Peter Nordbeck; Fortsatt nedrustning
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PETER NORDBECK:
Fortsatt nedrustning
Regeringen har uppdragit åt ÖB att studera
försvarets planering om kostnadsramarna
ökar, resp minskar med vissa angivna belopp
under enfemårsperiod. Kommendörkapten
Peter Nordbeck, som tjänstgör vid
Försvarsstaben, har på Svensk Tidskrifts
begäran gjort en kort analys av vad
minskningen skulle innebära. Den kanske
inteförefaller så stor i pengar räknat, men
konsekvenserna blir betydande. Tung
materiel kan inte mera beställas,
krigsmaterielindustrin kommer till stora
delar att läggas ner, värnpliktssystemet måste
förändras radikalt och
förbandsnedläggningar i stor skala måste
ske. Vad man än kallar detta, men det blir en
fortsatt nedrustning. Hur hela landet sedan
skall kunnaförsvaras, återstår att se.
Våren 1982 skall statsmakterna fatta beslut
om ett nytt femårigt försvarsbeslut, som bia
omfattar riktlinjer för totalförsvarets långsiktiga inriktning samt planeringen under
åren 1982 till 1987. Inför detta beslut genomförs nu en omfattande studieverksamhet inom totalförsvarets myndigheter. Regeringen har i juni i år utfärdat direktiv för
dessa studier. Direktiven innehåller bl a anvisningar om de ekonomiska förutsättningarna för studierna. ÖB skall exempelvis studera och föreslå inriktning av försvarets planering mot bakgrund av att försvarets årliga
kostnadsram under perioden 1982-87 okar
med l 000 mkr, alternativt minskar med 600
mkr.
ÖB förslag kommer att presenteras i juni
1980. Det avses då omfatta en så långt möjligt fullständig belysning av de säkerhetspolitiska, operativa och organisatoriska konsekvenserna av olika planeringsalternativ. Det
kan emellertid redan nu vara på sin plats att
klarlägga några av de principiella organisatoriska problem som försvaret kan ställas inför, om den ekonomiska ramen sänks med
600 mkr per år.
En sänkning från 13 600 mkr per år till
13 000 mkr kan synas vara förhållandevis
liten – ca 4,5 %. Men då den bedöms tillsammans med andra köpkraftsreducerande åtgärder, blir bilden helt annorlunda.
I försvarsbesluten har statsmakterna hittills fastställt en årlig utgiftsram för försvaret
som sedan årsvis justeras med hänsyn till
takten i inflationen. Eftersom den am·ända
beräkningsmetoden inte tar hänsyn till att
den allmänna lönenivån i en tillväxtekonomi
stiger snabbare än inflationen, förutsätts det
att försvaret rationaliseras och att det i sin
planering avsätter reserver som täcker skillnaden mellan inflation och löneökningar.
Sett över en femårsperiod kan dessa reserver uppgå till belopp av miljardstorlek.
Härigenom urholkas försvarets köpkraft.
Paradoxalt nog förhåller det sig så att en
stark samhällsekonomisk tillväxt kan leda till
en avsevärd försvagning av anslagens köpkraft. Omvänt kan en stagnation i tillväxten
innebära en i huvudsak bibehållen köpkraft.
Det är därför väsentligt att statsmakterna
beaktar behovet av ramjustering även med
hänsyn till tillväxttakten i samhället.
Långsiktiga försvarsbeslut är av grundläggande betydelse för en sund och stabil utveckling av försvarsmakten. Men besluten
måste kopplas till en likaledes stabil köpkraftsutveckling. Hittillsvarande försvarsanslag har inneburit att löneökningar och
tillkommande uppgifter så gott som undantagslöst har måst mötas med minskade resurser för utbildning och investeringar. Antag att motsvarande system skulle gälla inom
skolsystemet och sjukvården. Lärares och
vårdpersonals löneökningar skulle då helt
balanseras med sänkt utbildnings- och vårdstandard. Tanken torde framstå som orimlig. Men just detta förhållande råder inom
ett av våra väsentligaste sociala program,
nämligen den nationella tryggheten.
