Nils Andrén; Hur mycket massmedia orkar vi med

Hur mycket massmedia orkar vi med?
N;,ra eftertänksamma provokationer har
,.fessorNils Andren satt som underrubrik på
Sllartikel. Han understryker att den iriformation
rl.fir ria massmedia skall vara relevant och i
lipr mming objektiv utan att utesluta starkt
tJofiltrade värderingar och åsikter. Själva
alsbrytningen ingårju i det klassiska
ftlibildningsidealet. Som det nu är dränks ofta
lifioma i ett stort utbud av Lägre halt. På sikt
risknar vi att draga på oss mera
JMSSmediatjänster än vi orkar eller är villiga att
~a och tillgodogöra oss. Författaren tecknar
li.fra möjliga framtidsscenarier dels med
sillsunderstöd till hotade mediaformer och dels
anadsliberala scenarier. Frågan om vilket
Il/n t•tlka slag av utveckling vi vill acceptera
Mör inte bara politikerna och dem som arbetar
;., massmediasektorn. Den berör alla
.Jborgare.
Att överhuvudtaget ställa frågan hur mycket
massmedia vi orkar med kan uppfattas som
rena förräderiet. Den som sysslat med opinionsbildning – om än aldrig så litet – borde
veta bättre. Han borde inte ifrågasätta att vårt
behov av massmedia, med rika arbetstillfållen
får välutbildade massmediala medarbetare,
aldrig kan helt tillfredsställas. Allmänheten,
den anonyme avnämaren av massmedias budskap, blir aldrig tillräckligt kunnig och upplyst.
Folkbildar!’n inom oss måste acceptera dessa
teser. Men delvis bygger de på ideer och massmediaideal som har bristfällig fårankring i
verkligheten. Folkbildningsidealet ställer, möjligen, krav på våra massmedia som dessa med
hänsyn till egna intressen eller egen ideologi
inte är beredda att acceptera. Det kräver att
massmedia ger rätt information på ett riktigt
sätt. Den skall vara relevant och i någon mening objektiv, dvs ett uttryck för saklighet och
ärlighet, utan att utesluta starkt profilerade
värderingar och åsikter. Själva åsiktsbrytningen ingår ju i det klassiska folkbildningsidealet.
”Riktigt sätt” kan syfta både på informationsmängd och framställningskonst. Oavsett ideal
kan det vara tillåtet att påstå att det är en av
många omfattad mening att dagens massmedia
ofta och gärna dränker sina pärlor i ett frustande utbud av långt lägre halt. Signalerna har
svårt att nå fram bland skvalet och bruset.
Utvecklingen av media
Boktryckarkonst och elektronik har – tillsammans med läskunnighet, allmänbildning och
allt bättre kommunikationer av alla slag –
medfört att vi kan be~änas av ett ständigt växande antal informationssystem, baserade på
32
skiftande teknologier och inriktade på alltmera
varierade behov. 1900-talets första decennier
gav oss den masspress som med en taktlös engelsk term döpts till ”ointelligent”. I stora upplagor gjorde den det överväldigande flertalet
läskunniga till tidningsläsare. Därefter kom
rundradion, som under mellankrigstiden intog
en allmer dominerande ställning. Den kulminerade under andra världskriget då den blev
propagandans – både fortryckets och frihetens
– allestädes närvarande stämma i etern. Nästa
massmediala revolution gav oss televisionen,
som gjort världens våld och nöd till vardagsrumsunderhållning fOr allt fler människor. Televisionen har dominerat under vårt århundrades tredje kvartal och är nu starkare, mera
påträngande, dominerande och efterhängsen
än någonsin tidigare – for alltfOr många ett
andligt knark som passiviserar och dödar kulturell självverksamhet. Bakom hörnet skymtar
de nyaste massmediala utvecklingarna på elektroteknikens område, såsom text- och data-TV.
Vi kan ännu inte ana något slut vare sig på den
dynamiska utvecklingen eller på dess sociala
och kulturella konsekvenser i olika hänseenden.
