Ledare; Ur ruinerna…
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ur ruinerna …
Den svenska politikens mönster har undergått mycket stora forändringar under
de gångna åren. Samtidigt har inte dessa
forändringar i form av forskjutning i väljarsympatier mellan olika partier blivit
tydlig. Inte minst tillkomsten av borgerliga trepartiregeringar har skymt sikten.
Skenbart har rått något slags balansforhållande såväl mellan de politiska blocken
som inom borgerligheten. Denna bild
stämmer dock inte – åtminstone inte i
avseende på förhållandena inom det borgerliga blocket.
Centerpartiet hade störst stöd i väljarkåren 1972-73 – dvs innan man på allvar
börjat exploatera kärnkraftsfrågan. Serlan
dess har Centerpartiet konstant förlorat
stöd i väljarkåren. Endast tillfälliga avvikelser kan konstateras. Det finns inte nå-
got som helst underlag for tron att Centerpartiet skulle kunna vända utvecklingen.
En statistisk trendframskrivning leder till
ytterligare väljarforluster for Centerpartiet. Det finns inte några faktorer i den
ekonomiska verkligheten eller i Centerpartiets politik som ens antyder att statistiken
ljuger.
Folkpartiet genomgick i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet en utveckling från att vara det ledande borgerliga
partiet – Bertil Ohlins parti – med ett
väljarstöd på omkring 15% till att bli ett
social-liberalt småparti likt liberala partier
i exempelvis England och Västtyskland.
Ohlins parti forvandlades till Gunnar Helens parti med ungefår halva det väljarstöd som Ohlins parti hade. Två mer eller
mindre lyckade partiledarbyten har tillfålligt återgivit väljarkåren hoppet om att
Ohlins parti skulle återuppstå. Sympati·
särerna har strömmat till men partiets po·
litik har snart återfört opinionsstödet tiU
kring 7%. Här återfinns nu Helens Folkparti om än med en Helen vid rodret som
heter Ola Ullsten.
Moderaterna har konstant vunnit ökat
väljarstöd under den tidsperiod som Centerpartiet tappat stöd och sympatier. Först
stabiliserades partiet på 15-procentsnivån.
Därefter har nu moderaterna under fyra år
konstant ökat sitt stöd.
Varje realistisk politisk bedömning
måste utgå från att Folkpartiet är ett parti
med omkring 7% av väljarkåren bakom
sig och att Centerpartiets stöd i väljarkåren snarare underskrider än överstiger
10-procentsnivån. Varje annat antagande
är uttryck for endera önsketänkanden eller
for att man helt förlorat blicken for den
långsiktiga utvecklingen av väljarkårens
sympatier.
Förändringen av det politiska mönstret
som innebär att svensk politik har tre små-
partiet – c, fp och vpk – och att det
” borgerliga blocket” består av ett parti
som är nästan dubbelt så stort som de
båda andra tillsammans innebär att fcirut·
sättningarna for politiken forändrats 1
grunden. Nästa gång som en borgerlig regeringsbildning blir aktuell är det inte
längre tre likaberättigade par.er som sä
ter sig ner kring förhandlingsbordet. Små-
partiernas ställningstagande kommer a
bestå i att välja vilket av de båda stOll
partierna som man vill stödja. Möjlighf.
terna till ultimativa krav kommer att \ara
mer formella än reella. Det är ingen som
på allvar tänker tanken att vpk skulle ställa ultimatum riktat mot socialdemokraterna vid en socialistisk seger.
Självfallet kan de forändrade förhållandena inom borgerligheten te sig som om
moderaternas alla önskedrömmar slagit
in. Nu är det inte riktigt så. Det tar tid
innan fp och c även mentalt och i attityd
har anpassat sig till att vara småpartier
som födarat den ultimativa makten. Innan denna anpassning skett kommer forhållandena mellan de borgerliga partierna
att vara instabila. Om inte moderaterna
skall förlora möjligheterna att på ett konstruktivt sätt stödja sig på småpartierna i
mitten måste dessa partiers kontraktionsproblem behandlas med respekt. Detta är
dock något annat än den borgerliga samverkan som kännetecknat 70-talet. Jämbördiga parter kan samverka. När styrkebalansen förlorats blir det fråga om tolerans.
