Lennart Sjöberg; Kvoturval – ett orättvist system

LENNART SJÖBERG:
Kvoturval – ett orättvist system
Kvoturvalet till högre studier är orättvist och
ineffektivt. Resultatet blir helt beroende på
vilka man konkurrerar med inom den egna
ansökningsgruppen. Systemet måste därfor
avskaffas skriver Lennart Sjöberg, professor
i psykologi vid Göteborgs Universitet. Han
granskar olika urvalsmetoder och konstaterar
att det enda som inte ger meritpoäng.for
närvarande är studier. Betyg är den bästa
informationen.for urval. En kombination av
lämpligt vägda betyg och testresultat är både
rättvis och skapar godafårutsättningarfår en
effektivt bedriven högre utbildning.
Om man har flera sökande än platser ull
en utbildning måste man uppenbarligen
göra ett urval. Två problem blir aktUf·lla
när man skall göra ett sådant urval, nämligen vilken information som man skall gå
på och hur den skall sammanvägas till de
slutliga besluten om antagning. Det nuvarande svenska systemet for urval till högre
utbildning har mycket diskutabla inslag i
båda avseendena. Jag skall hä,· behandla
dem i tur och ordning.
Information för urval
Den enklaste formen for urval är lottning,
men nackdelarna med den metoden är uppenbara. Vid användning av lottning frånhänder man sig möjligheterna att styra
urvalet, t ex så att man i första hand ger
chansen till dem som har bättre studiebegåvning. Det är också frånstötande att
grunda viktiga beslut på en ren slump.
Någon form av information måste man
alltså gå på, men vilken?
Information i form av skolbetyg har traditionellt visat sig vara användbar får att
göra prognoser av studieresultat till högre
utbildning. Prognoserna är naturligt\is
inte perfekta, men det är de inte får någon
form av information som är tillgänglig om
individerna. Betyg kan kompletteras med
testresultat och därigenom kan en blygsam men kanske i vissa situationer viktiw
forbättring erhållas.
Betyg och test har utsatts for en intensiv
kritik under 70-talet. Man har ansett an
test skulle vara missvisande och gynna rissa grupper sökande på bekostnad av andra. Forskning på området tyder emellertid
på att detta inte är fallet generellt sett. Om
man tex järnfor svarta och vita i USA
finner man att det snarast är tvärtom: de
svarta gynnas av testen och inte de vita.
En aktuell sammanfattning av forskning
som belyser detta forhållande ger Arthur
Jensen i sin bok ”Bias in Mental Testing”.
När det gäller skolbetyg har kritik framforts som i mångt och mycket är likartad
med den som framforts mot test. Att enskilda lärare kan vara orättvisa eller att
lärare varierar i kravnivå är knappast nå-
got ”bevis” for att betygen skulle vara
oanvändbara. Felkällor påverkar alla
former av information som vi har om
mänskliga individer och det är en rent
praktisk fråga hur mycket information
som kan användas trots dessa felkällor.
Genom användning av betyg for urval
åstadkommer man också en styrning av
studierna så att eleverna verkligen arbetar
i de ämnen som anses vara betydelsefulla
får framgång.
Bedömningar av personlighetsdrag som
baseras på t ex intervjuer eller personlighetstest visar sig sällan vara lika användbara som betyg och test på intellektuell
förmåga. Det finns heller inget stöd for den
populära uppfattningen att betyg och test
skulle gynna en ”ensidigt intellektuell”
personlighetstyp.
En annan faktor som latt en oerhört stor
betydelse i det svenska urvalssystemet är
arbetslivserfarenhet. Detta är en aspekt
som huvudsakligen hänger ihop med hur
gammal man är, alltså hur länge man haft
chans att skaffa sig poäng via arbetslivser- 449
farenhet. Ju längre tid som går desto flera
personer skaffar sig naturligtvis maximal
poäng i detta avseende, varefter dess inverkan på urvalssystemet helt enkelt blir
att det uppstår ett kösystem så att man
måste vänta ett visst antal år innan man
kan komma in på högre utbildning efter
det att man har slutat sina gymnasiestudier. Vad man än tycker om ett sådant
system, så inte går det att resonera till dess
formån utifrån några önskemål om forbättrade utbildningsresultat eller från
rättvisesynpunkt. Om man tillåter arbetslivspoäng att slå tillräckligt hårt uppkommer naturligtvis de bisarra konsekvenser
som for närvarande då och då beskrivs i
pressen när det gäller urval till läkarutbildning. Man tar in sökande som kommer
att gå i pension lagom till att de är klara
med utbildningen.
