Thede Palm; Minnet av Nils Dacke
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
————————–………….
Litteratur
THEDEPALM:
Minnet av Nils Dacke
Av Vilhelm Mobergs Min svenska historia
blev tyvärr bara två delar färdiga före hans
död. Den andra delen slutade med Nils
Dacke, och ett lyckligare slut kunde Moberg
inte ha valt, om han själv vetat att längre
skulle han inte komma. Dacke var smålänning och möjligen från en grannsocken till
Mobergs egen. Han var upprorsman mot
Gustaf Vasa och revolutionär mot kungligheten, också detta för Moberg värt uppskattning och beundran. Hans anseende, som låt
oss säga för hundra år sedan stod lågt bland
svenska konservativa historiker, har gått
uppåt i en starkt stigande kurva. På 60-talet
lär han av yngre progressiva personer ha
sammanställts med Che Guevara. Kan man
komma högre? Det går faktiskt. Ty den kubanske folkhjälten riskerar att bli glömd, om
historieundervisningen i Sverige skulle återgå till tvånget att läsa och inte tycka historia.
Men i Vissefjärda har man rest en minnessten över Nils Dacke, på vilken det står inhugget för sekler att han stupade i kamp
”för frihet, rätt och tro”.
Om Nils Dacke vet man att han stupade.
Han blev sJYuten i augusti 1543 i Rödby skog
i Blekinge, som då var danskt. Han var på
flykt sedan hans årsgamla uppror höll på att
falla samman. Man vet också att han flytt en
gång tidigare. På våren 1536 var han med
om att mörda en Kronans fogde och han
blev tvungen att fly till skogs. Ett par år
senare betalade släkten mansboten, och
Dacke slog sig ned på ett obetydligt torpställe. Mer vet man knappast om hans personliga bakgrund. En historiker har räknat
ut att han kom av en ansedd släkt, medan en
annan har agt att han tillhörde ”gränsbygdernas bondeproletariat”. Ingendera uppgiften är säkert belagd.
Däremot känner man väl till bakgrunden
till Dackeupproret, senast genom docent
Lars-Olof Larssons bok ”Dackeland” (Norstedts. Teckningar av Björn Gidstam). Larsson har gjort ingående forskningar om Små-
land och särskilt Värend, och han har bia
utnyt~at sådana källor som de svårtolkade
fogderäkenskaper som finns bevarade.
”Dackeland” är en för en vid läsekrets väl
skriven, lättläst bok, med eleganta sammanfattningar av ett tunt och svåröver kådligt
material. Illustrationerna är trevliga, och om
Dacke inte såg ut precis som konstnären ritat
honom, beror detta på att bilder saknas av
honom; ingen vet alltså hur skäggig han var.
Boken kostar inbunden 140 kr, men som
böcker nu kostar är den värd sitt pris.
Larsson ger först en allmän bakgrund av
1500-talets europeiska bondeuppror. nackeupproret följer samma mönster.
växte fram en centraliserad statsmakt,
kostade pengar att uppehålla och att
ra. Med Gustaf Vasa fick Sverige också
statsledning, som hade förmåga att driva
skatter – enligt det skick som varit
och fornt” och som Dacke åberopade
skattebetalningen inte alltid tagits så
Iigt. Gustaf Vasa lät genom sitt ro!:>”oc•svsLeJIII
också kontrollera skattläggnin
tomatiskt medförde nya bördor.
mot skatterna var den verkliga orsaken
oron bland bönderna. Däremot avvisar
son helt den gamla åsikten att ett förbud
gränshandeln med Danmark skulle
resningen. I den mån den förekom ,
den ohindrad.
Att fogdar ibland gick illa fram är
men enskilda fall har märkt dem alla.
som följde med reformationen och
Vasas sätt att utnyt~a denna har dä
spelat en roll för vad som hände. Att
drog in biskopsegendom – dock inte i
stift, där det skedde först efter upproret
kan inte ha stört bönderna i någon a
utsträckning, eftersom sockenprästerna
behålla sin jord. Den hårda inventeri
och konfiskationen av kyrksilver
däremot en hel del. Det var inte köpt
som togs och drogs in utan oftast gåvor,
folk visste var de kom ifrån.
Om Dacke själv skriver Larsson kort, eftersom tillförlitliga källor är få. Hur Dacke
var som människa vet man inte. Att han var
en naturlig ledartyp är dock självklart. Man
lägger märke till att han lade sig vinn om att
hålla två avtal om vapenvila, medan kungen
bröt dem; men avtalen var till Dackes fördel.
Så mycket mer skriver Larsson om vad
som ur källorna kommer fram om socknar
och gårdar och även människor. Så får man
45
veta hur och var kriget fördes och hur det
bittra slutet blev. Mindre än ett år varade
upproret, men följderna längre. Det är förvånande hur många traditioner om Dacke
som bevarats och levat. Många är naturligtvis rent litterära, så som inskriptionerna på
minnesstenar utformats. Lars-Olof Larssons
bok ger däremot verkligheten som den sannolikt var.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort
avseende prenumerationsavgiften 60:- kronor för år 1980.
