Claes-Henrik Siven; Var står nationalekonomin idag

CLAES-HENRIK SIVEN:
Var står nationalekonomin i dag?
l denna artikel redogör Claes-Henrik Siven,
professor i nationalekonomi vid Stockholms
Universitet, for de aktuella tendenserna i den
moderna nationalekonomin.
Det finns tillfållen då vår verklighetsbild
står i utpräglad kontrast mot verkligheten.
Trettiotalet – kanske i viss mån också
~ugotalet – var en sådan tid, och då
föddes också en ny nationalekonomi,
keynesianismen. Huvudpunkten i keynesianismen var att marknadsekonomin kan·
ske inte innehöll de självreglerande meka·
nismer som man förut trott. Sedan kom
keynesianismen att segra, alla var keyne·
sianer under 50- och 60-talen och en bit in
på 70-talet. Och nu befinner vi oss åter i
en brytningstid då de gamla ”sanning·
arna” omprövas. Vad ligger bakom dessa
förändringar? Vilka praktiska slutsatser
kan man dra av de nya tankegångarna?
Kunskapsläget för l Oår sedan
Jag skall börja med att karaktärisera nationalekonomin i slutet av 60-talet. Det
blir naturligtvis en grov generaliserin&
som inte alla kan hålla med om. Den ekonomisk’;~- teorin var uppdelad i mikrotcoria
som beskrev marknadsmekanismen där
prissystemet kontinuerligt skapar jämvikt
på de olika marknaderna och makrotcoria
som forutsatte jämviktsbrist och ett stelt
prissystem. Det fanns ingen egentlig brvg·
ga mellan mikroteorin och makroteorin.
Detta var naturligtvis en avgörande svaghet eftersom konjunkturrörelserna, betaJ.
ningsbalansproblemen, inflationsprocessen etc är ett resultat av de enskilda hushållens och foretagens beteende. Odl
stämmer inte det som händer i detalj
(mikro) med det som vi tror händer istort
(makro), då måste det finnas någon avgö-
rande lucka någonstans.
I slutet av 60-talet var man vidare optimistisk vad gäller möjligheterna att nå
slutgiltiga resultat om ekonomins funktionssätt. Resultaten borde vara kvantitativa. Tanken var att man genom att estimera stora ekonometriska modeller skulle
kunna ra exakt information om hur ekonomin fungerar. Denna information skulle
kunna bilda underlag får den ekonomiska
politiken. Den tankegången har också
prisbelönats nyligen genom att L Klein
fick nobelpriset för sina på den tiden epokgörande resultat.
Man var alltså på många sätt optimist
under 60-talet men man var också pessimist, nämligen vad gäller marknadsekonomins funktionssätt. Man pekade på olika
marknadsmisslyckanden som gjorde att
prisbildningen inte skulle kunna fungera
effektivt utan hjälp av offentliga ingrepp.
En svårighet var fördelningsproblemen,
att marknadsmekanismen kanske inte automatiskt ger den förmögenhets- och inkomstfördelning som man önskar sig. Man
pekade bl a på att fårekomsten av externa
effekter, t ex miljöproblemen, innebär att
marknadsmekanismen inte självständigt
kunde åstadkomma en effektiv hushållning med ekonomins resurser. Det fanns
därfår starka argument får politiska ingrepp marknadsmekanismen. Man
trodde också att sådana ingrepp skulle
kunna ra den faktiskt avsedda effekten.
När det gäller stabiliseringspolitiken
tänkte man sig att det offentliga skulle
kunna u~ämna konjunkturutvecklingen.
455
Efter de goda erfarenheterna från 60-talet
var man mycket optimistisk på den punkten. Man hade i stort sett lyckats eliminera
koujunktursvängningarna under efterkrigsperioden. En förklaring till detta
trodde man var att den offentliga sektorn
hade ökat i de flesta länderna och tagit en
allt större andel av bruttonationalprodukten. Det ledde till att multiplikatorns storlek minskade och att ekonomierna blev
mindre känsliga får olika störningar. Man
ansåg sig äntligen ha funnit effektiva instrument som skulle u0ämna konjunkturrörelserna, skapa en bestående hög sysselsättning och låg inflationstakt.
Slutligen var gränslinjen mot de andra
samhällsvetenskaperna mycket distinkt.
Man gick inte utöver det område som
marknadsekonomin innebar. Visserligen
använde man sig av matematik och statistik som hjälpvetenskaper, men det var
allt.
