Dagens frågor; Mittens tyranni
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
”Mittens tyranni”
l takt med stigande opinionssiffror har attackerna på moderaterna ökat. Att socialdemokratin och Olof Palme redan på valnatten 1976
bestämde sig for att brännmärka den borgerliga regeringens politik som reaktionär högerpolitik – vad regeringen än tog sig for- är inget
att forvåna sig över, mera beklagligt är mittenpartiernas ökande benägenhet att utdela ~uv?-
nyp åt koalitionsbrodern till höger. Moderaterna styr fOr mycket, tycker mitten. De är inte
lojala mot regeringens politik, sägs det till och
med.
Ser man på regeringens sammansättning och
den av regeringen f6rda politiken mot bakgrund av valresultatet 1979 och de därefter
registrerade opinionssiffrorna finns det i stället
anledning att tala om en mittens tyranni.
1979 års vals stora forlorare var mittenpartierna. Centern forlorade tjugotvå mandat och
folkpartiet ett från sin redan låga nivå. Moderaterna fick över en kvarts miljon nya väljare
och ordnade det sista avgörande mandatet i
borgerlig favör. Ändå fick centern statsministerposten och Ola Ullsten upphöjdes till vice
statsminister i somras. Folkpartiet lyckades
också behålla den utomordentligt viktiga budgetministerposten, som rätteligen borde ha
återforenats med Gösta Bohmans fogderi. Moderaternas ”tröstpris” vid regeringsbildningen
var att man fick flest antal statsråd, 8 stycken.
Mittenpartierna har också ett stort inflytande i regeringsarbetet. Den tröghet och den
ängsliga sneglan mot socialdemokratin som i
mången borgerlig väljares ögon präglar regeringens politik härrör från mitten. Det faktum
att den hårda verkligheten framtvingar en besparingspolitik av moderat märke är inte detsamma som att den moderata politiken har det
inflytande i regeringens arbete som dess ställning bland väljarna motiverar.
I riksdagen har ännu inget regeringsfOrslag
fällts på grund av att någon moderat har svikit.
Men i fråga efter fråga hörs muller från än den
ena än den andra av mittens riksdagsmän att
de kanske ”inte ställer upp”.
Det är inte så att den rätta eller den bästa
politiken alltid återfinns i mitten. Ibland får
man till och med intrycket att mittenpartierna
inte har några egna åsikter, de lägger sin politik
mitt emellan vad moderaterna anser å ena sidan och socialdemokraterna å den andra. Efter
44 år av socialdemokratiskt styre behöver Sverige fornyelse och f6rändring. För mittenpartierna har det så länge varit en leds~ärna att
vara medpassagerare på det socialdemokratiska tåget att de tycks ha svårt att fOrstå att
fornyeisen nu måste komma från borgerligheten. De väljare som ger sitt stöd åt moderaterna
begriper saken bättre.
Regleringssamhället
Vi lever i ett regleringssamhälle, och det betyder att hundra gånger mer av våra forehavanden – både som yrkesmänniskor och privat –
än under våra foråldrars tid är underkastade
olika samhälleliga foreskrifter. Mycket av dessa
bestämmelser har tillkommit som ett utslag av
tidsandan och i tämlig enighet olika partier
emellan. På många punkter kan dock, gudskelov, moderaterna frita sig från ansvar – även
om oppositionsrollen stundom varit både tung
och otacksam.
Utmärkande för nästan alla regleringssamhällen är, att de på många punkter, ibland i sin
helhet, fungerar illa. Detta gäller även for Sverige – fastän vi kan bygga på en lång och sund
förvaltningstradition och fastän statstjänsten
även på senare tid fårmått dra till sig på olika
nivåer en stor procent av de bättre ungdomarna.
Felen och bristerna i fråga om olika regleringar framkallar naturligtvis missnöje hos
medborgarna – ibland överdrivet sådant men
ofta verkligt befogat. Erfarenheten visar att
detta missnöje mera sällan riktas mot regleringen som sådan, däremot i stället mot dess
tillämpare, mot tjänstemän och anställda med
ett ord mot byråkraterna.
