Arvid Fredborg; Per Jacobsson – en ovanlig svensk
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ARVID FREDBORG:
PerJacobsson – en ovanlig svensk
Per Jacobsson (1894-1963) var en svensk
ekonom, som redan tidigt fick erbjudande att
arbeta i Nationernas Förbunds tjänst. H an
blev alltså vad som nu är vanligt men som då
var ovanligt, nämligen en internationell
tjänsteman. H ans erfarenheter gjorde att
han, med två korta mellanspel i Sverige, hela
sitt liv förblev i utlandet. N är han dog var
han känd och uppskattad över hela världen,
inte av den stora allmänheten utan av
ledande ekonomer ochfinansmän och av högt
uppsatta politiker. En av hans döttrar, själv
ekonom, har skrivit hans biografi, somfil dr
Arvid Fredborg, som kände PerJacobsson
väl, här har recenserat.
Få svenskar har efter det andra världskriget
betytt så mycket på det internationella fältet
som Per Jacobsson, under flera årtionden
ekonomisk rådgivare till Internationella
Regleringsbanken i Basel, sedermera chef
för Internationella Valutafonden i Washington. Han hade en unik bekantskapskrets,
han reste från land tillland och han var, för
att citera ordföranden i Per-Jacobsson-stiftelsen, W. Randolph Burgess ”en ovanligt dugande och intagande man”. Det är intet
överdrivet omdöme. Per Jacobsson var en
ovanlig person, intelligent, dynamisk, charmerande. Han rörde sig hemtamt på den
internationella scenen, idegivande, kommenterande, stimulerande.
Hans äldsta dotter Erin, själv fil dr vid
universitetet i Geneve, har nu publicerat en
biografi över honom på engelska, som föryä-
nar uppmärksamhet också i Sverige. Den
har titeln ”A Life for Sound Money, Per
Jacobsson, his Biography” (Oxford University Press). Den är grundad på ett rikhaltigt
material. Per Jacobsson sparade en mängd
papper, viktiga och oviktiga, och därtill
förde han sedan sin ungdom en dagbok,
som av allt att döma är en ovärderlig källa
för den, som kan tolka den rätt. Men det
senare är problemet. Hade han skrivit den
för eftervärlden? Eller fängslades han i varje
fall i efterhand av tanken, att den skulle
kunna ligga till grund för en bok? På svaret
på denna fråga beror mycket av bedömningen av det gigantiska materialet.
Författarinnan har måhända inte på alla
punkter gått i land med sin svåra uppgift,
ehuru den möda hon nedlagt är värd allt
beröm . Men vad är väsentligt och vad är
adiafora? Däniii kommer, att hon konfronteras med problem, som uppställer sig för
aUa personer, som skriver om nära anförvanter. Per Jacobsson, denna komplicerade
personlighet, kan inte ha varit lätt att leva
tiUsammans med, varken för hustru – nyligen avliden – eller barn. Men detta problem
berörs mycket varsamt, och det är sannolikt
riktigt. Väsentligare är, att Erin Jacobsson
haft att göra med en sådan mängd material,
att hon kommit att lida av en viss e m b a rras de richesse. Vidare har hon vid
somliga tillfällen måhända i alltför hög grad
påverkats av personer, som yttrat sig om nå-
got, som kanske ägt rum uugo eller trettio år
tidigare och vilkas uppgifter redan genom
tidsavståndet bort tillmätas ett lägre källvärde. Men hon har presterat en utomordentligt intressant bok om sin far. Den röda
tråden är, att denne alltid skrev ned sina
tankar. ”He thought at the end of the pen”.
Detta bidrog till att klarlägga dem och skärpa minnet.
