Svensk Tidskrift publicerade
TCO-materialet fastslogs några grundläggande fakta, nämligen
att TCO från fackliga utgångspunkter har
en samhällsbevakande och opionionsbildande uppgift,
att denna uppgift förutsätts ske utifrån den
alltsedan organisationens grundande fastslagna regeln om politisk obundenhet,
att TCO och dess ledning måste acceptera
att dess ställningstagande blir föremål för
kommentarer och att i de fall det gäller politiskt kontroversiella frågeställningar det
sker en prövning av ställningstagandenas
förankring i en medlemsopinion, samt
att flera undersökningar – och då senast
den av Svensk Tidskrift initierade SeB-undersökningen – visat att TCO-ledningen ej
arbetat med en majoritet av TCO-medlemmarna bakom sig.
325
Mot denna bakgrund tillät sig Svensk Tidskrift göra följande påstående: Visar det sig
att det finns en utbredd uppfattning bland
TCO:s medlemmar att TCO politiserats och
att det dessutom saknas ett samband mellan
de åsikter som TCO centralt företräder och
dem som den helt övervägande delen av organisationens medlemmar har, blir TCO:s
ställning förändrad. Bland annat får politikerna helt nya förutsättningar när det gäller
att utvärdera TCO:s centrala ställningstaganden i samhällsfrågor. Värdet av TCO:s
remissvar och opinionsyttringar måste bli ett
annat om det visar sig att TCO-toppen representerar andra värderingar än de stora
grupperna av medlemmar.
Försvarsattityder
l tal efter tal och i en rad debattinlägg hävdade Lennart Bodström att det gällde ett angrepp på den representativa demokratin, att
man förmenade TCO rätten att framföra
åsikter i samhällsfrågor samt att bakom allt
låg en organiserad ryktesspridning och förtalskampanj mot TCO. Debattnivån höjdes
inte av Lennart Bodströms båda främsta vapendragare, chefredaktören i TCO-tidningen Roland Ekström och journalistförbundets ordförande Östen Johansson . Deras
agerande präglades mera av don quijoteska
utfall än av en kamp med blanka vapen.
Från TCO-ledningens sida talades om den
representativa demokratin. En variant var
att låta åhöraren-läsaren förstå att de som
kritiserade den representativa demokratin
måste misstänkas ha en antidemokratisk
grundsyn. Det sades också förutsätta en
326
oförmåga och en inkompetens hos TCOmedlemmarna, ”att medlemmarna i de olika
förbunden inte förmår att välja representanter som tillvaratar deras intressen”, eller som
det också hette: ”tror ni verkligen att TCOmedlemmarna är så toleranta att de trots att
de har en viss uppfattning i en samhällsfråga
med jämnmod eller resignation finner sig i
att deras valda representanter intar andra
ståndpunkter”. Ingen i TCO-ledningen har
velat bemöta argumentet att dessa representanter väljs som fackliga förtroendemän
utan mandat i politiskt kontroversiella frå-
gor. Ett annat genomgående debattdrag har
varit, att den kritik som riktats mot en rad
ställningstaganden i politiskt kontroversiella
samhällsfrågor alltid framställts som angrepp på TCO:s rätt att ta ställning. Det lär
emellertid vara mycket svårt att finna belägg
för att någon förmenat TCO rätten att framföra åsikter i samhällsfrågor. Lennart Bodström har i varje fall inte i sina många tal och
debattinlägg pekat på något sådant. Han har
genomgående använt allmänt svepande formuleringar med anklagelser om förföljelse
och förtal.
Huvudfrågan i debatten har gällt i vilken
utsträckning TCO:s uttalanden varit förankrade i en medlemsopinion eller endast speglat åsikterna i toppskiktet av förtroendevalda och tjänstemän. Det är troligt att den
långt utdragna debatten blivit både mera nyanserad och kortare, om Lennart Bodström
och den övriga TCO-ledningen på ett tidigt
stadium deklarerat att man ansett det vara
ledningens rätt och skyldighet att skapa opinion såväl inåt som utåt i frågor som man
ansett vara av facklig betydelse, även om dessa kunde betraktas som politiskt kontroversiella.