Nationalekonomin och övriga samhällsvetenskaper
Jag skall nu gå igenom vad som har hänt
under de senaste 10-15 åren och börjar
med nationalekonomins fårhållande till de
övriga samhällsvetenskaperna. Nationalekonomin har alltmer fått karaktären av
en allmän samhällsvetenskap. Detta sammanhänger med att nationalekonomin
egentligen inte är en vetenskap om ett visst
område, marknadssystemet. I stället är
nationalekonomin ytterst till sin karaktär
ett sätt att tänka, att analysera problem.
Utgångspunkten är en föreställning om att
456
människor ytterst (eller innerst) är rationella.
Man började allt mer att koppla ihop
ekonomiska resonemang med fenomen
som man förut inte hade behandlat. En
sådan hopkoppling är fårsöken att fårena
analysen av det ekonomiska systemet med
det ekologiska systemet. En person som
har gett viktiga bidrag här är Karl Göran
Mähler.
Ett annat område som är lite udda får
en traditionell nationalekonom är brottsligheten och brottets ekonomi. Gary
Becker har fårsökt tillämpa traditionell
ekonomisk analys på brottslingarnas verksamhet och vilka effekter som olika policyåtgärder kan ha på brottsutvecklingen.
Ett ytterligare exempel är tidens ekonomi. Nationalekonomerna tänkte sig ursprungligen att hushållens konsumtion av
varor var målet för verksamheten. Gary
Becker och Staffan Burenstam Linder har
gått vidare och analyserat hur hushållen
fårdelar tiden på produktion inom hemmet och att inköp av varor (konsumtionen
i traditionell bemärkelse) egentligen bara
är starten på en hel process.
Man har t o m analyserat äktenskapets
ekonomi. Det är återigen Gary Becker som
har funderat på varfår människor gifter sig
med varandra, vem man gifter sig med och
hur många barn man skaffar sig.
Vi har den nya konsumtionsteorin som
Kelvin Lancaster står får. Han tänker sig
att det man konsumerar ytterst inte är
varor utan egenskaperna hos varorna och
dem kombinerar man ihop på olika sätt till
slutprodukter. slutprodukterna är alltså
inte de varor man köper. Det kan låta
abstrakt, men resonemanget är mycket
fruktbart, det går bl a att fårklara varför vi
har så stort varusortiment med varor som
har ganska likvärdiga egenskaper. !
Den viktigaste inb~·ytningen på de and· j
ra samhällsvetenskapernas område är j
emellertid public choiceteorin. Här for·
söker man fårklara den politiska processen
med likartade resonemang som fårut har
använts får att fårklara hushållens och fo.
retagens beteende. Hur fungerar egentligen den politiska mekanismen? Vad är det
som avgör vilket parti som vinner? Hur
kommer det partiet i sin tur att bedriva sin
politik? Hur sker samspelet mellan verken
och regeringen, mellan de stora organisa·
tionerna och regeringen? På vilket sätt
kommer spelet mellan de olika partierna
att påverka utformningen av den ekonomiska politiken? _
Man kan fråga sig hur fruktbart det åJ,
att tillämpa ekonomisk teori på området:
som ligger långt utanfår de traditionella;
Är rationalitetspostulat~t, som är kärnani’
ekonomisk teori, användbart? Är brott•
lingar rationella? Vore de rationella skulle
de väl inte begå brott? Det är i alla fall ea
reaktion som är ganska naturlig innaa
man har tänkt igenom problemet. Fattal
äktenskap som kalkylerade beslut? Fundorar man igenom fårdelar och nackdelar
innan man tar det avgörande steget eller
är det emotionerna som är det viktigaste
förloppet? Man kan ju mycket väl tänä
sig att analysera de småländska bondeäktenskapen på 1800-talet med utgångtpunkt från ekonomisk teori men hur är det
i våra dagar? Ett svar är att människor
reagerar emotionellt men att slutresultatet
ändå kan beskrivas som om de faktiskt
kalkylerade.
Det är tex möjligt att fårklara den ökade kvinnliga fårvärvsfrekvensen under 50-
talet och 70-talet med utgångspunkt från
den teori som Gary Becker har presenterat. Det är ett sätt att svara på frågan.
Men säg att man ändå tycker att det är
otillfredsställande att utgå från fårutsättningar som uppenbarligen inte är uppf) lida i verkligheten, även om slutresultatet ger en bra beskrivning av hur V!’!rkligheten faktiskt fungerar. Då har nationalekonomerna ett svar även på den frågan.