Personligheten
Biografin följer i huvudsak en kronologisk
ordning. De första kapitlen om familjebakgrund och studier är knappa. Det hade varit
önskvärt att få veta litet mer om Per Jacobssons akademiska studier, vilka ledde till att
han blev jur lic i Uppsala, så mycket mera,
som det bland en del av hans svenska kolleger då och då hördes, att han i grund och
botten var rätt okunnig i ekonomi. Det var
naturligtvis ett barockt påstående. I den
mån det inte rörde sig om ren avundsjuka
menade de, att Per Jacobsson inte hade nå-
333
got egentligt specialområde i ekonomin med
vetenskaplig underbyggnad, något som han
behärskade bättre än alla andra. De förbisåg, att han var mer än specialist, han var
allmänpraktiserande med en förmåga att
ställa diagnos på patientens sj ukdom på ett
lysande sätt och sedan lättfattligt förklara
för denne och andra, vad som stod på. Dessutom var han inte rädd att slåss för sina
uppfattningar. Det måhända mest remarkabla exemplet var den tyska betalningskrisen år 1950, när han (och i viss mån hans
kollega Alexander Cairncross) var en av de
få, som förstod, att den var övergående.
Men han var själv personligen känslig ifrå-
ga om vetenskapen. Författaren citerar en
belysande dagboksanteckning. Varför grälar
jag så lätt, skrev han i november 1952, med
ekonomer? ”Besynnerligt. Är det (enligt
Freud) att jag aldrig har förlikat mig med
det förhållandet, att jag lämnade universitetet och endast har varit en ’marginell’ ekonom? . . . Och sedan när jag möter ’verkliga’
ekonomer har jag en djup ’envie’ – mer det
franska ’envie’, längtan -jag skulle ha velat
göra vad de lyckats göra”.
Detta är en av nycklarna till Per Jacobssons personlighet. Där fanns komplex och
osäkerhet. Men på samma gång var denne
man, som i och för sig i regel inte satte sitt
ljus under ena skäppo, inte alltid på det klara med att han själv var mycket mer än en
ekonom, proprement dit, atthan stod,
så att säga, i en högre klass än sina kolleger
vid universiteten. Ty de flesta akademiker
med graden utövade endast i undantagsfall
något verkligt inflytande. Pelle Jacobsson
som allmänpraktiserande, som husläkare
334
hos många av dem, som satt vid spakarna,
kunde däremot påverka den ekonomiska
och politiska utvecklingen och gjorde det.
Hans grundinställning var klar. Han var
en anhängare av sund ekonomi, av monetär
disciplin. Han reagerade emot det kvacksalveri, som så många bedrev i utmarkerna
mellan ekonomi och politik. Han var på ett
tidigt stadium motståndare inte så mycket
till lord Keynes (som han ansåg skulle ha
ändrat mening, om han fått leva längre) som
till keynesianerna. Fiktiva värden, med andra ord inflation, var honom en styggelse.
Det hindrade inte, att han trodde för gott
om människoma, nät· han år 1959 deklaret·ade, att ”med all sannolikhet” världsinflationen var förbi. Han tycks framför allt inte
ha räknat med de starka inflationära impulser, som utgick från de europeiska socialistiska partierna, som ville fördela och fortsatte att göra det även när det inte fanns något
att fördela. Men hade Per Jacobsson levat
litet längre, skulle han ha varit den förste att
gissla manipulationerna med penningvärdet
under senare hälften av 1960-talet och under 1970-talet.
En storman
De praktiska resultat, som Per Jacobsson
uppnådde, berodde emellertid inte enban
på hans kunskaper och skicklighet som förmedlare av tankar och ideer, utan också på
andra sidor av hans person. Han hade själv
mänskliga svagheter och hade förståelse för
andras mänskliga svagheter. Han hade en
smittande humor. Med en historia kunde
han ofta brygga över skarpa motsättningar,
och när han inte kom ihåg någon, som passade, uppfann han blixtsnabbt en. Han var
en raconteur av rang.
Det var inte för intet, som Per Jacobs:.on
tillsammans med den brittiske förfanaren
Vernon Bartlett i slutet av 1920-talet skrev
två utmärkta detektivromaner (på svenska
”En diplomats död” och ”Sovplats nr 13”).
Det fanns många strängar på denna båge.
Till sist må tilläggas – såsom påpekades i
en minnesruna i denna tidskrift år 1963-
att Per Jacobsson trots sin internationella
livsföring i själ och hjärta förblev svensk.
Han var i själva verket en svensk storman.
