Anders Martinsson; Vår akademiska pizzeria

Debatt
ANDERS MARTINSSON:
Vår akademiska pizzeria
Kvalitetsbedömningens dekadans och internatioMiismens baksida vid universiteten
Det kan vara på sin plats att betona att
inte allt varit av ondo ifråga om de reformer och deformationer som forekommit
inom universitetsvärlden under de senaste
decennierna.
Då det gäller den lärdomsmässiga sidan
av forskarkarriären har vi exempelvis
sluppit den obligatoriska monolitiska doktorsavhandlingen, som ersatts av mera
moderna och realistiska redovisningsformer får forskningsresultat. I tidig ensidighet glömde man därvid bort i alla vrår i
universitetsbyråkratin att monografin fortfarande är en lämplig avhandlingsform
inom vissa ämnen, en uppfattning som
faktiskt fått stöd genom lagstiftningens senas.te växlingar.
Aven på den anställningsmässiga sidan
av forskarkarriären har man kommit bort
från monoliter och tegelstenar. Ifråga om
professurer var dessa resultatet av sex må-
naders sakkunnigmöda, ofta med lika
många månaders administrativa preludier
och postludier. Numera !ar 0änsteforslagsnämndens tre särskilda ledamöter
(begreppet ”sakkunnig” finns inte längre i
lagen) skynda sig ordentligt, om ett forslag
till regeringen skall kunna avges inom fyra
månader, och utlåtandena har mera av
syntes Över sig. Den sökande skall t o m
själv hjälpa till med en sådan (i Lund
foreskrivs uppsatsform), men så långt som
till en grundlig, tillbaka- och framåtblickande anställningsintervju har man inte
sträckt sig inom det svenska systemet.
En tredje välkommen innovation är den
ökade internationaliseringen inom forskning och utbildning på alla plan. Jag skall
här lämna åsido alla i och for sig intressanta och kritiska aspekter på utländska
studenter i relation till vårt helt slutna
antagningsssystem och koncentrera mig
på internationalismens återverkan på forskarnas examens- och anställningskarriärer.
Den som vid ytlig läsning av det foljande hoppas finna hets mot utlänningar
eller speciell folkgrupp bland dem, har i
grunden fel, och får detta ställer jag hela
min verksamhet på det internationella utbytets fålt som garanti. Vad jag däremot
vill bringa under debatt är den svens”ka
akademiska världens säregna flathet gentemot ökad internationalism och exploatering av vår akademiska arbetsmarknad.
Den är både karikatyrmässig och skadlig.
Det kan inte uteslutas att den speciellt
frodas i den krets av geologiska och biologiska ämnen som jag bäst kan överblicka,
men de nedan skildrade fOrhållandena är
åtminstone spridda genom hela naturvetenskapen i vidaste mening. Företrädare
fOr mera nationellt präglade ämnen behö-
ver inte alls känna igen sig.
Vad som forlorats i hanteringen är den
formidabla inre kvalitetskontroll som var
forbunden med det gamla systemet ifråga
om både lärdomsprov och akademisk anställning. Trots universitetslagstiftningens
alla snabba kast, från statuterna över stadgan till förordningen, kvarstår titulärdocentens skyldighet att vara fakultetsopponent. Han utnyt0as alltmera sällan. Annars står det inget om vem som skall vara
opponent.
Vid disputation infår fakulteten löpte
hela kretsen av kolleger i landet till, och
extraopponenter sörjde får att inga luckor
fanns i de väl fOrberedda opponenternas
kritik. Betygsnämnd och fakultet eller sektion vägde disputanden på guldvåg under
det akademiska samhällets argusögon.
Med nuvarande begränsade och sena distribution av avhandlingar och efter nedbrytningen av kommunikationssystemet
på fakultets- och sektionsnivå inom den
424
nya organisationen finns ofta i realiteten
inte ens offentlighetsmomentet i disputationen kvar.
Vid anställning som akademisk lärare
– och vi kan behålla professorn som exempel – var engagemanget och kontrollen
av liknande karaktär. Ursprungligen härskade till och med den uppfattningen att
inte ens sakkunnigutlåtandena kunde lä-
sas av automatiskt som en serie mätare,
utan deras bärkraft måste prövas. Med
tilltagande specialisering och avtagande
kännedom om grannämnen blev givetvis
fakultet och sektion allt mindre kompetenta instanser får den vetenskapliga kvalitetsbedömningen, men något av vaksamheten, omsorgen om lärarkårens konsolidering och det karriärmässiga rättspatoset
fanns kvar till slutet. Fiffiets principer eller
följder fanns fastlagda i detaljerade protokoll och kunde bemötas av sökande som
var tillräckligt aktiva och habila. Alla de
goda egenskaperna hos fakultet eller sektion kan givetvis finnas i en tjänsteförslagsnämnd, utöver studentintressena att
professorn skall ha låga tentamenskrav
och vara fin på att skriva svenskspråkiga
kompendier samt arbetslagarintresset att
han skall vara hygglig med ledigheterna
och fritiden. Vad gott som kan finnas i
tjänsteförslagsnämnden tränger dock inte
fram till den akademiska omvärlden.