Medlemsreaktioner
Oavsett hur man bedömer det gångna årets
TCO-debatt kan man konstatera att den inneburit en påtaglig och välkommen vitalisering av TCO-medlemmarna. Det har registrerats ett ökat mötesdeltagande. Insändare
och debattartiklar har lämnat viktiga diskussionsbidrag. Den kanske mest intressanta
manifestationen av ett pånyttfött medlemsintresse var det stora antalet motioner \id
årets TCO-kongress på temat ökat medlemsinflytande.
I ett drygt femtiotal motioner varierades
detta tema. ”Medlemmarna har vaknat”,
utropade ett kongressombud. Kongressens
sammansättning gav emellertid ett begränsat utrymme för denna nya medlemsaktivitet. Det lämnades emellertid flera exempel
på att man kan hoppas på en vitalisering
även av kommande TCO-kongresser. Den
uppriktighet, som Försäkringstjänstemannaförbundets (FTF) ombud visade, var välgö-
rande men gav inget bidrag till sakdebatten.
Han yttrade i frågan om rapporten TCO
och samhället: ”Majoriteten (inom FTF) är
allmänt kritisk mot TCO:s engagemang,
menjag kan inte utveckla argumenten eftersom de inte överensstämmer med min egen
åsikt”.
Ett annat stämmaombud ställde stora förhoppningar på nästa TCO-kongress. I flera
motioner hade föreslagits att endast aktiva
TCO-medlemmar skulle kunna väljas till
kongressombud. TCO-styrelsen ställde sig
negativ till dessa motioner och fick kongressen med sig. Ombudet konstaterade emellertid att flera förbund ställt sig bakom dessa
motioner och slutade med det optimistiska
förmodandet: ”jag är säker på att vi till nästa
kongress är i majoritet”.
Att en aktiv medlemsopinion kommit
fram konstaterade statstjänstemannaförbundet i en motion om kongressperiodens
längd. l motionen hänvisade man till massiv
kritik från de lokala organisationerna i förbundet .
Även om TCO-styrelsen och en del av
medlemsförbunden ställde sig kallsinniga i
sira yttranden till motionerna blev kongressens beslut att man skulle tillsätta en utredning med uppdrag att se över arbetsformer,
inflytande m m inom tjänstemannarörelsen.
Att kongressen tog intryck av debatten om
ett ökat medlemsinflytande visar tilläggsbeslutet: ”att utredningen under arbetets gång
tillställer medlemmarna delrapporter för
diskussion och inhämtande av synpunkter”.
Den representativa demokratin
TCO-kongressen ger som synes exempel på
en mjukare attityd och en mera nyanserad
ställning på en rad viktiga punkter. Detta
gäller emellertid inte inställningen till frå-
gan om den principiella inställningen till
den representativa demokratin .
Låt vara att i en organisation av TCO:s
storlek med drygt en miljon medlemmar det
stöter på en rad praktiska hinder att tillämpa
327
strikta direkta demokratiska principer. Men
behöver man gå så långt som SIF:s nye ordförande Inge Granqvist? Han företrädde
vad Eva Moberg i en starkt kritiserad artikel
om TCO:s behandling av kärnkraftsfrågan
kallat den omvända demokratin. Inge Granqvist förenklar till ytterlighet. TCO har inget med TCO-medlemmarnas eventuella
åsikter att göra. ”Det är de olika förbunden
som är medlemmar i TCO, inte den enskilde
tjänstemannen”. TCO ansvarar för samhällsfrågorna, förbunden för avtalsförhandlingarna. Likafullt säger TCO-styrelsen:
”det är varje förbund som har ansvaret för
att de åsikter man framfön inom TCO är ett
uttryck för medlemsmajoritetens uppfattning och i denna mening har medlemmarnas stöd”.
TCO-ledningen lär på sikt få tona ned sin
maktfullkomliga inställning även på denna
punkt.
TCO går in i 80-talet med ett ston antal av
kongressen godkända rapponer. De spänner över snart sagt alla väsentliga samhällsfrågor. Medlemmarna får emellenid tillfålle
att återkomma med synpunkter och förslag.
