Danne Nordling; Minska politiska sektorn
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANNE NORDLING:
Minska politiska sektorn
En allt större andel av samhällslivet påverkas
numera direkt av politiska beslut. En reaktion
måste komma mot det ständigt ökande antalet
lagar och fårordningar, skriver pol mag Danne
Nordling. Skall Sverige kunna betala igen
utlandsskulden måste foretagen frigöras från en
rad regleringar och den diskriminerande
beskattningen av produktion och investeringar
lagas bort. Det skulle öppna vägenfor en
genomgripande liberalisering av det svenska
samhället.
Den offentliga sektorn har ökat mycket kraftigt
under efterkrigstiden. År 1950 utgjorde den ca
25 procent av BNP och har i dag ökat till
närmare 65 procent. Exakt hur stor sektorn nu
är går inte längre enkelt att fastställa på grund
av de inkomstöverforingar – transfereringar –
från staten och kommunerna till enskilda hushåll som fått en allt större betydelse. Eftersom
transfereringarna är beskattade borde man i
princip ta hänsyn till att en del offentliga inkomster härrör från skatteintäkter i ett tidigare
led och inte från den verkliga produktionen.
Men som mått på det offentliga inflytandet
över ekonomin och samhällslivet ger ändå den
offentliga sektorns procentandel en ofullständig
bild av verkligheten. Medborgarna får inte bestämma själva på en rad områden som inte
direkt berör ett ianspråktagande av deras inkomster. Mängden av lagar och forordningar
har vuxit lavinartat – speciellt under 70-talet.
Detta sammanhänger kanske delvis med de allt
större svårigheterna for politikerna att höja
skatterna. Reformpolitiken måste då av naturliga skäl inriktas på sådant som inte direkt
kostar pengar.
Om man kunde mäta den andel av samhällslivet som direkt påverkas av politiska beslut –
den politiska sektorn – skulle man finna att
den offentliga sektorns i och for sig snabba
ökning skulle övertrumfas av den politiska sektorns ökning. Politikerna och byråkraterna har
flyttat fram sina positioner i den heliga demokratins namn men på den personliga frihetens
bekostnad.
Det har framforts flera mer eller mindre
sinnrika tekniska forklaringar till att den politiska sektorn vuxit som den gjort. Den grundläggande orsaken torde dock vara att expansioJ
338
nen inte stött på något starkare motstånd. En
expanderande, politiskt dirigerad sektor har av
de socialistiska partierna· bl:”traktats som ett
egenvärde. De borgerliga partierna har väl delvis haft samma uppfattning. Dessutom har
deras representanter i egenskap av politiker
ofta inte haft så mycket emot att de själva fått
mera att säga till om i förhållande till allmänheten.
Hur kan då politisk dirigering anses ha ett
egenvärde? Svaret på frågan bottnar i politikernas ovilja att diskutera annat än politiska lösningar på alla verkliga och föregivna problem.
Om det vore så att den politiska metoden endast vore ett medel för att tillgodose medborgarnas önskemål borde det ha förekommit
många diskussioner om andra medel att uppnå
målen. Den offentliga sektorns expansion skulle
i så fall bara ha kunnat förklaras med att den
politiska metoden varit mer effektiv i att tillgodose uppnåendet av de uppställda målen. Men
all argumentation för den politiska metodens
effektivitet saknas i samhällsdebatten.
Den ofelbara demokratin
Den politiska metoden behöver inte rättfärdiga
sin utbredning på alla områden med argument
om sin ändamålsenlighet. Politikerna har lyckats att hos medborgarna plantera den
vidskepliga föreställningen att politiska lösningar är självskrivna därför att de grundar sig
på en högre rätt: den ofelbara demokratin utan
begränsningar. Genom att demokratin har etablerats som ett övergripande \·ärde som inte får
ifrågasättas har demokratin upphört att vara
ett medel och i stället blivit ett mål i sig. Därför
har också allt som kunnat visas \·ara ”demokratiskt” fått del av den demokratiska ofelbarhetsdogmen och därmed undandragits från risken att utsättas för kritisk debatt.