Svaret är att det egentligen inte är särskilt
rationellt att vara rationell. Med det menar vi rationalitet i den meningen att man
verkligen samlar in all möjlig information,
fullständigt tänker igenom problemet och
kalkylerar innan man fattar sina beslut.
Dessa kostnader bör vägas mot de fårbättringar av besluten som kan åstadkommas.
Det är därfår inte säkert att verklig rationalitet alltid innebär fullständigt genomtänkta beslut. Så rationellt beteende kan
mycket väl representeras av tumregler,
konventioner, rutiner, seder och något
som jag kommer in på längre fram, implicita kontrakt.
Nationalekonomins inre struktur
En av de viktigaste sakerna som har hänt
under 70-talet är att nationalekonomin
har blivit mer sammanhängande än den
var fårut. Tidigare fanns det egentligen
457
inget samband mellan de båda huvuddelarna av nationalekonomin, mikroteorin
och makroteorin. Vi var får 10-15 år sedan oerhört skickliga på att analysera och
lösa speciella problem, men vi hade ingen
vision av de stora sammanhangen. Att vi
nu har kommit så pass långt mot en enhetlig syn på den ekonomiska mekanismens
funktionssätt beror på att frågan om rationalitet har kommit in på ett väsentligt
sätt i analysen. Det är en av nycklarna till
att vi har lyckats binda ihop de olika delarna av nationalekonomin.
En av de viktiga impulserna till att vi
började bygga ihop mikroteorin och makroteorin var upptäckten av phillipskurvan.
Phillipskurvan anger ett negativt samband
mellan arbetslösheten och inflationen. I en
högkonjunktur vandrar vi uppåt längs
phillipskurvan, arbetslösheten faller och
inflationen stiger. Phillipskurvan upptäcktes av en engelsk ekonom som i slutet av
50-talet gjorde en undersökning av sambandet mellan arbetslöshet och lönestegringar i England får en hundraårsperiod,
alltså ungefår från 1860 tilll955. Det visade sig att phillipssambandet var förvå-
nansvärt stabilt får Englands del trots att
så oerhört mycket hade hänt i den engelska ekonomin under hundraårsperioden.
Phillipskurvan kan man inte fårklara
med utgångspunkt från traditionell mikroteori. Den fårutsätter ju att alla marknaderna är ijämvikt och att det i princip inte
förekommer någon arbetslöshet. Man kan
egentligen inte fårklara den med utgångspunkt från keynesiansk teori heller. För
den bygger ju strikt på att priserna är fasta
458
och att v1 mte kan ha någon inflation.
Lösningen kom när man explicit tog hänsyn till att marknaderna inte fungerar perfekt, på grund av bristande information.
På arbetsmarknaderna kan fåretagen inte
omedelbart rekrytera den arbetskraft de
behöver, och de arbetslösa finna ett lämpligt arbete. sökprocesserna som fårsiggår
på arbetsmarknaden är av avgörande betydelse fcir arbetslösheten, i varje fall friktions- och strukturarbetslösheten, och det
faktum att de också är hopkopplade med
prisstegringar och lönestegringar har ytterst att göra med de felaktiga beslut som
fåretagen fattar på grund av sin bristande
information. Den nya teorin som framfår
allt gällde hur arbetsmarknaderna fungerar är av stor betydelse fcir analysen av
arbetsmarknadspolitikens utformning och
verkningar. Teorin har fått ett mycket
starkt inflytande på i varje fall offentliga
utredningar av arbetsmarknadspolitikens
verkningar. Om den har påverkat arbetsmarknadspolitikens utformning är en annan fråga.
Ursprungligen trodde man att det fårelåg ett fast samband mellan inflationstakt
och arbetslöshet. Phillips resultat tydde ju
också på det. Det skulle i sin tur innebära
att politikerna hade en meny som de kunde välja mellan. Vissa politiker, skall vi
säga av mera borgerlig extraktion, kanske
ville välja en punkt på phillipskurvan med
låg inflationstakt men fårhållandevis hög
arbetslöshet, medan andra, skall vi säga
socialistiska politiker, kanske skulle välja
en punkt lite högre upp på phillipskurvan
med lägre arbetslöshet men också högre
inflationstakt. Nu vet vi att den verklighet
som gällde fcir England under en lDO-årsperiod kom att radikalt brytas under 70-
talet. 70-talets utveckling innebar ju inte
att vi vandrade uppåt eller neråt längs en
fast phillipskurva utan successiva ökningar både av inflationen och av arbetslösheten. Man kan fråga sig vad det berodde på.
