Hans Albin Larsson; Arbetsfred och socialism
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS ALBIN LARSSON:
Arbetsfred och socialism
Professor Walter Korpi harflera gångerframfort
all arbetsfred endast är möjlig i ett socialistiskt
land. Fil dr Hans Albin Larsson vänder sig mot
all Korpi gör anspråk på vetenskaplighet då han
hävdar den eviga socialdemokratins
nödvändighet. Det går inte att bortse från
forändrade samhällsförhållanden och att jämfora
m socialdemokratisk regering undet ekonomiskt
uppsving med en borgerlig under ekonomisk
tillbakagång.
Strax efter arbetsmarknadskonflikten, och i
midsomras, framträdde professor Walter Korpi
med artiklar i Dagens Nyheter. Där hävdade
han att arbetsfreden i landet endast kan tryggas med en socialdemokratisk regering. Resonemanget, som gång på gång framfors av socialdemokrater, inom och utom det fackliga etablissemanget, innehåller så många svagheter
att slutsatsen ter sig felaktig.
Poängen med Korpis inlägg var att han
gjorde anspråk på vetenskaplighet då det gällde hävdandet av den eviga socialdemokratins
nödvändighet. Resonemanget fordrar därfor en
närmare penetrering.
Korpi anser sig genom historiska studier ha
funnit att det i tre av nitLon undersökta länder
utvecklats en unik arbetsfred ur tidigare konfliktperioder. Dessa tre länder är Österrike,
Norge och Sverige. De tre länderna delar också
en annan egenskap, menar Korpi. Socialdemokratin har där varit i en långvarig, stabil och
stark regeringsställning och har haft ett nära
samarbete med starka fackiOreningsrörelser. Så
länge det fanns en socialdemokratisk regering i
Sverige kunde de fackliga organisationerna, åtminstone LO, påräkna en fOr de egna grupperna gynnsam fordelningspolitik. Härigenom
l
kunde man lättare komma överen~ med arbetsgivarna. Korpi skriver:
”Borgerliga regeringar för i allmänhet en annorlunda fordelningspolitik än socialdemokratins regeringar. Väljarnas uppfilltning synes vara att en borgerlig fOrdelningspolitik
gynnar arbetargrupperna mindre och de
högre sociala skikten mer än vad en socialdemokratisk fordelningspolitik gör.” (DN 20.6)
Således måste de fackliga organisationerna
helt lita tilllönekampen. Man har ju både rege- 384
ring och arbetsgivare emot sig.
Denna slutledning, som grundar sig på väljarundersökningarna, är synnerligen tvivelaktig. Vad Korpi, underförstått med stöd av sina
historiska studier, anser vara typiskt för borgerliga regeringar, överflyttar han utan minsta
förbehåll på även den svenska regeringen.
Korpi sätter alltså likhetstecken mellan olika
länders borgerliga regeringar. Då bör han rimligen också sätta likhetstecken mellan olika socialdemokratiska regeringar. Det gör han inte
och struntar i ucvecklingen i Danmark, vilken
internationellt sett inte särskilt mycket avviker
från den i Sverige eller Norge. Han glömmer
att Norge fick en borgerlig regering 1965 och
att Österrike, med sin mycket speciella historiska bakgrund, ånyo blev självständigt först i
mitten av 1950-talet.
Mer behöver inte sägas för att de internationella jämförelser Korpi gör skall halta. Har
han undersökt i vilken grad Norges och Sveriges långa arbetsfred kan ha ett samband med
deras stora exportberoende? saltsjöbadsavtalet
kan ju ses i sammanhang med industrins och
fackets gemensamma intresse av stabila förhållanden, för att den inkomstgivande exporten
skulle tryggas.
Utvecklingen 1945-1979
Om man i övrigt ser på Sverige, kan man då
finna stöd åtminstone här för Korpis tanke? Vi
hade en socialdemokratisk majoritetsregering
1945-70, inkluderande koalitionen med bondeförbundet 1951-57. Denna period kännetecknas
av ett enormt ekonomiskt uppsving med effekter på alla områden.
Vid mitten av 1970-talet bröts denna gynnsamma ekonomiska utveckling på ett ganska
abrupt sätt. Vi minns alla den långa raden av
krisdrabbade företag som omedelbart efter valet 1976 knackade på dörren till Åslings s k
akutklinik. Världskonjunkturen med stagflation hade dragit in Sverige i nedgången. Vi
själva hade bidragit till detta genom att börja
leva över våra tillgångar.
