Lennart Blom; Bromsa kommunerna
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
-._
LENNART BLOM:
Bromsa kommunerna!
Sedan 1972 har detfunnits överenskommelser
mellan regeringen och kommunerna om en
begränsning av den kommunala ökningstakten.
Trots detta har den genomsnittliga
kommunalskatten stigit med 25% på tio år,
konstaterar riksdagsman Lennart Blom, tidigare
industriborgarrådi Stockholm och vice ordforande
i Svenska Kommunforbundet. lnfor risken av ’!)la
oljeprishöjningar och med tanke på att antalet
pensionärer ökar starkt torde en fortsatt
kommunal expansion endast kunna genomforas
till priset av en påtaglig reallönesänkning for de
yrkesarbetande. Lagstiftning om skattetak,
kanske om skattestopp,framstår som allt
nödvändigare.
Den offentliga sektorns utomordentligt snabba
tillväxt under senare år framstår i alla seriösa
analyser av orsakerna till den samhällsekonomiska obalansen som en av de mest betydelsefulla faktorerna. De offentliga utgifternas andel
av BNP har enligt den s k besparingspropositionen ökat från 36 procent (år 1965) till 43
procent (år 1970), för att 1980 nå 65 pro<::ent.
Den kommunala sektorns expansion kan illustreras på skilda sätt. Så har exempelvis under 1970-talet sysselsättningen ökat med mer
än 400 000 personer – samtidigt som sysselsättningen inom industrin minskat med nära
100 000 personer. Den genomsnittliga kommunalskatten når nästa år nära 30 kronor efter att
i början av 70-talet ha legat på omkring 24
kronor, således en höjning i storleksordningen
25 procent.
Det har under hela 70-talet stått klart for
regeringar av skiftande politisk fårg, att någon
form av begränsning av ökningstakten f(ir den
kommunala sektorns del \·ar nöd\·ändig. f\led
höt:jan 1972 träffades vid flera tillfållen Ö\’erenskommelser mellan regeringen och kommunerna, represe1iterade av Kommunförbundet
och Landstingsförbundet, om att skattehöjningarna för vissa t\·åårsperioder skulle begränsas, och i vart fall inte överstiga en krona.
För åren 1976 och 1977, då en sådan uppgiirelse gällde, höjdes skatten i sjäh·a n~ rket med
l krona och 50 öre. 1975 fanns ingen Ö\·erenskommelse alls. Då höjdes skatten med l krona
och 17 öre detta enda år. Och 197H, då man
lovade varandra att ”kommunalskattehöjningarna skulle begränsas så långt mqjligt” noterades det respektingivande höjningsbeloppet l
krona och 83 öre.
De senaste åren har det i stället \·arit fråga
om att begränsa den s k volymtillväxten, ett på
sitt sätt bättre mått på expansionens omfattning än skattehöjningar. Också med detta mått
mätt har emellertid utbyggnaden av den samlade kommunala sektorn betydligt överträffat
\·ad som vid överläggningarna mellan regering
och kommunforhund ansetts fOrenligt med en
någorlunda balanserad utveckling.
Kommuner och landsting, som fortlöpande
erhållit väsentligt utökade generella statsbidrag inom ramen for det kommunala skatteutjämningssystemet – och likväl höjt skatterna i
stor stil – har emellertid haft en del att anf<ira
till sitt försvar. Främst har man kunnat åberopa att riksdagen genom det ena reformbeslutet
efter det andra vältrar över kostnaderna på
kommunerna, samtidigt som centrala ämbetsverk – särskilt socialstyrelsen och skolöverstyrelsen – genom en rad normer och ” rekommendationer” medverkat till att avsevärt fordyra genomforandet av skilda reformer.
En av 70-talets mer allmänt omhuldade offentliga lögner – att det går att spara utan att
någon egentligen märker det – har for övrigt
understötts med den gemensamt framförda deklarationen, att barnomsorg och äldrevård
skulle prioriteras och inte fick drabbas av inskränkningar. Redan genom denna prioritering
har en avgörande dämpning av den kommunala utgiftsexpansionen omöjliggjorts.
421
urskiljas for 1981 , tyvärr är otillräcklig. Räkneexemplen är klargörande dystra. Den relativt
blygsamma BNP-ökning som fOrutses måste i
forsta rummet tas i anspråk for att pressa ner
vårt bytesbalansunderskott, det mest påtagliga
beviset fOr att landet lever över sina tillgångar.