Det finns många fakta som tyder på att
arbetslösheten på lång sikt är oberoende
av inflationen, dvs att den reala ekonomin
(arbetslösheten, nationalprodukten etc),
på längre sikt är oberoende av inflationstakten. Den långsiktiga arbetslösheten går
inte att komma ifrån. Försöker vi att ge·
nom stabiliseringspolitiska åtgärder sänka
arbetslösheten under den ”naturliga” arbetslösheten genom att öka den aggrege·
rade efterfrågan så stiger den faktiska inflationstakten i fårhållande till det ursprungliga läget. Men om den faktiska inflationen stiger så kommer också inflationsförväntningarna att påverkas. Och
det är ytterst inflationsförväntningarna
som avgör läget på phillipskurvan. Phillipskurvan kommer att fårskjutas uppåt
och vi får en ny högre liggande phillips- ,kurva. Det går alltså inte att med stabiliseringspolitiska åtgärder långsiktigt sänka
arbetslösheten. På sikt får vi en högre inflationstakt men går tillbaka till den ursprungliga arbetslöshetsnivån.
Det kan tyckas som en ganska pessimistisk slutsats men det är klart att man genom olika åtgärder direkt kan påverka den
”naturliga” arbetslösheten. Många tror
att man kan göra det med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag är inte så säker
på den punkten. Men man kan nog tänka
sig att olika åtgärder som fårbättrar ekonomins funktionssätt skulle kunna minska
den ”naturliga” arbetslösheten.
Vid en diskussion av hur nationalekonomins inre struktur har utvecklats under de
sista lO åren är en viktig fråga om vi i dag
har ett bättre underlag får den keynesianska teorin än tidigare. En allmän observation är att lönestrukturen i perioder
av låg inflationstakt är relativt låst. Lönerna är i varje fall inte rörliga nedåt och
företagen tenderar också i det längsta att
behålla sin arbetskraft. Det gäller även i
ekonomier som inte är präglade av kollektivavtal och åmanlagar. Frågan om det
finns någon rationell förklaring till lönestelheten besvaras av teorin får implicita
kontrakt. Man har också lyckats binda
ihop mikroteorin och den keynesianska
makroteorin genom att visa att rationellt
beteende i visst fall faktiskt kan leda till de
reaktioner som den keynesianska teorin
förutsäger. Det innebär att vi har fått en
bättre underbyggnad får keynesianismen.
Frågan är emellertid om denna teori ger
en bra beskrivning av hur ekonomin fungerar i praktiken. Ett möjligt svar är att på
kort sikt fungerar ekonomin enligt den
keynesianska mekanismen. Då hinner
nämligen inte priser och löner ändra sig
särskilt mycket i samband med olika störningar. Utfallet blir i stället variationer i
sysselsättningen och i den reala nationalinkomsten. Men på lite längre sikt tar
prisrörelserna överhanden.
Om keynesianismen är dålig på att får- 459
klara prisrörelserna sa ar monetarismen
desto bättre på det. Utmärkande får monetarismen är framfår allt tre saker. För
det fårsta en tro på att marknadsmekanismen fungerar, får det andra fårutsätts penningmängdens ökningstakt vara av central
betydelse får inflationen, åtminstone på
lite längre sikt, och får det tredje en stark
skepticism infår möjligheten att bedriva en
aktiv stabiliseringspolitik.
Detta är ju egentligen en beskrivning av
attityder, inte en beskrivning av en teori.
Och faktum är att det är svårt att fånga in
monetarismen i en strikt teori vilket man
kan göra med keynesianismen. I själva
verket utgick keynesianerna och monetaristerna ursprungligen från precis samma
modell, nämligen en enkel multiplikatormodell utvidgad till att ta hänsyn till de
finansiella marknaderna, den s k IS-LMmodellen. Kontroversen gällde alltså inte
verklighetsbeskrivningen i stort, utan mer
de detaljerade egenskaperna hos IS-LMmodellen. Man grälade om investeringarna var räntekänsliga, om efterfrågans på
pengar ränteelas,ticitet osv. Och får att avgöra diskussionen fårsökte man ta reda på
hur sambanden rent kvantitativt såg ut.
Det visade sig då att monetaristerna och
keynesianerna hade olika preferenser,
keynesianerna ville helst utgå från mycket
stora ekonometriska modeller med många
marknader, medan moneraristerna helst
ville utgå från små modeller med få marknader.
