Håkan Hagwall; Staffan Burenstam Linder
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Staffan Burenstam Linder
Som icke-socialist och således tillhörig den väljargrupp på vilken Sveriges regering sedan fyra
år baserar sig, bli r man j u lätt betryckt över att
fin na att den enda aktive svenske politiker som
har ett någorlunda bekant namn utomlands är
O lof Palme.
Ibland kan man dock i vissa kretsar höra
ytterligare en omnämnas med insikt och respekt, Staffan Burenstam Linder. Men då är
det egen tligen inte politikern SBL utan nationalekonomen det gäller.
Staffan Burenstam Linders doktorsavhandling om handeln mellan u- och i-länder, hans
stagnationsteori och inte minst den tankeväckande boken Den rastlösa välfärdsmänniskan
är läsning som väckt minst lika stort intresse
utomlands som här hemma.
Staffan Burenstam Linders originalitet och
namnkunnighet som nationalekonom kan foranleda att man utomlands får höra intresserade
frågor om det inte innebär en väldig formån att
ha en sådan vetenskaplig kapacitet i en regering.
Vad svarar man på sånt?
Kanske att även en ekonomiprofessor en
regering måste underordna sig politikens realiteter, vilka inte alltid står i ett tydligt positivt
forhållande till intellektuell analys och ideologisk konsistens.
Staffan Burenstam Linders politiska karriär
satte igå ng med rivstart. Han valdes in i riksdagen 1968. Mycket snart blev den unge ekonomidocenten en av andra kammarens mest uppmärksammade profiler. Genombrottet kom redan med jungfrutalet, som handlade om Duraxalfåren (om nu någon kommer ihåg den
skandalen från den idylliska tid då näringspolitiska fi askon uttrycktes i miljontals och tiomiljontals kronor. ) Premiäranforandet betecknades av nestor Bertil Ohlin som det tyngst vä-
gande jungfrutal som hållits på länge.
Det var det forsta provet på Staffan Burenstam Linders mycket effektiva metod , som han
sedan tillämpade ända fram till regeringsskiftet
1976. Den går ut på att man sätter sig minutiöst in i den fråga det gäller. Detta forutsätter
att man har folk som hj älper till; Stalfan Burenstam Linder var den forsta enskilda riksdagsmannen som höll sig med eget kansli. Man
väljer som motståndare enbart statsråd. Man
har sina debattinlägg i detalj forberedda och
gör inte av med all ammunition redan från
början utan kommer igen i replikerna med nya
och forkrossande fakta och argument.
Man är dessutom sparsam med sina framträ-
danden i kammaren och ger sig inte in i debatter där inte alla de här forutsättningarna rareligger.
Staffan Burenstam Linder tog itu med den
statliga näringspolitiken. Debatten om Duraxaffåren fciljdes av uppgörelser om apotekssocialiseringen och statlig foretagsamhet i allmänhet.
Staffan Burenstam Linder blev den statliga
fciretagsamhetens mest fruktade revisor. Om
man i svensk politik kan peka på ett fall där en
enda politiker genom en rent politisk insats
knäckt en politisk motståndare, så gäller det
Burenstam Linders uppgörelser med Krister
vVickman. Efter dem kunde Wickman helt enkelt inte fortsätta som industriminister.
Efter ett enda år i riksdagen hade Stalfan
Buremstam Linder blivit en av de absolut
främsta i Moderata samlingspartiet. När marken i börj an av 1970 börj ade gunga under Yngve Holmberg nämndes Staffan Burenstam
Linder vid sidan av Gösta Bohman som den
tänkbara efterträdaren.
Nu blev det inte så. När partiledarstriden
fick sin lösning efter diverse egendomliga turer
på partistämman där Staffan Burenstam
Linder genom sina uttalanelen kom att spela en
mvcket betydelsefull roll, stod Gösta Bohman
som partiledare med Burenstam Linder som
förste vice orclforande.
Vid presskonferensen efter stämman pratade
Gösta Bohman om att det här nog inte skulle
vara så länge och att han nog snart skulle få en
mycket yngre efterträdare osv. Allt under det
han menande tittade på Staffan Burenstam
Linder.