Ett omfattande projekt, Tjänsteman 80, har
rullat ingång. Det ingår som ett led i TCO:s
arbete att bland medlemmarna förankra
TCO:s policy. Här talas om medlemmarna i
meningen den enskilde tjänstemannen. För
ett framgångsrikt 80-tal behöver TCO visa
att det finns en bred medlemsopinion bakom de ståndpunkter och uppfattningar man
redovisar i enskilda samhällsfrågor.
Ett år med T CO
För ett år sedan började Svensk Tidskrift
publicera ett antal väl underbyggda artiklar
om TCO, som alltmer politiserats i riktning
vänster. Reaktionen därifrån blev kraftig,
menfakta kvarstod. DirektörJohn Magnus
Lindberg ger en resume av vad som hände
och av vad som blevföljden. Medlemmar
inom TCO tog nämligen upp kritiken, och
TCO-ledningen har tvingats acceptera ett
större, mera vitalt medlemsinflytande.
När Svensk Tidskrift för ett år sedan i ett
antal artiklar granskade TCO:s engage·
mang i de tunga samhällsfrågorna skedde
detta utifrån en omfattande SCB-undersökning. Drygt l 400 TCO-medlemmar svarade
på frågan om de ansåg att TCO övergivit sin
politiska obundenhet, om sina möjligheter
till inflytande på TCO:s beslut i viktiga samhällsfrågor samt om sin inställning till kollektiva resp individuella löntagarfonder. På
den förstnämnda frågan svarade tio procent
att TCO övergivit sin politiska obundenhet i
hög grad och 35 procent i någon mån. En·
dast tjugofem procent svarade ett bestämt
nej. På frågan om medlemmarnas möjligheter till inflytande angav femtiofem procent
att de hade små och gugosex procent inga
möjligheter. Tio procent ansåg att sådana
möjligheter förelåg. Den av TCO-ledningen
så hett åstundade kollektiva lösningen av
löntagarfondfrågan omfattades endast av
gugosju procent av medlemmarna.
Debatten som följde blev livlig och långvarig. Lennart Bodström och hans vapendra·
gare viftade bort SCB-undersökningen som
ovederhäftig och ointressant. Undersök·
niogen glömdes emellertid inte bort. Frågan
om medlemsenkäter blev ett intressant inslag på 1979 års TCO-kongress.
Att professor Nils Elvander lagt fram sin
personliga syn på TCO:s policy och framtid
ledde till grava personliga utfall mot honom.
Debatten fick överhuvudtaget många märk·
liga inslag. Men trots att sakfrågorna i stor
utsträckning kom att lysa med sin frånvaro
drog debatten genom sin intensitet och hetta
till sig stor uppmärksamhet, detta inte minst
bland TCO:s medlemmar.
Debattens utgångspunkter
Idag, ett år senare, finns det anledning att
göra en tillbakablick. För TCO har det varit
ett händelsemättat och arbetsamt år. Man
stod mitt uppe i förberedelserna för 1979
års kongress. En lång rad rapporter skulle ut
på remiss. Dit hörde bland annat rapporterna om löntagarfonder, energifrågan, forskningen samt TCO:s roll i samhället. Flera av
dessa rapporter innehöll ett politiskt kontroversiellt stoff. Materialet var dessutom till
stora delar starkt försenat. För några av de
viktiga rapporterna inföll remisstiden under
jul- och nyårshelgerna.
Medan kongressförberedelserna pågick
utsattes alltså TCO-ledningen för ett obarmhärtigt strålkastarljus. Irritationen var påtaglig.
I det av Svensk Tidskrift publicerade
TCO-materialet fastslogs några grundläggande fakta, nämligen
att TCO från fackliga utgångspunkter har
en samhällsbevakande och opionionsbildande uppgift,
att denna uppgift förutsätts ske utifrån den
alltsedan organisationens grundande fastslagna regeln om politisk obundenhet,
att TCO och dess ledning måste acceptera
att dess ställningstagande blir föremål för
kommentarer och att i de fall det gäller politiskt kontroversiella frågeställningar det
sker en prövning av ställningstagandenas
förankring i en medlemsopinion, samt
att flera undersökningar – och då senast
den av Svensk Tidskrift initierade SeB-undersökningen – visat att TCO-ledningen ej
arbetat med en majoritet av TCO-medlemmarna bakom sig.