Det har inte funnits något överflöd på dem
de senaste årtiondena.
PerJacobsson – en ovanlig svensk
Per Jacobsson (1894-1963) var en svensk
ekonom, som redan tidigt fick erbjudande att
arbeta i Nationernas Förbunds tjänst. H an
blev alltså vad som nu är vanligt men som då
var ovanligt, nämligen en internationell
tjänsteman. H ans erfarenheter gjorde att
han, med två korta mellanspel i Sverige, hela
sitt liv förblev i utlandet. N är han dog var
han känd och uppskattad över hela världen,
inte av den stora allmänheten utan av
ledande ekonomer ochfinansmän och av högt
uppsatta politiker. En av hans döttrar, själv
ekonom, har skrivit hans biografi, somfil dr
Arvid Fredborg, som kände PerJacobsson
väl, här har recenserat.
Få svenskar har efter det andra världskriget
betytt så mycket på det internationella fältet
som Per Jacobsson, under flera årtionden
ekonomisk rådgivare till Internationella
Regleringsbanken i Basel, sedermera chef
för Internationella Valutafonden i Washington. Han hade en unik bekantskapskrets,
han reste från land tillland och han var, för
att citera ordföranden i Per-Jacobsson-stiftelsen, W. Randolph Burgess ”en ovanligt dugande och intagande man”. Det är intet
överdrivet omdöme. Per Jacobsson var en
ovanlig person, intelligent, dynamisk, charmerande. Han rörde sig hemtamt på den
internationella scenen, idegivande, kommenterande, stimulerande.
Hans äldsta dotter Erin, själv fil dr vid
universitetet i Geneve, har nu publicerat en
biografi över honom på engelska, som föryä-
nar uppmärksamhet också i Sverige. Den
har titeln ”A Life for Sound Money, Per
Jacobsson, his Biography” (Oxford University Press). Den är grundad på ett rikhaltigt
material. Per Jacobsson sparade en mängd
papper, viktiga och oviktiga, och därtill
förde han sedan sin ungdom en dagbok,
som av allt att döma är en ovärderlig källa
för den, som kan tolka den rätt. Men det
senare är problemet. Hade han skrivit den
för eftervärlden? Eller fängslades han i varje
fall i efterhand av tanken, att den skulle
kunna ligga till grund för en bok? På svaret
på denna fråga beror mycket av bedömningen av det gigantiska materialet.
Författarinnan har måhända inte på alla
punkter gått i land med sin svåra uppgift,
ehuru den möda hon nedlagt är värd allt
beröm . Men vad är väsentligt och vad är
adiafora? Däniii kommer, att hon konfronteras med problem, som uppställer sig för
aUa personer, som skriver om nära anförvanter. Per Jacobsson, denna komplicerade
personlighet, kan inte ha varit lätt att leva
tiUsammans med, varken för hustru – nyligen avliden – eller barn. Men detta problem
berörs mycket varsamt, och det är sannolikt
riktigt. Väsentligare är, att Erin Jacobsson
haft att göra med en sådan mängd material,
att hon kommit att lida av en viss e m b a rras de richesse. Vidare har hon vid
somliga tillfällen måhända i alltför hög grad
påverkats av personer, som yttrat sig om nå-
got, som kanske ägt rum uugo eller trettio år
tidigare och vilkas uppgifter redan genom
tidsavståndet bort tillmätas ett lägre källvärde. Men hon har presterat en utomordentligt intressant bok om sin far. Den röda
tråden är, att denne alltid skrev ned sina
tankar. ”He thought at the end of the pen”.
Detta bidrog till att klarlägga dem och skärpa minnet.