Det blev inte så heller. I stället for att bli
någon sorts interimspåve med främsta uppgift
att forbereda sitt efterträdande blev Gösta Bohman sjuttitalets mest framgångsrika svenska
politiker.
Staffan Burenstam Linders chans att bli partiledare kom 1970 och lär inte återkomma. Om
det någon gång skulle bli aktuellt att utse efterträdare till Gösta Bohman torde han hämtas ur
en generation än yngre än Burenstam Linder.
Inte lär Staffan Burenstam Linder bli ledsen
for det.
Han har blivit handelsminister och med det
är han nöjd. Det lär också departementspersonalen vara. Burenstam Linder är en av regeringens effektivaste och smidigaste departe- 407
mentschefer, ett ” bra” statsråd.
Många hade räknat med att Burenstam
Lineler skulle bli industriminister när det blev
dags. Men centern vi lle nödvändigt ha industridepartementet. Det var tur for Stafbn och
ett dåligt val av centern.
Staffan Burenstam Linder har en självklar
och grundmurad marknadsekonomisk inställning. Som handelsminister har han att fora en
tändig kamp mot allsköns krav på pillande
med den fritt verkande ekonomins mekanismer. Här krävs prisstopp och importskydd.
Här krävs reklamforbud, förbud mot enarmade
banditer, forbud mot alkoholreklam , affärstidsreglering, forbud mot krigsleksaker. Från den
svenska beskäftighetens bålverk, Konsumentverket, kommer i trid ström kraven på regleringar som på olika sätt skall sätta myndigheter
i konsumentomdömets ställe osv.
För det mesta står Staffan emot. Men ibland
får han ge sig fOr den politiska övermakten. Det
är då han skriver propositioner om vilka man
vet att deras forfattare ingen högre önskan har
än att riksdagen skall avslå dem.
1\llting är relativt. I Sverige måste det räknas
som en framgång att raserandet av marknadsekonomin ändå sker under största möjliga motstånd från den ansvariga ministern. Allt kunde
vara värre.
Så visst är Staffan Burenstam Lineler en tillgång i regeringen.
HÅKAN HAGWALL:
Staffan Burenstam Linder
Som icke-socialist och således tillhörig den väljargrupp på vilken Sveriges regering sedan fyra
år baserar sig, bli r man j u lätt betryckt över att
fin na att den enda aktive svenske politiker som
har ett någorlunda bekant namn utomlands är
O lof Palme.
Ibland kan man dock i vissa kretsar höra
ytterligare en omnämnas med insikt och respekt, Staffan Burenstam Linder. Men då är
det egen tligen inte politikern SBL utan nationalekonomen det gäller.
Staffan Burenstam Linders doktorsavhandling om handeln mellan u- och i-länder, hans
stagnationsteori och inte minst den tankeväckande boken Den rastlösa välfärdsmänniskan
är läsning som väckt minst lika stort intresse
utomlands som här hemma.
Staffan Burenstam Linders originalitet och
namnkunnighet som nationalekonom kan foranleda att man utomlands får höra intresserade
frågor om det inte innebär en väldig formån att
ha en sådan vetenskaplig kapacitet i en regering.
Vad svarar man på sånt?
Kanske att även en ekonomiprofessor en
regering måste underordna sig politikens realiteter, vilka inte alltid står i ett tydligt positivt
forhållande till intellektuell analys och ideologisk konsistens.
Staffan Burenstam Linders politiska karriär
satte igå ng med rivstart. Han valdes in i riksdagen 1968. Mycket snart blev den unge ekonomidocenten en av andra kammarens mest uppmärksammade profiler. Genombrottet kom redan med jungfrutalet, som handlade om Duraxalfåren (om nu någon kommer ihåg den
skandalen från den idylliska tid då näringspolitiska fi askon uttrycktes i miljontals och tiomiljontals kronor. ) Premiäranforandet betecknades av nestor Bertil Ohlin som det tyngst vä-
gande jungfrutal som hållits på länge.
