Anders Björck; Ett handlingsprogram
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~————–~——–~——— —–
ANDERS BJÖRCK:
Ett handlingsprogram
Det enda positiva med de senaste årens
ekonomiska utveckling är att det idag finns
en krismedvetenhet i Sverige. Den skall
utnyttjas i praktisk politik under BO-talet,
skriver riksdagsman Anders Björck. Vi
måstefå människorna att åter känna
solidaritet med samhället; att arbeta med i
ställetfor mot det. Moderata
Samlingspartiet måsteforutom att presentera
praktiska lösningar även motivera varfår en
samhällsomvandling är nödvändig, dvs
erbjuda ett ideologiskt budskap direkt till
allmänheten. Annars ökar klyftan mellan
väljare och politiker.
1970-talets stora framgångar för Moderata
Samlingspartiet handlar om den också i
politiken oslagbara kombinationen av tur
och skicklighet. En analys av framgångarnas natur kan vara av viss hjälp när det
gäller att lägga upp en strategi för 1980-
talet.
Vi har de sista lO åren fått uppleva
välfärdsstatens såväl politiska som ekonomiska kris. Efterkrigstidens samhälle höll
inte för påfrestningarna. Reaktionen mot
det reglerade och välmenande samhälle
som byggts upp – och vars administ;atiYa
ineffektivitet var och en kunde se – fick
bl a till följd att det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet bröts.
Högervinden har under 1970-talet inte
bara blåst i Sverige. I stort sett samma
trend har kunnat konstateras i en rad väst·
europeiska länder. Snarast är det ägnat att
förvåna att högervinden inte blåst starkare
i Sverige med tanke på hur långt utvecklingen hade nått här.
Säkert har detta bl a berott på det bor·
gerliga alternativets bristande trovärdighet. Socialdemokraterna har haft lätt
att peka på den borgerliga splittringen.
Till detta kommer att socialdemokraterna
i Sverige har varit välorganiserade och
haft stora ekonomiska resurser bakom sig.
Sådant kan försena men aldrig förhindra
en viss utveckling.
Sverige kunde under större delen av efterkrigstiden surfat på den ekonomiska
tillväxten i västvärlden. Men inkomsterna
från denna användes inte till att bygga
upp en väl strukturerad och framtidsinriktad industri utan till offentlig expansion
och sociala reformer som fick en utformning som var direkt kontraproduktiv. När
mötet med verkligheten kom som en följd
av bl a oljekrisen avslöjades den brutala
sanningen att svensk indu!itri inte befann
sig i världstopp. Krisbranscher utvecklades men avvecklades inte.
Moderata Samlingspartiets insatser på
tex den ekonomiska politikens område har
självfallet inte inneburit att partiet i alla
avseenden träffat rätt eller haft färdiga lösningar på dc komplicerade problem som
statsmakterna tvingats försöka lösa. Men
partiet har fått en klar profil som ett realistiskt parti, som talar klartext och inte väjer
för verkligheten. Detta har starkt kontrasterat mot löftespolitik och överbud.
Partiet har också på ett tidigt stadium
lyckats finna ”framtidsfrågor” som man
under en längre tid fått driva utan egentlig
konkurrens. Skolfrågor, rättssäkerhet,
planfrågor etc har mötts med starkt gensvar. Partiet har varit lyhört for gnisslet i
samhällsmaskineriet. Detta har angripits
utan alltfor besvärande principer vad gäller lösningarna till skillnad från socialdemokraterna som ibland forstått att något
varit fel men forsökt med doktrinära och
ineffektiva lösningar.
Personfrågor skall inte underskattas i
politiska sammanhang. Moderata Samlingspartiet har varit lika lyckligt lottat
som de andra particrna har haft otur. Hur
hade verkligheten sett ut om kapaciteter
som Gunnar Hedlund, Tage Erlander och
Bertil Ohlin hade varit lO år yngre och lett
sina partier under 1970-talet? Gösta Bohman hade helt säkert ändå lyckats utmärkt
401
men hade haft hårdare konkurrens. Hans
formåga att dominera den politiska debatten har tidvis varit så stor att Moderata
Samlingspartiet har identifierats med hans·
person.
Men nya krafter kommer att leda partiet under 1980-talct. Utgångsläget är utmärkt. Allt borde tala for fortsatta framgångar.
Om så blir fallet beror självfallet på en
lång rad komplicerade orsakssammanhang. Om vi börjar med personfrågorna
finns det anledning att understryka vikten
av att partiet får en ledning som är balanserad i den meningen att den är representativ for den partiopinion som finns i hela
landet. En partiledning måste innehålla
vikter och motvikter. Den måste smidigt
kunna samarbeta med det kollektiv som de
facto verkställer partiets politik, nämligen
riksdagsgruppen. Det kan också inte nog
understrykas vikten av en partiledning
som har formåga till långsiktigt tänkande
och nerver att låta långsiktiga mål underordna sig kortsiktiga vinster.
