Thede Palm; Nixon om tredje världskriget
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Nixon om tredje världskriget
Det har sagts att förre presidenten Richard
Nixon skrivit en bok om det kommande tredje
världskriget. Detta är inte alldeles riktigt. Han
menar att det andra världskriget egentligen direkt följdes av det tredje, som vi därmed nu står
uppe i.
Efter sin avgång i augusti 1974 har Nixon
skrivit först sina memoarer och sedan ”The
Real War” (New York, Warner Books 1980.
Svensk översättning kommer i november på
Contra förlag). Om den förra handlade om
honom själv, handlar den senare om de slutsatser han anser sig kunna dra ur sina erfarenheter som president. ågra kapitel har speciell
inrikespolitisk karaktär. Men kapitlen om Vietnamkriget, om hotet från Sovjetunionen, om
Afrika kan läsas med utbyte. I varje fall har
. ixon ett enastående utgångsläge – få människor i världen kan som en amerikansk president, om han så vill, samla kunskaper om utrikespolitiska frågor.
Utrikespolitiken var ett av Nixons stora
intressen. Där blev han väl förberedd redan
som vicepresident under Eisenhower och där
gjorde han några bemärkta insatser; mest känt
blev hans av Kissinger förberedda besök i Peking. De närmast bottenfrusna förbindelserna
mellan USA och Kina böljade åter få liv och,
vilket var viktigt, i Moskva blev man uppmärksam på att det inte gick att med Nixon som
president driva vilken hård linje som helst.
SALT I-avtalet undertecknades 1972, det år då
Nixon med överväldigande majoritet omvaldes
som president för en andra period. Genom sin
for tidiga, av honom själv framkallade avgång,
hindrades han från att nå vad han uppgett som
ett mål: en förblivande jämvikt mellan USA
och Sovjetunionen i fredens intresse. Nu, sex år
senare, ä( ryssarna militärt överlägsna och därmed är möjligheterna att nå en avspänning
långt mindre än de var på Nixons tid.
Denne understryker, att redan i andra
världskrigets slutskede var Stalin i full gång
med att vidga de geografiska gränserna för Sovjetunionens inflytande. En del av Polen besattes
med Hitlers medgivande redan i början av kriget. 1944, under tyskarnas återtåg, lät Stalin
dessa härja Warszawa. Resterna av det polska
motståndet tvingades ge upp, och få överlevde
medan de ryska trupperna väntade på deras
undergång. Sedan tillsatte Stalin en lydregering. Denna utveckling, som Churchill förgäves
sökte förhindra, har setts som uttryck för Sovjetunionens behov att säkra sina gränser i väster. Men det har visat sig, att det väsentliga
inte varit hur stora landområden som besatts
eller kunnat kontrolleras. Det viktiga har varit
de nya regeringarna, som är kommunistiska
och utan stöd av folkmajoriteterna men direkt
beroende av Moskva.
Det är denna kommunisternas, inte kommunismens vidgade utbredning som Nixon
egentligen varnar för. En av hans företrädare,
president Wilson, ville göra världen ”safe for
democracy” och misslyckades ganska grundligt. Kommunistledningen i Moskva vill enligt
Nixon göra världen ”unsafe for democracy”
och lyckas bra, så bra, att i den pågående tävlan om åtminstone världsinflytande, kanske
världsherravälde, den demokratiska delen av
världen med USA i spetsen numera ligger i
klart underläge.
Att Nixon i detta sammanhang kritiserar
president Carter är väntat. Men han gör det på
ett balanserat sätt. Vana som vi är numera i
Sverige att höra hur kritik mot regeringen uttrycks, känns det på något sätt friskt att läsa
hur man också kan kritisera artigt.
När det gäller militära frågor är Nixon inne
på SALT Il. I detta sammanhang kan nämnas,
att en utmärkt sammanfattning av problematiken kring detta avtal nyligen kommit ut på
svenska. Erik Holm, ”Stormaktspolitiken
1978-79″ (Världspolitikens dagsfrågor, 1980
nr 5-6) kostar dessutom bara 19 kr, vilket är
något unikt för så mycket och så välskrivet
vetande.