Dessutom bedöms arbetslivserfarenhet i
Sverige på ett sätt som tycks sakna motstycke i andra länder. Ingen åtskillnad
görs mellan relevant och irrelevant erfarenhet. Det enda man inte kan la meritpoäng for under denna rubrik tycks vara
– studier! Det ofta uttalade antagandet
att arbetslivserfarenhet skulle ha ett positivt meritvärde (”tillfora värdefulla erfarenheter”) tycks sakna empiriskt stöd.
Om man baserar urvalet till högre utbildning på betyg och test, gör man ett så
gott urval som det över huvud taget är
möjligt att göra med nuvarande kunskaper
om mätning av individuella egenskaper.
Man kommer också att gynna dem som
skaffar sig bättre forkunskaper i gymnasieskolan och detta torde på ett positivt sätt
450
påverka både arbetsatmosfåren i gymnasieskolan och resultaten i senare utbildning. Det är väl känt att intresset for studier vaknar när man arbetar och därige- ·
nom når framgång. Om man belönas for
en aktivitet som är ett uttryck for kunskap
eller formåga väcks och bibehålls intresse.
Påståenden om betygsjakt och konkurrenshets framfårs ofta slentrianmässigt
mot betygen. En del av denna kritik kan
vara berättigad med tanke på den tidigare
användningen av relativa betygsskalor.
Man har emellertid sedan länge insett det
olämpliga med relativ betygssättning. Om
lärarna sätter betygen efter kravnivåer
istället får jämförelser mellan elever behö-
ver en elevs goda prestationer inte vara ett
hot mot hans kamrater. (Att sedan alla
inte kan komma in på den i forsta hand
önskade formen av högre utbildning ärnaturligtvis en annan historia).
Betyg och begåvningstest är den bästa
information vi har att gå på vid urval. Det
är också rättvist att de som har de bästa
forutsättningarna att lyckas blir antagna.
Påståendena om att vissa grupper missgynnas av betyg och test, att betygen skapar konkurrensmentalitet o dyl, är mycket
svagt underbyggda.
Urvalsregeln
Den enda rimliga utgångspunkten for ett
urvalssystem är att varje individ bedöms
utifrån sina egna forutsättningar och kunskaper, alltså utan hänsynstagande till social härkomst och andra former av grupptillhörighet. Förutsättningen for att denna
regel skall kunna tillämpas är att det fåreligger någon form av järnforbar kunskap
om individerna. Om man har sökande
från både 3- och 2-åriga linjer inom gym·
nasiet som delvis genomgått oJika studiekurser i vissa ämnen, så kan det vara svårt
att utan vidare se hur en sådan järnfårbarhet skall kunna uppnås. Detta var ett skäl
som man i början av 70-talet anförde får
införande av s k kvoturvaL Kvoturvalet innebär i princip att proportionerna i den
utvalda gruppen avspeglar proportionerna
i gruppen av sökande när det gäller fårdelningen på olika grupper med varierande
studiebakgrund. Det finns emellertid med
användning av kvoturval ingen som helst
garanti för att en person på en viss kvalifikationsnivå bedöms likartat i de skilda ansökningsgrupperna. Resultatet blir helt
beroende på vilka övriga sökande man
konkurrerar med inom sin egen ansökningsgrupp. Om man t ex råkar tillhöra en
grupp som har en genomgående låg betygsnivå kan man bli antagen trots att
man i själva verket gjort en ganska medelmåttig prestation järnfort med sökande i
en annan grupp.
Kvoturvalet kan ge upphov till åtskilliga egendomliga och icke önskvärda effekter: taktiska linjebyten i gymnasiet, taktiska ansökningar for att gynna kamrater,
sämre studieforutsättningar hos den ut·
valda gruppen med följden att man skapar
ett tryck på högskolan att ytterligare sänka
kraven, etc. Beroende på statistiska egen·
skaper hos fordelningarna av de sökandes
meriter i skilda kvotgrupper kan man få
oförutsedda och rent bisarra effekter, tex
att bättre förkunskaper ges negativ vikt
vid urvalet.