. aturligtvis finns det oambitiösa och oskickliga statsDänare, och dessa skall naturligtvis
tagas vid örat, men alltfår ofta är felet att finna
i regleringen själv: det kan vara ett system som
är omöjligt att tillämpa och övervaka (många
trafikregleringar!) eller – och det är ganska
vanligt – ett fall där statsmakterna inte velat
säga nej till olika regleringskrav från bullersamma press- eller folkopinioner men samtidigt
funnit det svårt – av kostnadsskäl eller på
grund av bristande tillgång på sakkunnigt folk
– att ordna en behövlig apparat. l det läget är
det populärt – och det gäller ej minst vår
vänsterpress – att locka de missnöjda att skjuta på byråkratin och därigenom kanalisera kritiken, inte mot ansvariga statsmakter, inte mot
regleringen som sådan, utan i stället mot de
funktionärer, som !att den otacksamma uppgiften att sköta saken ifråga. Alldeles särskilt gäller detta skatteväsendets anställda, högre som
361
ringar. För det andra överväga – innan man
beslutar en i och får sig önskvärd reglering –
om det är sannolikt, att man kan hålla den i
stånd med en måttlig kontrollapparat, detta
sett både ur kostnadssynpunkt och med hänsyn
till disponibla mänskliga resurser. Kan man
inte det, skall man låta bli; en icke hållbar
reglering har utom andra nackdelar det felet,
att den försvagar laglydnaden och undergräver
fårtroendet till samhället. För det tredje gäller,
att man ska se till att sedan gammalt existerande och nödvändiga kontrollfunktioner, t ex
åklagarväsen och polis gentemot brottsligheten, verkligen fungerar. Det är närmast en
skandal att när en ny form av socialskoj upptäcks, som nu senast i fråga om bostadsbidragen, myndigheterna finner sig nödsakade meddela, att man hinner ingripa blott mot de grövre eller grövsta fallen!
Elevdemokrati (s)
l Stockholm har det anslagits 200 000 kronor
får elevorganisationernas medverkan i skolan.
Det socialdemokratiska Elevförbundet har därfår ansökt om 220 800 kronor får att bedriva
”elevdemokratiskt utvecklande arbete” i några
skolor i de södra förorterna.
Två projektledare måste anställas till en
kostnad av kr 96 700 får att kunna starta starka
elevfack på skolorna. Dessa fackföreningar
skall ta till vara elevernas intressen i såväl skolpolitiska som arbetsmiljö- och fri tidsfrågor. Enligt Elevförbundets egna uppgifter skall man
lägre, riksskatteverk såväl som taxerings- inrikta sig på att la igång bojkotter av centrala
nämnder.
Vad skall man nu draga för slutsatser av
dessa förhållanden? För det fårsta att man bör
tänka sig för, innan man infår ännu fler regleprov och standardprov. Man startar också kurser i elevrätt och ordnar temadagar om bl a
våld och bestraffningar.
Ärendet har varit på remiss hos berörda rek- ….__
362
torer. Några av dessa gör jämfOrelser med den
verksamhet som redan bedrives av elevråden.
Dessa väljes genom att varje klassavdelning i
en skola utser en ordinarie och en suppleant
och får ej fOrväxlas med vad som betecknas
som ”elevkår”. Med ”elevkår” avses nämligen
inte alla elever i en skola utan Elevforbundets
fackliga organisation på en skola. För att en
fristående ”elevkår” skall kunna bildas fordras
endast att Elevforbundet har 25 medlemmar på
skolan eller minst 20% av eleverna anslutna.
En del rektorer anser att elevrådet utfor ett
fint arbete på skolan och inte behöver konkurrens av Elevforbundet. Andra betraktar Elevforbundets verksamhet närmast som sabotage
och underminering av den ordinarie personalens arbete. ”På grund av penningbrist kan
skolan av idag ej få tillräckliga medel till undervisningsbehovet, inte ens till elevassistenter av
olika slag fcir att kunna få skolan att fungera
bra. Att slänga ut en kvarts miljon kronor till
någon lekslugeverksamhet finneJ jag vara horribelt”, heter det i ett remissvar.
En rektor påpekar att Elevforbundet vill inrikta sin skolpolitiska verksamhet bl a på att få
igång bojkotter av centrala prov och standardprov. Han skriver: ” Det vore högst olyckligt
om skolfcirvaltning och skoldirektion i Stockholm anslår medel till en organisation, som
uppmanar grundskolans elever att motarbeta
det bästa instrumentet fOr en någorlunda rättvis betygssättning.”
Man vänder sig också mot anställningen av
projektansvariga ute på skolorna och frågar
hur och med vad dessa skall arbeta. ” Om personerna skall fungera som heltidsanställda agitatorer blir fOrmodligen arbetssituationen inte
precis forbättrad.”
Politikerna har nu beslutat uppdra åt förvaltningen att i samarbete med elevernas organisationer, personalorganisationerna och Hem
och skola-distriktet framlägga forslag på ett utvecklingsarbete, som syftar till att förstärka
elevdemokratin. Elevförbundet har alltså hittills inte fått ut något av detta anslag.
Ett alternativ vore att inte utnyttja anslaget
och i stället spara 200000 till något mera värdefullt for skolorna. Ett annat vore att fora över
mer pengar till den demokratiska representation som redan finns genom elevråden.
Ommöblering i Norge
Så snart statsminister Nordli kom hem från sitt
besök i Kina, möttes han av önskan om att få
avgå från tre medlemmar av regeringen, av
vilka två ansetts vara·hans starkaste kort. Det
lönade sig inte att be dem fortsätta och därför
måste Nordli for andra gången på väl ett års tid
göra omplaceringar på taburetterna, något som
visar att det inte står så bra till inom Arbeiderpartiet.
