Walter F Körner; Förlora inte tålamodet med regeringen
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Debatt
WALTER F KÖRNER:
Förlora inte tålamodet med regeringen
I sin intressanta kolumnartikel i nr 8 ”Tålamodet med regeringen” kritiserar Johan Hjertqvist regeringens i viss mån tafatta handläggning av den ekonomiska situationen och bristen
på offensivanda vid introduktionen av sparplanen.
Till en viss del kan man ju hålla med om
detta och missnöjet har mycket riktigt även
tagit sig uttryck i senaste opinionsmätningen.
Riksdagsdebatten har emellertid visat lite
friskare takter. Inte minst har oppositionens
krav om misstroendevotum bidragit till att
sammansvetsa de tre regeringspartierna och
öka det politiska modet att stå får en mera
hårdför och nödvändig politik för att åter få
ekonomin på fåtter – även om detta kommer
att ta tid. Mycket kan hända före nästa val och
opinionen kan svänga, som vi alla vet.
Johan Hjertqvist tar också upp den intressanta aspekten om moderaternas påstådda
kraftiga framgångar inom regeringspolitiken.
Tyvärr har det inte riktigt blivit så och partiet
har måst gå med på en hel del åtgärder, som är
främmande får dess grundinställning. Artikelförfattaren menar då, att partiets sympatisörer
kanske borde fråga sig om lojaliteten mot väljarna eller makten och härligheten var viktigast.
Frågan är svår. Den har varit aktuell för
varje parti, som vid något tillfälle varit i koalitionsställning (jfr det danska exemplet) med
det oundvikliga kompromissandeL Säkerligen
skulle partiet kunna vinna terräng på att gå i
opposition och profilera sig mera. Dess politik
samlade får rätt kort tid sedan var fjärde väljare bakom sig trots koalitionsengagemanget.
Naturligtvis kan det vara bittert för en anhängare ibland att konstatera att vissa fårväntningar inte helt kunnat infrias.
Men – trots allt: Partiet har utgjort rågen i
ryggen på den borgerliga delen av väljarkåren.
Inte minst dess konsekventa uppträdande och
kampanj bidrog till, att vi fårra gången åter fick
borgerligt styre. Mandatställningen och därigenom möjligheten att utöva inflytande på regeringspolitiken kan stärkas till nästa val (och
därigenom komma mera i proportion till den
verkliga opinionsuppslutningen, som ligger en
bra bit över partiets nuvarande riksdagsrepresentation). På den punkten är jag optimist, då
jag anser att den icke-socialistiska delen av väljarkåren säkerligen kommer att inse vilken
sorts politik som är den bästa och ge uttryck för
detta vid 1982 års val.
Trots nackdelarna med att kompromissa är
det bättre att kvarstå i regeringsställning och
kunna påverka än att stå utanför. En splittring
inom borgerligheten i nuläget skulle vålla mera
skada än gagn och kunna föra fram den nuvarande oppositionen – med ett sämre alternativ
– tilllångvarigt maktinnehav. Valet bör därför
trots eventuella smärre besvikelser vara givet:
fortsatt trepartistyre.
WALTER F KÖRNER:
Förlora inte tålamodet med regeringen
I sin intressanta kolumnartikel i nr 8 ”Tålamodet med regeringen” kritiserar Johan Hjertqvist regeringens i viss mån tafatta handläggning av den ekonomiska situationen och bristen
på offensivanda vid introduktionen av sparplanen.
Till en viss del kan man ju hålla med om
detta och missnöjet har mycket riktigt även
tagit sig uttryck i senaste opinionsmätningen.
Riksdagsdebatten har emellertid visat lite
friskare takter. Inte minst har oppositionens
krav om misstroendevotum bidragit till att
sammansvetsa de tre regeringspartierna och
öka det politiska modet att stå får en mera
hårdför och nödvändig politik för att åter få
ekonomin på fåtter – även om detta kommer
att ta tid. Mycket kan hända före nästa val och
opinionen kan svänga, som vi alla vet.
Johan Hjertqvist tar också upp den intressanta aspekten om moderaternas påstådda
kraftiga framgångar inom regeringspolitiken.
Tyvärr har det inte riktigt blivit så och partiet
har måst gå med på en hel del åtgärder, som är
främmande får dess grundinställning. Artikelförfattaren menar då, att partiets sympatisörer
kanske borde fråga sig om lojaliteten mot väljarna eller makten och härligheten var viktigast.
Frågan är svår. Den har varit aktuell för
varje parti, som vid något tillfälle varit i koalitionsställning (jfr det danska exemplet) med
det oundvikliga kompromissandeL Säkerligen
skulle partiet kunna vinna terräng på att gå i
opposition och profilera sig mera. Dess politik
samlade får rätt kort tid sedan var fjärde väljare bakom sig trots koalitionsengagemanget.
Naturligtvis kan det vara bittert för en anhängare ibland att konstatera att vissa fårväntningar inte helt kunnat infrias.
Men – trots allt: Partiet har utgjort rågen i
ryggen på den borgerliga delen av väljarkåren.
Inte minst dess konsekventa uppträdande och
kampanj bidrog till, att vi fårra gången åter fick
borgerligt styre. Mandatställningen och därigenom möjligheten att utöva inflytande på regeringspolitiken kan stärkas till nästa val (och
därigenom komma mera i proportion till den
verkliga opinionsuppslutningen, som ligger en
bra bit över partiets nuvarande riksdagsrepresentation). På den punkten är jag optimist, då
jag anser att den icke-socialistiska delen av väljarkåren säkerligen kommer att inse vilken
sorts politik som är den bästa och ge uttryck för
detta vid 1982 års val.
Trots nackdelarna med att kompromissa är
det bättre att kvarstå i regeringsställning och
kunna påverka än att stå utanför. En splittring
inom borgerligheten i nuläget skulle vålla mera
skada än gagn och kunna föra fram den nuvarande oppositionen – med ett sämre alternativ
– tilllångvarigt maktinnehav. Valet bör därför
trots eventuella smärre besvikelser vara givet:
fortsatt trepartistyre.