Hur avnämaren, läsaren – lyssnaren – tittaren, skall orka och kunna sovra och konsumera och hur utbudet i media skall underlätta
denna process är därför viktiga frågor, både for
media själva och för mediakonsumenterna.
hos deras konsumenter. Massmediautbudd
blir allt dyrare. Teknisk utveckling och omfattande investeringar måste betalas ur gemensamma resurser, antingen det sker direkt 1ia
skattsedel och budget, genom licenser ell
kommersiell reklam. Dagens konsument mås
på ett eller annat sätt bära kostnaderna bådf
för att hålla sig informerad genom tidning
och tidskrifter och for att åtnjuta informatiOf
genom TV och, i mindre grad, genom det all
jämt smidigaste och effektivaste av eterm
dierna, radion. Utöver nuvarande kostnad
får vi snart räkna med nya och bestående u
gifter för nya tekniker och distributionssyste
Satellit-TV är en aktuell fråga. Även om n
diska länder nu tackar nej till denna distrib
tionsform, kan detta knappast bli mer än
tillfällig reträtt.
Kostnadsexplosionen och konkurrens
skapat ett akut överlevnadsproblem, särs ·
fOr pressen. Ny teknologi som kräver bred
ekonomiskt underlag är en vanlig orsak ·
många tidningars död. Lata eller rationella l
sare går över till <Hl söka information gen
andra kanaler än dagstidningarna. En pr
som har svårt att överleva har inte många
ternativ att välja emellan om den inte sk
fOrsvinna. Produktions- och distributionsr
tionalisering ligger nära till hands. Den medfii
att de starkaste blir kvar medan de svaga ro
svinner. Vi känner denna process väl från he~
den värld som drabbats av massmediernas te
Ekonomiska aspekter niska revolution och proliferation. Den dram
Frågan hur mycket massmedia vi orkar med tiseras och forsvåras av tvister mellan arbets
har också ekonomiska aspekter. Den tekniska vare och arbetstagare vid de tekniska rationa
dynamiken kostar pengar. Nya tekniska möjlig- seringaroas genomförande.
heter ökar aptiten, både hos teknikens producenter och hos massmediafolket, kanske också
riDIDsieringen
Tillä~~sfinansiering är en annan överlevnads- ~aranti. Tidningar som knyts fastare till organisationer eller partier lewr vidare som deras
uln·entionerade språkrör. Jbland leder detta
lOIII bekant till konflikter; journalistens krav på
IDtdlektuell eller ideologisk självständighet kan
En annan form av tilläggsfinansiering är
statssubventioner, i en demokratisk stat utan
oagra restriktiva villkor av något som helst
slag. l’t~ängspunkten är att den demokratiska
staten erkänner massmedias, särskilt da~s- och
tidskriftspressen betydelse för informationen
odl åsiktsutbudet i ett demokratiskt samhälle.
rcw att garantera en tillräcklig intensitet och
allsidighet utdelas statliga subventioner enligt
I’ISSa ree;ler. Ett särskilt skäl, när det gäller
dagspressen, kan vara att garantera en viss
åsiktsbalans inom olika regioner. Genom at t
sub\entionera svaga tidningar skall man förblomstra mte minst i egenskap av det mest
attrakti\’a annon organet, skall tillvälla sig ockett mformations- och åsiktsmonopoL ” Monopoltidningar” är också medvetna om risken.
Om antalet kanaler på en ort är begränsat
1idgar de sin ideologiska tolerans åtminstone
på dehattsidorna.
Denna utveckling har gått mycket långt i
verigc. Flera av den en gång kämpande demokratins stöttepelare har blivit ” pensionärer” eller ”understödstagare” hos den stat som de
tillkommlt fOr att kritisera och klandra, bekämpa och friränd ra. Mot bakgrunden av den liberala ideolo~i som är grunden för kraven på
åsikts- och pressfrihet är detta en i princip myc- 33
ket tvivelaktig utveckling. Det krävs en stark
·ideologisk hängivenhet – bland både ” givare”
och ’”mottagare” – inför dessa krav för att
förhindra att utvecklingen går snrtt från demokratisk synpunkt.
