Ingegerd Troedsson; Effektivitet och mänsklighet
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INGEGERD TROEDSSON:
Effektivitet och mänsklighet
Moderaterna brukar beskj/lasfor bristande
socialt ansvarstagande. Detta bottnar i en
felsyn, men det är en stor brist att partiet inte
kunnat göra sitt sociala ansvarstagande mer
trovärdigt och klart, skriver riksdagens l :e
vice talman Ingegerd Troedsson.
Moderaterna har kanske mer än andra
partier talatfor en starkare inriktning av
samhällets stöd på dem som bäst behöver det
och som ofta glöms bort tillformån for breda
stödinsatserfor röststarka grupper.
Förmågan att gå mot strömmen, när det
verkligen behövs,for att driva en i verklig
bemärkelse social politik, utan ansvarslös
övervältring av kostnaderna på kommande
generationer, måste moderaterna under BOtaletytterligare utveckla bland politiker på
alla nivåer.
I konservatismens natur ligger att blicka
tillbaka i tiden får att bättre forstå framtiden. Låt mig som bakgrund till några funderingar om moderaterna och 80-talet
börja med 60-talets debatt om att ideologierna var döda. Bakgrunden till detta Tingstens påstående var en hög tillväxt, som
inte bara räckte till for att bygga ut sjukvård, utbildning och annan offentlig verksamhet samt till en rad sociala reformer
utan även gav pengar över i den enskildes
plånbok.
Ideologier behövdes inte. Vad det gällde var att administrativt fordela det
växande välståndet, hävdades det. Men
visst fanns ideologi, inte minst en klar allmänt omfattad medvetenhet om vikten av
att värna om de svaga liksom om att detta
måste innebära att de arbetsfåra arbetade
hårt for att få fram tillräckliga resurser.
Rättvisa – ej likhet
Så kom slutet av 60-talet och med det den
falska jämlikhetens decennium, falsk därfor att den jämlikhet som förespråkades i
så skrämmande hög grad gick ut på att
stöpa alla i samma form. Dennajämlikhet
gick ut över valfriheten, över hänsynen till
att människor är olika, har olika önskemål, olika behov, olika drömmar. Individernas likhet, inte deras olikhet, blev utgångspunkten for de politiska åtgärderna.
Därigenom blev jämlikheten också i
många avseenden djupt orättfårdig.
I fråga om skolan trodde denna jämlikhets förespråkare att de underlättade for
de svaga eleverna genom att hålla tillbaka
———————————————-~~————-
386
dc snabbprcstcrandc. Man tog också bort
de praktiska linjer i högstadiet, som fungerat som ett andningshål för dc praktiskt
lagda eleverna, och gjorde skolan allt mer .
sammanhållen och teoretisk. Detta fick
som befarats svåra konsekvenser, inte bara
får arbetsro och studieresultat utan också
får synen på den praktiska läggningen.
Detta torde i sin tur ha bidragit till den
negativa inställningen bland de unga till
praktisktjobb på verkstadsgolven och därmed till den avindustrialiscring som är en
av huvudorsakerna till dagens ekonomiska
problem.
Moderata samlingspartiet har, liksom
tidigare högerpartiet, sällan talat om jämlikhet, kanske just på grund av risken får
sammanblandning med likhet. Rättvisa
har i stället använts som mål får en politik
som utgår från och söker ta hänsyn till
individernas olikhet. Detta har gällt och
gäller också skolan. Att fortsätta arbetet
på att göra skolan meningsfull får alla, att
inte bara ge goda grundkunskaper utan
också ta vara på både den praktiska, den
teoretiska, den vårdande och den konstnärliga läggningen ser jag som en av BOtalets många viktiga uppgifter får moderata samlingspartiet.
Myndigförklara barnfamiljerna
Jämlikheten gick också ut över familjernas
rätt och möjlighet att själva få välja sin
livsform. Vi fick ett skattesystem som
gjorde det allt svårare får barnfamiljerna
att klara sig på en enda inkomst. Flerbarnsfamiljerna, som mer än andra är
hänvisade till detta, kom därigenom att bli
70-talcts verkliga förlorare, stick i stäv
med allt tal om solidaritet med sva~a
grupper.
Bidragssystemet inriktades i allt snabbare takt mot ett ensidigt gynnande av den
kommunala barnomsorgen. Många små·
barnsföräldrar har härigenom nödgats får·
värvsarbeta av tvingande ekonomiska
skäl, samtidigt som det medfört sådana
köer till den kommunala barnomsorgen
att många som intet högre önskar än att få
fårvärvsarbeta fårgäves fått vänta på
plats.
