Dick Hichens-Bergström; Torsten Nilssons nya memoarer
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
DICK HICHENS-BERGSTRÖM:
Torsten Nilssons nya memoarer
Allt fler skrivkunniga, eller åtminstone skrivvilliga, politiker ur den inte längre aktiva årgången har på senare år samlat sina minnen i bokform. För forfattarna har det säkert varit nyttig
terapi efter pensioneringen, liksom det for samtidshistoriskt intresserade varit av värde att en
gång ledande aktörer själva fattat pennan medan tid är.
Efter utrikesminister Torsten Nilssons två
forsta memoardelar – Människor och händelser i Norden (1977) och Människor och händelser i Europa (1978) – var det tämligen allmänt
väntat att hans tredje minnesbok skulle komma
att avhadla den svenska Vietnampolitiken på
1960-talet och senare. Så har nu inte blivit
fallet – rimligen är det en arbetsuppgift som,
for att bli av historiskt värde, kräver tillgång till
mer material än blott forfattarens personliga
hågkomster. I stället har Torsten Nilsson valt
att under titeln ” Lag eller näve” (Tidens forlag) skildra sina tyska minnen, från unga dagar
tillutrikesministertiden. Även om således Vietnam ställts på framtiden, är den nya memoardelen for den skull ingen mellanbok.
Det är en mycket sakkunnig person som här
tar till orda. Torsten Nilsson växte upp i
Malmö under industrialismens genombrott och
blev tidigt en central persom i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, hemmavid och på
uppdrag i utlandet. En avgörande upplevelse
tycks ha varit den ” formativa” tid han tillbragte i Tyskland, bl a vid en socialistisk folkhögskola. Tidigt fick han upp ögonen for Weimar-republikens bräcklighet och det 30-tal som
skulle drabba inte bara Tyskland utan så små-
ningom hela världen i form av Hitlerstyret.
Mycket av detta är avhandlat i boken Händelser och människor i Europa. Men mycket återstod, och det ar detta som nu beskrivs i årets
memoardel.
Det finns såvitt jag vet få svenska politiker
som kan redovisa bortåt trettio år i regeringen
och därtill ett sådant internationellt panorama
som det Torsten Nilsson presenterar i sina tre
böcker. Det börjar med Trotsky 1932 och slutar
en bit in på 1970-talet; hans fårdväg är kantad
av internationella storheter. Man brukar inte
sällan forebrå diplomatmemoarer ett fenomen
som kallas namedropping – ” när jag sist var
på te hos hertiginnan de la Rochefoucauld” etc
men frågan är om inte Torsten slår
karriärdiplomatien med flera hästlängder. Det
myllrar i hans minnen av både händelser och
personer i sådan grad att garvade utlandskorrespondenter har anledning avundas honom.
Det märkliga är att allt detta skildras stillsamt
och sakligt, utan allt koketteri, med en flärdfrihet som även politiska meningsmotståndare
måste finna sympatisk. Man har forebrått Torsten Nilsson att han håller sig själv alltfor mycket i skymundan, och det är nog riktigt. Samtidigt skymtar forfattaren tillräckligt mycket –
genom de reflexioner och iakttagelser han gör
– for att fångsia också i sin roll som interlokutör. Vad som saknas, men kanske kommer fram
i senare volymer, är hans medverkan i och syn
på den svenska utrikespolitiska beslutsprocessen. Att han 1962 efterträdde Östen Unden,
den stränge och lärde folkrättsjuristen, varnaturligtvis ägnat framhäva Torsten Nilssons utpräglat pragmatiska läggning.
Den tyska utvecklingen fore och efter Hitler
blir i boken foremål for en historisk repetitionskurs. De porträtt han forfårdigar av sina politiska vänner, särskilt Herbert Wehner och Willy Brandt, är initierade och generösa men därfor inte överslätande. Ifråga om den senares
nedgång och fall döljer Torsten Nilsson inte
alls att det 1974 var ” psykologiskt bäddat” får
Brandts motgångar i och med att dennes nära
medarbetare Gi.inther Guillaume häktades får
spioneri for östs räkning. Författaren erinrar
sig i sammanhanget sitt eget dilemma i fallet
Stig Wennerström: hur agera och besluta i regeringsställning på ytterst tveksamma indicier)
Det vimlar av personkaraktäristiker, många
roliga. Om Wehner heter det på ett ställe:
”Med sitt muskulösa talesätt tillhör han den
yviga skolan. En talare utan skyddsnät, som
sjunger ut siRa meningar med full volym. Gra\·-
~———————————————————-~——————–…
rost i rösten. Snabba kast mellan ironi, sarkasm
och kyla. Frispråkig i stridens hetta.”