En ökad investeringssatsning tar sin andel av
ett tillkommande utrymme. Om det därefter
över huvud finns något kvar att dela på, så är
forutsättningen fOr att denna återstående del av
kakan skall stå till förfogande for en blygsam
ökning av den privata konsumtionen att kommuner och landsting praktiskt taget helt avstår
från sina anspråk på en ökad andel av de totala
resurserna.
Nu vet man emellertid, med säkerhet, att så
kommer varken kommuner eller landsting att
uppträda frivilligt.
Den kommunala expansionens pris
Med andra ord. En hårdhänt begränsning av
den kommunala sektorn är nödvändig for att
det skall finnas något som helst utrymme fOr en
reallöneökning att fOrhandla om. Då man
emellertid dessutom vet, att pensionärskollektivet dels ökar i storlek, dels är tillfOrsäkrad en
jämforelsevis säkrare kompensation fOr inflationen än de aktiva grupperna, begränsas ytterligare utrymmet fOr reallöneökningar. En rimlig
slutsats är i själva verket, att fortsatt kommunal expansion egentligen är tänkbar endast till
Sparpaketets analys priset av en påtaglig reallönesänkning fOr de
Av den analys av vårt samhällsekonomiska yrkesarbetande.
läge som ingår i sparpaketet och ekonomimi- Därtill kommer, att en ytterligare språngvis
nisterns s k ”oktoberplan” framgår, att den höjning av oljepriserna, något som med tanke
dämpning av ökningstakten for den kommuna- på den internationella utvecklingen framstår
la expansionen, som med litet god vilja kan som en påtaglig risk, innebär påfrestningar och
422
inskränkningar som drabbar hela folkhushållet
och därmed alla medborgare. Det skrämmande
stora oljeberoendet består. Ett ökat utnyttjande
av vattenkraften, denna utomordentliga, lornyelsebara, inhemska energikälla, och en satsning utan skygglappar på den i väsentliga hänseenden inhemska kärnkraften har svenska f<Jlket tills vidare avstått från. Även detta har sitt
pris.
Kommuner och landsting har nu i tio år talat
om att det behövs en bromssträcka ror att en
nödvändig anpassning till en forändrad verklighet skall kunna ske utan betydande olägenheter. 1981 är, objektivt sett, bromssträckan
slut; stoppbommen borde vara en realitet.
I budgetministerns del av propositionen med
sparpaketet m m framhålls avslutnings\·is, att
statsmakterna kan tvingas ” till mera långt.~~;å?-
ende ingrepp” om kommuner och landsting
inte anpassar sin verksamhet till de samhällsekonomiska fcirutsättningarna. ”Den närmaste
tiden kommer att utvisa om sådana åtgärder
blir nödvändiga.”
Socialdemokraternas stora partimotion med
anledning av propositionen erkänner kommunernas avgörande roll fcir samhällsekonomin.
När det emellertid gäller forslagen till minskade statsbidrag och besparingar av betydelse för
den kommunala sektorn andas oppositionen i
stort sett total ofcirståelse. ”Vi kan inte acceptera regeringens handlande gentemot kommuner
och landsting” heter det. Regeringen uppmanas att forhandla och överlägga mera med
kommuner och landsting. – Det har gjorts i tio
år, utan större framgång!
skattetak eller kanske skattestopp
De fortgående skattehöjningarna i kommuner
och landsting har aktualiserat frågan om en
särskild lagstiftning. Denna kan då få formen
av ett lagstadgat s k skattetak, fixerat for varje
enskild kommun for sig med hänsyn till en rad
olika kriterier, befolkningens ålderssammansättning, redan gällande servicenivå etc. Systemet kan synas krångligt men är i själva verket
inte särskilt komplicerat. Redan rådande skatteu~ämningssystem bygger på en relativt ingå-
ende prövning av skattekraften, avspeglad i
geografiskt läge, bebyggelsestruktur, antalet
barn och åldringar i fOrhållande till riksgenomsnittet med flera faktorer. Någon fullständig
”rättvisa” kan man visserligen knappast räkna
med att uppnå men det väsentliga syftet, att
verksamt bmmsa kommunernas och landstingens expansion, skulle tillgodoses.
En av de invändningar som anforts tar sikte
på att kommuner som avsiktligt valt en fOrhållandevis låg servicenivå – eller är speciellt \·älskötta ekonomiskt och administrativt – skulle
uppmuntras att höja skatten upp till det centralt fastställda taket. En mera vägande kritik
mot tanken på lagstiftning om kommunala
skattetak, och givetvis också mot ett lagstadgat
allmänt skattestopp, skjuter in sig på att kommunernas och landstingens beskattningsrätt är
grundlagsfåst och därfor icke fOr närvarande·
kan begränsas genom annan lagstiftning.
