Ledare; Ekonomin
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ekonomin
Otacksamhet är världens lön. Så kan nästan
de budgetansvariga inom tre-partiregeringen känna. Rödpennan har fått gå hårdare
fram än någonsin bland anslagsäskandena.
Denna gång har mullret från budgetdeparttmentet inte bara varit munväder. En lång
rad statliga verk och myndigheter får se sin
Yerksamhet nedskuren med 2 procent i reala
ltrmer. Inte ens det heliga arbetsmarknadsYerket har fått gå fri. Av begärda l 350 nya
tjänster får man l00 och det sägs dessutom
an AMS skall spara l procent på sina förYailningsutgifter.
För första gången på decennier ökar de
samlade offentliga utgifterna mindre än den
hrräknade tillväxten av bruttonationalprodukten eller med andra ord, den statliga och
kommunala andelen av det svenska folkhusbåller fortsätter inte att växa på den enskilda
tektorns bekostnad. Särskilt återhållsam är
staten, som enbart ökar sin konsumtion med
0,2 procent, medan kommunerna fortsätter
an hålla en alltför hög expansionstakt; plus
4procent.
Denna budget, som kostat sådan möda,
bar emellertid inte mötts med applåder.
Olof PaJmes utfall om den allmänna borgerliga ansvarslösheten är i detta sammanhang
mindre intressant. Men kommentarerna har
varit avvaktande, ja, t o m kritiska i stabilt
borgerliga tidningar. En förklaring till den
bristande entusiasmen är säkert att söka i
budgetunderskottet. Besparingsåtgärderna
imponerar mindre när budgetunderskottet
ändå hamnar på förfårande 55 miljarder,
industridepartementets särproposltloner
om varv, statliga företag m m oinräknade.
En annan förklaring till den uteblivna
glädjen är säkert att söka i den oro.som finns
hos såväl invigda som oinvigda över de kommande årens ekonomiska utveckling. Finansplanen visar goda siffror för ekonomin
under 1979. Gösta Bohmans svångremspolitik gav utdelning. Under 1979 gick det
mesta bra: tillväxt, industriinvesteringar, export. Även i internationell jämförelse har
Sverige hävdat sig väl. Men håller finansplanens försiktigt optimistiska siffror för 1980?
Mycket tyder på att så inte blir fallet. Prognoserna för tillväxten inom OECD-områ-
det – våra viktigaste exportländer – har
under senaste tid justerats ner till magra
plus l procent i BNP-tillväxt. Det är också
svårt att hitta underlag för den beräknade
relativt goda exportutvecklingen i den senaste konjunkturbarometern. Enligt den undersökningen växer inte längre de svenska företagens orderböcker. Går exporten sämre
ökar underskottet i bytesbalansen. Det kommer det säkert dessutom att göra på grund
av ytterligare oljeprishöjningar. Det är intressant att notera, att så framgångsrik var
regeringens devalveringspolitik, att hade det
inte varit för prisökningen på oljan hade vi
haft ett överskott i handelsbalansen också
1979 och inte bara 1978. För 1980 räknar
finansplanen med ett underskott i bytesbalansen på cirka 12 miljarder. Det är mycket
möjligt att siffran snarare blir bortåt 18 miljarder, vilket i sin tur medför ett ökat utländskt upplåningsbehov. Finansplanens beräkningar av löneutveckling och inflationstakt är likaledes optimistiska.
Om de kritiska synpunkterna på regeringens budget varit många har de konstruktiva
alternativa förslagen samtidigt varit få. Sve- 52
rige befinner sig i dag i en näst intill låst
situation på den ekonomiska politikens område. Efter de många åren av oavbruten offentlig expansion är vi nu i ett läge där skattetaket är nått och vi i stället måste satsa på
näringslivet och exporten. Och det skall vi
göra i en situation när vårt gamla försprång
från andra världskriget är borta och svensk
industri tappat de flesta av sina konkurrensfördelar. Den ständigt stigande oljenotan
gör samtidigt att våra ansträngningar att
minska underskottet i handelsbalansen kommer på skam. Den oljeskruv som hela västvärlden sitter i gör dessutom att alla vill öka
sin export, vilket självfallet försvårar Sveriges möjligheter att öka sina marknadsandelar.
Än så länge är inte Sveriges utländska
upplåning direkt bekymmersam. En jämfö-
relse med de nordiska grannländerna är intressant. Under 1979 växte vår utlandsskuld
till att uppgå till4,6 procent av BNP. Samma
siffra för Finland är 15,9, för Danmark 21,5
och för Norge över 40 procent. Men Norge
är ett särfall, då man med hjälp av oljeinkomster snart kan börja betala ner utlandslånen. Mera rättvisande är attjämföra Sverige med Danmark, som ju enligt statsminister
Anker Jörgensen nu har nått den absolut1
gränsen för hur mycket Jandet kan låna ut·
omlands. Till Danmarks nivå har ~verige ea
bit kvar, men marschen utför kan gå raskt.
Den upplåning vi troligen tvingas till under
1980 kan föra upp vår utlandsskuld till JO
procent av BNP och hur blir sedan utved·
lingen under 1981, som troligen blir ett lägkonjunkturår?
Som situationen ser ut för Sveriges del
dag kommer de första åren på 80-talet att Ii
mycket besvärliga,ja, rentav krisartade. Tli
ting kan komma denna pessimistiska fö~
sägelse på skam: en större inneboende stvtka hos det svenska näringslivet än vi i d•
anar och ett större politiskt mod hos regt
ringen än den hittills gett prov på.