I fråga om tiänstefårslagsnämnd fåreskrivs faktiskt att de tre sakkunniga får
professur fåreträdesvis skall vara från de
nordiska länderna. Numera prövas dessutom exempelvis docentkompetens och
forskningsrådstiänst på motsvarande nivå
av en eller flera sakkunniga, och man stannar sannerligen inte inom Norden. När det
gäller opponentskap vid disputation finns
heller inga begränsningar.
Kort sagt har följden blivit att man satt
i system att förbigå svensk expertis och
anlita sakkunniga som i kraft av sitt blotta
utlänningskap uppfattas som kompetentare och objektivare. Inom universiteten
har det ägt rum en egendomlig parallellutveckling till vad som samtidigt hänt inom
restaurangerna, eller rättare sagt inom
den något enklare utspisningsbranschen:
För att inrätta eller förestå en pizzeria var
det åtminstone i början viktigare att man
var italienare än att man kunde laga mat.
Uppfattningen att den utländske opponenten eller sakkunnige skulle vara
mera objektiv och oberoende är en chimär.
Tvärtom blir han ofta utsedd på grund av
speciella bestående kontakter, och under
alla fårhållanden har naturvetenskapen
blivit så internationell att de närmaste
beroenderelationerna upprättas mellan
punkter långt ifrån varandra påjordkl_otet.
Ett fårhållande är dock generellt: Aven
om den utländske opponenten eller sakkunnige har vistats någon tid i Sverige,
har han inte begripit mycket av det svenska akademiska systemet. Detta skiljer sig
numera så starkt från resten av världen att
våra nordiska grannar är minst lika desorienterade som egentliga utlänningar – i
Danmark och Norge har examenskarriär
och mellantjänster egentligen aldrig haft
någon större likhet med det svenska systemet.
Den vanliga följden är att den inbjudne
sakkunnige är helt beroende av sina värd·
kontakter och av de får omvärlden helt
fårdolda instruktioner om svenska förhållanden och uppdragets natur som kan ha
lämnats i sammanhanget. Ofta blir dm
inbjudne så aberhärskat smickrad av det
nimbusmättade internationella uppdraget
att utlåtandet eller oppositionen levereras
i form av panegyrik, och frågan är om
något uppdrag i denna sfår lett i annan
riktning än vad som förväntats.
I den grupp av ämnen som jag själv kan
överblicka mot min utbildningsmässiga
bakgrund är det utan tvivel så att dm
utländska oppositionen blivit standardskapande. Det var nog alldeles riktigt, om
man vid införandet av doktorsexamen till
ersättning för doktorsgrad siktade på den
välkvalificerade licentiatavhandlingens
nivå, ungefår vad som fordras av en någorlunda representativ Doctor of Philosophy
på det internationella planet. I mitt eget
ämne stabiliserade sig under fjolåret minimiprestationen för en doktor klart på den
tidigare kandidat- eller magisteruppsatsens nivå. Opponenten var utifrån, och
avhandlingen distribuerades post factum.
Det ligger nämligen i sakens natur att
det är minimiprestationen som är i hög
grad standardskapande, och även utan
pizzaopposition föreligger ett starkt tryck
på examinatorerna att utdela doktorsexamen på basis av genomgångna kurser, avsutten normalstudietid och blotta förckomsten av en avhandling. När en sådan
ordning etableras i en grupp eller vid ett
lärosäte, är det inte lätt för en annan examinator att hålla en doktorand kvar i dyrbara akademiska studier för att fullborda
vad som examinatorn bedömer som en
godtagbar avkastning av fyra års normalstudietid.
Jag känner inte till ett enda fall då den
utländske opponenten inte varit en medlö-
pare i detta system. Då det gäller den
svenska doktorsavhandlingen har vi verkligen lyckats att inom Sveriges gräns erövra Greifswald åter.
När det gäller akademiska lärarbefattningar är resultatet inte kvalitetssänkning
på samma blatanta sätt som inom cxamenssystemet, åtminstone inte på poster
som bedöms av mer än en sakkunnig. I
stället används de utländska sakkunniga i
ett annat sammanhang.
Före eventuell återbesättning av akademisk lärarbefattning skall det ske ”omprövning av tjänst”. Då blomstrar numera
ett system av manövrer för att ge ~änstcns
425
benämning eller ämnesbeskrivning en så-
dan formulering att viss intressegrupp eller potentiell sökande kommer att passa in
i kostymen. Det är sedan lätt att med alla
de just skildrade instrument som utländskt
sakkunskap erbjuder fullborda processen.
Detta är i vissa ämnen mycket vanligt.
