Thede Palm; Den gamle på Ekudden

THEDE PALM:
Den gamle på Ekudden
President Kekkonen har avgått. En stor man
har lämnat den aktiva politiken i Norden, en
man som inte varit älskad av alla och som
inte varit oomstridd i sitt handlande men som
åtnjuter den allra största respekt. Enligt
Finlands regeringsform handlägger presidenten själv landets utrikespolitik. Fil dr Thede
Palm skriver här om detta ämne i anslutning
till en liten bok, som presidenten gav ut i
våras och som genom flera formuleringar
kastar ljus över hans sätt att gå tillväga och
hans åsikter om Finlands läge i Norden. Det
bör tilläggas, att presidenten enligt uppgift
arbetar på sina memoarer. Manfår hoppas,
att han själv får tillfålle att fordigställa
dem.
När detta skrivs i slutet av oktober, vårdas
Finlands president Urho Kekkonen i sitt
hem, Ekudden, efter en svår sjukdom, från
vilken han inte tillfrisknat. Han, som på
vintern brukade åka skidor så att hans
följeslagare haft svårt att hänga med och
på barmark sprungit motionsslingor, vär·
diga en 30-åring, har nu setts på korta
promenader kring sitt hus med en sjukvår·
dare vid sin sida. Diskussionen gick hög
om han själv skulle underteckna sitt av·
sked eller om en läkare skulle meddela, att
han var oförmögen att återupptaga sitt arbete. När detta läses är utgången känd.
Finländska politiker är samtidigt inbegripna i strid, foga värdig statsmän, om
vem som skall bli presidentens efterträdare och alldeles särskilt om vilka som inte
skall få bli det.
Finlands president är inte bara en for·
mell statschef. Han har viktiga befogenheter. Han kan upplösa riksdagen for all
utlysa nyval. Han påverkar regeringsbildningarna, i Kekkonens fall med hans stora
auktoritet i riktning mot vidast möjliga
samlingsregeringar. Han är enligt r~
ringsformen ansvarig for landets utrikcapolitik. I sak har det sistnämnda innebunt
att presidenten fastlagt vilken politik d
skall foras och att han sett till att så ocbl
skett. Kekkonen stannade inte vid att kt.
trollera utrikesdepartementets och ancha
regeringsorgans verksamhet. Han har hal
ett och annat att säga också till tidninp
daktörer och politiker, for att inte tala •
generaler. Det finns drastiska exempel
hans ”Mina brev 1956-1975” (reatserad av Kari Tarkiainen i SvT 1977}.
Också i den bok, som kommit ut i år på
finska och sedan på svenska, ”Ekudden”
(Raben & Sjögren, översättning av NilsBörje Stormbom), och som består av utdrag ur tal och anteckningar, sammanskrivna i tio korta kapitel, förekommer karakteristiska omdömen som visar hur presidenten sett på ”våra utrikespolitiska
blindstyren”. De har velat tolka 1948 års
VSB-fårdrag, alltså vänskaps-, samarbetsoch biståndsfårdraget med Sovjeunionen,
på annat sätt än presidenten. Det borde de
inte ha försökt.
VSB-fördraget
Detta mycket omskrivna fårdrag kom till
på Paasikivis tid som president och innebar utan tvivel ett erkännande från Stalins
sida, att Finland under en president, som
Stalin värdesatte, gjort sitt bästa får att
uppfylla de krav, som ställts efter vapenstilleståndet 1944. Ekonomiskt fick Finland betydande fårdelar både i form av
omedelbara lättnader med skadeståndsbetalningarna och får framtiden. Politiskt
betydelsefullt men ur Finlands synpunkt
inte lika lyckligt var, att parterna kunde
begära ”konsultationer”, om de menade
att tysk militarism hotade freden i Östersjöområdet och fråga kunde uppstå om
gemensamt försvar.
Eftersom någon tysk militarism inte existerade 1948, tolkade förmodligen båda
parterna och i varje fall omvärlden fårdraget så, att Sovjetunionen ville ha militär
kontroll över Finland utan att får den skull
i längden behöva hålla trupper i landet.
497
Porkalabasen avvecklades dock först 1955,
året innan Urho Kekkonen blev president.
Han fick uppleva vad fOrdraget innebar,
då Chrustov 1961 oväntat åberopade det
och begärde konsultationer inför en hotande fara, fastän ingen visste vilken. Det är
allmänt erkänt, att Kekkonen i den situationen handlade med lugn och skicklighet.