Att ge också det barnavårdande arbetet
i hemmen sin rättmätiga värdering, att i
stället får att styra barnfamiljerna äntligen
myndigfårklara dem genom ett rättvist bidragssystem och skatter som anpassas till
bärkraften är en annan viktig uppgift får
80-talct. Allt talar får att moderaterna
också i fortsättningen får gå i spetsen för
en sådan framtidsinriktad radikal politik.
solidaritet eller välfård
70-talct innebar också en betydande socialisering av arbetets frukter. Det allt
högre skattetrycket urholkade inkomster·
na och gjorde den enskilde allt mer beroende av stöd och bidrag från samhällets
sida, vilket i sin tur ledde till ännu hö~re
och mer arbetshämmande skatter. Skillna·
den i behållning mellan hel- och deltidsar·
bete blev allt mer försumbar. Vi fick dess·
utom ett växande antal ledighetslagar som
alla – var och en får sig – är lätta an
motivera men som tillsammans fått djupt
allvarliga konsekvenser.
– Den grundläggande solidaritet som
ligger i att arbetsfåra arbetar hårt får att
forsörja dc inte arbetsföra har ersatts av en
välfärdspolitik, som innebär rätt för dc arbetsföra att avstå från arbete med ringa
eller inga ekonomiska konsekvenser. I
denna enda mening har Ulf af T rollc sammanfattat mycket av det som lett till dagens svåra ekonomiska situation, där privat och offentlig konsumtion rusat i väg
långt snabbare än produktionen med allt
större underskott i statsbudget och bytesbalans som följd.
:\ågra siffror belyser utvecklingen: industriproduktionen ökade under 70-talct
med endast l, l % per år mot 3,4 % inom
OECD i övrigt. B P steg hos oss med
endast 2 % per år medan dc offentliga
utgifterna fortsatte att öka med 6 % som
under 60-talct. Från att år 1965 ha uppgått till 1/3 av BNP tar dc nu 2/3 i anspråk. Bara i år och trots något dämpad
ökningstakt stiger dc offentliga utgifterna
från 64-67 % av BNP.
Klarspråk behövs
Detta är som bekant bakgrunden till att
moderata samlingspartiet inte bara förespråkat vikten av att det måste löna sig att
arbeta och våga satsa utan också åter och
åter igen framhållit att de offentliga utgifterna och den offentliga verksamheten,
hur viktiga dc än är, inte får öka snabbare
än inkomsterna.
Det finns inget enklare för stunden än
att bara stapla nya utgifter och uppgifter
387
på gamla. Fagert tal om solidaritet har
tyvärr alltfår ofta blivit det fikonlöv bakom vilket politiker av alla kulörer dolt sin
oförmåga att prioritera, att rätta mun efter
matsäck, att ta också impopulära beslut.
Allt talar för att moderaterna, som i och
med att det bekymmersamma ekonomiska
läget kommit att stå klart för allt fler, vunnit ökad anslutning och trovärdighet får
sitt klara språk på detta område, också
under resten av 80-talet har en huvuduppgift i att leda den offentliga sektorn in på
återhållsamhetens törnbeströdda stig.
Fördjupad valfrihet
Uppgiften är kanske lättare för oss moderater än för övriga partier, beroende på att
vi inte endast ser nackdelar med den
ofrånkomliga åtstramningen utan också
möjligheter att öka även utsatta gruppers
valfrihet och att minska förmynderiet. Eftersom enskild verksamhet ofta upplevs
som trivsammare och bättre och dessutom
regelmässigt betingar lägre kostnader
måste den få större möjlighet att drivas på
för den enskilde konsumenten likvärdiga
villkor. Detta gäller inte minst skola, barnomsorg, äldreservice, sjukvård och nykterhetsvård.
Ett system kort karakteriserat som
”vårdpengen följer patienten” skulle öka
medborgarnas valfrihet, avlasta den offentliga sektorn och stimulera till fårbättringar och effektiviseringar inom denna.
Det finns i detta kommun- och landstingssocialismens tidevarv all anledning att erinra om att människor inte får omyndig- 388
fårklaras därfår att de är ”svaga” i den
bemärkelsen att de är gamla, sjuka, handikappade eller har barn som behöver omvårdnad eller utbildning. Tvärtom är den
enskilde eller familjen så gott som alltid
den som bäst känner de egna behoven.