Kapitlet om Vietnam i Nixons bok är värt ett
särskilt omnämnande. Det blev hans uppgift
som president att avveckla den amerikanska
L
354
insatsen där. Kriget var från början ett gerillakrig, igångsatt från nordvietnamesisk sida
med FNL som agerande och understött från
Moskva. Målet var att erövra Sydvietnam, ett
mål som uppnåtts. Till en början redde sig
sydvietnameserna någorlunda. De fick begränsad hjälp från USA, men genom att nordvietnameserna började fåra fråm både trupper och
underhåll genom Laos, fårlängdes de gränser
som måste fårsvaras. Enligt Nixon fanns fortfarande möjligheter att detta fårsvar skulle lyckas
genom att utbilda och beväpna sydvietnameserna för gerillakrig. Men president Kennedy
beslöt på inrådan av sin militäre rådgivare general Maxwell Taylor att de amerikanska insatserna skulle ske över Pentagan med dess
stora resurser, men tyvärr med begränsad expertis på andra slag av krig än de konventionella. Ryssarna lärde samtidigt att de i fortsättningen inte behövde kamouflera sina insatser
på olika ställen i världen genom andras långdragna gerillakrig. I Angola eller i Etiopien
satte de in styrkor öppet och direkt, fastän de i
båda fallen hyrt dem från Kuba.
Propagandamässigt förlorade USA kriget i
Vietnam långt innan det militärt slutade, och
detta både hemma och i västvärlden. Vi vet det
ju från Sverige. En gång kommer det att kunna
visas hur de, som från början stödde ” befrielsekriget” av ideella eller av antiamerikanska eller
av andra orsaker, fortsatte på samma sätt även
sedan de måste ha insett att det rörde sig om ett
erövringskrig. Nixon ser naturligtvis det hela
som ett resultat av en framgångsrik sovjetrysk
propaganda, organiserad av KGB.
Hans bok skall läsas med förstånd. Liksom
ryssarna, som alltid hade respekt får honom,
och kineserna, som bjöd honom besöka Peking
också efter hans avgång, behöver läsaren inte
höja något moraliskt pekfinger och börja tala
om Watergate. I den alfåren avslöjades Nixans
inre osäkerhet och alla mänskliga svagheter.
Att han där fårödmjukades och förlorade sin
ställning kan ha påverkat hans omdömen på
några punkter, men i det hela är hans bok ett
skickligt skrivet bidrag till klarläggandet av vår
egen tids historia.
THEDE PALM:
Nixon om tredje världskriget
Det har sagts att förre presidenten Richard
Nixon skrivit en bok om det kommande tredje
världskriget. Detta är inte alldeles riktigt. Han
menar att det andra världskriget egentligen direkt följdes av det tredje, som vi därmed nu står
uppe i.
Efter sin avgång i augusti 1974 har Nixon
skrivit först sina memoarer och sedan ”The
Real War” (New York, Warner Books 1980.
Svensk översättning kommer i november på
Contra förlag). Om den förra handlade om
honom själv, handlar den senare om de slutsatser han anser sig kunna dra ur sina erfarenheter som president. ågra kapitel har speciell
inrikespolitisk karaktär. Men kapitlen om Vietnamkriget, om hotet från Sovjetunionen, om
Afrika kan läsas med utbyte. I varje fall har
. ixon ett enastående utgångsläge – få människor i världen kan som en amerikansk president, om han så vill, samla kunskaper om utrikespolitiska frågor.
Utrikespolitiken var ett av Nixons stora
intressen. Där blev han väl förberedd redan
som vicepresident under Eisenhower och där
gjorde han några bemärkta insatser; mest känt
blev hans av Kissinger förberedda besök i Peking. De närmast bottenfrusna förbindelserna
mellan USA och Kina böljade åter få liv och,
vilket var viktigt, i Moskva blev man uppmärksam på att det inte gick att med Nixon som
president driva vilken hård linje som helst.
SALT I-avtalet undertecknades 1972, det år då
Nixon med överväldigande majoritet omvaldes
som president för en andra period. Genom sin
for tidiga, av honom själv framkallade avgång,
hindrades han från att nå vad han uppgett som
ett mål: en förblivande jämvikt mellan USA
och Sovjetunionen i fredens intresse. Nu, sex år
senare, ä( ryssarna militärt överlägsna och därmed är möjligheterna att nå en avspänning
långt mindre än de var på Nixons tid.