Försvarsanslaget idag
För att belysa de problem, som kan inträffa
vid en ramsänkning om 600 mkr, redovisas
nedan ett räkneexempel, som bygger på ett
antagande om tillväxttakt i svensk ekonomi.
329
Försvarsanslaget idag kan i stort sägas gå
till följande tre ändamål :
Löner till fast anställd
personal 4 500 mkr
2 Beställningar hos svenskt
näringsliv 4 500 mkr
3 Värnpliktskostnader, hyror,
utbildning, inköp från utlandet m m. 4 600 mkr
Summa 13600 mkr
Pengarna under pkt l och 2 går åt att
betala ca 45 000 personer i försvaret och ungefär lika många i det svenska näringslivet,
sammanlagt ca 90 000. I den kvalificerade
krigsmaterielindustrin sysselsätts dock endast ca 30 000 personer.
För att möta de reella löneökningarna för
personal sysselsatta inom den totala försvarssektorn måste verksamheten som tidigare
sagts successivt rationaliseras – produktiviteten måste höjas. Skillnaden mellan produktivitetsökning och löneökning möts med
inplanerade reserver. Under perioden
1979-84 har försvaret inplanerat rationaliseringsåtgärder, som skallleda till att antalet
fast anställda kan minskas med ca 3 500 personer. Detta innebär i stort en årlig minskning med närmare 1,5 %. En fortsatt minskning i denna takt skulle innebära en minskning av antalet anställda vid försvaret omkring 1992 med ca lO000 personer. Detta
skulle medföra behov av omfattande förbandsnedläggningar.
Behovet av åtgärder vid en ramsänkning i
samband med försvarsbeslutet 1982 illustreras bäst om man först beräknar kostnader
J
330
för att fram till 1987 i stort sett bibehålla den
personalstyrka som nu arbetar inom försvarssektorn. Kostnaden härför blir helt naturligt beroende av omfattningen av de
reella löneökningarna. Antag att dessa i genomsnitt blir 2,5% per år – under tiden
1960-76 var genomsnittet omkring 4 % per
år. Det visar sig av ett sådant räkneexempel
att för att möta kommande rimliga löneökningar måste försvarsramen år 1987 vara ca
l 700 miljoner kronor högre än idag, allt
räknat med dagens penningvärde.
En sådan ramhöjning skulle med det
gjorda antagandet om löneökning innebära
att försvarets andel av samhällets samlade
resurser i stort vidmakthölls på dagens nivå,
dvs knappt 3,5% av bruttonationalprodukten (BN P). Genom den produktivitetshöjning som måste förutsättas ske innebär det
även att den nuvarande successiva urholkningen kan bromsas och att vi skulle kunna
inrikta försvaret mot ett bibehållande av dagens t·elativa kvalitetsnivå.
Räkneexemplet innebär att kostnaden per
anställd i försvarssektorn 1987 uppgår till ca
120 000 kr per år. Försvarets pengar skulle
då 1987 fördelas enligt följande:
idag 1987
Löner till fast
anställda 4 500 mkr 5 350 mkr
Beställningar
svensk industri 4500 mkr 5350 mkr
Utbildning m m 4600 mkr 4600 mkr
13 600 mkr 15 300 mkr
Med en lägre ram
Hur skulle nu pengarna fördelas om ramen
blir 13 000 mkr. Generellt sett måste ÖB finna lösningar som innebär att försvarssektorn
år 1987 i runda tal sysselsätter 20 000 personer mindre än i dag. Hur detta skall gå till
och vilka konsekvenser det innebär för försvarsmaktens effekt kan naturligtvis inte besvaras nu. ÖB har dock i sin Perspektivplan
del l visat på tänkbara långsiktiga konsekvenser av en ekonomi motsvarande en så-
dan ramsänkning.
