Ledare; Kärnkraft och kol
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
——————–……………..
Kärnkraft och kol
Folkomröstningen i mars handlar inte bara
om kärnkraft. De tolv reaktorer som svenska
folket skall rösta om kan förväntas producera ungefår 58 TWh elkraft.
Detta motsvarar c:a 13 % av vår samlade
energiförbrukning och hälften av elförbrukningen. Denna andel av vår energiförsörjning kan vi inte”rösta bort” eller ensidigt
avveckla. Däremot kan vi naturligtvis ersätta
den med annan energi. Och det är här valet
står.”Skall vi använda kärnkraften eller skall
vi ersätta den med annan energi – dvs kol
och/eller olja? Det är nämligen bara kol och
olja som i det relativt korta tidsperspektivet
fram till 1990 kan ersätta kraften från de
tolv reaktorerna.
Det finns ett uppenbart skäl som talar
emot att ersätta kärnkraften. Det är den kapitalförstöring som det innebär att riva och
skrota anläggningar och komponenter i
vilka investerats omkring 35 miljarder kronor i aktuellt penningvärde. Detta skäl
bortvisas ofta av kärnkraftsmotståndarna.
Endera anser man avvecklingen vara värd
35 miljarder eller också de ekonomiska vinsterna med avvecklingen överstiga värdet på
de investeringar som förstörs.
Låt oss – för resonemangets skull – acceptera att kapitalförstöringen inte ensam
motiverar ett fortsatt användande av kärnkraften. Då kommer vi in på den egentliga
energipolitiska frågan. Hur skall vi inrikta
vår energipolitik för framtiden? Vilka nya
energikällor skall vi ta i anspråk och i vilken
takt?
Skall vi lära oss någonting av kärnkraftspolitiken är det att vi skall undvika stora,
omfattande och långsiktigt bindande beslut.
Det är egentligen häri som hela kärnkraftsproblemet har legat i svensk politik.
Hela etablissemanget – näringsliv, politiker
och förvaltning – liksom hela elproduktionssystemet har varit uppbundet till kärnkraftsprogrammet. Fälldin hade till stor del
rätt när han såg svårigheterna i att komma
bort från kärnkraften eller kanske till och
med i att ens ifrågasätta den.
Det inger känslan att medverka i ett ödesdrama när nu motståndet mot denna bind·
ning till kärnkraften är på väg att leda oss
i en annan bindning av precis samma
Om vi avvecklar kärnkraften kommer
sannolikt att ersättas med precis lika
kol som introduceras i samma skala,
samma målmedvetenhet oberoende av
problem, med samma bindningar för
svenska energisystemet osv.
Med detta är inte sagt att vi skall säga
till kol också. Vi måste med all säkerhet
ningen. Men låt oss göra det i
skala till att börja med. Låt mer
satsningar vara beroende av vunna
heter. slutligen bör hela tiden satsning
kol avvägas mot möjligheterna att på
ändå öka andelen inhemska bränslen i
energiförsörjning. Det är ingen som
tvekan om att torv och framförallt skog
energiskogar och i dag outnyttjat trä –
sikt erbjuder stora möjligheter. Dessa
heter får inte blockeras av att hela ”
sverige” under den kommande
den inriktar sina ansträngningar på att
da landet för storskalig introduktion av
gammal kolteknik.
Kärnkraft och kol
Folkomröstningen i mars handlar inte bara
om kärnkraft. De tolv reaktorer som svenska
folket skall rösta om kan förväntas producera ungefår 58 TWh elkraft.
Detta motsvarar c:a 13 % av vår samlade
energiförbrukning och hälften av elförbrukningen. Denna andel av vår energiförsörjning kan vi inte”rösta bort” eller ensidigt
avveckla. Däremot kan vi naturligtvis ersätta
den med annan energi. Och det är här valet
står.”Skall vi använda kärnkraften eller skall
vi ersätta den med annan energi – dvs kol
och/eller olja? Det är nämligen bara kol och
olja som i det relativt korta tidsperspektivet
fram till 1990 kan ersätta kraften från de
tolv reaktorerna.
Det finns ett uppenbart skäl som talar
emot att ersätta kärnkraften. Det är den kapitalförstöring som det innebär att riva och
skrota anläggningar och komponenter i
vilka investerats omkring 35 miljarder kronor i aktuellt penningvärde. Detta skäl
bortvisas ofta av kärnkraftsmotståndarna.
Endera anser man avvecklingen vara värd
35 miljarder eller också de ekonomiska vinsterna med avvecklingen överstiga värdet på
de investeringar som förstörs.
Låt oss – för resonemangets skull – acceptera att kapitalförstöringen inte ensam
motiverar ett fortsatt användande av kärnkraften. Då kommer vi in på den egentliga
energipolitiska frågan. Hur skall vi inrikta
vår energipolitik för framtiden? Vilka nya
energikällor skall vi ta i anspråk och i vilken
takt?
Skall vi lära oss någonting av kärnkraftspolitiken är det att vi skall undvika stora,
omfattande och långsiktigt bindande beslut.
Det är egentligen häri som hela kärnkraftsproblemet har legat i svensk politik.
Hela etablissemanget – näringsliv, politiker
och förvaltning – liksom hela elproduktionssystemet har varit uppbundet till kärnkraftsprogrammet. Fälldin hade till stor del
rätt när han såg svårigheterna i att komma
bort från kärnkraften eller kanske till och
med i att ens ifrågasätta den.
Det inger känslan att medverka i ett ödesdrama när nu motståndet mot denna bind·
ning till kärnkraften är på väg att leda oss
i en annan bindning av precis samma
Om vi avvecklar kärnkraften kommer
sannolikt att ersättas med precis lika
kol som introduceras i samma skala,
samma målmedvetenhet oberoende av
problem, med samma bindningar för
svenska energisystemet osv.
Med detta är inte sagt att vi skall säga
till kol också. Vi måste med all säkerhet
ningen. Men låt oss göra det i
skala till att börja med. Låt mer
satsningar vara beroende av vunna
heter. slutligen bör hela tiden satsning
kol avvägas mot möjligheterna att på
ändå öka andelen inhemska bränslen i
energiförsörjning. Det är ingen som
tvekan om att torv och framförallt skog
energiskogar och i dag outnyttjat trä –
sikt erbjuder stora möjligheter. Dessa
heter får inte blockeras av att hela ”
sverige” under den kommande
den inriktar sina ansträngningar på att
da landet för storskalig introduktion av
gammal kolteknik.