Matti Häggström; Om en k-pistfri zon i Norden
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
en k-pistfri zon 1
Norden
Med stor glädje noterar jag som demokratisk socialist att debatten om en kärnvapenfri zon i Norden ständigt intensifieras
och fördjupas.
Visserligen måste en sak erkännas. Det
var inte vi socialdemokrater som var först
med iden. Det var ett annat socialistiskt
parti, det kommunistiska i Sovjetunionen,
genom en av dess ledare på 1950-talet,
Nikita Chrustjev. Och en av dem som varmast förespråkat en kärnvapenfri zon i
Norden är faktiskt Finlands president
Urho Kekkonen. Ändå kommer han från
centerpartiet, som ju inte alls står oss socialdemokrater speciellt nära. I just det här
speciella fallet får man väl därför bortse
ifrån vilka som var forst – det väsentliga
är ju vad de föreslagit.
Kom dock ihåg att även vi socialdemokrater var ganska tidigt ute. Mitt partis
forne utrikesminister Östen Unden uttalade sig på 1960-talet för en kärnvapenfri
europeisk klubb, och det är ju vackert så.
Hoppingivande är att Norden faktiskt
redan är kärnvapenfritt i fredstid. Vi har
alltså en god grund att bygga vidare på.
Bekymret är att Norge och Danmark –
som ju tillhör det kapitalistiska Nato –
kan få kärnvapen stationerade på sina territorier i krigstid. Och det är ju framfår
allt vid sådana tillfållen som dessa vapen
skall vara förbjudna. Vi fredsälskande socialister måste därför fortsätta vår agitation, så att allmänheten i alla Nordens
länder ser till att Nato håller sina kärnvapen borta från våra nordiska broder- 436
länder, i fredens och säkerhetens intresse.
Tyvärr har en del reaktionärer blandat
in ovidkommande argument i diskussionen om den kärnvapenfria zonen i Norden.
Några har hänvisat till att Sovjet har
kärnvapen i Murmansk, där deras ishavsflotta håller till, samt dessutom kärnvapen
på Kolahalvön och vid Leningrad och
kärnvapensbestyckade u-båtar i Östersjön. Det är visserligen korrekt, men det
hör inte hit. Sovjet ligger väl inte i Norden!
Östersjön har det fredsälskande Sovjet
många gånger kallat for ”Fredens hav”.
Inte ens den mest obotfärdige upprustare
kan därfor påstå annat än att den kommunistiska supermakten menar allvar ·med
sin fredskärlek i området. Även for svenskt
vidkommande måste det vara tryggt att
veta att Sovjet har kärnvapen där. Då kan
de fredsbevarande krafterna effektivt hindra Nato från att fora in sådana vapen i
Danmark och Norge och därmed slå vakt
om freden i vår del av världen.
Vidare har ingen mindre än Leonid
Brejsnev redan forsäkrat att Sovjet är villigt att diskutera vissa begränsningar av
kärnvapnen i områden som ligger nära
Norden. Det är verkligen generöst. Visserligen har han ännu inte preciserat sig, men
vad betyder det? Det är gesten, den goda
viljan som är det väsentliga.
Med skärpa vill jag varna for forsöken
att blanda samman ett kärnvapenfritt
Norden med ett kärnvapenfritt Europa.
Det är två vitt skilda ting. Och att få ato
att skrota alla sina kärnvapen skulle bli
svårt. Därfor är det nog säkrast att Sovjet
behåller sina. Dessutom kan man ju aldrig
lita på Natoländernas representanter.
Ett fel med debatten om ett kärnvapenfritt Norden är att den inte gått tillräckligt
långt. Jag ser ett sådant arrangemang
bara som ett forsta steg på väg mot verklig
nedrustning och fred. Varfor stanna vid
just kärnvapnen? När de väl är borta är
det dags for nästa vapenslag. Nästa etapp
måste bli att skapa en stridsflygfri zon i
Norden. Sedan fortsätter vi med krigsfartygen, robotarna, tanksen och fullbordar
så småningom fredssträvandena med att
forbjuda k-pistarna och bajonetterna.
På det sättet kan vi få bort både Nato
och alla forstörelsevapen från de nordiska
länderna. Därmed blir freden i vår del av
världen tryggad fOr evärdlig tid.