Med ett rättvist utformat stöd från samhället är de också bäst lämpade att tillgodose det. Knappast någon reform till
mänsklighetens gagn skulle heller ha inforts om den inte fåregåtts av privata initiativ med sin grund i idealitet och kanske
också indignation.
Att skapa fårståelse får detta och aktivt
påvisa hur en fårdjupad valfrihet kan utformas inom bl a vård- och utbildningsområdena är en i bästa bemärkelse liberal
uppgift får moderaterna.
Ansvarsmedveten social politik
Moderaterna brukar beskyllas får bristande socialt ansvarstagande. Symptomatiskt får inställningen är ett uttalande av
den mestadels mycket kloke gruppledaren
Jörgen Ullenhag (fp) där han vänder sig
mot ”självtillräcklig konservatism där solidaritet inte är ett honnörsord utan ett
hot” .Jag tror att detta bottnar i en felsyn,
men det är en stor brist att vi inte kunnat
göra vårt sociala ansvarstagande mer trovärdigt och klart.
Moderaterna har kanske mer än andra
partier talat får en starkare inriktning av
samhällets stöd på dem som bäst behöver
det och som ofta glömts bort till fårmån för
breda stödinsatser får röststarka grupper.
Insatserna får en bättre fårdelning av
barnbidragen till flerbarnsfamiljernas fördel är ett exempel, det under lång tid djupt
otacksamma hävdandet av att möjlighet
till tvångsvård av djupt nedgångna missbrukare måste finnas ett annat. Angreppet
på generella och starkt kostnadskrävande
stödinsatser till alla vare sig de behöver
dem eller inte i fråga om bostadssubventioner, livsmedelssubventioner m m ett
tredje.
Förmågan att gå emot strömmen, när
det behövs, får att driva en i verklig bemärkelse social politik utan ansvarslös
övervältring av kostnaderna på kommande generationer önskar jag att moderaterna under 80-talet skall ytterligare utveckla bland politiker på alla nivåer.
Moderaternas stora ansvar får försvaret, får rättstryggheten och får ett ökat och
spritt personligt ägande blir därfår inte
mindre, tvärtom.
Effektivitet och mänsklighet
Moderaterna brukar beskj/lasfor bristande
socialt ansvarstagande. Detta bottnar i en
felsyn, men det är en stor brist att partiet inte
kunnat göra sitt sociala ansvarstagande mer
trovärdigt och klart, skriver riksdagens l :e
vice talman Ingegerd Troedsson.
Moderaterna har kanske mer än andra
partier talatfor en starkare inriktning av
samhällets stöd på dem som bäst behöver det
och som ofta glöms bort tillformån for breda
stödinsatserfor röststarka grupper.
Förmågan att gå mot strömmen, när det
verkligen behövs,for att driva en i verklig
bemärkelse social politik, utan ansvarslös
övervältring av kostnaderna på kommande
generationer, måste moderaterna under BOtaletytterligare utveckla bland politiker på
alla nivåer.
I konservatismens natur ligger att blicka
tillbaka i tiden får att bättre forstå framtiden. Låt mig som bakgrund till några funderingar om moderaterna och 80-talet
börja med 60-talets debatt om att ideologierna var döda. Bakgrunden till detta Tingstens påstående var en hög tillväxt, som
inte bara räckte till for att bygga ut sjukvård, utbildning och annan offentlig verksamhet samt till en rad sociala reformer
utan även gav pengar över i den enskildes
plånbok.
Ideologier behövdes inte. Vad det gällde var att administrativt fordela det
växande välståndet, hävdades det. Men
visst fanns ideologi, inte minst en klar allmänt omfattad medvetenhet om vikten av
att värna om de svaga liksom om att detta
måste innebära att de arbetsfåra arbetade
hårt for att få fram tillräckliga resurser.
Rättvisa – ej likhet
Så kom slutet av 60-talet och med det den
falska jämlikhetens decennium, falsk därfor att den jämlikhet som förespråkades i
så skrämmande hög grad gick ut på att
stöpa alla i samma form. Dennajämlikhet
gick ut över valfriheten, över hänsynen till
att människor är olika, har olika önskemål, olika behov, olika drömmar. Individernas likhet, inte deras olikhet, blev utgångspunkten for de politiska åtgärderna.