Denne understryker, att redan i andra
världskrigets slutskede var Stalin i full gång
med att vidga de geografiska gränserna för Sovjetunionens inflytande. En del av Polen besattes
med Hitlers medgivande redan i början av kriget. 1944, under tyskarnas återtåg, lät Stalin
dessa härja Warszawa. Resterna av det polska
motståndet tvingades ge upp, och få överlevde
medan de ryska trupperna väntade på deras
undergång. Sedan tillsatte Stalin en lydregering. Denna utveckling, som Churchill förgäves
sökte förhindra, har setts som uttryck för Sovjetunionens behov att säkra sina gränser i väster. Men det har visat sig, att det väsentliga
inte varit hur stora landområden som besatts
eller kunnat kontrolleras. Det viktiga har varit
de nya regeringarna, som är kommunistiska
och utan stöd av folkmajoriteterna men direkt
beroende av Moskva.
Det är denna kommunisternas, inte kommunismens vidgade utbredning som Nixon
egentligen varnar för. En av hans företrädare,
president Wilson, ville göra världen ”safe for
democracy” och misslyckades ganska grundligt. Kommunistledningen i Moskva vill enligt
Nixon göra världen ”unsafe for democracy”
och lyckas bra, så bra, att i den pågående tävlan om åtminstone världsinflytande, kanske
världsherravälde, den demokratiska delen av
världen med USA i spetsen numera ligger i
klart underläge.
Att Nixon i detta sammanhang kritiserar
president Carter är väntat. Men han gör det på
ett balanserat sätt. Vana som vi är numera i
Sverige att höra hur kritik mot regeringen uttrycks, känns det på något sätt friskt att läsa
hur man också kan kritisera artigt.
När det gäller militära frågor är Nixon inne
på SALT Il. I detta sammanhang kan nämnas,
att en utmärkt sammanfattning av problematiken kring detta avtal nyligen kommit ut på
svenska. Erik Holm, ”Stormaktspolitiken
1978-79″ (Världspolitikens dagsfrågor, 1980
nr 5-6) kostar dessutom bara 19 kr, vilket är
något unikt för så mycket och så välskrivet
vetande.
Kapitlet om Vietnam i Nixons bok är värt ett
särskilt omnämnande. Det blev hans uppgift
som president att avveckla den amerikanska
L
354
insatsen där. Kriget var från början ett gerillakrig, igångsatt från nordvietnamesisk sida
med FNL som agerande och understött från
Moskva. Målet var att erövra Sydvietnam, ett
mål som uppnåtts. Till en början redde sig
sydvietnameserna någorlunda. De fick begränsad hjälp från USA, men genom att nordvietnameserna började fåra fråm både trupper och
underhåll genom Laos, fårlängdes de gränser
som måste fårsvaras. Enligt Nixon fanns fortfarande möjligheter att detta fårsvar skulle lyckas
genom att utbilda och beväpna sydvietnameserna för gerillakrig. Men president Kennedy
beslöt på inrådan av sin militäre rådgivare general Maxwell Taylor att de amerikanska insatserna skulle ske över Pentagan med dess
stora resurser, men tyvärr med begränsad expertis på andra slag av krig än de konventionella. Ryssarna lärde samtidigt att de i fortsättningen inte behövde kamouflera sina insatser
på olika ställen i världen genom andras långdragna gerillakrig. I Angola eller i Etiopien
satte de in styrkor öppet och direkt, fastän de i
båda fallen hyrt dem från Kuba.
Propagandamässigt förlorade USA kriget i
Vietnam långt innan det militärt slutade, och
detta både hemma och i västvärlden. Vi vet det
ju från Sverige. En gång kommer det att kunna
visas hur de, som från början stödde ” befrielsekriget” av ideella eller av antiamerikanska eller
av andra orsaker, fortsatte på samma sätt även
sedan de måste ha insett att det rörde sig om ett
erövringskrig. Nixon ser naturligtvis det hela
som ett resultat av en framgångsrik sovjetrysk
propaganda, organiserad av KGB.
Hans bok skall läsas med förstånd. Liksom
ryssarna, som alltid hade respekt får honom,
och kineserna, som bjöd honom besöka Peking
också efter hans avgång, behöver läsaren inte
höja något moraliskt pekfinger och börja tala
om Watergate. I den alfåren avslöjades Nixans
inre osäkerhet och alla mänskliga svagheter.
Att han där fårödmjukades och förlorade sin
ställning kan ha påverkat hans omdömen på
några punkter, men i det hela är hans bok ett
skickligt skrivet bidrag till klarläggandet av vår
egen tids historia.