Kvoturvalet är alltså orättvist, ineffektivt och till sina effekter svårgenomskådat.
Det är närmast förvånande att det ännu
används. Alternativa metoder finns och
skall beskrivas här, men först måste vi beröra UHÄ:s försök att utvärdera urvalssystemet.
UHÄ:s utvärdering
Inom UHÄ gjordes en första utvärdering
av urvalssystemet ganska snabbt och en
slutrapport förelåg redan 1979 (UHÄ-rapport 1979: 13). Denna utvärdering saknar
inte för~änster, men den är också uppenbart otillräcklig. De tre målsättningar man
i första hand arbetat med är (l) utjämning
i rekrytering med avseende på kön, ålder
och social bakgrund, (2) främjande av
återkommande utbildning och (3) ökad
värdering av kunskaper och erfarenheter
inhämtade i arbetslivet. Eftersom både (2)
och (3) direkt påverkas av införande av
meritpoäng för arbetslivserfarenhet är utvärderingen i detta avseende närmast banal. Man ger poäng för arbetslivserfarenhet och utvärderaren kan konstatera att de
antagna faktiskt har sådan erfarenhet, liksom de, genom att de är äldre än de antagna i tidigare system, haft större möjlighet att bedriva tidigare studier. Något skäl
för att man valt just dessa tre aspekter ges
inte. Man har alltså negligerat effekter på
utbildningsresultat, liksom urvalssystemets rättvisa. I det sistnämnda avseendet
konstateras bara, helt aningslöst, att kvot- 451
urval skulle vara ett rättvist system, utan
försök till argumentation eller antydan till
insikt om avgrunderna i detta påstående.
F ö är utvärderingen på vissa punkter
ganska upplysande. Det politiska spelet
som föregick systemets införande antyds.
Den slutliga, och avgörande, utformningen tycks ha gjorts av en liten grupp personer ”i regeringskansliet”, och någon remissbehandling förekom ej. (Med kännedom om hur man tidigare negligerat remisskritik var det kanske lika gott att man
inte än en gång inbjöd till meningslöst
arbete.) Att de ansvarigas insikter i urvalsproblem inte kan ha varit speciellt djupgå-
ende framgår också tydligt av sådana sannolikt ej önskade eller förutsedda effekter
som minskade chanser för kvinnliga sö-
kande (genom föreningsmeriternas stora
effekt vid urval till hårt spärrad utbildning) och ökad social selektion bland de
antagna till hårt spärrad utbildning som
kom direkt från gymnasieskolan. Det
fromma önskemålet om ett överskådligt
och för de sökande begripligt system kan ej
ha gynnats av de bestämmelser och tilllämpningsföreskrifter som gäller. Enligt
UHÄ-rapporten ”omfattar tillträdesbestämmelserna inte mindre än 167 olika
regler av olika ’dignitet'” och därtill kommer ”ett stort antal” tillämpningsföreskrifter (sid 165). Vissa effekter är ganska
subtila, t ex nyttan av att tillhöra flera
kvotgrupper än en. En del av de sökandes
förvirring torde framgå av att åtskilliga
ansöker till utbildningar som de ej är behöriga till och att de uppger att de avser
ansöka på nytt trots att de ej skaffat sig
452
sådan behörighet. Kanske räknar de med
att det någonstans bland de 167 reglerna
och snårskogen av föreskrifter skall finnas
någon liten får dem vänlig kvoteringsbestämmelse. Systemet har också vissa inslag som är subjektiva, t ex vid bedömning
av sökande med utländsk utbildning, men
detta diskuteras ej kritiskt. En annan
aspekt som är betänklig är omöjligheten
att kontrollera lO000-tals intyg om arbetslivserfarenheter.
Alternativen till kvoturval
Urvalsproblemen inom den svenska högskoleutbildningen beror till stor del på att
man drastiskt sänkt behörighetskraven –
en sänkning som inte föregåtts av några
sakliga överväganden utan som enbart varit ideologiskt motiverad (som så mycket
annat i svensk utbildningspolitik). Genom
att man sänkt kraven har man också breddat basen får urval i den bemärkelsen att
sökande med vitt skilda studieerfarenheter
och fårkunskaper alla betraktas som behö-
riga. Ett rättvist urvalssystem måste emellertid, som vi ovan sett, bygga på information som är jämförbar. Detta är inte fallet
beträffande betyg från olika gymnasielinjer, t ex från 2- och 3-åriga linjer.