Den första trepartiregeringen hade då att
välja mellan att begränsa den offentliga sektorns utgifter, för att reducera underskottet,
eller att tills vidare låna upp pengar. Man valde det senare, delvis beroende på att socialdemokraterna valrörelse efter valrörelse hävdat
att med en borgerlig regering följer social nedrustning. Någon sådan kom dock inte. Arbetslösheten hölls lägre än vid början av 1970-talet.
Femveckorssemestern och MBL trädde i kraft.
Statens skulder växte dock eftersom våra sociala reformer inte var konjunkturberoende.
Trots att landet hade en borgerlig regering från
1976 bröt inte någon arbetskonflikt av betydelse ut 1977-79.
Effekten av oljeprishöjningarna
Vad hände då 1980? Man skall komma ihåg att
1970-talets början innebar en fortsättning på
den snabba materiella standardökningen. Genom särbeskattningsreformen fick de flesta
hushåll rejäla tillskott i kassan. Småhusen blev
fler (40% av svenskarna bor i småhus) liksom
bilarna, båtarna och fritidshusen. Denna lyxkonsumtion finansierades främst genom skuldsättning och generösa avdragsregler. Många
människor i det här landet har nämligen en
mycket stor del av sin lön på förhand intecknad
till fasta avbetalningar. Man har en rörlig
mindre del att leva på.
nder tiden mars J979 till mars l980 steg
oljepriserna !)1ed ca 70% och räntan höjdes
med 3% under ungefår samma tid. Förra årets
import av olja kostar i år 14 miljarder mer.
Självfallet ledde detta till ökade och mer militanta krav i löneförhandlingarna, eftersom det
gav mindre utrymme åt den rörliga delen i
hushållens utgifter. Det gällde nu inte längre,
som under den ekonomiska expansionens tid,
att höja standarden utan att försöka bibehålla
den.
Korpi jämför alltså en socialdemokratisk regering under ekonomiskt uppsving med en borgerlig under ekonomisk tillbakagång. Han
bortser ifrån att samhällsförhållandena i nulä-
get är mycket olika dem som har rått vid tidigare nedgångar. Korpis generella slutsats är
därför inte möjlig att dra.
storkonflikten
Arbetsmarknadskonflikten var troligen inte politiskt betingad, men den blev i hög grad politiskt utnyttjad. Det personella sambandet mellan det gamla regeringspartiet, som för andra
gången i rad missat regeringsmakten, och LO
medförde tydligen att man inom s-ledningen
gärna såg att tankar som just Korpis tes blev
bekräftade. Olof PaJmes tal i Almedalen i Visby i augusti J976 gick nämligen ut på detsamma.
385
höjningar v1a inflationen. De skulle i så fall
främst ha drabbat höginkomsttagarna.
Kan någon verkligen mena att en socialdemokratisk fördelningspolitik, i huvudsak baserad på detta resonemang, skulle vara så väldigt
mycket bättre än regeringens att den skulle
vara värd en storkonflikt? Det ter sig speciellt
osannolikt om man betänker vilken inflationsdrivande effekt en slopad indexreglering skulle
få.
Då Korpi talar om ”borgerlig” fördelningspolitik måste han definiera termen, särskilt då
han utan att tveka antar att det är något som
alla borgerliga regeringar har gemensamt. Det
bör också framgå på vad sätt den skiljer sig
ifrån den socialdemokratiska fördelningspolitiken, exempelvis den i Danmark. Vi skall då
minnas att den socialdemokratiska regeringen i
Danmark avser att sänka reallönen under det
närmaste året med 5%, och med ytterligare
8% för de därefter kommande tre åren.
Avslutningsvis tror jag att Korpi har fel.
Samhällsutvecklingen har givit oss en helt ny
situation, som alla, även socialdemokraterna, i
Sverige och annorstädes, har svårt att klara av.
Vad Korpi vill bevisa går inte att bevisa, i alla
fall inte på det sättet. Hans urval av argument
är så speciellt att man har svårt att frigöra sig
från misstanken att han vill bekräfta en förutbestämd slutsats.
Faktaurvalet blir därför mycket selektivt, vilket anknyter till Korpis mening: ”Politik är att
Argumenten nu senast var att välja”. Korpis tanke är nämligen en politisk
skattesänkningen, som procent gav mer åt
lågavlönade, gav mer i kronor och ören åt de
högavlönade, samt att indexregleringen av
skatteskalorna hindrade automatiska skattetes, vilken genom ett speciellt urval av fakta,
strykes med en vetenskaplig fernissa. Så nog
stämmer det att politik är att välja, liksom: att
välja är politik.