Statsråden som avgår är olje- och energiministern Bjartmar Gjerde, justitieminister Andreas Cappelen och kommunal- och arbetsminister Inger-Louise Valle. De ersätts antagligen av stortingsman Arvid Johanson, fylkesman Oddvar Herrefjord och LO-sekreteraren
Harriet Andreassen.
Den allmänna kommentaren inom oppositionspressen går ut på att bytet innebär en
forsvagning av regeringen, inte bara kvalitetsmässigt utan också i trovärdighet. När så viktiga statsråd som Gjerde och Cappelen lämnar
regeringen bara ett år fore stortingsvalet, bidrar det till att stärka intrycket att Nordli inte
har kontroll över situationen, heter det.
Ombytet kommer strax efter det att Arbeiderpartiet har haft stora problem med att dämpa sin egen inre opposition mot den planerade
lagringen av amerikansk militär utrustning i
Tröndelag. Vänsterflygeln inom partirt har
mycket högröstat givit uttryck åt sitt missnöje
med den nya upprustningen och följdverkningarna nådde ända in i regeringen. När
Gjerde och Cappelen nu drar sig tillbaka, kan
det ha sammanhang med att de har blivit trötta
på att sitta i en regering, som ständigt utsätts
för stridigheter på grund av pressen från vänsternygeln. Detta gäller inte bara försvarspolitiken utan också olje- och energiutbyggnaden.
:’Ilu är det få som tror att Gjerde tänker lämna politiken för gott. Han omtalas ofta som
kronprins, och man kan tänka sig att han har
tagit sig en paus med tanke på att komma
starkt igen. Som för att avliva sådana spekulationer har statsminister Nordli förklarat, att
han själv är kandidat till platsen om statsminister efter valet om ett år. En liknande förklaring har för resten partiledaren Reiulf Steen
kommit med; han säger som för all förekomma
eventuella planer på att byta ut honom att han
är partiledarkandidat också vid nästa landsmöte.
Det ser alltså ut att vara en del olika meningar inom Arbeiderpartiet, något som väl har sin
bakgrund i att oppo itionspartierna har utsikt
att vinna nästa val. Opinionsmätningarna är
stabila i sina prognoser på den punkten. Arbeiderpartiet leder i dag en minoritetsregering och
det logiska skulle vara att söka en koalitionspartner, men det finns ingen. Det liberala partiet, som inte vill vara med i de borgerligas
koalition, vill inte heller sluta sig till Arbeiderpartiet på grund av olje- och energipolitiken.
363
Strax efter ministerskiftet lade regeringen
fram sin nya budget, som fortsätter att dra
stora växlar på oljeintäkterna, så att fastlandsNorge går med ständigt större underskott.
Norrmännen förbrukar mer än de producerar.
Bl a vill regeringen gå med på en frrnte semestervecka i en tid, då indu trierna har stora
svårigheter att behålla konkurrensförmågan
med utlandet. skatteprogressionen blir något
dämpad, men det tar staten igen i form av
ökade avgifter på konsumtionsvaror.
Det råder mycket litet tvivel om att det inom
regeringen också har varit oenighet om att denna expansiva valbudget kan vara försvarlig.
Man fruktar, att denna användning av oljepengar i förskott – nya lån måste nämligen tas
upp – kornmer att skada norsk ekonomi starkt
på längre sikt. Också denna punkt kan ha varit
en faktor i det förhållandevis dramatiska skiftet
på viktiga taburetter.
Politikern Olof Palme
Det har inte gått bra för Olof Palme som partiledare. Socialdemokraterna gick bakåt 1970,
1973 och 1976, då partiet förlorade regeringsmakten. I valet 1979 misslyckades PaJmes socialdemokrati med att återvinna makten. Det är
mot den bakgrunden inte konstigt att det i de
socialdemokratiska leden allt oftare framförs
kritik mot partiledaren. Det är tvärtom mera
besynnerligt att det missnöje som finns inte har
tagit sig ännu starkare uttryck än vad det har.
Kritiken yppas av allt att döma bara man till
man och mellan skål och vägg. l\’len så måste
det vara ända tills dess någon på allvar höjer
364
upprorsfanan i syfte att få ett partiledarskifte
till stånd.
Dieter Strand, journalist på Aftonbladet,
som är svensk mästare i att förmedla stämningsbilder från Rörelsen, har i sin bok ” Palme, igen?” skildrat Palme i aktion under valrö-
relsen 1979 och folkomröstningen 19BO. Man
kan där läsa om partiledarens ensamhet mitt
bland skaran av rådgivare, hur han tvingas
anpassa sig efter massmedias, främst TV:s,
önskemål och hur utspelen planeras. Det är en
intressant beskrivning, men den säger egentligen inte mycket om Olof Palmes person. Utan
tvivel går en valrörelse till på samma sätt i de
andra partierna. Dieter Strands bok skildrar
därför mer en svensk partiledares vardag vid
BO-talets början än Olof Palme. Det gör inte
hans bok mindre intressant – tvärtom.