325
Mot denna bakgrund tillät sig Svensk Tidskrift göra följande påstående: Visar det sig
att det finns en utbredd uppfattning bland
TCO:s medlemmar att TCO politiserats och
att det dessutom saknas ett samband mellan
de åsikter som TCO centralt företräder och
dem som den helt övervägande delen av organisationens medlemmar har, blir TCO:s
ställning förändrad. Bland annat får politikerna helt nya förutsättningar när det gäller
att utvärdera TCO:s centrala ställningstaganden i samhällsfrågor. Värdet av TCO:s
remissvar och opinionsyttringar måste bli ett
annat om det visar sig att TCO-toppen representerar andra värderingar än de stora
grupperna av medlemmar.
Försvarsattityder
l tal efter tal och i en rad debattinlägg hävdade Lennart Bodström att det gällde ett angrepp på den representativa demokratin, att
man förmenade TCO rätten att framföra
åsikter i samhällsfrågor samt att bakom allt
låg en organiserad ryktesspridning och förtalskampanj mot TCO. Debattnivån höjdes
inte av Lennart Bodströms båda främsta vapendragare, chefredaktören i TCO-tidningen Roland Ekström och journalistförbundets ordförande Östen Johansson . Deras
agerande präglades mera av don quijoteska
utfall än av en kamp med blanka vapen.
Från TCO-ledningens sida talades om den
representativa demokratin. En variant var
att låta åhöraren-läsaren förstå att de som
kritiserade den representativa demokratin
måste misstänkas ha en antidemokratisk
grundsyn. Det sades också förutsätta en
326
oförmåga och en inkompetens hos TCOmedlemmarna, ”att medlemmarna i de olika
förbunden inte förmår att välja representanter som tillvaratar deras intressen”, eller som
det också hette: ”tror ni verkligen att TCOmedlemmarna är så toleranta att de trots att
de har en viss uppfattning i en samhällsfråga
med jämnmod eller resignation finner sig i
att deras valda representanter intar andra
ståndpunkter”. Ingen i TCO-ledningen har
velat bemöta argumentet att dessa representanter väljs som fackliga förtroendemän
utan mandat i politiskt kontroversiella frå-
gor. Ett annat genomgående debattdrag har
varit, att den kritik som riktats mot en rad
ställningstaganden i politiskt kontroversiella
samhällsfrågor alltid framställts som angrepp på TCO:s rätt att ta ställning. Det lär
emellertid vara mycket svårt att finna belägg
för att någon förmenat TCO rätten att framföra åsikter i samhällsfrågor. Lennart Bodström har i varje fall inte i sina många tal och
debattinlägg pekat på något sådant. Han har
genomgående använt allmänt svepande formuleringar med anklagelser om förföljelse
och förtal.
Huvudfrågan i debatten har gällt i vilken
utsträckning TCO:s uttalanden varit förankrade i en medlemsopinion eller endast speglat åsikterna i toppskiktet av förtroendevalda och tjänstemän. Det är troligt att den
långt utdragna debatten blivit både mera nyanserad och kortare, om Lennart Bodström
och den övriga TCO-ledningen på ett tidigt
stadium deklarerat att man ansett det vara
ledningens rätt och skyldighet att skapa opinion såväl inåt som utåt i frågor som man
ansett vara av facklig betydelse, även om dessa kunde betraktas som politiskt kontroversiella.
Medlemsreaktioner
Oavsett hur man bedömer det gångna årets
TCO-debatt kan man konstatera att den inneburit en påtaglig och välkommen vitalisering av TCO-medlemmarna. Det har registrerats ett ökat mötesdeltagande. Insändare
och debattartiklar har lämnat viktiga diskussionsbidrag. Den kanske mest intressanta
manifestationen av ett pånyttfött medlemsintresse var det stora antalet motioner \id
årets TCO-kongress på temat ökat medlemsinflytande.