Därigenom blev jämlikheten också i
många avseenden djupt orättfårdig.
I fråga om skolan trodde denna jämlikhets förespråkare att de underlättade for
de svaga eleverna genom att hålla tillbaka
———————————————-~~————-
386
dc snabbprcstcrandc. Man tog också bort
de praktiska linjer i högstadiet, som fungerat som ett andningshål för dc praktiskt
lagda eleverna, och gjorde skolan allt mer .
sammanhållen och teoretisk. Detta fick
som befarats svåra konsekvenser, inte bara
får arbetsro och studieresultat utan också
får synen på den praktiska läggningen.
Detta torde i sin tur ha bidragit till den
negativa inställningen bland de unga till
praktisktjobb på verkstadsgolven och därmed till den avindustrialiscring som är en
av huvudorsakerna till dagens ekonomiska
problem.
Moderata samlingspartiet har, liksom
tidigare högerpartiet, sällan talat om jämlikhet, kanske just på grund av risken får
sammanblandning med likhet. Rättvisa
har i stället använts som mål får en politik
som utgår från och söker ta hänsyn till
individernas olikhet. Detta har gällt och
gäller också skolan. Att fortsätta arbetet
på att göra skolan meningsfull får alla, att
inte bara ge goda grundkunskaper utan
också ta vara på både den praktiska, den
teoretiska, den vårdande och den konstnärliga läggningen ser jag som en av BOtalets många viktiga uppgifter får moderata samlingspartiet.
Myndigförklara barnfamiljerna
Jämlikheten gick också ut över familjernas
rätt och möjlighet att själva få välja sin
livsform. Vi fick ett skattesystem som
gjorde det allt svårare får barnfamiljerna
att klara sig på en enda inkomst. Flerbarnsfamiljerna, som mer än andra är
hänvisade till detta, kom därigenom att bli
70-talcts verkliga förlorare, stick i stäv
med allt tal om solidaritet med sva~a
grupper.
Bidragssystemet inriktades i allt snabbare takt mot ett ensidigt gynnande av den
kommunala barnomsorgen. Många små·
barnsföräldrar har härigenom nödgats får·
värvsarbeta av tvingande ekonomiska
skäl, samtidigt som det medfört sådana
köer till den kommunala barnomsorgen
att många som intet högre önskar än att få
fårvärvsarbeta fårgäves fått vänta på
plats.
Att ge också det barnavårdande arbetet
i hemmen sin rättmätiga värdering, att i
stället får att styra barnfamiljerna äntligen
myndigfårklara dem genom ett rättvist bidragssystem och skatter som anpassas till
bärkraften är en annan viktig uppgift får
80-talct. Allt talar får att moderaterna
också i fortsättningen får gå i spetsen för
en sådan framtidsinriktad radikal politik.
solidaritet eller välfård
70-talct innebar också en betydande socialisering av arbetets frukter. Det allt
högre skattetrycket urholkade inkomster·
na och gjorde den enskilde allt mer beroende av stöd och bidrag från samhällets
sida, vilket i sin tur ledde till ännu hö~re
och mer arbetshämmande skatter. Skillna·
den i behållning mellan hel- och deltidsar·
bete blev allt mer försumbar. Vi fick dess·
utom ett växande antal ledighetslagar som
alla – var och en får sig – är lätta an
motivera men som tillsammans fått djupt
allvarliga konsekvenser.
– Den grundläggande solidaritet som
ligger i att arbetsfåra arbetar hårt får att
forsörja dc inte arbetsföra har ersatts av en
välfärdspolitik, som innebär rätt för dc arbetsföra att avstå från arbete med ringa
eller inga ekonomiska konsekvenser. I
denna enda mening har Ulf af T rollc sammanfattat mycket av det som lett till dagens svåra ekonomiska situation, där privat och offentlig konsumtion rusat i väg
långt snabbare än produktionen med allt
större underskott i statsbudget och bytesbalans som följd.
:\ågra siffror belyser utvecklingen: industriproduktionen ökade under 70-talct
med endast l, l % per år mot 3,4 % inom
OECD i övrigt. B P steg hos oss med
endast 2 % per år medan dc offentliga
utgifterna fortsatte att öka med 6 % som
under 60-talct. Från att år 1965 ha uppgått till 1/3 av BNP tar dc nu 2/3 i anspråk. Bara i år och trots något dämpad
ökningstakt stiger dc offentliga utgifterna
från 64-67 % av BNP.