Olof Palme gillar inte att förlora. Nederlaget
1976 skyller han på Thorbjörn Fälldin, en person som han anser vara politiskt ohederlig.
Han tycker illa om Gösta Bohman. Ola Ullsten
tycker han bra om, så bra att han gjorde honom till statsminister, något som uppenbarligen efterlämnat djupa sår inom den socialdemokratiska partiapparaten.
Olof Palme drivs av en lust att kämpa för det
han anser rätt. Men mera tycks ändå hans kraft
komma från lusten att bekämpa det han anser
fel. Och det Palme anser vara fel förefaller inte i
första hand vara brister i samhället utan brister
i det goda uppsåtet hos hans politiska meningsmotståndare på den borgerliga kanten. Ordet
hat är ett starkt ord. Det skall behandlas försiktigt. Men det ordet, eller kanske bitterhet, ligger nära till hands när man skall beskriva det
man tror att Olof Palme känner för det borgerliga samhället i allmänhet och ” högerkrafterna” i synnerhet. Det är en utmärkt drivkraft.
Men det är inte bra när det lyser igenom i TVrutan.
Olof Palme är en produkt av 50- och 60-
talen. Det behöver inte vara något nedsättande
i det. Politiska värderingar och attityder formas
ofta i den ålder som Olof Palme då befann sig i.
Ingen kan betvivla hans anti-kommunism, formad i Prags källare i slutet av 40-talet. Ingen
kan betvivla hans anti-kolonialism, formad under 50-talet. Ingen kan betvivla hans ovilja mot
USA, formad av Vietnamkriget på 60-talet.
Vad man kan kritisera hos Palme, en person
med en intellektuell förmåga som gör att man
kan ställa höga krav, är oförmågan att emotionellt ställa om sig inför BO-talet. Det man
kan kritisera är att han, en person med höga
moraliska krav på andra och säkert även på sig
själv, i sådan grad ställde upp på och underblåste de anti-amerikanska vänsterstämningarna under Vietnamkriget. Att han än idag inte
offentligt ifrågasatt om det verkligen var till
Vietnams och världens bästa att Nordvietnam
lade under sig hela Vietnam och förde Pol Pot
till makten i Kambodja.
Utan stödet från Olof Palme och andra i väst
hade ordvietnaminte segrat. Utan deras stöd
hade Pol Pot inte kommit till makten. Det är
inte bara Birgitta Dahl som har anledning att
tänka över sitt handlande under dessa år, då
personer som inte bara bort veta, utan faktiskt
också visste bättre, svek sitt ansvar och sällade
sig till den kör som med större eller mindre
övertygelse stödde det kommunistiska Nordvietnam mot det land som, vare sig vi vill det
eller inte, fått till uppgift att leda den kamp
som pågår mellan demokrati och en totalitär
sovjetisk diktatur.
Olof Palme är ingen doktrinär socialist. Innerst inne fruktar han säkert det fondsocialistiska samhälle som blir följden av ett genomfå-
rande av LO:s Meidnerfonder. Men han har
inte kunnat förmå sig till att säga det öppet.
Olof Palme är inte moralist utan en opportunist. Han vet bättre än de flesta hur världen ser
ut, att spänningen i världen stiger och rustningarna, i synnerhet på östsidan, med den.
Ändå talar han om nedrustning och föreslår,
vilket är värre, en fortsatt svensk nedrustning.
Kanske intalar han sig att han i fondfrågan
låter Rörelsen fatta sitt beslut. Men kanske är
det så att han fruktar den vänsterflygel vars
talesman och fånge han gjorde sig till under
vänstervågens höjdpunkt kring 1968. Kanske
inser han att man, om man skall kalla sig socialist, inte får frukta socialismen – åtminstone
inte olfentligt. Kanske inser han att om socialdemokraterna avsäger sig fondsocialismen av- —~–
365
säger de sig samtidigt grunden i sin lära – att
socialismen skall införas steg får steg i demokratiska former.
Problemet får Olof Palme och hans socialdemokrati är att folkpartiet har stulit den slogan
som bäst skulle passa socialdemokratiska väljare i allmänhet och marginalväljare i synnerhet,
nämligen ”Sociala reformer utan socialism”.
Den dag Olof Palme, eller hans efterträdare,
vilken och när det nu blir, kommer till insikt
om och anpassar sig och sin politik till detta
förhållande, då kommer socialdemokraterna
att bli formidabla motståndare får de borgerliga partierna. För socialdemokraterna har haft
turen att få regera under ”våra bästa år”. Det
var inte deras förtjänst. Det borgerliga partierna har haft oturen att få regera under början av våra sämsta år i mannaminne. Det är
inte deras fel.