En central fråga, som statsmakterna tidigt
måste fatta beslut om i ett 13 000 mkr försvar, är utformningen av vårt nuvarande
värnpliktssystem. Om vi i en sådan ekonomi
av idepolitiska skäl skall bibehålla detta i huvudsak enligt nuvarande former, kommer
det att innebära en mycket obalanserad utveckling av krigsorganisationen. Kostnaderna för utbildningssystemet kan då inte
reduceras i någon väsentlig grad. Ramsänkningen kommer därför att gå ut över materielanskaffningen. Det kan inte undvikas att
detta främst drabbar de materieltunga systemen såsom pansar, fartyg och flygplan. Det
är tveksamt om det överhuvudtaget kan bli
tal om någon nyanskaffning av materiel för
dessa försvarssystem. Inom marinen och
flygvapnet måste troligen 10-12 fredsförband läggas ner. Pansarregementen måste
omorganiseras till infanteriregementen.
Ett försök till en mer balanserad försvarsmakt men med starkt begränsad effekt torde
leda till krav på omstrukturering av v::rnpliktssystemet. Ca 20-30% av åldersklassen
måste då undantas från militär grundutbildning. Detta leder till omfattande fredsorganisatariska förändringar inom hela försvarsmakten. Det kan bli aktuellt att tidigt
fatta beslut om nedläggning av upp till 15
armeförband och 7-8 fredsförband inom
marinen och flygvapnet.
ågra genvägar som innebär en i stort
bibehållen fredsorganisation för väsentligt
mindre kostnader finns inte. Den enda realistiska möjligheten att i väsentlig grad reducera försvarets kostnader är att minska dess
personal och att lägga ner regementen, skolor, flottiljer och förvaltningar. Omfattningen av dessa åtgärder kan till en del balanseras mot att försvarets beställningar hos
svensk industri kraftigt nedgår. Men att helt
låta nedskärningarna gå ut över den svenska
försvarsindustrin skulle leda till otillräcklig
materielförnyelse och ökat utlandsberoende.
Nedrustningen
Självklart går det att utforma ett försvar för
13 miljarder kronor per år. Men ett sådant
försvar kommer inte att likna dagens. För att
nå fram till den nya försvarsmakt som då
måste skapas krävs det svåra politiska beslut
om omfattande förbandsnedläggningar och
omplacering av försvarets personal till andra
verksamheter. Man kan kalla denna omstrukturering av försvaret vad man vill, men
givetvis innebär den en nedrustning. Det går
inte att dölja att denna nedrustning innebär
en avsevärd försvagning av den militära delen av totalförsvaret och därmed av landets
samlade försvarskraft. Därmed följer också
331
att utlandets uppfattning om stabiliteten i
Norden kan förändras, och detta med full
rätt.
1978 års Försvarskommine har nyss utkommit med sitt första betänkande om den
svenska säkerhetspolitiken. Betänkandet ger
knappast motiv för någon reducering av försvaret. Förhållandet är snarare det motsatta.
Betänkandet fastslår au vi inte kan bortse
från riskerna för en öppen konfrontation
mellan supermakterna och att detta förhållande måste påverka vår säkerhetspolitik. I
kommittens övervägande rörande det militä-
ra försvaret sägs att detta är den viktigaste
komponenten i totalförsvaret och att en fast
och konsekvent försvarspolitik är av största
betydelse för trovärdigheten i vår deklarerade utrikespolitik.
Betänkandet pekar också på au den militärtekniska utvecklingen innebär att angrepp kan sättas in mot oss med kortare
varsel än tidigare och att detta ställer ökade
krav på att det militära försvaret snabbt kan
mobiliseras. Den allmänna värnpliktens stora betydelse för försvarsviljan fastslås. Vidare klarläggs det angelägna behovet av en
svensk försvarsindustri, som kan utveckla
och producera väsentlig försvarsmaterieL
Det finns inte något i betänkandet som ger
stöd för tanken på att endast delar av Sverige skall ges ett meningsfullt försvar. Men en
ram på 13 miljarder leder otvetydigt till att
försvarets effekt kraftigt måste eftersättas i
delar av landet. Vem är beredd att ta ansvar
för en sådan inriktning?
