Harry Videmyr; Den sociala utslagningen
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HARRY VIDEMYR:
Den sociala utslagningen
Socionom Harry Videmyr har lång erfarenhet av
arbete med utslagna i Stockholm. Han var
tidigare socialinspektör och är numera knuten till
Stiftelsen Ungdomskontakt. Det räcker inte med
att erbjuda kontanthjälp åt missbrukarna
understryker han. DetJordras individuella
insatser, personlig kontakt med den utslagne och
mindre byråkrati om man skall kunna rädda
tillbaka dessa till ett normalt liv. Socialarbetarna
måste vara engagerade for sina uppgifter och
själva ha en livsbejakande etik om de skall lyckas.
I vårt moderna högindustrialiserade samhälle
är den sociala utslagningen ett ytterligt oroväckande och allvarligt problem, som paradoxalt nog har blivit svårlöst även för välfärdssamhället. Det visar bl a att utslagningen inte är
isolerad till frågan om människornas sociala
och ekonomiska förhållanden.
I vårt konkurrenssamhälle visar sig utslagningstendenserna redan tidigt för den unge,
exempelvis genom splittring i familjen och svå-
righeter i skolan. Utslagningen kanske senare
manifesteras i arbetslöshet, som gör att utslagningens skadeverkningar verkar i en accelererad riktning på både individen och hans omgivning.
Unga människor, som kanske befinner sig i
sin mest ömtåliga och känsliga period av sitt
liv, tvingas in i en påfrestande sysslolöshet följd
av psykosociala besvär. De får svårigheter att
finna vägen till samhället och dess gemenskap.
Risken för utslagning är givetvis störst för
dem som redan är socialt missgynnade i olika
avseenden. Genom att deras motståndskraft
har blivit underminerad och liksom deras förmåga att övervinna svårigheterna har nedsatts,
är det lätt för dem att komma in i asociala
sammanhang. De blir då i egentlig mening utslagna – inte bara temporärt – utan för en
längre tid.
Det är förvånansvärt hur många som dock
övervinner alla svårigheterna. Men det är ändock alltför många där upple~elserna kring utslagningen sätter djupa och dystra spår i deras
sinnen.
Här ljuder i mina öron diktarens ord:
”Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män”.
(Ur Sten Selanders dikt ”Spela kula”) .
454
Utslagningen ökar
Emellertid har hela problemet om utslagningen
och dess lösning förvärrats avsevärt genom det
ökade drogmissbruket, som verkar som en farsot i samhället. Drogmissbruket medverkar i
hög grad till social utslagning och hindrar en
återgång till ett normalt samhällsliv. Därtill
visar det sig också, att drogmissbruket inte enbart drabbar de so<:_ialt missgynnade utan också människor i vitt skilda samhällsgrupper oavsett det sociala och ekonomiska skyddet.
Drogmissbruket och dess destruktiva krafter
har gjort en stark inbrytning i samhället, vilket
inte bara berör vårt materiella och sociala liv
utan hela vår kultur.
Samhället har blivit mer komplicerat och
riskfaktorerna för utslagning har därmed ökat.
Problemet tränger sig allt djupare ner i samhället. För en lösning av hela detta problem och
för en eliminering av dess skadeverkningar
krävs det omfattande och djupgående profylaktiska insatser från samhällets sida.
Samtidigt måste de centrala samhällsinsatserna verka för social rättvisa och trygghet,
motverka ekonomisk och moralisk exploatering
av människorna samt verka för att envar kan
bli delaktig av samhällslivet och dess kultur, så
att människorna härigenom finner tillvaron
meningsfylld.
Individuella insatser
För de i egentlig mening uslagna är emellertid
de generella och allmänt förebyggande insatserna otillräckliga. För dem kräves individuella
och socialkurativa insatser, som faller under
sociala sektorns arbetsfålt. Socialarbetaren .
kommer därför in i bilden för att tackla problemet.
Det är därför väsentligt i det sociala arbetet
att försöka skapa klarhet kring det individuella
problemets karaktär och omfattning och bedö-
ma hur var och en reagerar inför utslagningens
påfrestningar.
Den som exempelvis kan betecknas som temporärt utslagen, men ännu ej drabbats av några psykosociala besvär, är kanske endast i behov av några ord, några råd eller tillfålligt stöd
för att lösa sina sociala problem. För den, som
däremot inte enbart är socialt missgynnad,
utan också har dragits till den asociala miljön,
kanske är socialt nedgången, kanske är missbrukare eller kriminellt belastad, är detta ej
tillfyllest. Här erfordras i stället ovillkorligen en
uppföljning förbunden med socialkurativa insatser med hjälp till självhjälp.