Det låter som en beskrivning av memoarförfattarens egen skriv- och talekonst: stadiga
korthuggna meningar, ibland halsbrytande
metaforer. Torsten ilsson är förvisso ingen
vän av semikolon.
Författaren besvärar inte annat än i förbigå-
ende läsaren med någon långrandig uppväxtoch ungdomsskildring. När han avverkat det
centrala tyska avsnittet, avsett som bokens huvudtema, ägnar han ett avslutande parti åt
Sverige och EG. Det blir en redovisning av den
svenska rollen , en långpromenad i vännen
Gunnar Langes sällskap på Utö och mer tveksamma ställen. Man får klart för sig att Torsten
~ilsson mycket tidigt uteslöt möjligheten av
svenskt medlemskap av neutralitetspolitiska
skäl. l ett tal i Rönneberga i maj 1971 – någon
månad innan han lämnade Arvfurstens palats i
möjligen mindre förfarna händer – sammanfattade han sina invändningar med en utförlighet som tyder på att han här såg ett tillfälle
att formulera ett slags politiskt testamente.
Utrymmet medger icke här en diskussion av
forfattarens inte alltid oantastliga teser.
De tio åren som utrikesminister gick uppenbarligen inte alldeles spårlöst förbi. Här och
403
där i memoarboken överger Torsten Nilsson
sin personliga stenstil och gör till sina termer
och formuleringar som brukar !Orekomma i de
årliga utrikesdeklarationerna i riksdagen eller i
de svenska inläggen i FN:s generaldebatter, för
att inte tala om nordiska utrikesministermöten
(där som bekant samtliga ministrar ”hoppas”
på det ena eller det andra goda, ” fördömer”
något tillräckligt avlägset eller ”vädjar” hit eller dit}. Så mycket lättare är det att igenkänna
personen Torsten Nilsson när han skildrar hur
han förankrade sin roll i svensk politik.
”Jag vill inte dölja att ordförandeskapet i
Stockholms arbetarkommun och mina kontakter med partidistrikt och fackförbund (\·ar
omistlig). Inte heller en utrikesminister får
förlora den betydelsefulla jordledningen . .. l
stället för allmänna till intet förpliktande
slagord bör vi tala mrd och lyssna på \·arandra.”
Torsten Nilsson behövde med andra ord
inga springpojkar, han visste själv var han
hade sina gräsrötter.
”Lag eller näve” är en bok, skriven på gott
humör och utan tecken på trötthet. Fotomaterialet är följsamt upplagt, medan omslaget inte
gör någon människa glad.
DICK HICHENS-BERGSTRÖM:
Torsten Nilssons nya memoarer
Allt fler skrivkunniga, eller åtminstone skrivvilliga, politiker ur den inte längre aktiva årgången har på senare år samlat sina minnen i bokform. För forfattarna har det säkert varit nyttig
terapi efter pensioneringen, liksom det for samtidshistoriskt intresserade varit av värde att en
gång ledande aktörer själva fattat pennan medan tid är.
Efter utrikesminister Torsten Nilssons två
forsta memoardelar – Människor och händelser i Norden (1977) och Människor och händelser i Europa (1978) – var det tämligen allmänt
väntat att hans tredje minnesbok skulle komma
att avhadla den svenska Vietnampolitiken på
1960-talet och senare. Så har nu inte blivit
fallet – rimligen är det en arbetsuppgift som,
for att bli av historiskt värde, kräver tillgång till
mer material än blott forfattarens personliga
hågkomster. I stället har Torsten Nilsson valt
att under titeln ” Lag eller näve” (Tidens forlag) skildra sina tyska minnen, från unga dagar
tillutrikesministertiden. Även om således Vietnam ställts på framtiden, är den nya memoardelen for den skull ingen mellanbok.
Det är en mycket sakkunnig person som här
tar till orda. Torsten Nilsson växte upp i
Malmö under industrialismens genombrott och
blev tidigt en central persom i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, hemmavid och på
uppdrag i utlandet. En avgörande upplevelse
tycks ha varit den ” formativa” tid han tillbragte i Tyskland, bl a vid en socialistisk folkhögskola. Tidigt fick han upp ögonen for Weimar-republikens bräcklighet och det 30-tal som
skulle drabba inte bara Tyskland utan så små-
ningom hela världen i form av Hitlerstyret.
Mycket av detta är avhandlat i boken Händelser och människor i Europa. Men mycket återstod, och det ar detta som nu beskrivs i årets
memoardel.
Det finns såvitt jag vet få svenska politiker
som kan redovisa bortåt trettio år i regeringen
och därtill ett sådant internationellt panorama
som det Torsten Nilsson presenterar i sina tre
böcker. Det börjar med Trotsky 1932 och slutar
en bit in på 1970-talet; hans fårdväg är kantad
av internationella storheter. Man brukar inte
sällan forebrå diplomatmemoarer ett fenomen
som kallas namedropping – ” när jag sist var
på te hos hertiginnan de la Rochefoucauld” etc
men frågan är om inte Torsten slår
karriärdiplomatien med flera hästlängder. Det
myllrar i hans minnen av både händelser och
personer i sådan grad att garvade utlandskorrespondenter har anledning avundas honom.