I ett drygt femtiotal motioner varierades
detta tema. ”Medlemmarna har vaknat”,
utropade ett kongressombud. Kongressens
sammansättning gav emellertid ett begränsat utrymme för denna nya medlemsaktivitet. Det lämnades emellertid flera exempel
på att man kan hoppas på en vitalisering
även av kommande TCO-kongresser. Den
uppriktighet, som Försäkringstjänstemannaförbundets (FTF) ombud visade, var välgö-
rande men gav inget bidrag till sakdebatten.
Han yttrade i frågan om rapporten TCO
och samhället: ”Majoriteten (inom FTF) är
allmänt kritisk mot TCO:s engagemang,
menjag kan inte utveckla argumenten eftersom de inte överensstämmer med min egen
åsikt”.
Ett annat stämmaombud ställde stora förhoppningar på nästa TCO-kongress. I flera
motioner hade föreslagits att endast aktiva
TCO-medlemmar skulle kunna väljas till
kongressombud. TCO-styrelsen ställde sig
negativ till dessa motioner och fick kongressen med sig. Ombudet konstaterade emellertid att flera förbund ställt sig bakom dessa
motioner och slutade med det optimistiska
förmodandet: ”jag är säker på att vi till nästa
kongress är i majoritet”.
Att en aktiv medlemsopinion kommit
fram konstaterade statstjänstemannaförbundet i en motion om kongressperiodens
längd. l motionen hänvisade man till massiv
kritik från de lokala organisationerna i förbundet .
Även om TCO-styrelsen och en del av
medlemsförbunden ställde sig kallsinniga i
sira yttranden till motionerna blev kongressens beslut att man skulle tillsätta en utredning med uppdrag att se över arbetsformer,
inflytande m m inom tjänstemannarörelsen.
Att kongressen tog intryck av debatten om
ett ökat medlemsinflytande visar tilläggsbeslutet: ”att utredningen under arbetets gång
tillställer medlemmarna delrapporter för
diskussion och inhämtande av synpunkter”.
Den representativa demokratin
TCO-kongressen ger som synes exempel på
en mjukare attityd och en mera nyanserad
ställning på en rad viktiga punkter. Detta
gäller emellertid inte inställningen till frå-
gan om den principiella inställningen till
den representativa demokratin .
Låt vara att i en organisation av TCO:s
storlek med drygt en miljon medlemmar det
stöter på en rad praktiska hinder att tillämpa
327
strikta direkta demokratiska principer. Men
behöver man gå så långt som SIF:s nye ordförande Inge Granqvist? Han företrädde
vad Eva Moberg i en starkt kritiserad artikel
om TCO:s behandling av kärnkraftsfrågan
kallat den omvända demokratin. Inge Granqvist förenklar till ytterlighet. TCO har inget med TCO-medlemmarnas eventuella
åsikter att göra. ”Det är de olika förbunden
som är medlemmar i TCO, inte den enskilde
tjänstemannen”. TCO ansvarar för samhällsfrågorna, förbunden för avtalsförhandlingarna. Likafullt säger TCO-styrelsen:
”det är varje förbund som har ansvaret för
att de åsikter man framfön inom TCO är ett
uttryck för medlemsmajoritetens uppfattning och i denna mening har medlemmarnas stöd”.
TCO-ledningen lär på sikt få tona ned sin
maktfullkomliga inställning även på denna
punkt.
TCO går in i 80-talet med ett ston antal av
kongressen godkända rapponer. De spänner över snart sagt alla väsentliga samhällsfrågor. Medlemmarna får emellenid tillfålle
att återkomma med synpunkter och förslag.
Ett omfattande projekt, Tjänsteman 80, har
rullat ingång. Det ingår som ett led i TCO:s
arbete att bland medlemmarna förankra
TCO:s policy. Här talas om medlemmarna i
meningen den enskilde tjänstemannen. För
ett framgångsrikt 80-tal behöver TCO visa
att det finns en bred medlemsopinion bakom de ståndpunkter och uppfattningar man
redovisar i enskilda samhällsfrågor.