Det var det forsta provet på Staffan Burenstam Linders mycket effektiva metod , som han
sedan tillämpade ända fram till regeringsskiftet
1976. Den går ut på att man sätter sig minutiöst in i den fråga det gäller. Detta forutsätter
att man har folk som hj älper till; Stalfan Burenstam Linder var den forsta enskilda riksdagsmannen som höll sig med eget kansli. Man
väljer som motståndare enbart statsråd. Man
har sina debattinlägg i detalj forberedda och
gör inte av med all ammunition redan från
början utan kommer igen i replikerna med nya
och forkrossande fakta och argument.
Man är dessutom sparsam med sina framträ-
danden i kammaren och ger sig inte in i debatter där inte alla de här forutsättningarna rareligger.
Staffan Burenstam Linder tog itu med den
statliga näringspolitiken. Debatten om Duraxaffåren fciljdes av uppgörelser om apotekssocialiseringen och statlig foretagsamhet i allmänhet.
Staffan Burenstam Linder blev den statliga
fciretagsamhetens mest fruktade revisor. Om
man i svensk politik kan peka på ett fall där en
enda politiker genom en rent politisk insats
knäckt en politisk motståndare, så gäller det
Burenstam Linders uppgörelser med Krister
vVickman. Efter dem kunde Wickman helt enkelt inte fortsätta som industriminister.
Efter ett enda år i riksdagen hade Stalfan
Buremstam Linder blivit en av de absolut
främsta i Moderata samlingspartiet. När marken i börj an av 1970 börj ade gunga under Yngve Holmberg nämndes Staffan Burenstam
Linder vid sidan av Gösta Bohman som den
tänkbara efterträdaren.
Nu blev det inte så. När partiledarstriden
fick sin lösning efter diverse egendomliga turer
på partistämman där Staffan Burenstam
Linder genom sina uttalanelen kom att spela en
mvcket betydelsefull roll, stod Gösta Bohman
som partiledare med Burenstam Linder som
förste vice orclforande.
Vid presskonferensen efter stämman pratade
Gösta Bohman om att det här nog inte skulle
vara så länge och att han nog snart skulle få en
mycket yngre efterträdare osv. Allt under det
han menande tittade på Staffan Burenstam
Linder.
Det blev inte så heller. I stället for att bli
någon sorts interimspåve med främsta uppgift
att forbereda sitt efterträdande blev Gösta Bohman sjuttitalets mest framgångsrika svenska
politiker.
Staffan Burenstam Linders chans att bli partiledare kom 1970 och lär inte återkomma. Om
det någon gång skulle bli aktuellt att utse efterträdare till Gösta Bohman torde han hämtas ur
en generation än yngre än Burenstam Linder.
Inte lär Staffan Burenstam Linder bli ledsen
for det.
Han har blivit handelsminister och med det
är han nöjd. Det lär också departementspersonalen vara. Burenstam Linder är en av regeringens effektivaste och smidigaste departe- 407
mentschefer, ett ” bra” statsråd.
Många hade räknat med att Burenstam
Lineler skulle bli industriminister när det blev
dags. Men centern vi lle nödvändigt ha industridepartementet. Det var tur for Stafbn och
ett dåligt val av centern.
Staffan Burenstam Linder har en självklar
och grundmurad marknadsekonomisk inställning. Som handelsminister har han att fora en
tändig kamp mot allsköns krav på pillande
med den fritt verkande ekonomins mekanismer. Här krävs prisstopp och importskydd.
Här krävs reklamforbud, förbud mot enarmade
banditer, forbud mot alkoholreklam , affärstidsreglering, forbud mot krigsleksaker. Från den
svenska beskäftighetens bålverk, Konsumentverket, kommer i trid ström kraven på regleringar som på olika sätt skall sätta myndigheter
i konsumentomdömets ställe osv.
För det mesta står Staffan emot. Men ibland
får han ge sig fOr den politiska övermakten. Det
är då han skriver propositioner om vilka man
vet att deras forfattare ingen högre önskan har
än att riksdagen skall avslå dem.
1\llting är relativt. I Sverige måste det räknas
som en framgång att raserandet av marknadsekonomin ändå sker under största möjliga motstånd från den ansvariga ministern. Allt kunde
vara värre.
Så visst är Staffan Burenstam Lineler en tillgång i regeringen.