Det märkliga är att allt detta skildras stillsamt
och sakligt, utan allt koketteri, med en flärdfrihet som även politiska meningsmotståndare
måste finna sympatisk. Man har forebrått Torsten Nilsson att han håller sig själv alltfor mycket i skymundan, och det är nog riktigt. Samtidigt skymtar forfattaren tillräckligt mycket –
genom de reflexioner och iakttagelser han gör
– for att fångsia också i sin roll som interlokutör. Vad som saknas, men kanske kommer fram
i senare volymer, är hans medverkan i och syn
på den svenska utrikespolitiska beslutsprocessen. Att han 1962 efterträdde Östen Unden,
den stränge och lärde folkrättsjuristen, varnaturligtvis ägnat framhäva Torsten Nilssons utpräglat pragmatiska läggning.
Den tyska utvecklingen fore och efter Hitler
blir i boken foremål for en historisk repetitionskurs. De porträtt han forfårdigar av sina politiska vänner, särskilt Herbert Wehner och Willy Brandt, är initierade och generösa men därfor inte överslätande. Ifråga om den senares
nedgång och fall döljer Torsten Nilsson inte
alls att det 1974 var ” psykologiskt bäddat” får
Brandts motgångar i och med att dennes nära
medarbetare Gi.inther Guillaume häktades får
spioneri for östs räkning. Författaren erinrar
sig i sammanhanget sitt eget dilemma i fallet
Stig Wennerström: hur agera och besluta i regeringsställning på ytterst tveksamma indicier)
Det vimlar av personkaraktäristiker, många
roliga. Om Wehner heter det på ett ställe:
”Med sitt muskulösa talesätt tillhör han den
yviga skolan. En talare utan skyddsnät, som
sjunger ut siRa meningar med full volym. Gra\·-
~———————————————————-~——————–…
rost i rösten. Snabba kast mellan ironi, sarkasm
och kyla. Frispråkig i stridens hetta.”
Det låter som en beskrivning av memoarförfattarens egen skriv- och talekonst: stadiga
korthuggna meningar, ibland halsbrytande
metaforer. Torsten ilsson är förvisso ingen
vän av semikolon.
Författaren besvärar inte annat än i förbigå-
ende läsaren med någon långrandig uppväxtoch ungdomsskildring. När han avverkat det
centrala tyska avsnittet, avsett som bokens huvudtema, ägnar han ett avslutande parti åt
Sverige och EG. Det blir en redovisning av den
svenska rollen , en långpromenad i vännen
Gunnar Langes sällskap på Utö och mer tveksamma ställen. Man får klart för sig att Torsten
~ilsson mycket tidigt uteslöt möjligheten av
svenskt medlemskap av neutralitetspolitiska
skäl. l ett tal i Rönneberga i maj 1971 – någon
månad innan han lämnade Arvfurstens palats i
möjligen mindre förfarna händer – sammanfattade han sina invändningar med en utförlighet som tyder på att han här såg ett tillfälle
att formulera ett slags politiskt testamente.
Utrymmet medger icke här en diskussion av
forfattarens inte alltid oantastliga teser.
De tio åren som utrikesminister gick uppenbarligen inte alldeles spårlöst förbi. Här och
403
där i memoarboken överger Torsten Nilsson
sin personliga stenstil och gör till sina termer
och formuleringar som brukar !Orekomma i de
årliga utrikesdeklarationerna i riksdagen eller i
de svenska inläggen i FN:s generaldebatter, för
att inte tala om nordiska utrikesministermöten
(där som bekant samtliga ministrar ”hoppas”
på det ena eller det andra goda, ” fördömer”
något tillräckligt avlägset eller ”vädjar” hit eller dit}. Så mycket lättare är det att igenkänna
personen Torsten Nilsson när han skildrar hur
han förankrade sin roll i svensk politik.
”Jag vill inte dölja att ordförandeskapet i
Stockholms arbetarkommun och mina kontakter med partidistrikt och fackförbund (\·ar
omistlig). Inte heller en utrikesminister får
förlora den betydelsefulla jordledningen . .. l
stället för allmänna till intet förpliktande
slagord bör vi tala mrd och lyssna på \·arandra.”
Torsten Nilsson behövde med andra ord
inga springpojkar, han visste själv var han
hade sina gräsrötter.
”Lag eller näve” är en bok, skriven på gott
humör och utan tecken på trötthet. Fotomaterialet är följsamt upplagt, medan omslaget inte
gör någon människa glad.