Någon gång kan man vara negativ och
definiera bort en sektor av ämnet. Den just
nu vakanta riksmuseiprofessuren i kryptogambotanik är som sig bör inriktad på
systematik (taxonomi), som sägs anknyta
till en rad andra botaniska discipliner, bl a
ekologi, som just bereds ett genombrott på
bred front vid museet. Men den som lusläser lcdigförklarandct finner att det bara
är den mera fysiologiskt betonade autekologin som får vara med i kryptogambotaniken. Synekologin, organismernas relationer till varandra i samhällen. en gammal svensk paradvetenskap som kräver
större bredd och djup i systematiken än
alla uppräknade anknytningar, får inte
vara med.
Det krävs inte ens att den utländske
sakkunnige som skall tillrättalägga fallet
är i vetenskaplig mening sakkunnig. Denna artikel skrivs inte helt i oträngt mål.
För en tid sedan tillsattes efter besvär
rådsforskartjänsten i prekvartär mikropalcontologi. Trots förekomsten av tung expertis inom landet anlitade man två sakkunniga från utlandet. Den från England,
närmast en provinsgeolog utan några som
helst egna forskningsmeriter rörande fossila mikroorganismer men klart utsedd för
att sörja för viss sökande, hade omedveten
om den svenska offentlighetsprincipen inte
bara brett belyst sin inkompetens utan
även sin försumlighet att ta del av insända
handlingar och sina speciella relationer till
avsedd kandidat. Utbildningsministern
försäkrar därför i regeringens besvärsutslag att utnämningen baserats endast på
den andre sakkunniges utlåtande, som i
426
sak men med mindre utrymme kritiserats
lika tungt i besvären. Denne, från Tyskland men med svensk bakgrund, hade nått
fram till önskad kandidat på annan väg,
nämligen genom att oombeqd fårklara en
sökande professorskompetent och därmed
snarast övermeriterad men samtidigt frånkänna honom hemortsrätt inom mikropaleontologien. Till saken och de ouppmärksammade besvären hör att både den sakkunnige och den eliminerade sökande till
stor del vunnit sin ställning som mikropaleontologer inom samma specialområde!
Om en svensk skall vara sakkunnig for
professur, krävs det normalt att han själv
befordrats till samma nivå, men detta gäller ingalunda for utlänning. Inom Norden
duger redan en dansk gymnasielektor eller
statsgeolog bra, och helt nyligen var en
engelsk lägre museitjänsteman i Norge på
förslag. Det förekommer att forskare som
varit i Sverige eller Norden i lärjungeställning senare på befordrat eller obefordrat stadium anlitas for tjänstetillsättning
i sina värd- och lärarkretsar.
Sina yttersta triumfer firar den svenska
akademiska flatheten inför de utlänningar
som i enlighet med den nya internationalismen vinner lärostol i Sverige. En del av
dem börjar då utnämningen väl fullbordats ställa villkor får att tillträda sin post,
av ett slag som ingen svensk skulle kunna
drömma om att presentera i inländsk eller
utländsk tjänst.
Geologiska institutionsstyrelsen i Stockholm har alltsedan utnämningen av den
amerikanske professorn i allmän och historisk geologi for nitton månader sedan brottats med problemet att denne varit helt
inkommunikativ och haft tjänstledighet
under hela läsåret. Nu i elfte timmen har
han ställt som villkor for sitt tillträde att
tjänsten inskränks till fyra månader, fordelade på början av de två terminerna och
kombinerade med två månaders avlönade
ferier. Nuvarande tjänster i USA skall behållas, och doktorander och lärare skall
pendla över Atlanten enligt en ekonomiskt
svårgaranterad anordning.
Växtbiologiska institutionsstyrelsen i
Uppsala har under lika lång tid haft samma problem med den holländske professorn i ämnet, som visserligen visat sig vid
institutionen under några korta besök under läsåret men som inte velat gripa sig an
institutionens intressen före sina egna fastighetsproblem och som ställt kravet att
även hans hustru skulle anställas vid institutionen. För närvarande är ärendet på
väg mot ett svensk-holländskt sambruk av
något mindre drastiska proportioner än
det svensk-amerikanska i Stoekholm.
Man har skäl att fråga sig varfor utlänningar accepterar akademiska lärartjänster i Sverige. Orsakerna måste vara strategiska eller sentimentala, knappast professionella och definitivt inte ekonomiska.
De svenska nettolönerna for akademiker
har hamnat i skuggan av de flesta kulturländers – till och med ett ”utbyggt”
danskt lektorat ligger bättre till än en
svensk professur, och i Västeuropa ligger
vi sämst till näst Italien, säger pressen.
Inom ämnen med industrilöner flerdubbelt högre än universitetens blir läget för
det akademiska forskarkallet lätt absurt –
geofysik är ett bra internationellt exempel.
Men givetvis kan en svensk professur
vara både en lätt tangerad språngbräda i
karriären och ett privilegierat refugium.
Den som inte är bekant med svenskt språk
och lag blir givetvis i flathetens tecken satt
på undantag ifråga om lägre undervisning
och administration och får forska i osedvanlig ostördhet så länge han håller sis
okunnig.
Internationalismen inom vetenskapen
kan vi inte vara utan, men den svenska
flatheten inför densamma är en tung belastning.