När det gäller etermedia sker ju finansieringen i Norden med enstaka undantag genom avgifter eller ” licenser” . Formellt är dt>tta fi·ivilliga avgifter, såtillvida att det står envar fritt att
ha eller inte ha radio eller TV (i vissa fallutgår
ju ingen särskild radiolicens, endast för TV).
Men eftersom både ljud- och bildmedia numera uppfattas so111 oumbärliga kan licensavgiften
i realiteten betraktas som en obligatorisk avgift
(trots att många framgångsrikt smiter ifrån
den), nära nog av skattekaraktär. Det blir ju i
dessa fall faktiskt främst de offentliga myndigheternas bedömning av ljud- or h bildmediernas behov, inte konsumenternas fria efterfrå-
gan som avgör vi lka resurser som ställs till
förfogande. Problemet att kombinera journalistisk frihet och rimliga restriktioner i ett ” monopolmedium” har länge varit aktuellt. Debatten
om vridningar och vinklingar visar att det mestadels inte hellt har lösts.
Den kvantitativa balansen och dt>n kvalitativa betydelsen av olika media skiftar från tid
till annan. Vore det inte så att reklam och fri
konkurrens och enskilda intressen, med enstaka undantag, hållits tillbaka i etemedierna,
skulle nog pressens roll vara långt mindre än
nu.
Ett karakteristiskt drag för utvecklingen på
det massmediala området har varit att gamla
system kompletterats men inte helt ersatts med
nya. Frågan om hur mycket massmedia vi orkar med blir till slut en fråga om hur mycket vi
kan eller vill – frivilligt eller genom ett reellt
l
34
tvång – åtaga oss att finansiera och hur mycket vi som konsumenter mäktar tillgodogöra
oss. Finansieringsproblemet ter sig långt viktigare i en oviss framtid än under den tid a\·
överflöd och orealistiska fcirväntningar då den
massmediala expansionen uppstod och uppmuntrades i sin nuvarande form .
Diagnosen är alltså att vi på grund av teknologisk, ideologisk och facklig press åtminstone
på sikt löper risken att dra på oss mera massmediatjänster än vi orkar eller är villiga att
betala och tillgodogöra oss. Den aktualiserar en
rad frågor . Ett både centralt och rimligt spörsmål är vilka utvecklingar som är möjliga eller
eftersträvansvärda fcir att på längre sikt bevara
eller uppnå en rimlig balans mellan tillgång
och efterfrågan, kostnader och resurser.
Tänkbara framtidsbilder
Alternativa ” framtider”, alla här givetvis med
demokratiska förtecken, kan renodlas i olika
scenarier. I det följande tecknas i korta drag
några tänkbara framtidsbilder. Två kan betecknas som ”expansionsscenarier” , två som
”kontraktionsscenarier” . l ett mellanläge kan
man tänka sig ”stagnations”- eller ”status
quo” -scenarier. Alla dessa huvudtyper kan –
med en grov fårenkling som understryker syftet
att illustrera tendenser snarare än att skissera
realistiskt nyanserade alternativ – indelas i
statsstyrda eller ”socialpatriarkaliska” och fria
eller ” marknadsliberala” scenarier. Mera verklighetsnära scenarier, som varierar från land
till land, bör naturligtvis utgöra ett eller annat
slags mix av de tendenser som scenarierna pekar på.
l det expansiva scenarioparet innehåller det
socialpatriarkaliska starka drag av de karak
ristika som har dominerat utvecklingen i Sv~
ge under de senaste decennierna. Nyckelo~
är frikostigt statsunderstöd till hotade me
former. Det kan därfår betecknas som ett ”s
ventionsscenario”. Från det allmännas sida
verkas utvecklingen i detta scenario av en
van att främja ett pluralistiskt utbud, ifråga
informationsteknik och informationsmedia
mycket som ifråga om innehåll. Utvecklin
kan påverkas av en positiv inställning fi
statsmakterna till fackliga strävanden att 1
makthålla en traditionell mediaorganisa ·
med fOrankring i hävdvunna sysselsättni
mönster och fackliga organisationsstruktu
Den fackliga rörelsens styrka både gente
arbetsgivare och som påtryckningsgrupp
partier och formella politiska beslutsfattare
också öka subventionspolitikens betydelse.