Eftersom politik i Sverige är demokratisk är
politiska problemlösningar ”demokratiskt heliga” och höjda över all diskussion. Varje försök
att hävda andra och t o m effektivare lösningar
kan då klassificeras som odemokratiska strä-
vanden. I varje fall kan politikernas i det närmaste oinskränkta makt att ägna sig åt politiska lösningar användas till att totalt ignorera
alla förslag att åstadkomma medborgarinOytande utan politik.
Demokratin som metod att fatta beslut i frä-
gor av genuint kollektiv karaktär är en omistlig
tillgång och helt överlägsen de auktoritära modeller som prövats i andra länder eller under
tidigare epoker. Men betyder detta att demokratins tillämpning på andra områden är ett
värde i sig som dessutom är högre än alla andra
värden?
Personlig frihet
Demokratin som etisk princip kan förefalla
vara omöjlig att övertrumfa på det moraliska
planet. Det enda som i så fall kulle kunna
ändra de demokratiskt legitimerade politikernas inriktning är då effektivitetsargument i en
krissituation – dvs ”tvingande rkonomiska
skäl”. Men mot den demokrati k-politiska
moralprincipen menar jag att man skulle kunna sätta en etisk princip av ännu högre dignitet
– nämligen den personliga frihetens princip.
Personlig frihet är ett värde i sig som till Yiss
del står i motsatsställning till de demokratiskpolitiska ” värdena” i absolut mening. Dessa
värden är enligt min mening falska eftersom
politik och demokrati <’g-entligen är medel får
att uppnå högre mål. Politik och demokrati kan
därfår endast ha instrumentellt värde – de
måste bedömas utifrån sin ändamålsenlighet.
Friheten – fråm·aron av tvång – har inte
befrämjats i s,·erige under lång tid. Ju rikare
s,erige har bJi,·it desto mindre personlig friht”t
har medborgarna fått. Det kan därfår synas bli
svärt att minska den politiska sektorn får att
öka friheten. Förr eller senare kommer natur- 339
höja skatterna under många år framÖ\’er. l\lt”n
genom att de vet att de utländska långivarna
inte har hur stort tålamod som helst finns det
en chans att politikerna nu självmant inst”r att
de måste göra något, som på kort sikt kan
uppfattas som impopulärt, får att inte långivarna senare skall tvingas att fOr S\’erige diktera
hur den ekonomiska politiken skall bt”drivas.
ligtvis en reaktion genom att den offentliga sek- Minska offentliga och politiska sektorerna
torn tar hand om i det närmaste hundra pro- Exportindustrin och den importkonkurrerande
cent a\· produktionen. Och på samma sät t som industrin måste byggas ut. Kapital och arbetsskråväsendets detaljregleringar till slut a\·skaf~ kraft måste fåras över från andra sektorer av
fades och ersattes med ett helt nytt system mås- samhällsekonomin till den konkurrensutsatta
te t”n reaktion mot dagens politiska regleringar industrin. Detta kan i huvudsak endast ske geuppstå någon gång. När detta inträffar borde nom en minskning av den offen tliga sektorn.
man kunna fåru tse ganska radikala förändring- Risken finns emellertid att den politiska sekar. torn inte minskar härigenom om politikerna får
Om inte kostnadskrisen i det svenska nä- får sig att industrin skall byggas ut under deringslivet hade inträffat 1975-76 skulle vi sannolikt ha fått vänta ytterligare något årtionde
på reaktionen mot den politiska sektorn. Men
genom de stora höj ningarna av löner och arbetsgivaravgifter som då inträffade råkade Sverige ut får en självfårvållad nedgång i konkurrenskraft och exportinkomster. Den konkurrensutsatta sektorn i näringslivet krympte medan den offentliga sektorn expanderade i väl så
snabb takt som tidigare. Dc uteblivna exportinkomsterna ersattes med upplåning utomlands.
Det är dessa lån från utlandet som utgör hoppet får friheten i Sverige. De har nämligen
egenskapen att vara oåtkomliga får politikernas
demokratisk-politiska lösningar.
Om politikerna kunde fortsätta att låna i
utlandet hur länge som helst skulle de också
kunna fortsätta med att inskränka friheten och
mokratisk-politisk ledning genom t rx löntagarfonder och utökad facklig reprt”sentation i företagens styrelser. Ett sådant fårsök kan inte annat än misslyckas och fårsena saneringsprocessen genom att denna lösning å terigen är politisk och endast innebär ett fullföljande och fulländande av en negativ tradition.