Matti Häggström
Norden
Med stor glädje noterar jag som demokratisk socialist att debatten om en kärnvapenfri zon i Norden ständigt intensifieras
och fördjupas.
Visserligen måste en sak erkännas. Det
var inte vi socialdemokrater som var först
med iden. Det var ett annat socialistiskt
parti, det kommunistiska i Sovjetunionen,
genom en av dess ledare på 1950-talet,
Nikita Chrustjev. Och en av dem som varmast förespråkat en kärnvapenfri zon i
Norden är faktiskt Finlands president
Urho Kekkonen. Ändå kommer han från
centerpartiet, som ju inte alls står oss socialdemokrater speciellt nära. I just det här
speciella fallet får man väl därför bortse
ifrån vilka som var forst – det väsentliga
är ju vad de föreslagit.
Kom dock ihåg att även vi socialdemokrater var ganska tidigt ute. Mitt partis
forne utrikesminister Östen Unden uttalade sig på 1960-talet för en kärnvapenfri
europeisk klubb, och det är ju vackert så.
Hoppingivande är att Norden faktiskt
redan är kärnvapenfritt i fredstid. Vi har
alltså en god grund att bygga vidare på.
Bekymret är att Norge och Danmark –
som ju tillhör det kapitalistiska Nato –
kan få kärnvapen stationerade på sina territorier i krigstid. Och det är ju framfår
allt vid sådana tillfållen som dessa vapen
skall vara förbjudna. Vi fredsälskande socialister måste därför fortsätta vår agitation, så att allmänheten i alla Nordens
länder ser till att Nato håller sina kärnvapen borta från våra nordiska broder- 436
länder, i fredens och säkerhetens intresse.
Tyvärr har en del reaktionärer blandat
in ovidkommande argument i diskussionen om den kärnvapenfria zonen i Norden.
Några har hänvisat till att Sovjet har
kärnvapen i Murmansk, där deras ishavsflotta håller till, samt dessutom kärnvapen
på Kolahalvön och vid Leningrad och
kärnvapensbestyckade u-båtar i Östersjön. Det är visserligen korrekt, men det
hör inte hit. Sovjet ligger väl inte i Norden!
Östersjön har det fredsälskande Sovjet
många gånger kallat for ”Fredens hav”.
Inte ens den mest obotfärdige upprustare
kan därfor påstå annat än att den kommunistiska supermakten menar allvar ·med
sin fredskärlek i området. Även for svenskt
vidkommande måste det vara tryggt att
veta att Sovjet har kärnvapen där. Då kan
de fredsbevarande krafterna effektivt hindra Nato från att fora in sådana vapen i
Danmark och Norge och därmed slå vakt
om freden i vår del av världen.
Vidare har ingen mindre än Leonid
Brejsnev redan forsäkrat att Sovjet är villigt att diskutera vissa begränsningar av
kärnvapnen i områden som ligger nära
Norden. Det är verkligen generöst. Visserligen har han ännu inte preciserat sig, men
vad betyder det? Det är gesten, den goda
viljan som är det väsentliga.
Med skärpa vill jag varna for forsöken
att blanda samman ett kärnvapenfritt
Norden med ett kärnvapenfritt Europa.
Det är två vitt skilda ting. Och att få ato
att skrota alla sina kärnvapen skulle bli
svårt. Därfor är det nog säkrast att Sovjet
behåller sina. Dessutom kan man ju aldrig
lita på Natoländernas representanter.
Ett fel med debatten om ett kärnvapenfritt Norden är att den inte gått tillräckligt
långt. Jag ser ett sådant arrangemang
bara som ett forsta steg på väg mot verklig
nedrustning och fred. Varfor stanna vid
just kärnvapnen? När de väl är borta är
det dags for nästa vapenslag. Nästa etapp
måste bli att skapa en stridsflygfri zon i
Norden. Sedan fortsätter vi med krigsfartygen, robotarna, tanksen och fullbordar
så småningom fredssträvandena med att
forbjuda k-pistarna och bajonetterna.
På det sättet kan vi få bort både Nato
och alla forstörelsevapen från de nordiska
länderna. Därmed blir freden i vår del av
världen tryggad fOr evärdlig tid.
Matti Häggström