Ett sätt att nå jämförbarhet är att beräkna en justerad betygspoäng så att man
uppnår samma fårväntade studieresultat
oavsett vilken linje som betyget baserats
på. Detta fårutsätter ganska omfattande
undersökningar av studieresultat får studerande med olika bakgrund inom gymnasieskolan. Urvalet skulle emellertid kunna
baseras på en sådan justerad betygspoäng
om sådana undersökningar genomfördes.
Troligen måste dock enklare modeller
tillgripas. Ett fårslag är att multiplicera
betygen med en faktor som bestäms av den
mängd arbete i varje ämne som betyget
ifråga bygger på. Mängden arbete kan enkelt mätas som antalet lektionstimmar i
gymnasiet sammanlagt under de två till
fyra årskurser som den sökande bedrivit
gymnasiestudier. Ett betyg på en två-årig
linje kommer då i allmänhet att bli mindre
värt än ett betyg på en tre- eller fyra-årig
linje, men detta är en rimlig konsekvens
med tanke på att de sistnämnda studierna
ger bättre fårkunskaper och med all sannolikhet medfår en bättre prognos. Mängden arbete kan tyckas vara ett rent kvantitativt mått, men eftersom kurserna blir
mera avancerade ju längre man studerar
så uttrycker måttet också en nivå- eller
kvalitetsaspekt. Metoden kan givetvii
kombineras med att man även åsätter betygen vikter som är olika beroende på vilken högre utbildning som ansökan avser
Detta är i själva verket högst önskvärt. Det
är sålunda mycket rimligt att man vid ur·
val till teknisk utbildning lägger speciell
vikt vid matematik och naturvetenskap,
får att ta ett betydelsefullt exempel.
Urval kan också baseras på test. Stora
resurser har redan lagts ned på att ko~~o,;
struera ett särskilt högskoleprov av typ be-;
gåvningstest. Detta prov skulle kunna an.
vändas ensamt eller i kombination m
betyg, som kunde viktas enligt ovanståeDO
de förslag.
Det är alltså fullt möjligt att med hjälp
453
av lämpligt vägda betyg och testresultat
göra ett urval som både är rättvist och
skapar goda förutsättningar för en effektivt
bedriven högre utbildning. I det hårdnande ekonomiska klimat som vi nu upplever
är det hög tid att tänka om i utbildningspolitiken, att göra oss av med ett urvalssystem som är orättvist och ineffektivt. Vi
måste avskaffa kvoturvalet.
GÅ PÅ CITATJAKT
Deltag i Svensk Tidskrifts citatinsamling. Vinn en bok.
Fem år har gått sedan Rudolf Meidner presenterade sitt förslag till
löntagarfonder. Sedan dess har det socialdemokratiska partiet, LO och
dess förbund, TCO-kansliet och många enskilda lämnat sina bidrag till
en allt mera mångfacetterad och yvig fonddebatt. Det har blivit en debatt
som på socialistisk sida spänt från de socialdemokratiska och fackliga
radikalernas ohöljda maktsträvanden till Olof PaJmes och valstrategernas försiktiga och mjuka folkhemsfonder. Den röda tråden – att ge
socialdemokraterna och facket en slutgiltig och orubbad maktposition i
vårt land – har hela tiden funnits där, om än inte alltid så iögonfallande.
Det finns en lång rad citat ur den socialdemokratiska dagspressen,
fackets tidskriftsflora och den långa raden kongresser, partistämmor
samt sist men inte minst den stora mängden propagandaskrifter. Citat
som säger mycket mer än långa artiklar och referat. Svensk Tidskrift
kommer att i början på nästa år publicera en citat-samling som visar vad
löntagarfondernas förespråkare ytterst syftar till med sina fondförslag. Vi
vill komplettera citatsamlingen med hjälp av vår läsekrets för att göra
den så allsidig och belysande som möjligt.
Till var och en som först lämnar ett publicerat citat kommer vi att
sända en bok som tack.
Sänd in Dina förslag senast den 31 december 1981 till Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 11447 Stockholm.