J
Fortsatt nedrustning
Regeringen har uppdragit åt ÖB att studera
försvarets planering om kostnadsramarna
ökar, resp minskar med vissa angivna belopp
under enfemårsperiod. Kommendörkapten
Peter Nordbeck, som tjänstgör vid
Försvarsstaben, har på Svensk Tidskrifts
begäran gjort en kort analys av vad
minskningen skulle innebära. Den kanske
inteförefaller så stor i pengar räknat, men
konsekvenserna blir betydande. Tung
materiel kan inte mera beställas,
krigsmaterielindustrin kommer till stora
delar att läggas ner, värnpliktssystemet måste
förändras radikalt och
förbandsnedläggningar i stor skala måste
ske. Vad man än kallar detta, men det blir en
fortsatt nedrustning. Hur hela landet sedan
skall kunnaförsvaras, återstår att se.
Våren 1982 skall statsmakterna fatta beslut
om ett nytt femårigt försvarsbeslut, som bia
omfattar riktlinjer för totalförsvarets långsiktiga inriktning samt planeringen under
åren 1982 till 1987. Inför detta beslut genomförs nu en omfattande studieverksamhet inom totalförsvarets myndigheter. Regeringen har i juni i år utfärdat direktiv för
dessa studier. Direktiven innehåller bl a anvisningar om de ekonomiska förutsättningarna för studierna. ÖB skall exempelvis studera och föreslå inriktning av försvarets planering mot bakgrund av att försvarets årliga
kostnadsram under perioden 1982-87 okar
med l 000 mkr, alternativt minskar med 600
mkr.
ÖB förslag kommer att presenteras i juni
1980. Det avses då omfatta en så långt möjligt fullständig belysning av de säkerhetspolitiska, operativa och organisatoriska konsekvenserna av olika planeringsalternativ. Det
kan emellertid redan nu vara på sin plats att
klarlägga några av de principiella organisatoriska problem som försvaret kan ställas inför, om den ekonomiska ramen sänks med
600 mkr per år.
En sänkning från 13 600 mkr per år till
13 000 mkr kan synas vara förhållandevis
liten – ca 4,5 %. Men då den bedöms tillsammans med andra köpkraftsreducerande åtgärder, blir bilden helt annorlunda.
I försvarsbesluten har statsmakterna hittills fastställt en årlig utgiftsram för försvaret
som sedan årsvis justeras med hänsyn till
takten i inflationen. Eftersom den am·ända
beräkningsmetoden inte tar hänsyn till att
den allmänna lönenivån i en tillväxtekonomi
stiger snabbare än inflationen, förutsätts det
att försvaret rationaliseras och att det i sin
planering avsätter reserver som täcker skillnaden mellan inflation och löneökningar.
Sett över en femårsperiod kan dessa reserver uppgå till belopp av miljardstorlek.
Härigenom urholkas försvarets köpkraft.
Paradoxalt nog förhåller det sig så att en
stark samhällsekonomisk tillväxt kan leda till
en avsevärd försvagning av anslagens köpkraft. Omvänt kan en stagnation i tillväxten
innebära en i huvudsak bibehållen köpkraft.
Det är därför väsentligt att statsmakterna
beaktar behovet av ramjustering även med
hänsyn till tillväxttakten i samhället.
Långsiktiga försvarsbeslut är av grundläggande betydelse för en sund och stabil utveckling av försvarsmakten. Men besluten
måste kopplas till en likaledes stabil köpkraftsutveckling. Hittillsvarande försvarsanslag har inneburit att löneökningar och
tillkommande uppgifter så gott som undantagslöst har måst mötas med minskade resurser för utbildning och investeringar. Antag att motsvarande system skulle gälla inom
skolsystemet och sjukvården. Lärares och
vårdpersonals löneökningar skulle då helt
balanseras med sänkt utbildnings- och vårdstandard. Tanken torde framstå som orimlig. Men just detta förhållande råder inom
ett av våra väsentligaste sociala program,
nämligen den nationella tryggheten.