I ett marknadsliberalt expansionsscen
bör rimligen marknadskrafternas fria spel l
till att de olika informationsmediaSystemen
vecklas och utökas. Detta scenario forutså
att form och innehåll förnyas, liksom också
totala utbudet av nyttiga ”tjänster” till allm”
beten, på ett sådant sätt att konsumentell
genom sitt fria val ger dem ett tillräckligt t”
Licensfinansiering och monopol på radio- 011
TV-området forsvinner i varje konseh
ver naturligtvis inte – lika litet som i den
cialpatriarkaliska varianten – betyda att al
media består i ungefår samma omfattning
hittills, endast att den totala volymen på ut
det ökar.
Frågan vilken roll pressen får i detta scena
är särskilt viktig. Risken for att den skall dri
vidare mot skandal- och våldsjournalistik
patagh~~;. Hur stor riksen är beror dock även på
dr’ id varje tid dominerande samhällsvärdcringarna som ju avgör vilket utbud som är
säljbart. Den verkli~hetsbild som kommer närmast detta scenario är Förenta statt>rna. Scenariot kan därfår betecknas som ” amerikaniscrint( (i högkonjunktur). varje rimligt
framtidsperspektiv kan detta expanisonsscenano förefalla att vara det minst troliga. eftersom det bör forutsätta en ekonomisk utveckling
som mte bara bevarar utan märkbart ökar det
ekonomiska utrymmet får denna form av konumtion.
Det har understrukits att kontraktionsscenarierna ter sig betydligt mera troliga i dagens
bankrutthotade situation. Ett socialpatriarkaliskt kontraktionsscenario skulle kunna innebä-
ra att det allmänna genom olika punktinsatser
-genom käppar och morötter i lämplig avvägning – eller genom en mera planmässig direkt
tvrning över hela fåltet på ett avgörande sätt
påverkar de olika mediasystemens överlevnads- och utvecklingsmöjligheter. Det kan genomföras både som en medveten prioritering
av nssa media på andras beko tnad och i form
a,· bromsar som lika drabbar alla existerande
media. ett slags ” ransoneringsscenario”.
Ett marknadsliberalt kontraktionsscenario
innebär att staten helt avstår från att stödja
eller styrka massmediautvecklingen, trots att
denna befinner sig i ett kritiskt skede. Liksom i
expansionsvarianten lämnas utvecklingen helt
åt massmediasvstemcns egna initiativ och konsumenternas godtycke, inom ramen får teknik- 35
utvecklingens möjligheter och de generella restriktioner som ligger i samhällets sociala, politiska och ekonomiska forutsättningar. Med
hänsyn till de påtagliga riskerna kan man sorn
sammanfattningsetikett tala om ett slags ”konkurrenskvävning”.
Låt mig än en gång understryka att det här
rör sig om renodlade modeller, inte förutsä-
gelser om alternativa utvecklingar. Beroende
på konjunkturer och traditioner kan forändringar komma att innebära både expansion,
tagnation och kontraktion, patriarkalism och
liberalism. ”Status quo” i betydelsen av i stort
sett ororändrat ekonomiskt utrymme, styrt eller
spontant, kommer givetvis i varje fall inom mediasystemen uppfattas som kontraktionsscenarier, i varje fall inom de massmediasektorer
som får svårt att hävda sig. Vilka dessa blir är
inte någon ointressant fråga. Läsarens gissning
kan vara lika bra som min, om inte bättre.
Hela detta resonemang utgår från att vi måste begränsa eller rent av minska elen börda i
olika hänseenden som det innebär att bevara
informationssystem av olika generationer intakta. Om antagandet accepteras är det rimligt
att fåra en öppen och medveten debatt om
vilket eller vilka slag av utveckling som vi ,·iii
acceptera. Detta är ett viktigt analys-, värdt’-
rings- och inte minst till slut avvägningsproblem. Det berör inte bara samhällsutvecklingens principiella vågmästare, politikerna, och
dem som arbetar inom massmediasektorn. Det
berör alla medborgare.