Vad som behövs är i stället att minskningen
av den offentliga sektorn kombineras med en
minskning av resten av den politiska sektorn.
Det betyder att en rad lagar och regleringar av
fåretagens verksamhet avvecklas. Den diskriminerande beskattningen av produktion och
investeringar tas bort. Företagens lönsamhet
tillåts öka etc. Alla dessa lindringar av det politiska tvånget kan i fårsta hand motiveras med
att de har till ändamål att öka produktionen
och minska skuldsättningen till utlandt>t. !\len
—~—– _________________,
340
genom att de innebär ökad frihet öppnar de bort. Det räcker med en översyn for att öka
vägen får en betydligt mer genomgripande libe- valfriheten och motverka missbruk.
ralisering av det svenska samhället.
I princip är det bara genuint kollektiva områden – såsom forsvaret, polisen och rättsvä-
sendf’t – som under alla forhållanden måste
drivas i offentlig regi. All annan verksamhet
kan bedri,·as i helt privat form eller lämnas på
entreprenad till privata foretag. Det borde infå-
ras en regel i grundlagen som säger att for att
en verksamhet skall få bedrivas i offentlig regi
måste det klart bevisas att denna verksamhet
blir väsentligt effektivare än motsvarande i privat (eller kooperativ) regi. Övervakningen av
denna regels efterlevnad kan behöva överlämnas till en särskilt inrättad forfattningsdomstoL
Vid bedömningen av hur effektiv verksamheten är skall hänsyn tas både till produktionseffektiviteten och effektiviteten i tillgodoseendet
av konsumenternas önskemål. Enbart möjligheter till stordrift och därmed större produktionseffektivitet i offentlig regi skall alltså inte
räcka får att motivera en socialisering eller
kommunalisering.
Den främsta invändningen mot en privatisering brukar vara att verksamheten måste bedrivas i offentlig regi får att taxepolitiken skall
kunna utformas så att även låginkomsttagare
har råd med sjukvård, skolor osv. Detta argument gäller emellertid inte i dag. Med dagens
utjämnande lönestruktur finns det inga verkligt
lågavlönade heltidsarbetande. Låg inkomst
sammanhänger numera praktiskt taget alltid
med forvärvshinder av olika slag. För att kompensera dem som drabbas av sjukdom, arbetslöshet och liknande finns det redan nu socialforsäkringar och regler om existensminimum.
Sårlana garantier mot fattigdom skall inte tas
Öka valfriheten
För att öka valfriheten inom t ex skolans områ-
de där skolplikt råder kan man årligen kostnadsfritt ställa en sorts dragningsrätter till förfogande for de skolpliktigas målsmän. En så-
dan ”skolcheck” skulle sålunda berättiga till
ett års skolgång i valfri skola. Skolorna skulle
därefter få konkurrera om eleverna inom ramen
får vissa grundregler om vilken baskunskap
som de skolpliktiga måste bibringas.
På liknande sätt kan man fårfara inom andra
områden. I vissa fall kan ”checkarna” kombineras med en tilläggsavgift får att motverka ett
onödigt utnyttjande.
Inom sjukfårsäkringssystemet skulle valfriheten vara lika stor som inom t ex dagens bilfårsäkringssystem: en viss obligatorisk grundfårsäkring som kombineras med olika självrisker (karensdagar) och ersättningsnivåer.
Här skulle också finnas möjlighet att välja olika
sjukhus och behandlingsmetoder.
Någon kanske invänder att alla dessa valmöjligheter på den nuvarande offentliga sektorns olika områden skulle verka frustrerande
på konsumenterna/medborgarna. Bättre vore
då att ha någon välvillig formyndare, skulle det
kunna sägas, som tog hand om en från vaggan
till graven utan att man behövde fundera så
mycket på olika alternativ. Men även detta
önskemål skulle naturligtvis kunna tillgodoses i
frihetens samhälle. De politiska partierna skulle kunna ägna sig åt att komponera olika socialforsäkringspaket som de erbjöd sina sympatisörer. Partierna skulle också kunna driva sjukhus, skolor, arbetslöshetskassor och simhallar
eller vad som helst på det sätt som deras ideologier föreskrev.