Klarspråk behövs
Detta är som bekant bakgrunden till att
moderata samlingspartiet inte bara förespråkat vikten av att det måste löna sig att
arbeta och våga satsa utan också åter och
åter igen framhållit att de offentliga utgifterna och den offentliga verksamheten,
hur viktiga dc än är, inte får öka snabbare
än inkomsterna.
Det finns inget enklare för stunden än
att bara stapla nya utgifter och uppgifter
387
på gamla. Fagert tal om solidaritet har
tyvärr alltfår ofta blivit det fikonlöv bakom vilket politiker av alla kulörer dolt sin
oförmåga att prioritera, att rätta mun efter
matsäck, att ta också impopulära beslut.
Allt talar för att moderaterna, som i och
med att det bekymmersamma ekonomiska
läget kommit att stå klart för allt fler, vunnit ökad anslutning och trovärdighet får
sitt klara språk på detta område, också
under resten av 80-talet har en huvuduppgift i att leda den offentliga sektorn in på
återhållsamhetens törnbeströdda stig.
Fördjupad valfrihet
Uppgiften är kanske lättare för oss moderater än för övriga partier, beroende på att
vi inte endast ser nackdelar med den
ofrånkomliga åtstramningen utan också
möjligheter att öka även utsatta gruppers
valfrihet och att minska förmynderiet. Eftersom enskild verksamhet ofta upplevs
som trivsammare och bättre och dessutom
regelmässigt betingar lägre kostnader
måste den få större möjlighet att drivas på
för den enskilde konsumenten likvärdiga
villkor. Detta gäller inte minst skola, barnomsorg, äldreservice, sjukvård och nykterhetsvård.
Ett system kort karakteriserat som
”vårdpengen följer patienten” skulle öka
medborgarnas valfrihet, avlasta den offentliga sektorn och stimulera till fårbättringar och effektiviseringar inom denna.
Det finns i detta kommun- och landstingssocialismens tidevarv all anledning att erinra om att människor inte får omyndig- 388
fårklaras därfår att de är ”svaga” i den
bemärkelsen att de är gamla, sjuka, handikappade eller har barn som behöver omvårdnad eller utbildning. Tvärtom är den
enskilde eller familjen så gott som alltid
den som bäst känner de egna behoven.
Med ett rättvist utformat stöd från samhället är de också bäst lämpade att tillgodose det. Knappast någon reform till
mänsklighetens gagn skulle heller ha inforts om den inte fåregåtts av privata initiativ med sin grund i idealitet och kanske
också indignation.
Att skapa fårståelse får detta och aktivt
påvisa hur en fårdjupad valfrihet kan utformas inom bl a vård- och utbildningsområdena är en i bästa bemärkelse liberal
uppgift får moderaterna.
Ansvarsmedveten social politik
Moderaterna brukar beskyllas får bristande socialt ansvarstagande. Symptomatiskt får inställningen är ett uttalande av
den mestadels mycket kloke gruppledaren
Jörgen Ullenhag (fp) där han vänder sig
mot ”självtillräcklig konservatism där solidaritet inte är ett honnörsord utan ett
hot” .Jag tror att detta bottnar i en felsyn,
men det är en stor brist att vi inte kunnat
göra vårt sociala ansvarstagande mer trovärdigt och klart.
Moderaterna har kanske mer än andra
partier talat får en starkare inriktning av
samhällets stöd på dem som bäst behöver
det och som ofta glömts bort till fårmån för
breda stödinsatser får röststarka grupper.
Insatserna får en bättre fårdelning av
barnbidragen till flerbarnsfamiljernas fördel är ett exempel, det under lång tid djupt
otacksamma hävdandet av att möjlighet
till tvångsvård av djupt nedgångna missbrukare måste finnas ett annat. Angreppet
på generella och starkt kostnadskrävande
stödinsatser till alla vare sig de behöver
dem eller inte i fråga om bostadssubventioner, livsmedelssubventioner m m ett
tredje.
Förmågan att gå emot strömmen, när
det behövs, får att driva en i verklig bemärkelse social politik utan ansvarslös
övervältring av kostnaderna på kommande generationer önskar jag att moderaterna under 80-talet skall ytterligare utveckla bland politiker på alla nivåer.
Moderaternas stora ansvar får försvaret, får rättstryggheten och får ett ökat och
spritt personligt ägande blir därfår inte
mindre, tvärtom.