Matti Häggström; Om tystnadens konformism
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
”tystnadens
konformism”
När de icke-socialistiska partierna övertog regeringsansvaret efter 1976 års val hävdade Olof
Palme att en ”tystnadens konformism” skulle
lägra sig över samhäll debatten. Nu hade nämligen de borgerliga partierna såväl den politiska och ekonomiska makten som makten över
huvuddelen av dagspressen, menade han.
Där högg han rejält i sten.
Olof Palmes utgångspunkt var i grunden felaktig. Det var inte allsidighet utan sövande
ensidighet – kalla det gärna konformism –
som kännetecknade debatten fore 1976. Roten
till det onda var 1960-talets jämlikhetsraseri,
nersölat av dogmatism, intolerans och grumliga vänsterideer. Tänka fritt var stort men tänka rött var större.
De som intog en annan ståndpunkt än den
etablerade togs sällan på allvar. Gick det inte
att klistra någon sorts jämlikhetsetikett på åsikten refuserade den. Vad jämlikhet de facto
innebar visste väl de flesta inte så noga. !\långa
trodde att det var liktydigt med extrem inkomstnivellering, o h ”meningsutbytet” blev
därefter.
Det debattklimatet var ingenting att eftersträva eller slå vakt om. Nu är det bättre.
Nu tas den enskildes åsikter mera på allvar.
Han skrattas inte längre ut om han fOrraktar att
brottsligheten måste bekämpas effektivare, att
det måste bli ordning och reda och bättre kunskaper i skolan, att ungdomen mår bra om man
ställer krav på den, att det inte är fel av politikerna att söka fårverkliga fler människors
drömmar om den egna villan eller sommarstugan, att marginalskatterna måste sänkas så att
det lönar sig mer får elen cnskilclr att jobba
extra och forkovra sig, eller att Sveriges Radios
programverksamhet måste präglas av objekt i- 368
vitet och allsidighet. De politiska motsättningarna har hårdnat, men det är en dellikvid för
den större vidsyntheten i samhällsdebatten.
Kenta från filmerna ”Dom kallar oss mods”
och ” Ett anständigt liv” formulerade sig fOr en
tid sedan så här i tidningen aktuellt i politiken
(s): ” Skatterna är för höga, bidragen för lätta
att få, skolan är skit.”
Tänk om han hävt ur sig någonting sådant
för tio år sedan! Han hade fått kainsmärket
som reaktionär inbränt på sin panna för evärdliga tider. Tyckaretablissemanget hade sett till
att han aldrig kunnat sätta sin fot på Operabaren.
Men i dag säger han det och menar det
också. Det är ett av tecknen på att debattatmosfåren blivit friskare och· klarare sedan 44
års mer eller mindre utpräglat enpartivälde
upphört. Då rev väljarna ett gammalt hus –
kanske också för att få luft och ljus?
Ingen skall tro att det är någon tillfällighet
eller produkten av opportunism när personligheter som Sven Delblanc och Sven Fagerberg,
som tidigare ansetts vara socialister, eller liberaler som Lars Gustafsson lägger ut sina texter
och ställer till med storslakt på heliga kor. Eller
när riksdagsman Kjell-Olof Feldt hugger till
med att daghemmen är för dyra, och att det
möjligen finns andra sätt att klara samhällets
barnomsorg så att fler blir delaktiga av den.
Kadaverdisciplinen i de politiska partierna är
inte längre vad den har varit, och väl är det.
Visst finns det fortfarande sådana som är
missnöjda med samhällsdebatten, exempelvis
riksdagsmän som håller timslånga anföranden
och som dagen efter inte kan upptäcka huvuddelen i storstadspressen eller i radio och TV.
Eller vissa partikanslier som rasar över att tidningarna inte återger allt de sänder ut. Men de
klagade långt innan Olof Palme hittade på det
där med tystnadens konformism, och de kommer alltid att klaga.
Hela kultur- och samhällsdebatten har blivit
öppnare, mångsidigare, tolerantare och mera
förutsättningslös än den var före 1976 års val.
Och äras den som äras bör. Hade inte Olof
Palme avgått, vet man inte hur det hade blivit.