På detta sätt skulle politikerna få ta ett riktigt ansvar för sin politik genom att deras förslag och ideer testades i verkligheten. Medborgama skulle få en helt annan kunskap om de
politiska programmen och om de av misstag
anslöt sig till fel program skulle uppsägningstiden inte behöva vara så lång som de vanliga
mandatperioderna. För politikerna skulle frihetens samhälle trots allt inte innebära sysslolöshet. Tvärtom skulle även ”oppositionen” ha
fullt upp med att förkovra sin modell i konkurrens med alla andra. Men ingen skulle kunna
341
tvingas att genom majoritetsprincipen ansluta
sig till en modell som inte passade. Var och en
fick bli salig på sin fason.
Naturligtvis låter det sig sägas att detta frihetens samhälle är en utopi som eventuellt
bara skulle kunna förverkligas i en avlägsen
framtid. Det måste erkännas att det givetvis är
mycket sannolikt att det första försöket inte
lyckas fullt ut. Men samma invändningar kunde resas mot kritikerna av skråsystemet. Inte
skulle detta kunna avskaffas och fattigdomen
övervinnas. Likafullt infördes näringsfrihet på
den politiska sektorns bekostnad och en helt ny
utvecklingsepok inleddes.
Slå ett slagför
Svensk Tidskrift
Svensk Tidskrift ökar sin spridning, men kostnaderna för framställningen ökar också. Vi har inte råd till omfattande och dyrbara
prenumerationskampanjer. Vi vädjar därför till vår läsekrets:
Hjälp oss att sprida Svensk Tidskrift! Tala med vänner och bekanta om den. Försök att intressera dem för tidskriften och för en
prenumeration. Sänd in bilagda svarskort ifyllt, och vi kommer att
till de föreslagna skicka ett nummer av tidskriften utan kostnad.
Om vi på det sättet får nya läsare, blir det, hoppas vi, till glädje för
dem. Och för oss blir det till nytta.
Minska politiska sektorn
En allt större andel av samhällslivet påverkas
numera direkt av politiska beslut. En reaktion
måste komma mot det ständigt ökande antalet
lagar och fårordningar, skriver pol mag Danne
Nordling. Skall Sverige kunna betala igen
utlandsskulden måste foretagen frigöras från en
rad regleringar och den diskriminerande
beskattningen av produktion och investeringar
lagas bort. Det skulle öppna vägenfor en
genomgripande liberalisering av det svenska
samhället.
Den offentliga sektorn har ökat mycket kraftigt
under efterkrigstiden. År 1950 utgjorde den ca
25 procent av BNP och har i dag ökat till
närmare 65 procent. Exakt hur stor sektorn nu
är går inte längre enkelt att fastställa på grund
av de inkomstöverforingar – transfereringar –
från staten och kommunerna till enskilda hushåll som fått en allt större betydelse. Eftersom
transfereringarna är beskattade borde man i
princip ta hänsyn till att en del offentliga inkomster härrör från skatteintäkter i ett tidigare
led och inte från den verkliga produktionen.
Men som mått på det offentliga inflytandet
över ekonomin och samhällslivet ger ändå den
offentliga sektorns procentandel en ofullständig
bild av verkligheten. Medborgarna får inte bestämma själva på en rad områden som inte
direkt berör ett ianspråktagande av deras inkomster. Mängden av lagar och forordningar
har vuxit lavinartat – speciellt under 70-talet.
Detta sammanhänger kanske delvis med de allt
större svårigheterna for politikerna att höja
skatterna. Reformpolitiken måste då av naturliga skäl inriktas på sådant som inte direkt
kostar pengar.
Om man kunde mäta den andel av samhällslivet som direkt påverkas av politiska beslut –
den politiska sektorn – skulle man finna att
den offentliga sektorns i och for sig snabba
ökning skulle övertrumfas av den politiska sektorns ökning. Politikerna och byråkraterna har
flyttat fram sina positioner i den heliga demokratins namn men på den personliga frihetens
bekostnad.