Otacksamhet är världens lön. Så kan nästan
de budgetansvariga inom tre-partiregeringen känna. Rödpennan har fått gå hårdare
fram än någonsin bland anslagsäskandena.
Denna gång har mullret från budgetdeparttmentet inte bara varit munväder. En lång
rad statliga verk och myndigheter får se sin
Yerksamhet nedskuren med 2 procent i reala
ltrmer. Inte ens det heliga arbetsmarknadsYerket har fått gå fri. Av begärda l 350 nya
tjänster får man l00 och det sägs dessutom
an AMS skall spara l procent på sina förYailningsutgifter.
För första gången på decennier ökar de
samlade offentliga utgifterna mindre än den
hrräknade tillväxten av bruttonationalprodukten eller med andra ord, den statliga och
kommunala andelen av det svenska folkhusbåller fortsätter inte att växa på den enskilda
tektorns bekostnad. Särskilt återhållsam är
staten, som enbart ökar sin konsumtion med
0,2 procent, medan kommunerna fortsätter
an hålla en alltför hög expansionstakt; plus
4procent.
Denna budget, som kostat sådan möda,
bar emellertid inte mötts med applåder.
Olof PaJmes utfall om den allmänna borgerliga ansvarslösheten är i detta sammanhang
mindre intressant. Men kommentarerna har
varit avvaktande, ja, t o m kritiska i stabilt
borgerliga tidningar. En förklaring till den
bristande entusiasmen är säkert att söka i
budgetunderskottet. Besparingsåtgärderna
imponerar mindre när budgetunderskottet
ändå hamnar på förfårande 55 miljarder,
industridepartementets särproposltloner
om varv, statliga företag m m oinräknade.
En annan förklaring till den uteblivna
glädjen är säkert att söka i den oro.som finns
hos såväl invigda som oinvigda över de kommande årens ekonomiska utveckling. Finansplanen visar goda siffror för ekonomin
under 1979. Gösta Bohmans svångremspolitik gav utdelning. Under 1979 gick det
mesta bra: tillväxt, industriinvesteringar, export. Även i internationell jämförelse har
Sverige hävdat sig väl. Men håller finansplanens försiktigt optimistiska siffror för 1980?
Mycket tyder på att så inte blir fallet. Prognoserna för tillväxten inom OECD-områ-
det – våra viktigaste exportländer – har
under senaste tid justerats ner till magra
plus l procent i BNP-tillväxt. Det är också
svårt att hitta underlag för den beräknade
relativt goda exportutvecklingen i den senaste konjunkturbarometern. Enligt den undersökningen växer inte längre de svenska företagens orderböcker. Går exporten sämre
ökar underskottet i bytesbalansen. Det kommer det säkert dessutom att göra på grund
av ytterligare oljeprishöjningar. Det är intressant att notera, att så framgångsrik var
regeringens devalveringspolitik, att hade det
inte varit för prisökningen på oljan hade vi
haft ett överskott i handelsbalansen också
1979 och inte bara 1978. För 1980 räknar
finansplanen med ett underskott i bytesbalansen på cirka 12 miljarder. Det är mycket
möjligt att siffran snarare blir bortåt 18 miljarder, vilket i sin tur medför ett ökat utländskt upplåningsbehov. Finansplanens beräkningar av löneutveckling och inflationstakt är likaledes optimistiska.
Om de kritiska synpunkterna på regeringens budget varit många har de konstruktiva
alternativa förslagen samtidigt varit få. Sve- 52
rige befinner sig i dag i en näst intill låst
situation på den ekonomiska politikens område. Efter de många åren av oavbruten offentlig expansion är vi nu i ett läge där skattetaket är nått och vi i stället måste satsa på
näringslivet och exporten. Och det skall vi
göra i en situation när vårt gamla försprång
från andra världskriget är borta och svensk
industri tappat de flesta av sina konkurrensfördelar. Den ständigt stigande oljenotan
gör samtidigt att våra ansträngningar att
minska underskottet i handelsbalansen kommer på skam. Den oljeskruv som hela västvärlden sitter i gör dessutom att alla vill öka
sin export, vilket självfallet försvårar Sveriges möjligheter att öka sina marknadsandelar.
Än så länge är inte Sveriges utländska
upplåning direkt bekymmersam. En jämfö-
relse med de nordiska grannländerna är intressant. Under 1979 växte vår utlandsskuld
till att uppgå till4,6 procent av BNP. Samma
siffra för Finland är 15,9, för Danmark 21,5
och för Norge över 40 procent. Men Norge
är ett särfall, då man med hjälp av oljeinkomster snart kan börja betala ner utlandslånen. Mera rättvisande är attjämföra Sverige med Danmark, som ju enligt statsminister
Anker Jörgensen nu har nått den absolut1
gränsen för hur mycket Jandet kan låna ut·
omlands. Till Danmarks nivå har ~verige ea
bit kvar, men marschen utför kan gå raskt.
Den upplåning vi troligen tvingas till under
1980 kan föra upp vår utlandsskuld till JO
procent av BNP och hur blir sedan utved·
lingen under 1981, som troligen blir ett lägkonjunkturår?
Som situationen ser ut för Sveriges del
dag kommer de första åren på 80-talet att Ii
mycket besvärliga,ja, rentav krisartade. Tli
ting kan komma denna pessimistiska fö~
sägelse på skam: en större inneboende stvtka hos det svenska näringslivet än vi i d•
anar och ett större politiskt mod hos regt
ringen än den hittills gett prov på.