(Prenumerationspris för pensionärer: 50:-).
Litteratur
THEDEPALM:
Minnet av Nils Dacke
Av Vilhelm Mobergs Min svenska historia
blev tyvärr bara två delar färdiga före hans
död. Den andra delen slutade med Nils
Dacke, och ett lyckligare slut kunde Moberg
inte ha valt, om han själv vetat att längre
skulle han inte komma. Dacke var smålänning och möjligen från en grannsocken till
Mobergs egen. Han var upprorsman mot
Gustaf Vasa och revolutionär mot kungligheten, också detta för Moberg värt uppskattning och beundran. Hans anseende, som låt
oss säga för hundra år sedan stod lågt bland
svenska konservativa historiker, har gått
uppåt i en starkt stigande kurva. På 60-talet
lär han av yngre progressiva personer ha
sammanställts med Che Guevara. Kan man
komma högre? Det går faktiskt. Ty den kubanske folkhjälten riskerar att bli glömd, om
historieundervisningen i Sverige skulle återgå till tvånget att läsa och inte tycka historia.
Men i Vissefjärda har man rest en minnessten över Nils Dacke, på vilken det står inhugget för sekler att han stupade i kamp
”för frihet, rätt och tro”.
Om Nils Dacke vet man att han stupade.
Han blev sJYuten i augusti 1543 i Rödby skog
i Blekinge, som då var danskt. Han var på
flykt sedan hans årsgamla uppror höll på att
falla samman. Man vet också att han flytt en
gång tidigare. På våren 1536 var han med
om att mörda en Kronans fogde och han
blev tvungen att fly till skogs. Ett par år
senare betalade släkten mansboten, och
Dacke slog sig ned på ett obetydligt torpställe. Mer vet man knappast om hans personliga bakgrund. En historiker har räknat
ut att han kom av en ansedd släkt, medan en
annan har agt att han tillhörde ”gränsbygdernas bondeproletariat”. Ingendera uppgiften är säkert belagd.
Däremot känner man väl till bakgrunden
till Dackeupproret, senast genom docent
Lars-Olof Larssons bok ”Dackeland” (Norstedts. Teckningar av Björn Gidstam). Larsson har gjort ingående forskningar om Små-
land och särskilt Värend, och han har bia
utnyt~at sådana källor som de svårtolkade
fogderäkenskaper som finns bevarade.
”Dackeland” är en för en vid läsekrets väl
skriven, lättläst bok, med eleganta sammanfattningar av ett tunt och svåröver kådligt
material. Illustrationerna är trevliga, och om
Dacke inte såg ut precis som konstnären ritat
honom, beror detta på att bilder saknas av
honom; ingen vet alltså hur skäggig han var.
Boken kostar inbunden 140 kr, men som
böcker nu kostar är den värd sitt pris.
Larsson ger först en allmän bakgrund av
1500-talets europeiska bondeuppror. nackeupproret följer samma mönster.
växte fram en centraliserad statsmakt,
kostade pengar att uppehålla och att
ra. Med Gustaf Vasa fick Sverige också
statsledning, som hade förmåga att driva
skatter – enligt det skick som varit
och fornt” och som Dacke åberopade
skattebetalningen inte alltid tagits så
Iigt. Gustaf Vasa lät genom sitt ro!:>”oc•svsLeJIII
också kontrollera skattläggnin
tomatiskt medförde nya bördor.
mot skatterna var den verkliga orsaken
oron bland bönderna. Däremot avvisar
son helt den gamla åsikten att ett förbud
gränshandeln med Danmark skulle
resningen. I den mån den förekom ,
den ohindrad.
Att fogdar ibland gick illa fram är
men enskilda fall har märkt dem alla.
som följde med reformationen och
Vasas sätt att utnyt~a denna har dä
spelat en roll för vad som hände. Att
drog in biskopsegendom – dock inte i
stift, där det skedde först efter upproret
kan inte ha stört bönderna i någon a
utsträckning, eftersom sockenprästerna
behålla sin jord. Den hårda inventeri
och konfiskationen av kyrksilver
däremot en hel del. Det var inte köpt
som togs och drogs in utan oftast gåvor,
folk visste var de kom ifrån.
Om Dacke själv skriver Larsson kort, eftersom tillförlitliga källor är få. Hur Dacke
var som människa vet man inte. Att han var
en naturlig ledartyp är dock självklart. Man
lägger märke till att han lade sig vinn om att
hålla två avtal om vapenvila, medan kungen
bröt dem; men avtalen var till Dackes fördel.
Så mycket mer skriver Larsson om vad
som ur källorna kommer fram om socknar
och gårdar och även människor. Så får man
45
veta hur och var kriget fördes och hur det
bittra slutet blev. Mindre än ett år varade
upproret, men följderna längre. Det är förvånande hur många traditioner om Dacke
som bevarats och levat. Många är naturligtvis rent litterära, så som inskriptionerna på
minnesstenar utformats. Lars-Olof Larssons
bok ger däremot verkligheten som den sannolikt var.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort
avseende prenumerationsavgiften 60:- kronor för år 1980.
(Prenumerationspris för pensionärer: 50:-).