Det har framforts flera mer eller mindre
sinnrika tekniska forklaringar till att den politiska sektorn vuxit som den gjort. Den grundläggande orsaken torde dock vara att expansioJ
338
nen inte stött på något starkare motstånd. En
expanderande, politiskt dirigerad sektor har av
de socialistiska partierna· bl:”traktats som ett
egenvärde. De borgerliga partierna har väl delvis haft samma uppfattning. Dessutom har
deras representanter i egenskap av politiker
ofta inte haft så mycket emot att de själva fått
mera att säga till om i förhållande till allmänheten.
Hur kan då politisk dirigering anses ha ett
egenvärde? Svaret på frågan bottnar i politikernas ovilja att diskutera annat än politiska lösningar på alla verkliga och föregivna problem.
Om det vore så att den politiska metoden endast vore ett medel för att tillgodose medborgarnas önskemål borde det ha förekommit
många diskussioner om andra medel att uppnå
målen. Den offentliga sektorns expansion skulle
i så fall bara ha kunnat förklaras med att den
politiska metoden varit mer effektiv i att tillgodose uppnåendet av de uppställda målen. Men
all argumentation för den politiska metodens
effektivitet saknas i samhällsdebatten.
Den ofelbara demokratin
Den politiska metoden behöver inte rättfärdiga
sin utbredning på alla områden med argument
om sin ändamålsenlighet. Politikerna har lyckats att hos medborgarna plantera den
vidskepliga föreställningen att politiska lösningar är självskrivna därför att de grundar sig
på en högre rätt: den ofelbara demokratin utan
begränsningar. Genom att demokratin har etablerats som ett övergripande \·ärde som inte får
ifrågasättas har demokratin upphört att vara
ett medel och i stället blivit ett mål i sig. Därför
har också allt som kunnat visas \·ara ”demokratiskt” fått del av den demokratiska ofelbarhetsdogmen och därmed undandragits från risken att utsättas för kritisk debatt.
Eftersom politik i Sverige är demokratisk är
politiska problemlösningar ”demokratiskt heliga” och höjda över all diskussion. Varje försök
att hävda andra och t o m effektivare lösningar
kan då klassificeras som odemokratiska strä-
vanden. I varje fall kan politikernas i det närmaste oinskränkta makt att ägna sig åt politiska lösningar användas till att totalt ignorera
alla förslag att åstadkomma medborgarinOytande utan politik.
Demokratin som metod att fatta beslut i frä-
gor av genuint kollektiv karaktär är en omistlig
tillgång och helt överlägsen de auktoritära modeller som prövats i andra länder eller under
tidigare epoker. Men betyder detta att demokratins tillämpning på andra områden är ett
värde i sig som dessutom är högre än alla andra
värden?
Personlig frihet
Demokratin som etisk princip kan förefalla
vara omöjlig att övertrumfa på det moraliska
planet. Det enda som i så fall kulle kunna
ändra de demokratiskt legitimerade politikernas inriktning är då effektivitetsargument i en
krissituation – dvs ”tvingande rkonomiska
skäl”. Men mot den demokrati k-politiska
moralprincipen menar jag att man skulle kunna sätta en etisk princip av ännu högre dignitet
– nämligen den personliga frihetens princip.
Personlig frihet är ett värde i sig som till Yiss
del står i motsatsställning till de demokratiskpolitiska ” värdena” i absolut mening. Dessa
värden är enligt min mening falska eftersom
politik och demokrati <’g-entligen är medel får
att uppnå högre mål. Politik och demokrati kan
därfår endast ha instrumentellt värde – de
måste bedömas utifrån sin ändamålsenlighet.