Motståndarna mot tanken att genom lagstiftning komma till rätta med en kommunalekonomisk expansion, som fått orimliga skattekonsekvenser, har hittills lyckats hindra att forutsättningarna fc.ir en lagstiftning närmare klarläggs. Särskilt inom Centerpartiet, men också
bland Socialdemokraterna; finns en märkbar
ovilja att på allvar ta itu med problemen. Den
enkla lösningen får bli: öka statsbidragen!
Förr i tiden fanns ett mäktigt s k landstingsparti i riksdagen som över partigränserna slog
vakt om just landstingens intressen. Så är inte
längre på samma sätt fallet; sambandet mellan
kommunal- och rikspolitik har på det personliga planet allt mer fOrsvagats i takt med att
riksdagsuppdraget numera blivit en heltidssyssla samtidigt som 100-tals kommunal-,
landstings- och oppositionsråd, ofta på heltid,
står för det avgörande lekmannainflytandet på
den kommunala nivån. Denna månghövdade
skara av energiska utvidgare av den offentliga
sektorn ser med mycket dämpad entusiasm på
ansträngningarna att begränsa deras rörelsefrihet. Och deras inflytande i de olika partiorganisationerna är betydande.
Det har sagts, med rätta, att det är betydligt
lättare att fatta ett impopulärt beslut, att höja
skatten, än 100-tals populära beslut som innehär utökade offentliga insatser. Samtidigt inser
naturligtvis åtskilliga ledande kommunalmän
att det inte kan fortsätta som hittills, med ständigt stigande kommunal- och landstingsskatter, som om några år når 35 kronor för att
tämligen snabbt närma sig 40-kronorsgränsen.
Trycket från väljarna – samma väljare som
inte vill ha skattehöjningar – och skilda överbudspolitiker är emellertid svårt att stå emot.
Den något pessimistiska slutsatsen är att kommunalmännen med största sannolikhet inte
kan klara upp situationen på egen hand. En
lagstiftning om kommunalt skattetak, eventuellt om kommunalt skattestopp, framstår därfOr som allt nödvändigare.
LENNART BLOM:
Bromsa kommunerna!
Sedan 1972 har detfunnits överenskommelser
mellan regeringen och kommunerna om en
begränsning av den kommunala ökningstakten.
Trots detta har den genomsnittliga
kommunalskatten stigit med 25% på tio år,
konstaterar riksdagsman Lennart Blom, tidigare
industriborgarrådi Stockholm och vice ordforande
i Svenska Kommunforbundet. lnfor risken av ’!)la
oljeprishöjningar och med tanke på att antalet
pensionärer ökar starkt torde en fortsatt
kommunal expansion endast kunna genomforas
till priset av en påtaglig reallönesänkning for de
yrkesarbetande. Lagstiftning om skattetak,
kanske om skattestopp,framstår som allt
nödvändigare.
Den offentliga sektorns utomordentligt snabba
tillväxt under senare år framstår i alla seriösa
analyser av orsakerna till den samhällsekonomiska obalansen som en av de mest betydelsefulla faktorerna. De offentliga utgifternas andel
av BNP har enligt den s k besparingspropositionen ökat från 36 procent (år 1965) till 43
procent (år 1970), för att 1980 nå 65 pro<::ent.
Den kommunala sektorns expansion kan illustreras på skilda sätt. Så har exempelvis under 1970-talet sysselsättningen ökat med mer
än 400 000 personer – samtidigt som sysselsättningen inom industrin minskat med nära
100 000 personer. Den genomsnittliga kommunalskatten når nästa år nära 30 kronor efter att
i början av 70-talet ha legat på omkring 24
kronor, således en höjning i storleksordningen
25 procent.
Det har under hela 70-talet stått klart for
regeringar av skiftande politisk fårg, att någon
form av begränsning av ökningstakten f(ir den
kommunala sektorns del \·ar nöd\·ändig. f\led
höt:jan 1972 träffades vid flera tillfållen Ö\’erenskommelser mellan regeringen och kommunerna, represe1iterade av Kommunförbundet
och Landstingsförbundet, om att skattehöjningarna för vissa t\·åårsperioder skulle begränsas, och i vart fall inte överstiga en krona.
