Christina Odenberg; Kyrkans roll i dagens samhälle

CHRISTINA ODENBERG:
Kyrkans roll i dagens samhälle
Debatten om kyrkans organisation döljer ofta
något som är mycket viktigare, kyrkans
trosinnehåll och uppgift att föra ut det kristna
budskapet, skriver komminister Christina
Odenberg. Trots all materiell välfordsaknar
många det livsmod, som den kristna tron ger.
Kyrkans roll borde därför vara enorm. Men
kyrkan består inte bara av prästerna utan av alla
kristna. Alla måste lljälpa till att föra ut
budskapet att allas liv är insatt i ett stort och
meningsfullt sammanhang.
Har kyrkan någon roll i vårt samhälle a\’ ida~
eller har den spelat ut sin roll? Det är en frågeställning, som är ganska återkommande i både
inomkyrklig och utomkyrklig debatt. En frågeställning som är mycket nyttig att n~rkligen
fundera över.
Svenska kyrkan, som ju omfattar majoriteten
av invånarna i vårt land, har en organisatorisk
ställning, som debatterats och debatteras p.!
kyrkomöten och i riksdagen. Statskyrka eller ej.
det är frågan. Men den frågan är egentligen av
underordnad betydelse. Ty den hanterar bara.
trots alla teologiska funderingar som man
knyter till den, frågan om \·ilken organisation
kyrkan skall ha får att på bästa sätt kunna
fungera som bärare av evangelium ut till människor.
Svenska kyrkan som organisation är fårvisso
något får många av oss mycket kärt, men det är
faktiskt inte något omistligt. Man kan på djupt
allvar ställa frågan: måste man inte finna nya
uttryck rent organisatoriskt får Svenska kyrkan? Det är ju detta, som bl a pågått och pågår
i alla utredningar både på statligt och kyrkligt
håll. Men vilken lösning man än slutligen stannar inför, så fårändrar det inte kyrkans trosinnehåll, och det är det, som är det viktiga ocksa
får oss människor, som lever idag.
Ty jag är övertygad om och blir får varje dag
alltmer övertygad om, att den kristna kyrkan i
vårt land oavsett organisationer och samfundsvariationer spelar en mycket viktig roll för
människor, eller rättare sagt borde kunna göra
det.
Vi som bor i Sverige lever väldigt privilegierat. Vi kan ha mycket olika uppfattningar
om hur landet skall styras, om hur vår socialpolitik skall· se ut, hur vi skall hantera energifrågor, skatter, barnomsorg, åldringsdrd OS\’.
\’i kan slåss hårt får dra åsikter. !\len någonstans har \’i en gemensam \·ärdemätare i. att \’i
li’Cker. att S\·erige är ett bra land att le\·a i
materiellt sett , att ingen människa behön·r gå
under i ren misär utan att vi i drt samhälle har
resur er, som saknas på de flesta håll i \·ärlden.
Utifrån detta borde vi också, trots alla problem, som naturligtvis finns , vara människor,
som kunde se ganska trygga och harmoniska
ut. Men så är faktiskt. inte fallet. Tvärtom behöver man bara skrapa litet på fernissan , så
kommer det mycket ofta fram människor, som
med en god yttre fasad , innerst inne rör sig i
ångest, oro, känsla av meningslöshet och ensamhet. Och detta många gånger just när man
tycker, att människan i fråga verkar ha det så
väldigt väl förspänt med trevlig familj, ordnade
forhållanden osv.
Detta är en antydan om, att vi har tappat
något. En fransk forfattare uttryckte det i en
intervju, när han gästade Sverige med orden:
”Sverige det sorgsna välståndets land”.
Kyrkans budskap
Det är här, som jag menar, att kyrkan skulle
komma in med sitt budskap, som jag är övertygad om har just den dimension av tillvaron,
som vi till stor del har tappat i vårt folk , men
som våra invandrare ofta påminner oss om,
eftersom de många gånger bär med sig en självklar religiositet som en del av livet.
Det den kristna tron, dvs tron på att Kristus
i mänsklig gestalt visar på en Gud som är till
döds engagerad i människor och deras liv på
jorden, kan hjälpa oss till är livsmod. Det livsmod som vi behöver for att kunna engagera oss
343
på ett helt och fullt sätt i detta vårt enda liv.
Det livsmod, som gör att vi också \·ågar göra
omvärderingar av vad vi anser vara det viktigaste i livet. T y den omvärderingen tvingas \’1
att göra. Vi tvingas till det i det ögonblick, då
vi upptäcker, att vi saknar motivation for vårt
liv oavsett allt yttre vi omger oss med, men som
aldrig kan täcka vår längtan efter mening och
gemenskap. Det är nämligen två begrepp, som
många idag saknar täckning for i sin tillvaro,
mening och gemenskap. Man upplever sig som
anonym och utan egentligt värde. Man känner,
att man är räknad och värderad bara i det man
uträttar produktivt, inte som den människa
man i sig själv är.
Detta är något mycket tydligt, när man talar
med unga människor, som är i slu tet av skoltiden och skall ut i livet. De saknar många
gånger något av den spänning infor vuxenlivet,
som vi i en tidigare generation ännu hade kvar.
De saknar den, därfor att de är rädda, rädda
for att stå utanfor produktionen och därmed
utanfor det vi menar ett värdefullt liv.