Kontant hjälp räcker inte
Emellertid finns det många fallgropar i den
sociala verksamheten, som gör att insatserna
för de utslagna ofta misslyckas. Anledningarna
till detta kan vara många.
Ofta är kontanthjälpen emellertid ingen reell
hjälp utan kan betecknas som ” far-åt-helvetepengar”. I statistiken däremot kan det emellertid synas som en hjälp till den utslagne – men
det är en illusion.
Ofta beror det på en underskattning av svå-
righeterna för de utslagna. Inte sällan är det en
bristande personlig uppföljning och ett förlitande på den pekuniära hjälpen – där hjälpen,
inte orden, de goda råden eller det tillfälliga
stödet ofta blir en illusorisk hjälp.
Verksamheten domineras av punktinsatser
utan målsättning – och de egentliga och meningsfyllda hjälpinsatserna uteblir. Det gives
alltfår stort utrymme för byråkratin och formella åtgärder. Följden blir att den utslagne
slutligen sitter fast i ett ekorrhjul. Människan
kommer bort – känner sig som ett objekt –
och upplever ett främlingskap, som ökar problemet och fjärmar den utslagne ännu mer från
gemenskapen och samhället.
Socialarbetarens roll
Det är framförallt socialarbetaren som både i
teori och praktik får brottas med problemen
kring de utslagna. För många medborgare kan
dessa problem synas tämligen triviala och lättlösta. Emellertid är dessa frågor förknippade
med komplicerade och fundamentala samhällsoch livsproblem. Det är ju dock icke socialarbetarens funktion och roll att lösa dessa stora
samhällsfrågor. Det är en av politikernas centrala uppgifter. Socialarbetaren har dock en
betydande funktion, då han i sin dagliga gärning möter de individuella problemen. Socialarbetaren bör dock försöka få perspektiv på
problemen, så att insatserna blir så meningsfyllda som möjligt.
Kontakten med den utslagne är av en avgö-
rande betydelse i detta sociala arbete. Det är
människor bakom alla svårigheter och besvär,
som vi måste nå. Har vi inte den erforderliga
kontakten, kan vi ej heller påverka, vägleda
eller hjälpa den utslagne.
De utslagna har en tendens att isolera sig och
har brist på gemenskap, beroende på otillräckliga positiva kontakter. Han upplever härigenom det svåra främlingskapet. Socialarbetaren
måste inrikta sig på att nå kontakt med de
455
utslagna, så att isoleringen kan brytas och en
väg öppnas till gemenskap.
Det fortsatta arbetet att lösa det individuella
utslagningsproblemet bör inriktas på att bibringa den utslagne insikter om sin problematik, så att han får kraft, förmåga och vilja att
lösa sina psykosociala besvär. Härvid bör undvikas – om möjligt – kategoribehandling och
dylikt. Genom en sådan inriktning av det sociala arbetet är det en risk att den utslagne alltmer drivs in i sjuka asociala sammanhang –
där de till sist konserveras med sina besvär. Det
gäller i stället att knyta an till det naturliga –
normala – friska samhället så långt det är
möjligt, där de får uppleva en miljöstimulans
och normal gemenskap både i arbete och på sin
fritid. Vi vet också av erfarenhet att institutionsvården och de gängse institutionella behandlingsformerna för utslagna ofta får motsatt
effekt – ett dåligt resultat. Härjämte visar det
sig att denna form av stöd och hjälp är ytterligt
kostsam och förhindrar ett vettigt och ändamålsenligt användande av tillgängliga resursrr.
Socialarbetaren har sin givna funktion och
roll – i den direkta kontakten med de utslagna
och deras problem. Utslagningsproblematiken
gäller människor och väsentliga mänskliga värden, som socialarbetaren i sin funktion och sitt
arbete inte kan vara likgiltig för, då han skall
tackla de psykosociala problemen, som utslagningen är förbunden med. Det är därför av
väsentlig betydelse och en förutsättning för en
positiv lösning av utslagningsproblemet, att socialarbetaren är engagerad för sin uppgift och
själv har en livsbejakande etik, som närmast
kan uttryckas i Albert Schweitzers ord: ” Vördnad för livet- respekt för människan”.