Men så rättvisa är inte alltid väljarna.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 70:- kronor för år 1981. (Prenumerationspris för pensionärer: 60:-)
”Mittens tyranni”
l takt med stigande opinionssiffror har attackerna på moderaterna ökat. Att socialdemokratin och Olof Palme redan på valnatten 1976
bestämde sig for att brännmärka den borgerliga regeringens politik som reaktionär högerpolitik – vad regeringen än tog sig for- är inget
att forvåna sig över, mera beklagligt är mittenpartiernas ökande benägenhet att utdela ~uv?-
nyp åt koalitionsbrodern till höger. Moderaterna styr fOr mycket, tycker mitten. De är inte
lojala mot regeringens politik, sägs det till och
med.
Ser man på regeringens sammansättning och
den av regeringen f6rda politiken mot bakgrund av valresultatet 1979 och de därefter
registrerade opinionssiffrorna finns det i stället
anledning att tala om en mittens tyranni.
1979 års vals stora forlorare var mittenpartierna. Centern forlorade tjugotvå mandat och
folkpartiet ett från sin redan låga nivå. Moderaterna fick över en kvarts miljon nya väljare
och ordnade det sista avgörande mandatet i
borgerlig favör. Ändå fick centern statsministerposten och Ola Ullsten upphöjdes till vice
statsminister i somras. Folkpartiet lyckades
också behålla den utomordentligt viktiga budgetministerposten, som rätteligen borde ha
återforenats med Gösta Bohmans fogderi. Moderaternas ”tröstpris” vid regeringsbildningen
var att man fick flest antal statsråd, 8 stycken.
Mittenpartierna har också ett stort inflytande i regeringsarbetet. Den tröghet och den
ängsliga sneglan mot socialdemokratin som i
mången borgerlig väljares ögon präglar regeringens politik härrör från mitten. Det faktum
att den hårda verkligheten framtvingar en besparingspolitik av moderat märke är inte detsamma som att den moderata politiken har det
inflytande i regeringens arbete som dess ställning bland väljarna motiverar.
I riksdagen har ännu inget regeringsfOrslag
fällts på grund av att någon moderat har svikit.
Men i fråga efter fråga hörs muller från än den
ena än den andra av mittens riksdagsmän att
de kanske ”inte ställer upp”.
Det är inte så att den rätta eller den bästa
politiken alltid återfinns i mitten. Ibland får
man till och med intrycket att mittenpartierna
inte har några egna åsikter, de lägger sin politik
mitt emellan vad moderaterna anser å ena sidan och socialdemokraterna å den andra. Efter
44 år av socialdemokratiskt styre behöver Sverige fornyelse och f6rändring. För mittenpartierna har det så länge varit en leds~ärna att
vara medpassagerare på det socialdemokratiska tåget att de tycks ha svårt att fOrstå att
fornyeisen nu måste komma från borgerligheten. De väljare som ger sitt stöd åt moderaterna
begriper saken bättre.
Regleringssamhället
Vi lever i ett regleringssamhälle, och det betyder att hundra gånger mer av våra forehavanden – både som yrkesmänniskor och privat –
än under våra foråldrars tid är underkastade
olika samhälleliga foreskrifter. Mycket av dessa
bestämmelser har tillkommit som ett utslag av
tidsandan och i tämlig enighet olika partier
emellan. På många punkter kan dock, gudskelov, moderaterna frita sig från ansvar – även
om oppositionsrollen stundom varit både tung
och otacksam.
Utmärkande för nästan alla regleringssamhällen är, att de på många punkter, ibland i sin
helhet, fungerar illa. Detta gäller även for Sverige – fastän vi kan bygga på en lång och sund
förvaltningstradition och fastän statstjänsten
även på senare tid fårmått dra till sig på olika
nivåer en stor procent av de bättre ungdomarna.
Felen och bristerna i fråga om olika regleringar framkallar naturligtvis missnöje hos
medborgarna – ibland överdrivet sådant men
ofta verkligt befogat. Erfarenheten visar att
detta missnöje mera sällan riktas mot regleringen som sådan, däremot i stället mot dess
tillämpare, mot tjänstemän och anställda med
ett ord mot byråkraterna.