För åren 1976 och 1977, då en sådan uppgiirelse gällde, höjdes skatten i sjäh·a n~ rket med
l krona och 50 öre. 1975 fanns ingen Ö\·erenskommelse alls. Då höjdes skatten med l krona
och 17 öre detta enda år. Och 197H, då man
lovade varandra att ”kommunalskattehöjningarna skulle begränsas så långt mqjligt” noterades det respektingivande höjningsbeloppet l
krona och 83 öre.
De senaste åren har det i stället \·arit fråga
om att begränsa den s k volymtillväxten, ett på
sitt sätt bättre mått på expansionens omfattning än skattehöjningar. Också med detta mått
mätt har emellertid utbyggnaden av den samlade kommunala sektorn betydligt överträffat
\·ad som vid överläggningarna mellan regering
och kommunforhund ansetts fOrenligt med en
någorlunda balanserad utveckling.
Kommuner och landsting, som fortlöpande
erhållit väsentligt utökade generella statsbidrag inom ramen for det kommunala skatteutjämningssystemet – och likväl höjt skatterna i
stor stil – har emellertid haft en del att anf<ira
till sitt försvar. Främst har man kunnat åberopa att riksdagen genom det ena reformbeslutet
efter det andra vältrar över kostnaderna på
kommunerna, samtidigt som centrala ämbetsverk – särskilt socialstyrelsen och skolöverstyrelsen – genom en rad normer och ” rekommendationer” medverkat till att avsevärt fordyra genomforandet av skilda reformer.
En av 70-talets mer allmänt omhuldade offentliga lögner – att det går att spara utan att
någon egentligen märker det – har for övrigt
understötts med den gemensamt framförda deklarationen, att barnomsorg och äldrevård
skulle prioriteras och inte fick drabbas av inskränkningar. Redan genom denna prioritering
har en avgörande dämpning av den kommunala utgiftsexpansionen omöjliggjorts.
421
urskiljas for 1981 , tyvärr är otillräcklig. Räkneexemplen är klargörande dystra. Den relativt
blygsamma BNP-ökning som fOrutses måste i
forsta rummet tas i anspråk for att pressa ner
vårt bytesbalansunderskott, det mest påtagliga
beviset fOr att landet lever över sina tillgångar.
En ökad investeringssatsning tar sin andel av
ett tillkommande utrymme. Om det därefter
över huvud finns något kvar att dela på, så är
forutsättningen fOr att denna återstående del av
kakan skall stå till förfogande for en blygsam
ökning av den privata konsumtionen att kommuner och landsting praktiskt taget helt avstår
från sina anspråk på en ökad andel av de totala
resurserna.
Nu vet man emellertid, med säkerhet, att så
kommer varken kommuner eller landsting att
uppträda frivilligt.
Den kommunala expansionens pris
Med andra ord. En hårdhänt begränsning av
den kommunala sektorn är nödvändig for att
det skall finnas något som helst utrymme fOr en
reallöneökning att fOrhandla om. Då man
emellertid dessutom vet, att pensionärskollektivet dels ökar i storlek, dels är tillfOrsäkrad en
jämforelsevis säkrare kompensation fOr inflationen än de aktiva grupperna, begränsas ytterligare utrymmet fOr reallöneökningar. En rimlig
slutsats är i själva verket, att fortsatt kommunal expansion egentligen är tänkbar endast till
Sparpaketets analys priset av en påtaglig reallönesänkning fOr de
Av den analys av vårt samhällsekonomiska yrkesarbetande.
läge som ingår i sparpaketet och ekonomimi- Därtill kommer, att en ytterligare språngvis
nisterns s k ”oktoberplan” framgår, att den höjning av oljepriserna, något som med tanke
dämpning av ökningstakten for den kommuna- på den internationella utvecklingen framstår
la expansionen, som med litet god vilja kan som en påtaglig risk, innebär påfrestningar och
422
inskränkningar som drabbar hela folkhushållet
och därmed alla medborgare. Det skrämmande
stora oljeberoendet består. Ett ökat utnyttjande
av vattenkraften, denna utomordentliga, lornyelsebara, inhemska energikälla, och en satsning utan skygglappar på den i väsentliga hänseenden inhemska kärnkraften har svenska f<Jlket tills vidare avstått från. Även detta har sitt
pris.
Kommuner och landsting har nu i tio år talat
om att det behövs en bromssträcka ror att en
nödvändig anpassning till en forändrad verklighet skall kunna ske utan betydande olägenheter. 1981 är, objektivt sett, bromssträckan
slut; stoppbommen borde vara en realitet.