Den sociala utslagningen
Socionom Harry Videmyr har lång erfarenhet av
arbete med utslagna i Stockholm. Han var
tidigare socialinspektör och är numera knuten till
Stiftelsen Ungdomskontakt. Det räcker inte med
att erbjuda kontanthjälp åt missbrukarna
understryker han. DetJordras individuella
insatser, personlig kontakt med den utslagne och
mindre byråkrati om man skall kunna rädda
tillbaka dessa till ett normalt liv. Socialarbetarna
måste vara engagerade for sina uppgifter och
själva ha en livsbejakande etik om de skall lyckas.
I vårt moderna högindustrialiserade samhälle
är den sociala utslagningen ett ytterligt oroväckande och allvarligt problem, som paradoxalt nog har blivit svårlöst även för välfärdssamhället. Det visar bl a att utslagningen inte är
isolerad till frågan om människornas sociala
och ekonomiska förhållanden.
I vårt konkurrenssamhälle visar sig utslagningstendenserna redan tidigt för den unge,
exempelvis genom splittring i familjen och svå-
righeter i skolan. Utslagningen kanske senare
manifesteras i arbetslöshet, som gör att utslagningens skadeverkningar verkar i en accelererad riktning på både individen och hans omgivning.
Unga människor, som kanske befinner sig i
sin mest ömtåliga och känsliga period av sitt
liv, tvingas in i en påfrestande sysslolöshet följd
av psykosociala besvär. De får svårigheter att
finna vägen till samhället och dess gemenskap.
Risken för utslagning är givetvis störst för
dem som redan är socialt missgynnade i olika
avseenden. Genom att deras motståndskraft
har blivit underminerad och liksom deras förmåga att övervinna svårigheterna har nedsatts,
är det lätt för dem att komma in i asociala
sammanhang. De blir då i egentlig mening utslagna – inte bara temporärt – utan för en
längre tid.
Det är förvånansvärt hur många som dock
övervinner alla svårigheterna. Men det är ändock alltför många där upple~elserna kring utslagningen sätter djupa och dystra spår i deras
sinnen.
Här ljuder i mina öron diktarens ord:
”Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män”.
(Ur Sten Selanders dikt ”Spela kula”) .
454
Utslagningen ökar
Emellertid har hela problemet om utslagningen
och dess lösning förvärrats avsevärt genom det
ökade drogmissbruket, som verkar som en farsot i samhället. Drogmissbruket medverkar i
hög grad till social utslagning och hindrar en
återgång till ett normalt samhällsliv. Därtill
visar det sig också, att drogmissbruket inte enbart drabbar de so<:_ialt missgynnade utan också människor i vitt skilda samhällsgrupper oavsett det sociala och ekonomiska skyddet.
Drogmissbruket och dess destruktiva krafter
har gjort en stark inbrytning i samhället, vilket
inte bara berör vårt materiella och sociala liv
utan hela vår kultur.
Samhället har blivit mer komplicerat och
riskfaktorerna för utslagning har därmed ökat.
Problemet tränger sig allt djupare ner i samhället. För en lösning av hela detta problem och
för en eliminering av dess skadeverkningar
krävs det omfattande och djupgående profylaktiska insatser från samhällets sida.
Samtidigt måste de centrala samhällsinsatserna verka för social rättvisa och trygghet,
motverka ekonomisk och moralisk exploatering
av människorna samt verka för att envar kan
bli delaktig av samhällslivet och dess kultur, så
att människorna härigenom finner tillvaron
meningsfylld.
Individuella insatser
För de i egentlig mening uslagna är emellertid
de generella och allmänt förebyggande insatserna otillräckliga. För dem kräves individuella
och socialkurativa insatser, som faller under
sociala sektorns arbetsfålt. Socialarbetaren .
kommer därför in i bilden för att tackla problemet.
Det är därför väsentligt i det sociala arbetet
att försöka skapa klarhet kring det individuella
problemets karaktär och omfattning och bedö-
ma hur var och en reagerar inför utslagningens
påfrestningar.
Den som exempelvis kan betecknas som temporärt utslagen, men ännu ej drabbats av några psykosociala besvär, är kanske endast i behov av några ord, några råd eller tillfålligt stöd
för att lösa sina sociala problem. För den, som
däremot inte enbart är socialt missgynnad,
utan också har dragits till den asociala miljön,
kanske är socialt nedgången, kanske är missbrukare eller kriminellt belastad, är detta ej
tillfyllest. Här erfordras i stället ovillkorligen en
uppföljning förbunden med socialkurativa insatser med hjälp till självhjälp.