Friheten – fråm·aron av tvång – har inte
befrämjats i s,·erige under lång tid. Ju rikare
s,erige har bJi,·it desto mindre personlig friht”t
har medborgarna fått. Det kan därfår synas bli
svärt att minska den politiska sektorn får att
öka friheten. Förr eller senare kommer natur- 339
höja skatterna under många år framÖ\’er. l\lt”n
genom att de vet att de utländska långivarna
inte har hur stort tålamod som helst finns det
en chans att politikerna nu självmant inst”r att
de måste göra något, som på kort sikt kan
uppfattas som impopulärt, får att inte långivarna senare skall tvingas att fOr S\’erige diktera
hur den ekonomiska politiken skall bt”drivas.
ligtvis en reaktion genom att den offentliga sek- Minska offentliga och politiska sektorerna
torn tar hand om i det närmaste hundra pro- Exportindustrin och den importkonkurrerande
cent a\· produktionen. Och på samma sät t som industrin måste byggas ut. Kapital och arbetsskråväsendets detaljregleringar till slut a\·skaf~ kraft måste fåras över från andra sektorer av
fades och ersattes med ett helt nytt system mås- samhällsekonomin till den konkurrensutsatta
te t”n reaktion mot dagens politiska regleringar industrin. Detta kan i huvudsak endast ske geuppstå någon gång. När detta inträffar borde nom en minskning av den offen tliga sektorn.
man kunna fåru tse ganska radikala förändring- Risken finns emellertid att den politiska sekar. torn inte minskar härigenom om politikerna får
Om inte kostnadskrisen i det svenska nä- får sig att industrin skall byggas ut under deringslivet hade inträffat 1975-76 skulle vi sannolikt ha fått vänta ytterligare något årtionde
på reaktionen mot den politiska sektorn. Men
genom de stora höj ningarna av löner och arbetsgivaravgifter som då inträffade råkade Sverige ut får en självfårvållad nedgång i konkurrenskraft och exportinkomster. Den konkurrensutsatta sektorn i näringslivet krympte medan den offentliga sektorn expanderade i väl så
snabb takt som tidigare. Dc uteblivna exportinkomsterna ersattes med upplåning utomlands.
Det är dessa lån från utlandet som utgör hoppet får friheten i Sverige. De har nämligen
egenskapen att vara oåtkomliga får politikernas
demokratisk-politiska lösningar.
Om politikerna kunde fortsätta att låna i
utlandet hur länge som helst skulle de också
kunna fortsätta med att inskränka friheten och
mokratisk-politisk ledning genom t rx löntagarfonder och utökad facklig reprt”sentation i företagens styrelser. Ett sådant fårsök kan inte annat än misslyckas och fårsena saneringsprocessen genom att denna lösning å terigen är politisk och endast innebär ett fullföljande och fulländande av en negativ tradition.
Vad som behövs är i stället att minskningen
av den offentliga sektorn kombineras med en
minskning av resten av den politiska sektorn.
Det betyder att en rad lagar och regleringar av
fåretagens verksamhet avvecklas. Den diskriminerande beskattningen av produktion och
investeringar tas bort. Företagens lönsamhet
tillåts öka etc. Alla dessa lindringar av det politiska tvånget kan i fårsta hand motiveras med
att de har till ändamål att öka produktionen
och minska skuldsättningen till utlandt>t. !\len
—~—– _________________,
340
genom att de innebär ökad frihet öppnar de bort. Det räcker med en översyn for att öka
vägen får en betydligt mer genomgripande libe- valfriheten och motverka missbruk.
ralisering av det svenska samhället.
I princip är det bara genuint kollektiva områden – såsom forsvaret, polisen och rättsvä-
sendf’t – som under alla forhållanden måste
drivas i offentlig regi. All annan verksamhet
kan bedri,·as i helt privat form eller lämnas på
entreprenad till privata foretag. Det borde infå-
ras en regel i grundlagen som säger att for att
en verksamhet skall få bedrivas i offentlig regi
måste det klart bevisas att denna verksamhet
blir väsentligt effektivare än motsvarande i privat (eller kooperativ) regi. Övervakningen av
denna regels efterlevnad kan behöva överlämnas till en särskilt inrättad forfattningsdomstoL
Vid bedömningen av hur effektiv verksamheten är skall hänsyn tas både till produktionseffektiviteten och effektiviteten i tillgodoseendet
av konsumenternas önskemål. Enbart möjligheter till stordrift och därmed större produktionseffektivitet i offentlig regi skall alltså inte
räcka får att motivera en socialisering eller
kommunalisering.