Hans sammanträffande med Chrustjov
rensade luften. Sedan dess förefaller det
ryska fortroendet får Kekkonen ha varit
orubbat. Nu efteråt verkar det också som
om denne från den tiden tog ett ännu fastare grepp om inrikespolitiken. Han såg
till att ingenting fick spåra ur.
Det kan verka rimligt, att en och annan
politiker i samband med att fordragets giltighetstid har förlängts, tagit upp frågan
om inte formuleringarna av konsultationsdelen kunde förändras. Det tyska hotet,
vilket 1948 som bäst kunde forstås som en
möjlighet till en ny tysk upprustning och
dominans i Östersjöområdet, har inte utvecklats som fordraget möjligen f<irutsatte.
I dag finns två tyska stater, av vilka den i
öster tänar som välbeväpnad vakt mot
väster. Med båda staterna har Finland –
liksom for övrigt också Sovjetunionen –
officiella och vad man kallar vänskapliga
förbindelser. Borde inte orden om det tyska hotet avlägsnas ur fördragstexten?
Presidenten har häftigt satt sig emot
tanken att ens diskutera detta. Fördraget
har förnyats, har han sagt, utan att ens ett
kommatecken förändrats, och det har därmed fungerat. Han har naturligtvis rätt.
Vad han inte velat säga är, att om man
från finländsk sida föreslog en ändrad for- 498
mulering, vore det inte osannolikt att från
sovjetisk sida skulle komma förslag om en
annan. Vem vet vad ändringen då skulle
komma att innebära. Från ”konsultationer”, som de nu utnyttjas i vid bemärkelse, lär Moskva inte vilja avstå.
I Kekkonens bok förekommer ett uttalande, nästan i förbigående gjort i samband med den av hans arbetsuppgifter,
som består i att kontrollera utrikespolitiken. ”Mellan Finland och Sovjetunionen
har det skapats ett tätt samarbetsnät på
basen av VSB-fördraget. Inom ramen för
detta försiggår årligen hundratals överläggningar på olika nivåer. Republikens
president har fullt upp redan med att hålla
sig ajour med resultaten av dessa kontakter åtminstone beträffande de mest centrala sektorerna” (sid 32 f). VSB-fördraget
är alltså ett högst levande dokument. De
många kontakterna, dessutom ”på olika
nivåer”, tyder på låt oss säga mycket nära
samarbetsförhållanden mellan de båda
länderna. Men vilka områden, som särskilt berörs, eller hur långt ner i samhället
samarbetet sträcker sig, därom lämnas
inget besked.
säkerhetspolitiken
I Finland har i dessa dagar framlagts förslag om att presidentens uppgifter skall
beskäras. Det ansvar, som statsöverhuvudet enligt regeringsformen har för utrikespolitiken, borde, menar man, överföras på
statsministern. Kekkonen diskuterar tanken, som han tydligen mött förr, men hans
reaktion är inte oväntat negativ. Presidenten bör enligt honom företräda kontinuiteten och stabiliteten gentemot utlandet. Regeringar kommer och går, i Finland kanske alltför ofta. statsministern i en koalitionsregering har säkerligen nog att göra.
Presidenten kan utöva en fortlöpande bevaknings~änst gentemot utlandet, något
som i Finlands fall torde vara nödvändigt
Paasikivi började med detta och Kekkonen fortsatte efter honom. Nu sägs det
att det blir svårt att finna någon som kan
komma att likna dem. Men någon som har
förutsättningar att växa till deras storleksordning borde ännu kunna letas upp i Finland; svårigheten blir naturligtvis att förmå politiker, som är eller tror sig kunna bli
statsministrar, att avstå från utsikten att
också få sköta relationerna med utlandet.
Det är dock föga sannolikt att Moskva
fattar fårtroende för statsministrar bara
därför att de anses vara mer eller mindrt
”folkkära” inomlands. Man ser förmodligen hellre, att ordningen med en stabil och
pålitlig företrädare för Finland blir bestå-
ende, en president som kan beräknas bti
kvar en längre tid. Mer än 25 år har i alla
fall visat sig vara att räkna i överkant.