. aturligtvis finns det oambitiösa och oskickliga statsDänare, och dessa skall naturligtvis
tagas vid örat, men alltfår ofta är felet att finna
i regleringen själv: det kan vara ett system som
är omöjligt att tillämpa och övervaka (många
trafikregleringar!) eller – och det är ganska
vanligt – ett fall där statsmakterna inte velat
säga nej till olika regleringskrav från bullersamma press- eller folkopinioner men samtidigt
funnit det svårt – av kostnadsskäl eller på
grund av bristande tillgång på sakkunnigt folk
– att ordna en behövlig apparat. l det läget är
det populärt – och det gäller ej minst vår
vänsterpress – att locka de missnöjda att skjuta på byråkratin och därigenom kanalisera kritiken, inte mot ansvariga statsmakter, inte mot
regleringen som sådan, utan i stället mot de
funktionärer, som !att den otacksamma uppgiften att sköta saken ifråga. Alldeles särskilt gäller detta skatteväsendets anställda, högre som
361
ringar. För det andra överväga – innan man
beslutar en i och får sig önskvärd reglering –
om det är sannolikt, att man kan hålla den i
stånd med en måttlig kontrollapparat, detta
sett både ur kostnadssynpunkt och med hänsyn
till disponibla mänskliga resurser. Kan man
inte det, skall man låta bli; en icke hållbar
reglering har utom andra nackdelar det felet,
att den försvagar laglydnaden och undergräver
fårtroendet till samhället. För det tredje gäller,
att man ska se till att sedan gammalt existerande och nödvändiga kontrollfunktioner, t ex
åklagarväsen och polis gentemot brottsligheten, verkligen fungerar. Det är närmast en
skandal att när en ny form av socialskoj upptäcks, som nu senast i fråga om bostadsbidragen, myndigheterna finner sig nödsakade meddela, att man hinner ingripa blott mot de grövre eller grövsta fallen!
Elevdemokrati (s)
l Stockholm har det anslagits 200 000 kronor
får elevorganisationernas medverkan i skolan.
Det socialdemokratiska Elevförbundet har därfår ansökt om 220 800 kronor får att bedriva
”elevdemokratiskt utvecklande arbete” i några
skolor i de södra förorterna.
Två projektledare måste anställas till en
kostnad av kr 96 700 får att kunna starta starka
elevfack på skolorna. Dessa fackföreningar
skall ta till vara elevernas intressen i såväl skolpolitiska som arbetsmiljö- och fri tidsfrågor. Enligt Elevförbundets egna uppgifter skall man
lägre, riksskatteverk såväl som taxerings- inrikta sig på att la igång bojkotter av centrala
nämnder.
Vad skall man nu draga för slutsatser av
dessa förhållanden? För det fårsta att man bör
tänka sig för, innan man infår ännu fler regleprov och standardprov. Man startar också kurser i elevrätt och ordnar temadagar om bl a
våld och bestraffningar.
Ärendet har varit på remiss hos berörda rek- ….__
362
torer. Några av dessa gör jämfOrelser med den
verksamhet som redan bedrives av elevråden.
Dessa väljes genom att varje klassavdelning i
en skola utser en ordinarie och en suppleant
och får ej fOrväxlas med vad som betecknas
som ”elevkår”. Med ”elevkår” avses nämligen
inte alla elever i en skola utan Elevforbundets
fackliga organisation på en skola. För att en
fristående ”elevkår” skall kunna bildas fordras
endast att Elevforbundet har 25 medlemmar på
skolan eller minst 20% av eleverna anslutna.
En del rektorer anser att elevrådet utfor ett
fint arbete på skolan och inte behöver konkurrens av Elevforbundet. Andra betraktar Elevforbundets verksamhet närmast som sabotage
och underminering av den ordinarie personalens arbete. ”På grund av penningbrist kan
skolan av idag ej få tillräckliga medel till undervisningsbehovet, inte ens till elevassistenter av
olika slag fcir att kunna få skolan att fungera
bra. Att slänga ut en kvarts miljon kronor till
någon lekslugeverksamhet finneJ jag vara horribelt”, heter det i ett remissvar.
En rektor påpekar att Elevforbundet vill inrikta sin skolpolitiska verksamhet bl a på att få
igång bojkotter av centrala prov och standardprov. Han skriver: ” Det vore högst olyckligt
om skolfcirvaltning och skoldirektion i Stockholm anslår medel till en organisation, som
uppmanar grundskolans elever att motarbeta
det bästa instrumentet fOr en någorlunda rättvis betygssättning.”
Man vänder sig också mot anställningen av
projektansvariga ute på skolorna och frågar
hur och med vad dessa skall arbeta. ” Om personerna skall fungera som heltidsanställda agitatorer blir fOrmodligen arbetssituationen inte
precis forbättrad.”
Politikerna har nu beslutat uppdra åt förvaltningen att i samarbete med elevernas organisationer, personalorganisationerna och Hem
och skola-distriktet framlägga forslag på ett utvecklingsarbete, som syftar till att förstärka
elevdemokratin. Elevförbundet har alltså hittills inte fått ut något av detta anslag.
Ett alternativ vore att inte utnyttja anslaget
och i stället spara 200000 till något mera värdefullt for skolorna. Ett annat vore att fora över
mer pengar till den demokratiska representation som redan finns genom elevråden.
Ommöblering i Norge
Så snart statsminister Nordli kom hem från sitt
besök i Kina, möttes han av önskan om att få
avgå från tre medlemmar av regeringen, av
vilka två ansetts vara·hans starkaste kort. Det
lönade sig inte att be dem fortsätta och därför
måste Nordli for andra gången på väl ett års tid
göra omplaceringar på taburetterna, något som
visar att det inte står så bra till inom Arbeiderpartiet.