Socialdemokraterna har under större
delen av 1970-talet legat på en nivå kring
42-43 procent. Nu ligger partiet vid drygt
50 procent sedan siutet av 1980. Det är
ganska exakt samma nivå som socialdemokraterna låg på under huvuddelen av
1977 och 1978. Tillsammans med vpk har
socialdemokraterna vid sin lägre nivå cirka 47 procent och vid sin högre nivå cirka
55 procent av rösterna.
Utan löntagarfondsfrågan hade en socialdemokratisk valseger nästa år varit
oundviklig. Det finns inget glädjande att
vänta på. Snarare kan det komma fler ekonomiska bakslag som ytterligare under- 431
gräver tilltron till de borgerliga partiernas
formåga att ta Sverige ur krisen.
Många svenskar lever med myten om de
goda socialdemokraterna. ”Hade socialdemokraterna suttit vid makten hade de aldrig låtit det gå så illa med Sveriges ekonomi. Kjell-Olof Feldt menar nog inte vad
han säger om fonderna. Annat var det på
Strängs tid. Då var inte underskottet i
budgeten på väg att bli JOO miljarder.”
Sådana repliker och liknande resonemang
är inte ovanliga. Det finns därfor all anledning att varna för dylik 60-talsnostalgi.
Det är inte 60-talets utan 80-talets socialdemokrati som kan komma att ta över regeringsmakten om mindre än ett år. Det
blir inte Harpsundsdemokrati utan fondsocialism. Det blir inte sunda statsfinanser
utan fortsatt expansion av den offentliga
sektorn. Det blir inte expansionen från rekordåren utan skattehöjningar och än
snabbare inflation. Det blir kort sagt socialdemokraternas försenade möte med sotalets verklighet.
Kanske är det så att det är mittens regeringsalternativ som har prövats sedan
1976. Kanske är det så att det val som
väljarna skall träffa i·september 1982 är
vilket av socialdemokraternas och moderaternas väg ur krisen som väljarna härnäst vill pröva.
Det är i vart fall dithän forändringen av
det politiska mönstret pekar. Väljarna
kommer alltmer renodlat att välja mellan
de två stora partierna. Åtminstone intill
dess att dessa partiers krisprogram prö-
vats mot verkligheten.
Den svenska politikens mönster har undergått mycket stora forändringar under
de gångna åren. Samtidigt har inte dessa
forändringar i form av forskjutning i väljarsympatier mellan olika partier blivit
tydlig. Inte minst tillkomsten av borgerliga trepartiregeringar har skymt sikten.
Skenbart har rått något slags balansforhållande såväl mellan de politiska blocken
som inom borgerligheten. Denna bild
stämmer dock inte – åtminstone inte i
avseende på förhållandena inom det borgerliga blocket.
Centerpartiet hade störst stöd i väljarkåren 1972-73 – dvs innan man på allvar
börjat exploatera kärnkraftsfrågan. Serlan
dess har Centerpartiet konstant förlorat
stöd i väljarkåren. Endast tillfälliga avvikelser kan konstateras. Det finns inte nå-
got som helst underlag for tron att Centerpartiet skulle kunna vända utvecklingen.
En statistisk trendframskrivning leder till
ytterligare väljarforluster for Centerpartiet. Det finns inte några faktorer i den
ekonomiska verkligheten eller i Centerpartiets politik som ens antyder att statistiken
ljuger.
Folkpartiet genomgick i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet en utveckling från att vara det ledande borgerliga
partiet – Bertil Ohlins parti – med ett
väljarstöd på omkring 15% till att bli ett
social-liberalt småparti likt liberala partier
i exempelvis England och Västtyskland.
Ohlins parti forvandlades till Gunnar Helens parti med ungefår halva det väljarstöd som Ohlins parti hade. Två mer eller
mindre lyckade partiledarbyten har tillfålligt återgivit väljarkåren hoppet om att
Ohlins parti skulle återuppstå. Sympati·
särerna har strömmat till men partiets po·
litik har snart återfört opinionsstödet tiU
kring 7%. Här återfinns nu Helens Folkparti om än med en Helen vid rodret som
heter Ola Ullsten.
Moderaterna har konstant vunnit ökat
väljarstöd under den tidsperiod som Centerpartiet tappat stöd och sympatier. Först
stabiliserades partiet på 15-procentsnivån.