Matti Häggström
konformism”
När de icke-socialistiska partierna övertog regeringsansvaret efter 1976 års val hävdade Olof
Palme att en ”tystnadens konformism” skulle
lägra sig över samhäll debatten. Nu hade nämligen de borgerliga partierna såväl den politiska och ekonomiska makten som makten över
huvuddelen av dagspressen, menade han.
Där högg han rejält i sten.
Olof Palmes utgångspunkt var i grunden felaktig. Det var inte allsidighet utan sövande
ensidighet – kalla det gärna konformism –
som kännetecknade debatten fore 1976. Roten
till det onda var 1960-talets jämlikhetsraseri,
nersölat av dogmatism, intolerans och grumliga vänsterideer. Tänka fritt var stort men tänka rött var större.
De som intog en annan ståndpunkt än den
etablerade togs sällan på allvar. Gick det inte
att klistra någon sorts jämlikhetsetikett på åsikten refuserade den. Vad jämlikhet de facto
innebar visste väl de flesta inte så noga. !\långa
trodde att det var liktydigt med extrem inkomstnivellering, o h ”meningsutbytet” blev
därefter.
Det debattklimatet var ingenting att eftersträva eller slå vakt om. Nu är det bättre.
Nu tas den enskildes åsikter mera på allvar.
Han skrattas inte längre ut om han fOrraktar att
brottsligheten måste bekämpas effektivare, att
det måste bli ordning och reda och bättre kunskaper i skolan, att ungdomen mår bra om man
ställer krav på den, att det inte är fel av politikerna att söka fårverkliga fler människors
drömmar om den egna villan eller sommarstugan, att marginalskatterna måste sänkas så att
det lönar sig mer får elen cnskilclr att jobba
extra och forkovra sig, eller att Sveriges Radios
programverksamhet måste präglas av objekt i- 368
vitet och allsidighet. De politiska motsättningarna har hårdnat, men det är en dellikvid för
den större vidsyntheten i samhällsdebatten.
Kenta från filmerna ”Dom kallar oss mods”
och ” Ett anständigt liv” formulerade sig fOr en
tid sedan så här i tidningen aktuellt i politiken
(s): ” Skatterna är för höga, bidragen för lätta
att få, skolan är skit.”
Tänk om han hävt ur sig någonting sådant
för tio år sedan! Han hade fått kainsmärket
som reaktionär inbränt på sin panna för evärdliga tider. Tyckaretablissemanget hade sett till
att han aldrig kunnat sätta sin fot på Operabaren.
Men i dag säger han det och menar det
också. Det är ett av tecknen på att debattatmosfåren blivit friskare och· klarare sedan 44
års mer eller mindre utpräglat enpartivälde
upphört. Då rev väljarna ett gammalt hus –
kanske också för att få luft och ljus?
Ingen skall tro att det är någon tillfällighet
eller produkten av opportunism när personligheter som Sven Delblanc och Sven Fagerberg,
som tidigare ansetts vara socialister, eller liberaler som Lars Gustafsson lägger ut sina texter
och ställer till med storslakt på heliga kor. Eller
när riksdagsman Kjell-Olof Feldt hugger till
med att daghemmen är för dyra, och att det
möjligen finns andra sätt att klara samhällets
barnomsorg så att fler blir delaktiga av den.
Kadaverdisciplinen i de politiska partierna är
inte längre vad den har varit, och väl är det.
Visst finns det fortfarande sådana som är
missnöjda med samhällsdebatten, exempelvis
riksdagsmän som håller timslånga anföranden
och som dagen efter inte kan upptäcka huvuddelen i storstadspressen eller i radio och TV.
Eller vissa partikanslier som rasar över att tidningarna inte återger allt de sänder ut. Men de
klagade långt innan Olof Palme hittade på det
där med tystnadens konformism, och de kommer alltid att klaga.
Hela kultur- och samhällsdebatten har blivit
öppnare, mångsidigare, tolerantare och mera
förutsättningslös än den var före 1976 års val.
Och äras den som äras bör. Hade inte Olof
Palme avgått, vet man inte hur det hade blivit.
Matti Häggström