Försvarsanslaget idag
För att belysa de problem, som kan inträffa
vid en ramsänkning om 600 mkr, redovisas
nedan ett räkneexempel, som bygger på ett
antagande om tillväxttakt i svensk ekonomi.
329
Försvarsanslaget idag kan i stort sägas gå
till följande tre ändamål :
Löner till fast anställd
personal 4 500 mkr
2 Beställningar hos svenskt
näringsliv 4 500 mkr
3 Värnpliktskostnader, hyror,
utbildning, inköp från utlandet m m. 4 600 mkr
Summa 13600 mkr
Pengarna under pkt l och 2 går åt att
betala ca 45 000 personer i försvaret och ungefär lika många i det svenska näringslivet,
sammanlagt ca 90 000. I den kvalificerade
krigsmaterielindustrin sysselsätts dock endast ca 30 000 personer.
För att möta de reella löneökningarna för
personal sysselsatta inom den totala försvarssektorn måste verksamheten som tidigare
sagts successivt rationaliseras – produktiviteten måste höjas. Skillnaden mellan produktivitetsökning och löneökning möts med
inplanerade reserver. Under perioden
1979-84 har försvaret inplanerat rationaliseringsåtgärder, som skallleda till att antalet
fast anställda kan minskas med ca 3 500 personer. Detta innebär i stort en årlig minskning med närmare 1,5 %. En fortsatt minskning i denna takt skulle innebära en minskning av antalet anställda vid försvaret omkring 1992 med ca lO000 personer. Detta
skulle medföra behov av omfattande förbandsnedläggningar.
Behovet av åtgärder vid en ramsänkning i
samband med försvarsbeslutet 1982 illustreras bäst om man först beräknar kostnader
J
330
för att fram till 1987 i stort sett bibehålla den
personalstyrka som nu arbetar inom försvarssektorn. Kostnaden härför blir helt naturligt beroende av omfattningen av de
reella löneökningarna. Antag att dessa i genomsnitt blir 2,5% per år – under tiden
1960-76 var genomsnittet omkring 4 % per
år. Det visar sig av ett sådant räkneexempel
att för att möta kommande rimliga löneökningar måste försvarsramen år 1987 vara ca
l 700 miljoner kronor högre än idag, allt
räknat med dagens penningvärde.
En sådan ramhöjning skulle med det
gjorda antagandet om löneökning innebära
att försvarets andel av samhällets samlade
resurser i stort vidmakthölls på dagens nivå,
dvs knappt 3,5% av bruttonationalprodukten (BN P). Genom den produktivitetshöjning som måste förutsättas ske innebär det
även att den nuvarande successiva urholkningen kan bromsas och att vi skulle kunna
inrikta försvaret mot ett bibehållande av dagens t·elativa kvalitetsnivå.
Räkneexemplet innebär att kostnaden per
anställd i försvarssektorn 1987 uppgår till ca
120 000 kr per år. Försvarets pengar skulle
då 1987 fördelas enligt följande:
idag 1987
Löner till fast
anställda 4 500 mkr 5 350 mkr
Beställningar
svensk industri 4500 mkr 5350 mkr
Utbildning m m 4600 mkr 4600 mkr
13 600 mkr 15 300 mkr
Med en lägre ram
Hur skulle nu pengarna fördelas om ramen
blir 13 000 mkr. Generellt sett måste ÖB finna lösningar som innebär att försvarssektorn
år 1987 i runda tal sysselsätter 20 000 personer mindre än i dag. Hur detta skall gå till
och vilka konsekvenser det innebär för försvarsmaktens effekt kan naturligtvis inte besvaras nu. ÖB har dock i sin Perspektivplan
del l visat på tänkbara långsiktiga konsekvenser av en ekonomi motsvarande en så-
dan ramsänkning.