I budgetministerns del av propositionen med
sparpaketet m m framhålls avslutnings\·is, att
statsmakterna kan tvingas ” till mera långt.~~;å?-
ende ingrepp” om kommuner och landsting
inte anpassar sin verksamhet till de samhällsekonomiska fcirutsättningarna. ”Den närmaste
tiden kommer att utvisa om sådana åtgärder
blir nödvändiga.”
Socialdemokraternas stora partimotion med
anledning av propositionen erkänner kommunernas avgörande roll fcir samhällsekonomin.
När det emellertid gäller forslagen till minskade statsbidrag och besparingar av betydelse för
den kommunala sektorn andas oppositionen i
stort sett total ofcirståelse. ”Vi kan inte acceptera regeringens handlande gentemot kommuner
och landsting” heter det. Regeringen uppmanas att forhandla och överlägga mera med
kommuner och landsting. – Det har gjorts i tio
år, utan större framgång!
skattetak eller kanske skattestopp
De fortgående skattehöjningarna i kommuner
och landsting har aktualiserat frågan om en
särskild lagstiftning. Denna kan då få formen
av ett lagstadgat s k skattetak, fixerat for varje
enskild kommun for sig med hänsyn till en rad
olika kriterier, befolkningens ålderssammansättning, redan gällande servicenivå etc. Systemet kan synas krångligt men är i själva verket
inte särskilt komplicerat. Redan rådande skatteu~ämningssystem bygger på en relativt ingå-
ende prövning av skattekraften, avspeglad i
geografiskt läge, bebyggelsestruktur, antalet
barn och åldringar i fOrhållande till riksgenomsnittet med flera faktorer. Någon fullständig
”rättvisa” kan man visserligen knappast räkna
med att uppnå men det väsentliga syftet, att
verksamt bmmsa kommunernas och landstingens expansion, skulle tillgodoses.
En av de invändningar som anforts tar sikte
på att kommuner som avsiktligt valt en fOrhållandevis låg servicenivå – eller är speciellt \·älskötta ekonomiskt och administrativt – skulle
uppmuntras att höja skatten upp till det centralt fastställda taket. En mera vägande kritik
mot tanken på lagstiftning om kommunala
skattetak, och givetvis också mot ett lagstadgat
allmänt skattestopp, skjuter in sig på att kommunernas och landstingens beskattningsrätt är
grundlagsfåst och därfor icke fOr närvarande·
kan begränsas genom annan lagstiftning.
Motståndarna mot tanken att genom lagstiftning komma till rätta med en kommunalekonomisk expansion, som fått orimliga skattekonsekvenser, har hittills lyckats hindra att forutsättningarna fc.ir en lagstiftning närmare klarläggs. Särskilt inom Centerpartiet, men också
bland Socialdemokraterna; finns en märkbar
ovilja att på allvar ta itu med problemen. Den
enkla lösningen får bli: öka statsbidragen!
Förr i tiden fanns ett mäktigt s k landstingsparti i riksdagen som över partigränserna slog
vakt om just landstingens intressen. Så är inte
längre på samma sätt fallet; sambandet mellan
kommunal- och rikspolitik har på det personliga planet allt mer fOrsvagats i takt med att
riksdagsuppdraget numera blivit en heltidssyssla samtidigt som 100-tals kommunal-,
landstings- och oppositionsråd, ofta på heltid,
står för det avgörande lekmannainflytandet på
den kommunala nivån. Denna månghövdade
skara av energiska utvidgare av den offentliga
sektorn ser med mycket dämpad entusiasm på
ansträngningarna att begränsa deras rörelsefrihet. Och deras inflytande i de olika partiorganisationerna är betydande.
Det har sagts, med rätta, att det är betydligt
lättare att fatta ett impopulärt beslut, att höja
skatten, än 100-tals populära beslut som innehär utökade offentliga insatser. Samtidigt inser
naturligtvis åtskilliga ledande kommunalmän
att det inte kan fortsätta som hittills, med ständigt stigande kommunal- och landstingsskatter, som om några år når 35 kronor för att
tämligen snabbt närma sig 40-kronorsgränsen.
Trycket från väljarna – samma väljare som
inte vill ha skattehöjningar – och skilda överbudspolitiker är emellertid svårt att stå emot.
Den något pessimistiska slutsatsen är att kommunalmännen med största sannolikhet inte
kan klara upp situationen på egen hand. En
lagstiftning om kommunalt skattetak, eventuellt om kommunalt skattestopp, framstår därfOr som allt nödvändigare.