Arbetsfred och socialism
Professor Walter Korpi harflera gångerframfort
all arbetsfred endast är möjlig i ett socialistiskt
land. Fil dr Hans Albin Larsson vänder sig mot
all Korpi gör anspråk på vetenskaplighet då han
hävdar den eviga socialdemokratins
nödvändighet. Det går inte att bortse från
forändrade samhällsförhållanden och att jämfora
m socialdemokratisk regering undet ekonomiskt
uppsving med en borgerlig under ekonomisk
tillbakagång.
Strax efter arbetsmarknadskonflikten, och i
midsomras, framträdde professor Walter Korpi
med artiklar i Dagens Nyheter. Där hävdade
han att arbetsfreden i landet endast kan tryggas med en socialdemokratisk regering. Resonemanget, som gång på gång framfors av socialdemokrater, inom och utom det fackliga etablissemanget, innehåller så många svagheter
att slutsatsen ter sig felaktig.
Poängen med Korpis inlägg var att han
gjorde anspråk på vetenskaplighet då det gällde hävdandet av den eviga socialdemokratins
nödvändighet. Resonemanget fordrar därfor en
närmare penetrering.
Korpi anser sig genom historiska studier ha
funnit att det i tre av nitLon undersökta länder
utvecklats en unik arbetsfred ur tidigare konfliktperioder. Dessa tre länder är Österrike,
Norge och Sverige. De tre länderna delar också
en annan egenskap, menar Korpi. Socialdemokratin har där varit i en långvarig, stabil och
stark regeringsställning och har haft ett nära
samarbete med starka fackiOreningsrörelser. Så
länge det fanns en socialdemokratisk regering i
Sverige kunde de fackliga organisationerna, åtminstone LO, påräkna en fOr de egna grupperna gynnsam fordelningspolitik. Härigenom
l
kunde man lättare komma överen~ med arbetsgivarna. Korpi skriver:
”Borgerliga regeringar för i allmänhet en annorlunda fordelningspolitik än socialdemokratins regeringar. Väljarnas uppfilltning synes vara att en borgerlig fOrdelningspolitik
gynnar arbetargrupperna mindre och de
högre sociala skikten mer än vad en socialdemokratisk fordelningspolitik gör.” (DN 20.6)
Således måste de fackliga organisationerna
helt lita tilllönekampen. Man har ju både rege- 384
ring och arbetsgivare emot sig.
Denna slutledning, som grundar sig på väljarundersökningarna, är synnerligen tvivelaktig. Vad Korpi, underförstått med stöd av sina
historiska studier, anser vara typiskt för borgerliga regeringar, överflyttar han utan minsta
förbehåll på även den svenska regeringen.
Korpi sätter alltså likhetstecken mellan olika
länders borgerliga regeringar. Då bör han rimligen också sätta likhetstecken mellan olika socialdemokratiska regeringar. Det gör han inte
och struntar i ucvecklingen i Danmark, vilken
internationellt sett inte särskilt mycket avviker
från den i Sverige eller Norge. Han glömmer
att Norge fick en borgerlig regering 1965 och
att Österrike, med sin mycket speciella historiska bakgrund, ånyo blev självständigt först i
mitten av 1950-talet.
Mer behöver inte sägas för att de internationella jämförelser Korpi gör skall halta. Har
han undersökt i vilken grad Norges och Sveriges långa arbetsfred kan ha ett samband med
deras stora exportberoende? saltsjöbadsavtalet
kan ju ses i sammanhang med industrins och
fackets gemensamma intresse av stabila förhållanden, för att den inkomstgivande exporten
skulle tryggas.
Utvecklingen 1945-1979
Om man i övrigt ser på Sverige, kan man då
finna stöd åtminstone här för Korpis tanke? Vi
hade en socialdemokratisk majoritetsregering
1945-70, inkluderande koalitionen med bondeförbundet 1951-57. Denna period kännetecknas
av ett enormt ekonomiskt uppsving med effekter på alla områden.
Vid mitten av 1970-talet bröts denna gynnsamma ekonomiska utveckling på ett ganska
abrupt sätt. Vi minns alla den långa raden av
krisdrabbade företag som omedelbart efter valet 1976 knackade på dörren till Åslings s k
akutklinik. Världskonjunkturen med stagflation hade dragit in Sverige i nedgången. Vi
själva hade bidragit till detta genom att börja
leva över våra tillgångar.