Partiet har under 1970-talet breddat sitt
väljarunderlag väsentligt. Skall detta kunna behållas och nya grupper vinnas måste
partiet ha ett brett politiskt register.
Traditionellt har ekonomi och skatter
spelat en stor roll i partiets förkunnelse. I
och med att partiet har haft ekonomiministerposten i de två borgerliga regeringarna har detta accentuerats ytterligare. Tvivelsutan har detta varit till glädje for partiet.
Men risken finns att profilen blir så
stark att partiet uppfattas som ett ensidigt
402
parti. Skatter och ekonomi kan i vissa lä-
gen bli mindre politiskt matnyttiga. De är
inte lika tacksamma att driva om tillväxten är stark och realinkomsterna stiger.
Självfallet måste ekonomi och skatter
inta en central plats i partiets politik också
under 1980-talet. Vi har där en god grund
att bygga på. Partiet uppfattas nu som
trovärdigt och konsekvent i dessa frågor.
Men vi måste bredda utbudet av politiska
ideer samtidigt som kontaktytorna med
svenska folket blir bredare.
Industripolitik
Det pågår inom partiet en intressant debatt om huruvida vår traditionella syn på
fri företagsamhet och enskilt ägande också
innebär att samhället kan lämna fler och
fler områden till de fria marknadskrafterna. Detta skulle innebära att vi kunde
klara oss utan t ex en samhällelig industripolitik. Motståndarna brukar varna får att
dessa nyliberala krafter inom partiet i
själva verket är gamla manchesterliberaler
utan social känsla.
I denna debatt är det svårt att undgå att
ibland märka en ordets makt över tanken.
Ordet ”industripolitik” t ex fårknippas av
många inom partiet med en socialdemokratisk industripolitik och det är då naturligt att man lätt hamnar i ett allmänt avståndstagande. Över huvud taget bottnar
ofta rädslan att låta samhället göra en insats får att detta ofta är synonymt med
socialdemokratisk styrning.
Samhället har allt oftare på senare år
övertagit uppgifter från det enskilda nä-
ringslivet. Det finns anledning får partiet
att bestämt motarbeta ting som kommunal sophämtning istället får entreprenad
och kommunala körskolor istället får privata. Självfallet skall vi arbeta får konkurrens istället får monopol. Visst skall vi se
till så att det blir plats får privata initiativ
inom tex sjukvården och skolan.
Men detta hindrar inte att vi måste skapa en industripolitik som håller får 1980-
talet. Konkurrensen från låglöneländerna
skall inte mötas med importrestrik~oner
och skyddstullar. Den måste mötas av ett
offensivt svenskt näringsliv som kraftigt
backas upp av staten i sina ansträngningar
att producera och inte minst sälja sina
produkter på världsmarknaden.
Vi behöver en industripolitik som ser till
så att 1970-talets gigantiska misstag att
inte avveckla krisbranscherna utan att
subventionera dem till döds ändras. Staten måste lära sig att ta hårda nypor inom
industrisektorn och ställa krav, inte bara
fungera som hjälpgumma och ösa ut miljarder.
Den typ av näringspolitik vi behöver är
den som finns i Japan och vissa av de
kommande industrinationerna, dvs att
stat och privat näringsliv samverkar i en
meningsfull industriell utveckling som har
chansen att göra sig gällande på världsmarknaden. Men självfallet fårutsätter ett
sådant fårtroendefullt samarbete från nä-
ringslivets sida just att det får garantier for
sitt fortbestånd med fria och enskilt ägda
företag, dvs att tanken på löntagarfonder
slopas. I ett sådant läge finns det anledning att tro att samverkan med samhälld
och beredvilligheten att hjälpa till att fårverkliga gemensamt uppställda mål skulle
bli stor.
Frågan om en ny industripolitik som
förmår att ta oss ur problemen och ånyo
skapa en ledande och konkurrenskraftig
industrination är ett viktigt exempel på ett
samspel mellan samhälle och näringsliv på
lika villkor som väl kan fårenas med en
stark uppslutning kring enskilt ägande. På
en rad andra områden kan ett liknande
samarbete ske.