Sammanfattningsvis finns det något diffust och vagt över monetarismen. Det verkar som om man menar att det kanske är
460
omöjligt att säga exakt hur ekonomin fungerar, därav motviljan att arbeta med stora ekonometriska modeller som i detalj
fångar sambanden. Detta skall inte ses
som kritik mot monetaristerna. Det kan ju
faktiskt fårhålla sig så att verkligheten
ändras om man får mer kunskap om den.
J ag skall ge ett exempel. Herman Kahn är
världens kanske främste framtidsforskare.
Han fårutsade inte oljekrisen. Men hade
Kahn i god tid fårutsagt den så hade den
inte kommit, i varje fall inte på det sätt
som den kom. Det kan alltså vara så att
kunskapen om verkligheten också ändrar
verkligheten, det kommer vi tillbaka till
längre fram.
stutsatsen för den ekonomiska politiken
Därmed är jag inne på vad den nya verklighetsbilden ger får fårutsättningar får
den ekonomiska politiken. Vad tror vi om
möjligheten att bedriva ekonomisk politik?
Vad gäller får inkomst/allokeringspolitiken resp stabiliseringspolitiken? De frå-
gorna går det inte att ge något riktigt bra
svar på och det beror på två saker. För det
fårsta är meningarna fortfarande ganska
delade. För det andra är vi i mitten av en
forskningsprocess som inte på långa vägar
är avslutad. Vi har många goda delresultat, men vi kan fortfarande inte riktigt binda ihop dem till något helt slutgiltigt. Svå-
righeterna att fårklara detta beror också
på att en mera grundläggande attityd är
inblandad. Frågan är alltså om världen är
enkel, om den går att beskriva på ett enkelt sätt eller om den är mycket komplicerad. Men jag skall i alla fall börja med att
ta upp allokeringspolitiken.
Med allokeringspolitik menar vi ungefår
industri-, energi- och miljöpolitik. Det som
har hänt på området är att vi inte längre
tror att man genom politiska beslut skall
kunna fatta avsevärt mycket bättre avgö-
randen än vad marknadsmekanismen
åstadkommer. Det beror inte på att de
ekonomer som under 60-talet analyserade
marknadsmekanismen och pekade på oti·
ka brister, olika misslyckanden i mark·
nadsmekanismen, skulle ha fel. Snarare
beror det på att vi har upptäckt bristerna i
den politiska beslutsprocessen, och mer
explicit fått in den i analysen. Det innebär
naturligtvis inte att man inte skall bedriva
industripolitik, energipolitik eller miljöpolitik, men det innebär i varje fall att man
bör fundera igenom mera exakt vad man
egentligen ger sig in på.
Jag tror att det som i det här landet
slutgiltigt fick många att förlora tron pl
att man genom politiska åtgärder skulle
kunna åstadkomma väsentliga resultat var
Stålverk-80-diskussionen.
Inkomstfördelningspolitiken är det svå-
rare att yttra sig om än allokeringspoliti·
ken. Det beror på att det här ytterst är
fråga om värderingar och attityder, inte
om rationell analys. Men man kan ändi
säga att om man vill uppnå vissa inkomst·
fårdelningspolitiska mål så läggs numera
tonvikten vid andra faktorer än förut. Vi
lägger mindre tonvikt vid t ex transfereringar och skattesystem, och mer vid lång·
siktiga åtgärder, t ex utbildningspolitiken.
Så har vi slutligen stabiliseringspolitiken. Man kan for det forsta fråga sig om
det överhuvud taget behövs stabiliseringspolitik. Sköter inte ekonomin sig själv? Ett
av de avgörande skälen till att de flesta
kom att omfatta keynesianska ideer från
30-talet och framåt var den stora världsdepressionen. Nu finns det starka indicier
på att världsdepressionen på 30-talet inte
berodde på att marknadsmekanismen
hade misslyckats utan på en felaktig penningpolitik i USA i fårening med det då-
tida internationella finansiella systemets
uppbyggnad. Är detta riktigt så forvagas
argumentet for en aktiv stabiliseringspolitik.
Milton Friedman har länge föreslagit
att man inte skall bedriva en aktiv penning- och finanspolitik utan i stället en
stabil politik, tex öka penningmängden
med 5-6% per år.
En möjlig anledning till kravet på stabilitet är att fordröjningarna i samhällsekonomin är så långa att det helt enkelt inte
går att parera de olika konjunkturstörningarna. Säg att det tar två år från det att
man vidtar en ekonomisk-politisk åtgärd
tills inflationstakten och sysselsättningen
påverkas. I så fall är det kanske omöjligt
att påverka konjunktursvängningarna.