Tendensen går igen i vår syn på ickeproduktiva åldrar, dvs barn och pensionärer av skilda
slag. De betraktas inte officiellt men ändå på-
tagligt som andra sortens människor, de är i
vägen, de kostar pengar osv. Mitt i vårt fina
samhälle har det kommit in en ton av hårdhet,
en värdering av vad människovärde är, som är
ganska skrämmande.
Här har kyrkan, menar jag, idag sin stora
och självklara uppgift. Att peka på en människosyn, som inte är präglad av det industrialiserade samhällets effektivitetskrav eller ekonomiska syn, utan som har helt andra värderingar i botten, nämligen den, att varje människa
är unik och viktig och har en uppgift och ett
344
uppdrag genom att finnas till på denna jord.
Ty det är vad varje människa behöver få
höra, att hon är räknad, efterlängtad och har
en mening. Detta är inte sant i det politiska
samhället, men det är sant infOr Gud. Det är
vad kyrkan har att tala om, ja, att skrika ut på
gator och torg. Ty det är utifrån den grundsynen på människan, som enskilda människor
kan få kraft att leva också, då yttre forhållanden inte fungerar, såsom man skulle önska.
Nya vägar
Men fOr att kyrkan skall kunna fullgöra denna
sin uppgift att tala till människor om en Gud,
som älskar dem och som ger dem unikt människovärde, måste kyrkan finna nya vägar for sitt
eviga och ofriränderliga budskap.
Radikalt måste kyrkans framtoning ändras
från en menlös moralinstitution till något, som
vågar tala rakt och konkret ijust de frågor, som
människor upplever som existentiella. Kyrkan
kan inte vara en kropp vid sidan av, skild från
samhället, utan måste finnas där mitt i samhället, där människorna är och där visa på en
Gud, som tar del i världens och människors liv.
En kyrka, som inte käbblar om kvinnliga
prästers vara eller inte vara, eller som talar om
yttre moral, utan som vågar ta tag i och gå på
djupet med de frågor, som människor våndas
infOr och finner svårt att tackla. Kyrkans Herre
blev ju själv människa fOr att i allt dela och
forstå människors situation. Följer vi Jesus i
Bibeln, så ser vi, att vad han gör är att just gå
in i enskilda människors livsfOrhållanden.
Kyrkan som institution och som byggnad är
bara till for att vara inspirationsstället for människor. Platsen dit man går fOr att hämta kraft
från Gud själv att fOrändra sitt eget och andras
liv till liv efter Guds vilja, dvs till gemenskap,
kärlek och omsorg.
Kyrkan som en levande organism, det är Yi
alla, som hör till kyrkan. som är döpta till
Kristus, vi som har uppdraget att fora ut i van
vardags]i,· i alla våra olika sammanhang dr
kristna värderingarna och den kristna ~~;rund·
synen på människor och deras unikhet. l
kyrkorummet predika Guds Ord, evangelium.
till tröst och inspiration for oss människor, där
predikas inte politik, ekonomi. sociologi eller
något sådant. Men Guds Ord predikat i hrkorummet skall tolkas och översättas ut i vardagen av oss kyrkomedlemmar, som är kyrkan.
Vi skallleva ut predikan i vår familj . i riksdae;shus och kommunfullmäktige, i skolor och pa
fabriker, kort sagt på ,·arje plats där kvrkan är i
svang genom att där finns en kristen människa.
Sker detta, då blir kyrkan levande. Men det
sker forst i det ögonblick, då vi kristna ,·ågar gå
in under vårt ansvar på ett nytt och djärn ätt
fOr det samhälle och bland de människor. där
vi lever.
Men fOr att detta skall kunna ske, måste vi
också inse, att kyrkan är inte några tusen präster och pastorer. Kyrkan är varje kristen människa, och varje människa är därfor viktig som
en levande predikan om Guds kärlek omsatt i
ett stycke mänskligt liv på jorden till någon
eller någras glädje och hjälp. Det är ett uppdrag möjligt att fullgöra oavsett ålder, utbildning, lönegrader eller ställning i samhället. Det
har bara att göra med upplevelsen av, att man
är älskad av livets Herre själv och därmed har
något omistligt att peka vidare mot fOr andra,
som också behöver göra den upptäckten, en
upptäckt, som blir viktigare och viktigare ju
mer tekniskt och utvecklat ett samhälle blir.
Kyrkans roll i dagens samhälle borde vara
enorm. Den är det tyvärr inte. Beror det på
politiker eller samhällssystem? Nej , det beror
på oss kristna, som inte tar det mest fantastiska
budskapet på allvar i vårt vardagsliY och därmed fråntar andra m~jlighet tilllivsmening och
inspiration. Frågan om kyrkans roll i dagens
samhälle kommer därför ständigt tillhaka till
1·arje enskild kristen som en bumerang, liksom
den naturligtvis också träffar de enskilda kvrkosamfunden.
Vi har en fattigdom mitt i yår rikedom i ,·årt
land. Kyrkan kan fylla den luckan med sitt
345
budskap, som är omistligt. Frågan blir bara till
sist, kan kyrkan och de kristna leva ut evangelium så, att människor får göra upptäckten, som
jag är övertygad om att de flesta längst inne på
djupet längtar efter att få göra, att deras liv är
insatt i ett stort och meningsfullt sammanhang.
Klarar inte kyrkan detta, då har hon spelat
ut sin roll. Då kommer vår Herre att finna nya
vägar fcir sitt budskap. Men jag hoppas och
tror, att den stunden inte är inne och heller inte
skall behöva komma, utan att levande kristna
människor skall peka med förnyad iver och
inspiration mot livets Gud till glädje och kraft
fcir nya generationer av människor i vårt land.