Öka solidariteten med samhället
Men på microplanet gäller det att skala
bort onödigt inflytande och detaljreglering. Så långt är alla överens i princip,
dock inte i verkligheten. Men en lång rad
av 1980-talets sociala problem kan inte
lösas av samhället, utan bara av enskilda
institutioner, organisationer etc. Barntillsyn etc kommer vi inte ha råd att bedriva i
samhällelig regi mer än undantagsvis. Fritidssektorn måste skötas av organisationerna själva, med offentligt stöd, men utan
offentlig drift.
1980-talets stora politiska problem kommer att bli att åter få människorna att
känna en solidaritet med samhället, att
arbeta med istället får mot det. Detta är
nu inte bara några floskler utan rymmer
en allvarlig verklighet i ett samhälle där
det ofta anses som naturligt att lura och
utnyttja samhället så mycket som möjligt.
Samhällsmoral är måhända också ett
ord som kan verka malplacerat i 1980-
talets Sverige men även här finns det en
verklighet att klara av. Det gäller att ge- 403
nomfåra samhällsreformer som delegerar
samhällsansvar men också inflytande och
arbete till icke offentliga institutioner och
individer. På område efter område kommer vi att tvingas till överfåringar i denna
riktning om vi skall kunna få samhället att
ge rimlig service till rimliga kostnader.
Moderata Samlingspartiets roll i detta
får inte inskränka sig till att anvisa de
praktiska lösningarna. Sådana är det i allmänhet ganska lätt att finna om tid ges.
Problemet kommer att bli att motivera
varfår en samhällsomvandling i denna
riktning kommer att bli nödvändig.
Detta blir inte lätt i ett land där löftespolitik är mera vanlig än krav från samhället. Detta kräver att det ideologiska arbetet inom partiet inte bara skall syfta till
att ge partiets beslutsfattare underlag får
sina ställningstaganden utan inriktningen
måste vara att bedriva ideologisk debatt
och erbjuda ett ideologiskt budskap på
bred front, direkt till allmänheten.
Om inte detta sker kommer väljarna
aldrig att bli motiverade att arbeta inom
samhällets ramar. Klyftan mellan väljarna
och politikerna kommer att öka. Försöken
att sabotera samhällsarbetet kommer att
lyckas. Reformerna kommer inte att kunna genomfåras när de skall omsättas från
riksdagstryck till verklighet.
Det enda positiva med de senaste årens
ekonomiska utveckling är att det idag
finns en krismedvetenhet i Sverige. Det är
den som skall utnyttjas i praktisk politik
under 1980-talet.
ANDERS BJÖRCK:
Ett handlingsprogram
Det enda positiva med de senaste årens
ekonomiska utveckling är att det idag finns
en krismedvetenhet i Sverige. Den skall
utnyttjas i praktisk politik under BO-talet,
skriver riksdagsman Anders Björck. Vi
måstefå människorna att åter känna
solidaritet med samhället; att arbeta med i
ställetfor mot det. Moderata
Samlingspartiet måsteforutom att presentera
praktiska lösningar även motivera varfår en
samhällsomvandling är nödvändig, dvs
erbjuda ett ideologiskt budskap direkt till
allmänheten. Annars ökar klyftan mellan
väljare och politiker.
1970-talets stora framgångar för Moderata
Samlingspartiet handlar om den också i
politiken oslagbara kombinationen av tur
och skicklighet. En analys av framgångarnas natur kan vara av viss hjälp när det
gäller att lägga upp en strategi för 1980-
talet.
Vi har de sista lO åren fått uppleva
välfärdsstatens såväl politiska som ekonomiska kris. Efterkrigstidens samhälle höll
inte för påfrestningarna. Reaktionen mot
det reglerade och välmenande samhälle
som byggts upp – och vars administ;atiYa
ineffektivitet var och en kunde se – fick
bl a till följd att det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet bröts.
Högervinden har under 1970-talet inte
bara blåst i Sverige. I stort sett samma
trend har kunnat konstateras i en rad väst·
europeiska länder. Snarast är det ägnat att
förvåna att högervinden inte blåst starkare
i Sverige med tanke på hur långt utvecklingen hade nått här.
Säkert har detta bl a berott på det bor·
gerliga alternativets bristande trovärdighet. Socialdemokraterna har haft lätt
att peka på den borgerliga splittringen.
Till detta kommer att socialdemokraterna
i Sverige har varit välorganiserade och
haft stora ekonomiska resurser bakom sig.
Sådant kan försena men aldrig förhindra
en viss utveckling.
Sverige kunde under större delen av efterkrigstiden surfat på den ekonomiska
tillväxten i västvärlden. Men inkomsterna
från denna användes inte till att bygga
upp en väl strukturerad och framtidsinriktad industri utan till offentlig expansion
och sociala reformer som fick en utformning som var direkt kontraproduktiv. När
mötet med verkligheten kom som en följd
av bl a oljekrisen avslöjades den brutala
sanningen att svensk indu!itri inte befann
sig i världstopp. Krisbranscher utvecklades men avvecklades inte.