Personligheten
Biografin följer i huvudsak en kronologisk
ordning. De första kapitlen om familjebakgrund och studier är knappa. Det hade varit
önskvärt att få veta litet mer om Per Jacobssons akademiska studier, vilka ledde till att
han blev jur lic i Uppsala, så mycket mera,
som det bland en del av hans svenska kolleger då och då hördes, att han i grund och
botten var rätt okunnig i ekonomi. Det var
naturligtvis ett barockt påstående. I den
mån det inte rörde sig om ren avundsjuka
menade de, att Per Jacobsson inte hade nå-
333
got egentligt specialområde i ekonomin med
vetenskaplig underbyggnad, något som han
behärskade bättre än alla andra. De förbisåg, att han var mer än specialist, han var
allmänpraktiserande med en förmåga att
ställa diagnos på patientens sj ukdom på ett
lysande sätt och sedan lättfattligt förklara
för denne och andra, vad som stod på. Dessutom var han inte rädd att slåss för sina
uppfattningar. Det måhända mest remarkabla exemplet var den tyska betalningskrisen år 1950, när han (och i viss mån hans
kollega Alexander Cairncross) var en av de
få, som förstod, att den var övergående.
Men han var själv personligen känslig ifrå-
ga om vetenskapen. Författaren citerar en
belysande dagboksanteckning. Varför grälar
jag så lätt, skrev han i november 1952, med
ekonomer? ”Besynnerligt. Är det (enligt
Freud) att jag aldrig har förlikat mig med
det förhållandet, att jag lämnade universitetet och endast har varit en ’marginell’ ekonom? . . . Och sedan när jag möter ’verkliga’
ekonomer har jag en djup ’envie’ – mer det
franska ’envie’, längtan -jag skulle ha velat
göra vad de lyckats göra”.
Detta är en av nycklarna till Per Jacobssons personlighet. Där fanns komplex och
osäkerhet. Men på samma gång var denne
man, som i och för sig i regel inte satte sitt
ljus under ena skäppo, inte alltid på det klara med att han själv var mycket mer än en
ekonom, proprement dit, atthan stod,
så att säga, i en högre klass än sina kolleger
vid universiteten. Ty de flesta akademiker
med graden utövade endast i undantagsfall
något verkligt inflytande. Pelle Jacobsson
som allmänpraktiserande, som husläkare
334
hos många av dem, som satt vid spakarna,
kunde däremot påverka den ekonomiska
och politiska utvecklingen och gjorde det.
Hans grundinställning var klar. Han var
en anhängare av sund ekonomi, av monetär
disciplin. Han reagerade emot det kvacksalveri, som så många bedrev i utmarkerna
mellan ekonomi och politik. Han var på ett
tidigt stadium motståndare inte så mycket
till lord Keynes (som han ansåg skulle ha
ändrat mening, om han fått leva längre) som
till keynesianerna. Fiktiva värden, med andra ord inflation, var honom en styggelse.
Det hindrade inte, att han trodde för gott
om människoma, nät· han år 1959 deklaret·ade, att ”med all sannolikhet” världsinflationen var förbi. Han tycks framför allt inte
ha räknat med de starka inflationära impulser, som utgick från de europeiska socialistiska partierna, som ville fördela och fortsatte att göra det även när det inte fanns något
att fördela. Men hade Per Jacobsson levat
litet längre, skulle han ha varit den förste att
gissla manipulationerna med penningvärdet
under senare hälften av 1960-talet och under 1970-talet.
En storman
De praktiska resultat, som Per Jacobsson
uppnådde, berodde emellertid inte enban
på hans kunskaper och skicklighet som förmedlare av tankar och ideer, utan också på
andra sidor av hans person. Han hade själv
mänskliga svagheter och hade förståelse för
andras mänskliga svagheter. Han hade en
smittande humor. Med en historia kunde
han ofta brygga över skarpa motsättningar,
och när han inte kom ihåg någon, som passade, uppfann han blixtsnabbt en. Han var
en raconteur av rang.
Det var inte för intet, som Per Jacobs:.on
tillsammans med den brittiske förfanaren
Vernon Bartlett i slutet av 1920-talet skrev
två utmärkta detektivromaner (på svenska
”En diplomats död” och ”Sovplats nr 13”).
Det fanns många strängar på denna båge.
Till sist må tilläggas – såsom påpekades i
en minnesruna i denna tidskrift år 1963-
att Per Jacobsson trots sin internationella
livsföring i själ och hjärta förblev svensk.
Han var i själva verket en svensk storman.
Det har inte funnits något överflöd på dem
de senaste årtiondena.