Den främsta invändningen mot en privatisering brukar vara att verksamheten måste bedrivas i offentlig regi får att taxepolitiken skall
kunna utformas så att även låginkomsttagare
har råd med sjukvård, skolor osv. Detta argument gäller emellertid inte i dag. Med dagens
utjämnande lönestruktur finns det inga verkligt
lågavlönade heltidsarbetande. Låg inkomst
sammanhänger numera praktiskt taget alltid
med forvärvshinder av olika slag. För att kompensera dem som drabbas av sjukdom, arbetslöshet och liknande finns det redan nu socialforsäkringar och regler om existensminimum.
Sårlana garantier mot fattigdom skall inte tas
Öka valfriheten
För att öka valfriheten inom t ex skolans områ-
de där skolplikt råder kan man årligen kostnadsfritt ställa en sorts dragningsrätter till förfogande for de skolpliktigas målsmän. En så-
dan ”skolcheck” skulle sålunda berättiga till
ett års skolgång i valfri skola. Skolorna skulle
därefter få konkurrera om eleverna inom ramen
får vissa grundregler om vilken baskunskap
som de skolpliktiga måste bibringas.
På liknande sätt kan man fårfara inom andra
områden. I vissa fall kan ”checkarna” kombineras med en tilläggsavgift får att motverka ett
onödigt utnyttjande.
Inom sjukfårsäkringssystemet skulle valfriheten vara lika stor som inom t ex dagens bilfårsäkringssystem: en viss obligatorisk grundfårsäkring som kombineras med olika självrisker (karensdagar) och ersättningsnivåer.
Här skulle också finnas möjlighet att välja olika
sjukhus och behandlingsmetoder.
Någon kanske invänder att alla dessa valmöjligheter på den nuvarande offentliga sektorns olika områden skulle verka frustrerande
på konsumenterna/medborgarna. Bättre vore
då att ha någon välvillig formyndare, skulle det
kunna sägas, som tog hand om en från vaggan
till graven utan att man behövde fundera så
mycket på olika alternativ. Men även detta
önskemål skulle naturligtvis kunna tillgodoses i
frihetens samhälle. De politiska partierna skulle kunna ägna sig åt att komponera olika socialforsäkringspaket som de erbjöd sina sympatisörer. Partierna skulle också kunna driva sjukhus, skolor, arbetslöshetskassor och simhallar
eller vad som helst på det sätt som deras ideologier föreskrev.
På detta sätt skulle politikerna få ta ett riktigt ansvar för sin politik genom att deras förslag och ideer testades i verkligheten. Medborgama skulle få en helt annan kunskap om de
politiska programmen och om de av misstag
anslöt sig till fel program skulle uppsägningstiden inte behöva vara så lång som de vanliga
mandatperioderna. För politikerna skulle frihetens samhälle trots allt inte innebära sysslolöshet. Tvärtom skulle även ”oppositionen” ha
fullt upp med att förkovra sin modell i konkurrens med alla andra. Men ingen skulle kunna
341
tvingas att genom majoritetsprincipen ansluta
sig till en modell som inte passade. Var och en
fick bli salig på sin fason.
Naturligtvis låter det sig sägas att detta frihetens samhälle är en utopi som eventuellt
bara skulle kunna förverkligas i en avlägsen
framtid. Det måste erkännas att det givetvis är
mycket sannolikt att det första försöket inte
lyckas fullt ut. Men samma invändningar kunde resas mot kritikerna av skråsystemet. Inte
skulle detta kunna avskaffas och fattigdomen
övervinnas. Likafullt infördes näringsfrihet på
den politiska sektorns bekostnad och en helt ny
utvecklingsepok inleddes.
Slå ett slagför
Svensk Tidskrift
Svensk Tidskrift ökar sin spridning, men kostnaderna för framställningen ökar också. Vi har inte råd till omfattande och dyrbara
prenumerationskampanjer. Vi vädjar därför till vår läsekrets:
Hjälp oss att sprida Svensk Tidskrift! Tala med vänner och bekanta om den. Försök att intressera dem för tidskriften och för en
prenumeration. Sänd in bilagda svarskort ifyllt, och vi kommer att
till de föreslagna skicka ett nummer av tidskriften utan kostnad.
Om vi på det sättet får nya läsare, blir det, hoppas vi, till glädje för
dem. Och för oss blir det till nytta.