Moderata Samlingspartiets insatser på
tex den ekonomiska politikens område har
självfallet inte inneburit att partiet i alla
avseenden träffat rätt eller haft färdiga lösningar på dc komplicerade problem som
statsmakterna tvingats försöka lösa. Men
partiet har fått en klar profil som ett realistiskt parti, som talar klartext och inte väjer
för verkligheten. Detta har starkt kontrasterat mot löftespolitik och överbud.
Partiet har också på ett tidigt stadium
lyckats finna ”framtidsfrågor” som man
under en längre tid fått driva utan egentlig
konkurrens. Skolfrågor, rättssäkerhet,
planfrågor etc har mötts med starkt gensvar. Partiet har varit lyhört for gnisslet i
samhällsmaskineriet. Detta har angripits
utan alltfor besvärande principer vad gäller lösningarna till skillnad från socialdemokraterna som ibland forstått att något
varit fel men forsökt med doktrinära och
ineffektiva lösningar.
Personfrågor skall inte underskattas i
politiska sammanhang. Moderata Samlingspartiet har varit lika lyckligt lottat
som de andra particrna har haft otur. Hur
hade verkligheten sett ut om kapaciteter
som Gunnar Hedlund, Tage Erlander och
Bertil Ohlin hade varit lO år yngre och lett
sina partier under 1970-talet? Gösta Bohman hade helt säkert ändå lyckats utmärkt
401
men hade haft hårdare konkurrens. Hans
formåga att dominera den politiska debatten har tidvis varit så stor att Moderata
Samlingspartiet har identifierats med hans·
person.
Men nya krafter kommer att leda partiet under 1980-talct. Utgångsläget är utmärkt. Allt borde tala for fortsatta framgångar.
Om så blir fallet beror självfallet på en
lång rad komplicerade orsakssammanhang. Om vi börjar med personfrågorna
finns det anledning att understryka vikten
av att partiet får en ledning som är balanserad i den meningen att den är representativ for den partiopinion som finns i hela
landet. En partiledning måste innehålla
vikter och motvikter. Den måste smidigt
kunna samarbeta med det kollektiv som de
facto verkställer partiets politik, nämligen
riksdagsgruppen. Det kan också inte nog
understrykas vikten av en partiledning
som har formåga till långsiktigt tänkande
och nerver att låta långsiktiga mål underordna sig kortsiktiga vinster.
Partiet har under 1970-talet breddat sitt
väljarunderlag väsentligt. Skall detta kunna behållas och nya grupper vinnas måste
partiet ha ett brett politiskt register.
Traditionellt har ekonomi och skatter
spelat en stor roll i partiets förkunnelse. I
och med att partiet har haft ekonomiministerposten i de två borgerliga regeringarna har detta accentuerats ytterligare. Tvivelsutan har detta varit till glädje for partiet.
Men risken finns att profilen blir så
stark att partiet uppfattas som ett ensidigt
402
parti. Skatter och ekonomi kan i vissa lä-
gen bli mindre politiskt matnyttiga. De är
inte lika tacksamma att driva om tillväxten är stark och realinkomsterna stiger.
Självfallet måste ekonomi och skatter
inta en central plats i partiets politik också
under 1980-talet. Vi har där en god grund
att bygga på. Partiet uppfattas nu som
trovärdigt och konsekvent i dessa frågor.
Men vi måste bredda utbudet av politiska
ideer samtidigt som kontaktytorna med
svenska folket blir bredare.
Industripolitik
Det pågår inom partiet en intressant debatt om huruvida vår traditionella syn på
fri företagsamhet och enskilt ägande också
innebär att samhället kan lämna fler och
fler områden till de fria marknadskrafterna. Detta skulle innebära att vi kunde
klara oss utan t ex en samhällelig industripolitik. Motståndarna brukar varna får att
dessa nyliberala krafter inom partiet i
själva verket är gamla manchesterliberaler
utan social känsla.
I denna debatt är det svårt att undgå att
ibland märka en ordets makt över tanken.
Ordet ”industripolitik” t ex fårknippas av
många inom partiet med en socialdemokratisk industripolitik och det är då naturligt att man lätt hamnar i ett allmänt avståndstagande. Över huvud taget bottnar
ofta rädslan att låta samhället göra en insats får att detta ofta är synonymt med
socialdemokratisk styrning.