Kontant hjälp räcker inte
Emellertid finns det många fallgropar i den
sociala verksamheten, som gör att insatserna
för de utslagna ofta misslyckas. Anledningarna
till detta kan vara många.
Ofta är kontanthjälpen emellertid ingen reell
hjälp utan kan betecknas som ” far-åt-helvetepengar”. I statistiken däremot kan det emellertid synas som en hjälp till den utslagne – men
det är en illusion.
Ofta beror det på en underskattning av svå-
righeterna för de utslagna. Inte sällan är det en
bristande personlig uppföljning och ett förlitande på den pekuniära hjälpen – där hjälpen,
inte orden, de goda råden eller det tillfälliga
stödet ofta blir en illusorisk hjälp.
Verksamheten domineras av punktinsatser
utan målsättning – och de egentliga och meningsfyllda hjälpinsatserna uteblir. Det gives
alltfår stort utrymme för byråkratin och formella åtgärder. Följden blir att den utslagne
slutligen sitter fast i ett ekorrhjul. Människan
kommer bort – känner sig som ett objekt –
och upplever ett främlingskap, som ökar problemet och fjärmar den utslagne ännu mer från
gemenskapen och samhället.
Socialarbetarens roll
Det är framförallt socialarbetaren som både i
teori och praktik får brottas med problemen
kring de utslagna. För många medborgare kan
dessa problem synas tämligen triviala och lättlösta. Emellertid är dessa frågor förknippade
med komplicerade och fundamentala samhällsoch livsproblem. Det är ju dock icke socialarbetarens funktion och roll att lösa dessa stora
samhällsfrågor. Det är en av politikernas centrala uppgifter. Socialarbetaren har dock en
betydande funktion, då han i sin dagliga gärning möter de individuella problemen. Socialarbetaren bör dock försöka få perspektiv på
problemen, så att insatserna blir så meningsfyllda som möjligt.
Kontakten med den utslagne är av en avgö-
rande betydelse i detta sociala arbete. Det är
människor bakom alla svårigheter och besvär,
som vi måste nå. Har vi inte den erforderliga
kontakten, kan vi ej heller påverka, vägleda
eller hjälpa den utslagne.
De utslagna har en tendens att isolera sig och
har brist på gemenskap, beroende på otillräckliga positiva kontakter. Han upplever härigenom det svåra främlingskapet. Socialarbetaren
måste inrikta sig på att nå kontakt med de
455
utslagna, så att isoleringen kan brytas och en
väg öppnas till gemenskap.
Det fortsatta arbetet att lösa det individuella
utslagningsproblemet bör inriktas på att bibringa den utslagne insikter om sin problematik, så att han får kraft, förmåga och vilja att
lösa sina psykosociala besvär. Härvid bör undvikas – om möjligt – kategoribehandling och
dylikt. Genom en sådan inriktning av det sociala arbetet är det en risk att den utslagne alltmer drivs in i sjuka asociala sammanhang –
där de till sist konserveras med sina besvär. Det
gäller i stället att knyta an till det naturliga –
normala – friska samhället så långt det är
möjligt, där de får uppleva en miljöstimulans
och normal gemenskap både i arbete och på sin
fritid. Vi vet också av erfarenhet att institutionsvården och de gängse institutionella behandlingsformerna för utslagna ofta får motsatt
effekt – ett dåligt resultat. Härjämte visar det
sig att denna form av stöd och hjälp är ytterligt
kostsam och förhindrar ett vettigt och ändamålsenligt användande av tillgängliga resursrr.
Socialarbetaren har sin givna funktion och
roll – i den direkta kontakten med de utslagna
och deras problem. Utslagningsproblematiken
gäller människor och väsentliga mänskliga värden, som socialarbetaren i sin funktion och sitt
arbete inte kan vara likgiltig för, då han skall
tackla de psykosociala problemen, som utslagningen är förbunden med. Det är därför av
väsentlig betydelse och en förutsättning för en
positiv lösning av utslagningsproblemet, att socialarbetaren är engagerad för sin uppgift och
själv har en livsbejakande etik, som närmast
kan uttryckas i Albert Schweitzers ord: ” Vördnad för livet- respekt för människan”.