För president Kekkonen såg det ut att
bli längre än så. I 25 år har han fåreträtt
en konsekvent, vad han kallar finländsk
utrikespolitik. Finland skall hållas utanfor
stormakternas intressekonflikter, landet
skall ”låta bli att blanda sig i främmandr
affårer.” Det låter enkelt, men Kekkoneo
vet att sådant inte går av sig självt. ”\’id
dryftningen av vår neutralitetspolitiks !Jr.
tydelse och bruksvärde får man inte glömma att dess avtalsbaserade grundval inga·
lunda är stark om vi blir nödda att ty oss
till den. Inte heller har vi råd att förfalla
till självbedrägeri och med underskattning
av de politiska realiteterna tro att vår neutralitet har någon folkrättsligt bindande
garanti eller försäkring” (sid 178). Enkelt
attryckt: neutralitetspolitiken är baserad
på VSB-avtalet med Sovjetunionen och så
länge Moskva accepterar detta, så som det
utnyttias nu, är allt relativt lugnt.
Den finländska neutraliteten
Det har sagts om Kekkonen att han i VSB- &irdragets skugga varit mer eftergiven än
nödvändigt. Den s k självcensuren i Finland har otvivelaktigt etablerats i hans
anda. Någon ovilja mot dess sätt att fungera söker man förgäves, åtminstone i hans
nya bok, och ändå har denna självcensur
ibland tagit sig löjliga eller genanta eller
rent av förnedrande uttryck. Tidningar
trycker inte kritik mot Sovjetunionen eller
vad som kan misstänkas uppfattas som
kritik; ur nyhetsmaterialet utmönstras vad
som förmodas bör lämnas otryckt; det har
smusslats med försäljning av vissa böcker,
och mycket annat. Kanske har presidenten hyllat principen Hellre för mycket än
får litet. En försiktig ordning finns nu etablerad, en ordning i vilken ingår en i viss
mening manipulerad nyhetsförmedling,
och det skulle bli svårt att komma ifrån
den. President Kekkonen lämnar på den
punkten ett arv efter sig, som kan bli farligt.
Om den ledande principen för Finlands
utrikespolitik skall vara att ”låta bli att
499
blanda sig i främmande affärer”, har presidenten ändå ibland avvikit från den.
Överraskande kom 1968 hans förslag om
en kärnvapenfri zon i Norden. Eftersom de
fyra nordiska länderna inte skafTat några
kärnvapen och uppenbarligen inte avsåg
att göra det, föreföll ett sådant fördrag
överflödigt. Mot bakgrunden av att Sovjetunionen hade – och fortfarande har –
över nog med kärnvapen i Östersjöområ-
det, var det svårt att förstå vad ett fördrag
skulle tjäna till.
Spekulationerna kring Kekkonens initiativ rörde sig om att han mer än en gång
antytt, att det för en liten stat, läs Finland,
är nyttigt att förutse önskemål från en
större stat, läs Sovjetunionen, och att lägga fram dessa önskemål som sina egna. Få
människor tror att det går till riktigt så
enkelt. Informella ”konsultationer” på
hög nivå mellan den stora och den lilla
staten är ju också tänkbara.
Att saken inte varit glömd visade sig
1978, då Kekkonen på nytt framförde förslaget, nu med det tillägget att de nordiska
länderna skulle förbinda sig att aldrig
skafTa kärnvapen och att stormakterna
skulle inbjudas att deltaga i förhandlingarna härom, tydligen för att få kontroll över
resultaten av dem och sedan av deras
tillämpning. Detta förslag måste ha förankrats i Moskva. Härom nämner Kekkonen naturligtvis ingenting i sin bok, men
han försvarar sitt initiativ. Han nämner
också att ”i synnerhet det nordligaste Finlands, Lapplands, ställning de senaste
åren har blivit föremål för allt mera oroväckande spekulationer och kannstöpe- 500
rier. Det är inte vi finländare som förorsakat dem” (sid 87 f). Detta är inte alldeles
korrekt. Hans eget förslag om ett kärnvapenfritt Norden, samtidigt som kärnvapen
uppträdde i Murmanskområdet liksom i
Östersjön, gav tillräcklig anledning till
spekulationer.
När ”president Kekkonen lämnat sitt
ämbete är det troligt, att mycket i hans
långa och ibland tunga gärning får häm·isas åt historien att bedöma. Han blir intr
oomstridd. Men när det en gång gäller att
fastställa om vad som skett på utrikespolitikens område under hans tid och på hans
ansvar utfallit till Finlands bästa, kommer
det dock alltid att sägas, att han avsett
detta bästa och att han minst av allt handlat för egen berömmelse.