Den första trepartiregeringen hade då att
välja mellan att begränsa den offentliga sektorns utgifter, för att reducera underskottet,
eller att tills vidare låna upp pengar. Man valde det senare, delvis beroende på att socialdemokraterna valrörelse efter valrörelse hävdat
att med en borgerlig regering följer social nedrustning. Någon sådan kom dock inte. Arbetslösheten hölls lägre än vid början av 1970-talet.
Femveckorssemestern och MBL trädde i kraft.
Statens skulder växte dock eftersom våra sociala reformer inte var konjunkturberoende.
Trots att landet hade en borgerlig regering från
1976 bröt inte någon arbetskonflikt av betydelse ut 1977-79.
Effekten av oljeprishöjningarna
Vad hände då 1980? Man skall komma ihåg att
1970-talets början innebar en fortsättning på
den snabba materiella standardökningen. Genom särbeskattningsreformen fick de flesta
hushåll rejäla tillskott i kassan. Småhusen blev
fler (40% av svenskarna bor i småhus) liksom
bilarna, båtarna och fritidshusen. Denna lyxkonsumtion finansierades främst genom skuldsättning och generösa avdragsregler. Många
människor i det här landet har nämligen en
mycket stor del av sin lön på förhand intecknad
till fasta avbetalningar. Man har en rörlig
mindre del att leva på.
nder tiden mars J979 till mars l980 steg
oljepriserna !)1ed ca 70% och räntan höjdes
med 3% under ungefår samma tid. Förra årets
import av olja kostar i år 14 miljarder mer.
Självfallet ledde detta till ökade och mer militanta krav i löneförhandlingarna, eftersom det
gav mindre utrymme åt den rörliga delen i
hushållens utgifter. Det gällde nu inte längre,
som under den ekonomiska expansionens tid,
att höja standarden utan att försöka bibehålla
den.
Korpi jämför alltså en socialdemokratisk regering under ekonomiskt uppsving med en borgerlig under ekonomisk tillbakagång. Han
bortser ifrån att samhällsförhållandena i nulä-
get är mycket olika dem som har rått vid tidigare nedgångar. Korpis generella slutsats är
därför inte möjlig att dra.
storkonflikten
Arbetsmarknadskonflikten var troligen inte politiskt betingad, men den blev i hög grad politiskt utnyttjad. Det personella sambandet mellan det gamla regeringspartiet, som för andra
gången i rad missat regeringsmakten, och LO
medförde tydligen att man inom s-ledningen
gärna såg att tankar som just Korpis tes blev
bekräftade. Olof PaJmes tal i Almedalen i Visby i augusti J976 gick nämligen ut på detsamma.
385
höjningar v1a inflationen. De skulle i så fall
främst ha drabbat höginkomsttagarna.
Kan någon verkligen mena att en socialdemokratisk fördelningspolitik, i huvudsak baserad på detta resonemang, skulle vara så väldigt
mycket bättre än regeringens att den skulle
vara värd en storkonflikt? Det ter sig speciellt
osannolikt om man betänker vilken inflationsdrivande effekt en slopad indexreglering skulle
få.
Då Korpi talar om ”borgerlig” fördelningspolitik måste han definiera termen, särskilt då
han utan att tveka antar att det är något som
alla borgerliga regeringar har gemensamt. Det
bör också framgå på vad sätt den skiljer sig
ifrån den socialdemokratiska fördelningspolitiken, exempelvis den i Danmark. Vi skall då
minnas att den socialdemokratiska regeringen i
Danmark avser att sänka reallönen under det
närmaste året med 5%, och med ytterligare
8% för de därefter kommande tre åren.
Avslutningsvis tror jag att Korpi har fel.
Samhällsutvecklingen har givit oss en helt ny
situation, som alla, även socialdemokraterna, i
Sverige och annorstädes, har svårt att klara av.
Vad Korpi vill bevisa går inte att bevisa, i alla
fall inte på det sättet. Hans urval av argument
är så speciellt att man har svårt att frigöra sig
från misstanken att han vill bekräfta en förutbestämd slutsats.
Faktaurvalet blir därför mycket selektivt, vilket anknyter till Korpis mening: ”Politik är att
Argumenten nu senast var att välja”. Korpis tanke är nämligen en politisk
skattesänkningen, som procent gav mer åt
lågavlönade, gav mer i kronor och ören åt de
högavlönade, samt att indexregleringen av
skatteskalorna hindrade automatiska skattetes, vilken genom ett speciellt urval av fakta,
strykes med en vetenskaplig fernissa. Så nog
stämmer det att politik är att välja, liksom: att
välja är politik.