Statsråden som avgår är olje- och energiministern Bjartmar Gjerde, justitieminister Andreas Cappelen och kommunal- och arbetsminister Inger-Louise Valle. De ersätts antagligen av stortingsman Arvid Johanson, fylkesman Oddvar Herrefjord och LO-sekreteraren
Harriet Andreassen.
Den allmänna kommentaren inom oppositionspressen går ut på att bytet innebär en
forsvagning av regeringen, inte bara kvalitetsmässigt utan också i trovärdighet. När så viktiga statsråd som Gjerde och Cappelen lämnar
regeringen bara ett år fore stortingsvalet, bidrar det till att stärka intrycket att Nordli inte
har kontroll över situationen, heter det.
Ombytet kommer strax efter det att Arbeiderpartiet har haft stora problem med att dämpa sin egen inre opposition mot den planerade
lagringen av amerikansk militär utrustning i
Tröndelag. Vänsterflygeln inom partirt har
mycket högröstat givit uttryck åt sitt missnöje
med den nya upprustningen och följdverkningarna nådde ända in i regeringen. När
Gjerde och Cappelen nu drar sig tillbaka, kan
det ha sammanhang med att de har blivit trötta
på att sitta i en regering, som ständigt utsätts
för stridigheter på grund av pressen från vänsternygeln. Detta gäller inte bara försvarspolitiken utan också olje- och energiutbyggnaden.
:’Ilu är det få som tror att Gjerde tänker lämna politiken för gott. Han omtalas ofta som
kronprins, och man kan tänka sig att han har
tagit sig en paus med tanke på att komma
starkt igen. Som för att avliva sådana spekulationer har statsminister Nordli förklarat, att
han själv är kandidat till platsen om statsminister efter valet om ett år. En liknande förklaring har för resten partiledaren Reiulf Steen
kommit med; han säger som för all förekomma
eventuella planer på att byta ut honom att han
är partiledarkandidat också vid nästa landsmöte.
Det ser alltså ut att vara en del olika meningar inom Arbeiderpartiet, något som väl har sin
bakgrund i att oppo itionspartierna har utsikt
att vinna nästa val. Opinionsmätningarna är
stabila i sina prognoser på den punkten. Arbeiderpartiet leder i dag en minoritetsregering och
det logiska skulle vara att söka en koalitionspartner, men det finns ingen. Det liberala partiet, som inte vill vara med i de borgerligas
koalition, vill inte heller sluta sig till Arbeiderpartiet på grund av olje- och energipolitiken.
363
Strax efter ministerskiftet lade regeringen
fram sin nya budget, som fortsätter att dra
stora växlar på oljeintäkterna, så att fastlandsNorge går med ständigt större underskott.
Norrmännen förbrukar mer än de producerar.
Bl a vill regeringen gå med på en frrnte semestervecka i en tid, då indu trierna har stora
svårigheter att behålla konkurrensförmågan
med utlandet. skatteprogressionen blir något
dämpad, men det tar staten igen i form av
ökade avgifter på konsumtionsvaror.
Det råder mycket litet tvivel om att det inom
regeringen också har varit oenighet om att denna expansiva valbudget kan vara försvarlig.
Man fruktar, att denna användning av oljepengar i förskott – nya lån måste nämligen tas
upp – kornmer att skada norsk ekonomi starkt
på längre sikt. Också denna punkt kan ha varit
en faktor i det förhållandevis dramatiska skiftet
på viktiga taburetter.
Politikern Olof Palme
Det har inte gått bra för Olof Palme som partiledare. Socialdemokraterna gick bakåt 1970,
1973 och 1976, då partiet förlorade regeringsmakten. I valet 1979 misslyckades PaJmes socialdemokrati med att återvinna makten. Det är
mot den bakgrunden inte konstigt att det i de
socialdemokratiska leden allt oftare framförs
kritik mot partiledaren. Det är tvärtom mera
besynnerligt att det missnöje som finns inte har
tagit sig ännu starkare uttryck än vad det har.
Kritiken yppas av allt att döma bara man till
man och mellan skål och vägg. l\’len så måste
det vara ända tills dess någon på allvar höjer
364
upprorsfanan i syfte att få ett partiledarskifte
till stånd.
Dieter Strand, journalist på Aftonbladet,
som är svensk mästare i att förmedla stämningsbilder från Rörelsen, har i sin bok ” Palme, igen?” skildrat Palme i aktion under valrö-
relsen 1979 och folkomröstningen 19BO. Man
kan där läsa om partiledarens ensamhet mitt
bland skaran av rådgivare, hur han tvingas
anpassa sig efter massmedias, främst TV:s,
önskemål och hur utspelen planeras. Det är en
intressant beskrivning, men den säger egentligen inte mycket om Olof Palmes person. Utan
tvivel går en valrörelse till på samma sätt i de
andra partierna. Dieter Strands bok skildrar
därför mer en svensk partiledares vardag vid
BO-talets början än Olof Palme. Det gör inte
hans bok mindre intressant – tvärtom.