Därefter har nu moderaterna under fyra år
konstant ökat sitt stöd.
Varje realistisk politisk bedömning
måste utgå från att Folkpartiet är ett parti
med omkring 7% av väljarkåren bakom
sig och att Centerpartiets stöd i väljarkåren snarare underskrider än överstiger
10-procentsnivån. Varje annat antagande
är uttryck for endera önsketänkanden eller
for att man helt förlorat blicken for den
långsiktiga utvecklingen av väljarkårens
sympatier.
Förändringen av det politiska mönstret
som innebär att svensk politik har tre små-
partiet – c, fp och vpk – och att det
” borgerliga blocket” består av ett parti
som är nästan dubbelt så stort som de
båda andra tillsammans innebär att fcirut·
sättningarna for politiken forändrats 1
grunden. Nästa gång som en borgerlig regeringsbildning blir aktuell är det inte
längre tre likaberättigade par.er som sä
ter sig ner kring förhandlingsbordet. Små-
partiernas ställningstagande kommer a
bestå i att välja vilket av de båda stOll
partierna som man vill stödja. Möjlighf.
terna till ultimativa krav kommer att \ara
mer formella än reella. Det är ingen som
på allvar tänker tanken att vpk skulle ställa ultimatum riktat mot socialdemokraterna vid en socialistisk seger.
Självfallet kan de forändrade förhållandena inom borgerligheten te sig som om
moderaternas alla önskedrömmar slagit
in. Nu är det inte riktigt så. Det tar tid
innan fp och c även mentalt och i attityd
har anpassat sig till att vara småpartier
som födarat den ultimativa makten. Innan denna anpassning skett kommer forhållandena mellan de borgerliga partierna
att vara instabila. Om inte moderaterna
skall förlora möjligheterna att på ett konstruktivt sätt stödja sig på småpartierna i
mitten måste dessa partiers kontraktionsproblem behandlas med respekt. Detta är
dock något annat än den borgerliga samverkan som kännetecknat 70-talet. Jämbördiga parter kan samverka. När styrkebalansen förlorats blir det fråga om tolerans.
Socialdemokraterna har under större
delen av 1970-talet legat på en nivå kring
42-43 procent. Nu ligger partiet vid drygt
50 procent sedan siutet av 1980. Det är
ganska exakt samma nivå som socialdemokraterna låg på under huvuddelen av
1977 och 1978. Tillsammans med vpk har
socialdemokraterna vid sin lägre nivå cirka 47 procent och vid sin högre nivå cirka
55 procent av rösterna.
Utan löntagarfondsfrågan hade en socialdemokratisk valseger nästa år varit
oundviklig. Det finns inget glädjande att
vänta på. Snarare kan det komma fler ekonomiska bakslag som ytterligare under- 431
gräver tilltron till de borgerliga partiernas
formåga att ta Sverige ur krisen.
Många svenskar lever med myten om de
goda socialdemokraterna. ”Hade socialdemokraterna suttit vid makten hade de aldrig låtit det gå så illa med Sveriges ekonomi. Kjell-Olof Feldt menar nog inte vad
han säger om fonderna. Annat var det på
Strängs tid. Då var inte underskottet i
budgeten på väg att bli JOO miljarder.”
Sådana repliker och liknande resonemang
är inte ovanliga. Det finns därfor all anledning att varna för dylik 60-talsnostalgi.
Det är inte 60-talets utan 80-talets socialdemokrati som kan komma att ta över regeringsmakten om mindre än ett år. Det
blir inte Harpsundsdemokrati utan fondsocialism. Det blir inte sunda statsfinanser
utan fortsatt expansion av den offentliga
sektorn. Det blir inte expansionen från rekordåren utan skattehöjningar och än
snabbare inflation. Det blir kort sagt socialdemokraternas försenade möte med sotalets verklighet.
Kanske är det så att det är mittens regeringsalternativ som har prövats sedan
1976. Kanske är det så att det val som
väljarna skall träffa i·september 1982 är
vilket av socialdemokraternas och moderaternas väg ur krisen som väljarna härnäst vill pröva.
Det är i vart fall dithän forändringen av
det politiska mönstret pekar. Väljarna
kommer alltmer renodlat att välja mellan
de två stora partierna. Åtminstone intill
dess att dessa partiers krisprogram prö-
vats mot verkligheten.