Samhället har allt oftare på senare år
övertagit uppgifter från det enskilda nä-
ringslivet. Det finns anledning får partiet
att bestämt motarbeta ting som kommunal sophämtning istället får entreprenad
och kommunala körskolor istället får privata. Självfallet skall vi arbeta får konkurrens istället får monopol. Visst skall vi se
till så att det blir plats får privata initiativ
inom tex sjukvården och skolan.
Men detta hindrar inte att vi måste skapa en industripolitik som håller får 1980-
talet. Konkurrensen från låglöneländerna
skall inte mötas med importrestrik~oner
och skyddstullar. Den måste mötas av ett
offensivt svenskt näringsliv som kraftigt
backas upp av staten i sina ansträngningar
att producera och inte minst sälja sina
produkter på världsmarknaden.
Vi behöver en industripolitik som ser till
så att 1970-talets gigantiska misstag att
inte avveckla krisbranscherna utan att
subventionera dem till döds ändras. Staten måste lära sig att ta hårda nypor inom
industrisektorn och ställa krav, inte bara
fungera som hjälpgumma och ösa ut miljarder.
Den typ av näringspolitik vi behöver är
den som finns i Japan och vissa av de
kommande industrinationerna, dvs att
stat och privat näringsliv samverkar i en
meningsfull industriell utveckling som har
chansen att göra sig gällande på världsmarknaden. Men självfallet fårutsätter ett
sådant fårtroendefullt samarbete från nä-
ringslivets sida just att det får garantier for
sitt fortbestånd med fria och enskilt ägda
företag, dvs att tanken på löntagarfonder
slopas. I ett sådant läge finns det anledning att tro att samverkan med samhälld
och beredvilligheten att hjälpa till att fårverkliga gemensamt uppställda mål skulle
bli stor.
Frågan om en ny industripolitik som
förmår att ta oss ur problemen och ånyo
skapa en ledande och konkurrenskraftig
industrination är ett viktigt exempel på ett
samspel mellan samhälle och näringsliv på
lika villkor som väl kan fårenas med en
stark uppslutning kring enskilt ägande. På
en rad andra områden kan ett liknande
samarbete ske.
Öka solidariteten med samhället
Men på microplanet gäller det att skala
bort onödigt inflytande och detaljreglering. Så långt är alla överens i princip,
dock inte i verkligheten. Men en lång rad
av 1980-talets sociala problem kan inte
lösas av samhället, utan bara av enskilda
institutioner, organisationer etc. Barntillsyn etc kommer vi inte ha råd att bedriva i
samhällelig regi mer än undantagsvis. Fritidssektorn måste skötas av organisationerna själva, med offentligt stöd, men utan
offentlig drift.
1980-talets stora politiska problem kommer att bli att åter få människorna att
känna en solidaritet med samhället, att
arbeta med istället får mot det. Detta är
nu inte bara några floskler utan rymmer
en allvarlig verklighet i ett samhälle där
det ofta anses som naturligt att lura och
utnyttja samhället så mycket som möjligt.
Samhällsmoral är måhända också ett
ord som kan verka malplacerat i 1980-
talets Sverige men även här finns det en
verklighet att klara av. Det gäller att ge- 403
nomfåra samhällsreformer som delegerar
samhällsansvar men också inflytande och
arbete till icke offentliga institutioner och
individer. På område efter område kommer vi att tvingas till överfåringar i denna
riktning om vi skall kunna få samhället att
ge rimlig service till rimliga kostnader.
Moderata Samlingspartiets roll i detta
får inte inskränka sig till att anvisa de
praktiska lösningarna. Sådana är det i allmänhet ganska lätt att finna om tid ges.
Problemet kommer att bli att motivera
varfår en samhällsomvandling i denna
riktning kommer att bli nödvändig.
Detta blir inte lätt i ett land där löftespolitik är mera vanlig än krav från samhället. Detta kräver att det ideologiska arbetet inom partiet inte bara skall syfta till
att ge partiets beslutsfattare underlag får
sina ställningstaganden utan inriktningen
måste vara att bedriva ideologisk debatt
och erbjuda ett ideologiskt budskap på
bred front, direkt till allmänheten.
Om inte detta sker kommer väljarna
aldrig att bli motiverade att arbeta inom
samhällets ramar. Klyftan mellan väljarna
och politikerna kommer att öka. Försöken
att sabotera samhällsarbetet kommer att
lyckas. Reformerna kommer inte att kunna genomfåras när de skall omsättas från
riksdagstryck till verklighet.
Det enda positiva med de senaste årens
ekonomiska utveckling är att det idag
finns en krismedvetenhet i Sverige. Det är
den som skall utnyttjas i praktisk politik
under 1980-talet.