Olof Palme gillar inte att förlora. Nederlaget
1976 skyller han på Thorbjörn Fälldin, en person som han anser vara politiskt ohederlig.
Han tycker illa om Gösta Bohman. Ola Ullsten
tycker han bra om, så bra att han gjorde honom till statsminister, något som uppenbarligen efterlämnat djupa sår inom den socialdemokratiska partiapparaten.
Olof Palme drivs av en lust att kämpa för det
han anser rätt. Men mera tycks ändå hans kraft
komma från lusten att bekämpa det han anser
fel. Och det Palme anser vara fel förefaller inte i
första hand vara brister i samhället utan brister
i det goda uppsåtet hos hans politiska meningsmotståndare på den borgerliga kanten. Ordet
hat är ett starkt ord. Det skall behandlas försiktigt. Men det ordet, eller kanske bitterhet, ligger nära till hands när man skall beskriva det
man tror att Olof Palme känner för det borgerliga samhället i allmänhet och ” högerkrafterna” i synnerhet. Det är en utmärkt drivkraft.
Men det är inte bra när det lyser igenom i TVrutan.
Olof Palme är en produkt av 50- och 60-
talen. Det behöver inte vara något nedsättande
i det. Politiska värderingar och attityder formas
ofta i den ålder som Olof Palme då befann sig i.
Ingen kan betvivla hans anti-kommunism, formad i Prags källare i slutet av 40-talet. Ingen
kan betvivla hans anti-kolonialism, formad under 50-talet. Ingen kan betvivla hans ovilja mot
USA, formad av Vietnamkriget på 60-talet.
Vad man kan kritisera hos Palme, en person
med en intellektuell förmåga som gör att man
kan ställa höga krav, är oförmågan att emotionellt ställa om sig inför BO-talet. Det man
kan kritisera är att han, en person med höga
moraliska krav på andra och säkert även på sig
själv, i sådan grad ställde upp på och underblåste de anti-amerikanska vänsterstämningarna under Vietnamkriget. Att han än idag inte
offentligt ifrågasatt om det verkligen var till
Vietnams och världens bästa att Nordvietnam
lade under sig hela Vietnam och förde Pol Pot
till makten i Kambodja.
Utan stödet från Olof Palme och andra i väst
hade ordvietnaminte segrat. Utan deras stöd
hade Pol Pot inte kommit till makten. Det är
inte bara Birgitta Dahl som har anledning att
tänka över sitt handlande under dessa år, då
personer som inte bara bort veta, utan faktiskt
också visste bättre, svek sitt ansvar och sällade
sig till den kör som med större eller mindre
övertygelse stödde det kommunistiska Nordvietnam mot det land som, vare sig vi vill det
eller inte, fått till uppgift att leda den kamp
som pågår mellan demokrati och en totalitär
sovjetisk diktatur.
Olof Palme är ingen doktrinär socialist. Innerst inne fruktar han säkert det fondsocialistiska samhälle som blir följden av ett genomfå-
rande av LO:s Meidnerfonder. Men han har
inte kunnat förmå sig till att säga det öppet.
Olof Palme är inte moralist utan en opportunist. Han vet bättre än de flesta hur världen ser
ut, att spänningen i världen stiger och rustningarna, i synnerhet på östsidan, med den.
Ändå talar han om nedrustning och föreslår,
vilket är värre, en fortsatt svensk nedrustning.
Kanske intalar han sig att han i fondfrågan
låter Rörelsen fatta sitt beslut. Men kanske är
det så att han fruktar den vänsterflygel vars
talesman och fånge han gjorde sig till under
vänstervågens höjdpunkt kring 1968. Kanske
inser han att man, om man skall kalla sig socialist, inte får frukta socialismen – åtminstone
inte olfentligt. Kanske inser han att om socialdemokraterna avsäger sig fondsocialismen av- —~–
365
säger de sig samtidigt grunden i sin lära – att
socialismen skall införas steg får steg i demokratiska former.
Problemet får Olof Palme och hans socialdemokrati är att folkpartiet har stulit den slogan
som bäst skulle passa socialdemokratiska väljare i allmänhet och marginalväljare i synnerhet,
nämligen ”Sociala reformer utan socialism”.
Den dag Olof Palme, eller hans efterträdare,
vilken och när det nu blir, kommer till insikt
om och anpassar sig och sin politik till detta
förhållande, då kommer socialdemokraterna
att bli formidabla motståndare får de borgerliga partierna. För socialdemokraterna har haft
turen att få regera under ”våra bästa år”. Det
var inte deras förtjänst. Det borgerliga partierna har haft oturen att få regera under början av våra sämsta år i mannaminne. Det är
inte deras fel.
Men så rättvisa är inte alltid väljarna.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 70:- kronor för år 1981. (Prenumerationspris för pensionärer: 60:-)