En central fråga, som statsmakterna tidigt
måste fatta beslut om i ett 13 000 mkr försvar, är utformningen av vårt nuvarande
värnpliktssystem. Om vi i en sådan ekonomi
av idepolitiska skäl skall bibehålla detta i huvudsak enligt nuvarande former, kommer
det att innebära en mycket obalanserad utveckling av krigsorganisationen. Kostnaderna för utbildningssystemet kan då inte
reduceras i någon väsentlig grad. Ramsänkningen kommer därför att gå ut över materielanskaffningen. Det kan inte undvikas att
detta främst drabbar de materieltunga systemen såsom pansar, fartyg och flygplan. Det
är tveksamt om det överhuvudtaget kan bli
tal om någon nyanskaffning av materiel för
dessa försvarssystem. Inom marinen och
flygvapnet måste troligen 10-12 fredsförband läggas ner. Pansarregementen måste
omorganiseras till infanteriregementen.
Ett försök till en mer balanserad försvarsmakt men med starkt begränsad effekt torde
leda till krav på omstrukturering av v::rnpliktssystemet. Ca 20-30% av åldersklassen
måste då undantas från militär grundutbildning. Detta leder till omfattande fredsorganisatariska förändringar inom hela försvarsmakten. Det kan bli aktuellt att tidigt
fatta beslut om nedläggning av upp till 15
armeförband och 7-8 fredsförband inom
marinen och flygvapnet.
ågra genvägar som innebär en i stort
bibehållen fredsorganisation för väsentligt
mindre kostnader finns inte. Den enda realistiska möjligheten att i väsentlig grad reducera försvarets kostnader är att minska dess
personal och att lägga ner regementen, skolor, flottiljer och förvaltningar. Omfattningen av dessa åtgärder kan till en del balanseras mot att försvarets beställningar hos
svensk industri kraftigt nedgår. Men att helt
låta nedskärningarna gå ut över den svenska
försvarsindustrin skulle leda till otillräcklig
materielförnyelse och ökat utlandsberoende.
Nedrustningen
Självklart går det att utforma ett försvar för
13 miljarder kronor per år. Men ett sådant
försvar kommer inte att likna dagens. För att
nå fram till den nya försvarsmakt som då
måste skapas krävs det svåra politiska beslut
om omfattande förbandsnedläggningar och
omplacering av försvarets personal till andra
verksamheter. Man kan kalla denna omstrukturering av försvaret vad man vill, men
givetvis innebär den en nedrustning. Det går
inte att dölja att denna nedrustning innebär
en avsevärd försvagning av den militära delen av totalförsvaret och därmed av landets
samlade försvarskraft. Därmed följer också
331
att utlandets uppfattning om stabiliteten i
Norden kan förändras, och detta med full
rätt.
1978 års Försvarskommine har nyss utkommit med sitt första betänkande om den
svenska säkerhetspolitiken. Betänkandet ger
knappast motiv för någon reducering av försvaret. Förhållandet är snarare det motsatta.
Betänkandet fastslår au vi inte kan bortse
från riskerna för en öppen konfrontation
mellan supermakterna och att detta förhållande måste påverka vår säkerhetspolitik. I
kommittens övervägande rörande det militä-
ra försvaret sägs att detta är den viktigaste
komponenten i totalförsvaret och att en fast
och konsekvent försvarspolitik är av största
betydelse för trovärdigheten i vår deklarerade utrikespolitik.
Betänkandet pekar också på au den militärtekniska utvecklingen innebär att angrepp kan sättas in mot oss med kortare
varsel än tidigare och att detta ställer ökade
krav på att det militära försvaret snabbt kan
mobiliseras. Den allmänna värnpliktens stora betydelse för försvarsviljan fastslås. Vidare klarläggs det angelägna behovet av en
svensk försvarsindustri, som kan utveckla
och producera väsentlig försvarsmaterieL
Det finns inte något i betänkandet som ger
stöd för tanken på att endast delar av Sverige skall ges ett meningsfullt försvar. Men en
ram på 13 miljarder leder otvetydigt till att
försvarets effekt kraftigt måste eftersättas i
delar av landet. Vem är beredd att ta ansvar
för en sådan inriktning?
J