Det blir i stället en stor risk får att konjunkturforloppet accentueras. Här i Sverige har vi i varje fall två ekonometriska
modeller, som antyder detta resultat. Den
ena är step-one-modellen, och det andra
är Bo Axells makromodell som båda forutsäger mycket långa fårdröjningar. Vidare
är ramarna for stabiliseringspolitiken
461
mycket snäva. Jag var inne på det tidigare
när jag talade om den långsiktiga phillipskurvan. Vi kanske har en naturlig ”arbetslöshet”, en jämviktsarbetslöshet, som i
varje fall på sikt inte kan påverkas.
Det enda som händer är att inflationstakten ändras.
Men inte ens inflationstakten kan säkert
påverkas genom ekonomisk politik. I ett
litet land av Sveriges typ importerar vi i
stor utsträckning inflationen utifrån. Hur
det är med den saken beror på flera faktorer. En faktor är valutasystemet. Fram till
1973 var de olika ländernas valutor sammankopplade via paritetskurser mot dollarn (Brieton-Woods-systemet). Då kunde
man på längre sikt inte avvika från den
inflationstakt som var given av den yttre
utvecklingen och som beskrivs av EFOmodellen. Nu är det klart att vi i dag har
en helt annan frihet än vad vi hade 1973
och tidigare. Vi har ju lämnat det låsta
systemet. Vi gick forst in i ormen och nu är
vi inne i korgen. Det innebär att de praktiska möjligheterna att ändra på valutakursen är mycket större än vad de var
tidigare. Det leder i sin tur till att vi faktiskt skulle kunna hålla lägre inflationstakt
än vad de andra länderna håller. Det motsvaras valutatekniskt av att vi successivt
appricierar kronan. Nu tror jag inte att det
är möjligt. Jag skall inte gå in på det närmare men det finns anledningar att tro att
den ökade friheten snarare kommer att innebära en långsiktigt högre inflationstakt
får Sveriges del.
Det finns ett ytterligare argument som
talar for att det kanske inte går att bedriva
462
en aktiv stabiliseringspolitik, sammanfattat med beteckningen ”rationella forväntningar” . Det kan illustreras med utgångspunkt från den långsiktiga phillipskurvan.
Säg att vi i utgångsläget har den ”naturliga” arbetslösheten och en viss inflationstakt. Antag att vi forsöker att minska arbetslösheten genom att spä på efterfrågan.
Då vandrar vi uppåt längs phillipskurvan
och så småningom forstärks inflationsfårväntningarna. Men vi kan i varje fall temporärt sänka arbetslösheten genom att
fora en expansiv ekonomisk politik.
Men antag nu att fårväntningarna ändras så snabbt att vi omedelbart kommer
upp till den högre inflationstakten, men
behåller den ursprungliga arbetslösheten.
Säg att allmänheten, hushållen och foretagen, korrekt forutsäger vilka åtgärder som
det offentliga kommer att tillgripa och anpassar sig till åtgärderna genom att öka
sina pris- och lönekrav. I så fall finns det
inte ens på kort sikt möjligheter att påverka den reala ekonomin utan det enda som
händer är att inflationstakten ökar.
Om alla tillräckligt tidigt och tillräckligt
exakt forutsäger det offentligas agerande,
lär sig hur politikerna reagerar i olika situationer, så kortsluts hela systemet. Det
blir omöjligt att bedriva en aktiv stabiliseringspolitik.
Vi har egentligen ett slags spel mellan
statsmakterna, organisationerna, företa·
gen etc och det spelet leder till ett resultat
som innebär att man i ekonomisk politik
inte kan göra någonting om inte den ekonomiska politiken är helt oväntad. Karl·
Olof Faxen berörde detta i sin doktorsav·
handling får 20 år sedan, men då var iden
får tidigt väckt. I dag är det i varje fall ett
viktigt inslag i den ekonomiska teoretiska
debatten.
Nu skall man inte dra alltför pessimistiska slutsatser av de problem som jag peo
kat på ovan. Det finns forutsättningar att
bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik men vi måste på ett bättre sätt äa
fårut ta hänsyn till de långsiktiga konsto
kvenserna av denna. Problemen med dea
aktiva stabiliseringspolitiken ligger frälllll
på ett annat plan och det är det politis
problemet. Men hur den politiska beslu
processen fungerar och vad den ger
forutsättningar for möjligheterna att
driva en rationell ekonomisk politik är
annan och mycket mer komplicerad histoo
n a.