Matti Häggström; Om köpkraften
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
köpkraften
Allt tyder på att det här decenniet blir ekonomiskt besvärligt. Näringslivets kostnadsläge, utlandsskulderna och den negativa
bytesbalansen kräver sin tribut. Det kommer
inte att finnas mycket reellt att förhandla om
för de fackliga organisationerna. Nationalekonomen, professor Erik Dahmen, vill
t o m inställa 1980 års avtalsrörelse, eftersom
den ändå inte kan ge löntagarna någon
köpkraftsökning.
Hans förslag kan tolkas som en utmaning.
Inte mot de stora löntagargrupperna. De
klarar sig nog. Enligt Världsbanken ligger
Sverige på femte plats i välståndstabellen efter Schweiz och några nyrika oljeshejkstater,
mätt i inkomst per invånare. Inkomstnive~
leringen i vårt land har dessutom drivits så
långt att de flesta numera i stort sett har det
lika bra.
Nej, Erik Dahmens utmaning är nog snarare riktad mot de allt mera mastodontartade fackliga organisationerna. Deras huvuduppgift är att förhandla fram
standardstegringar för sina anslutna, hebt
så stora att den svällande medlemsavgiften
framstår som en förnuftig penningplace-o
ring. En amerikansk fackföreningsman har
en gång sagt att en facklig organisation har
tre mål: more, more and more. Men om
detta inte går att uppnå därför att det hek
enkelt inte finns något ”more” att tnt·nPI>II
Om köpkraften, trots förhandlarnas
kade pannor, nattsudd i tobaksosande
kaJer och allsköns vapenskrammel till
byggelse för galleriet, förblir status quo
rent av reducerad? Vad återstår då för
ket utöver den föga inspirerande uuuvnt••
att få till stånd en hedersam reträtt med
förluster under tätast möjliga dimridåer?
Förvisso en hel del! De fackliga organisationerna sitter ändå inte i sjön. De har sedan
länge successivt vidgat sin ambitionsnivå. Intet samhälleligt är dem längre främmande.
Politikerna har fått maka åt sig ordentligt.
Det är knappast någon tillfällighet att LO
tänker satsa hårt på att bevaka sina medlemmars fritidsintressen. Det är heller ingen
slump att några av löntagarorganisationernas ledare är vissa politiska makthavares grå
-eller rättare sagt röda – eminenser. Kalla
det gärna korporativism, den som vill.
Gränserna mellan fackligt och politiskt är
mera flytande än någonsin. När SACO på
1960-talet även tog hänsyn till skatteutvecklingen, då man bedömde akademikernas
köpkraftsförändringar, blev det ett herrans
liv. Det var ingen ände på indignationskonsenen. I dag har det som då var en hädelse
blivit fackligt allmängods. Organisationerna
fastställer inte längre sina lönekrav förrän
de vet hur det blir med skatten.
Så de fackliga organisationerna överlever
säkert med övervikten i behåll, även om konjunkturerna blir dåliga. Det gör även – för
att återvända till köpkraften – den allt mera
socialiserade hasardbranschen. Speldjävulen
61
har numerajulafton varje dag. Trots hycklade bekymmer för den enskildes moral och
privatekonomi, gör staten i eget intresse vad
den kan för att höja intresset. Skatten på
spel- och lotterivinster är fortfarande bara
en bråkdel av den som utgår på hårt och
hederligt arbete. Satsa på lyckohjulet, det får
aldrig punktering!
Ändå ligger regeringens stora chans att
stämma hopplösheten i bäcken i stället för i
ån just i skattepolitiska åtgärder. När den
allmänna standardstegringen uteblir är det
om möjligt ännu viktigare att den enskilde
inkomsttagaren själv tillåts påverka sin ekonomiska situation. Det kan han inte i dag,
eftersom skattesystemet effektivt hindrar
varje försök att höja köpkraften.
Sänkes marginalskatterna radikalt kan
han däremot genom extraknäck, vidareutbildning eller startande av eget företag skapa sig en bättre ekonomisk tillvaro. Då förebyggs den känsla av resignation som bäddar
för tillbakagång, och som på sikt är en fara
även för samhällsutvecklingen i stort.
Då ökar dessutom respekten för skattelagstiftningen. Det är nog inte alldeles obehövligt.
Matti Häggström
Allt tyder på att det här decenniet blir ekonomiskt besvärligt. Näringslivets kostnadsläge, utlandsskulderna och den negativa
bytesbalansen kräver sin tribut. Det kommer
inte att finnas mycket reellt att förhandla om
för de fackliga organisationerna. Nationalekonomen, professor Erik Dahmen, vill
t o m inställa 1980 års avtalsrörelse, eftersom
den ändå inte kan ge löntagarna någon
köpkraftsökning.
Hans förslag kan tolkas som en utmaning.
Inte mot de stora löntagargrupperna. De
klarar sig nog. Enligt Världsbanken ligger
Sverige på femte plats i välståndstabellen efter Schweiz och några nyrika oljeshejkstater,
mätt i inkomst per invånare. Inkomstnive~
leringen i vårt land har dessutom drivits så
långt att de flesta numera i stort sett har det
lika bra.
Nej, Erik Dahmens utmaning är nog snarare riktad mot de allt mera mastodontartade fackliga organisationerna. Deras huvuduppgift är att förhandla fram
standardstegringar för sina anslutna, hebt
så stora att den svällande medlemsavgiften
framstår som en förnuftig penningplace-o
ring. En amerikansk fackföreningsman har
en gång sagt att en facklig organisation har
tre mål: more, more and more. Men om
detta inte går att uppnå därför att det hek
enkelt inte finns något ”more” att tnt·nPI>II
Om köpkraften, trots förhandlarnas
kade pannor, nattsudd i tobaksosande
kaJer och allsköns vapenskrammel till
byggelse för galleriet, förblir status quo
rent av reducerad? Vad återstår då för
ket utöver den föga inspirerande uuuvnt••
att få till stånd en hedersam reträtt med
förluster under tätast möjliga dimridåer?
Förvisso en hel del! De fackliga organisationerna sitter ändå inte i sjön. De har sedan
länge successivt vidgat sin ambitionsnivå. Intet samhälleligt är dem längre främmande.
Politikerna har fått maka åt sig ordentligt.
Det är knappast någon tillfällighet att LO
tänker satsa hårt på att bevaka sina medlemmars fritidsintressen. Det är heller ingen
slump att några av löntagarorganisationernas ledare är vissa politiska makthavares grå
-eller rättare sagt röda – eminenser. Kalla
det gärna korporativism, den som vill.
Gränserna mellan fackligt och politiskt är
mera flytande än någonsin. När SACO på
1960-talet även tog hänsyn till skatteutvecklingen, då man bedömde akademikernas
köpkraftsförändringar, blev det ett herrans
liv. Det var ingen ände på indignationskonsenen. I dag har det som då var en hädelse
blivit fackligt allmängods. Organisationerna
fastställer inte längre sina lönekrav förrän
de vet hur det blir med skatten.
Så de fackliga organisationerna överlever
säkert med övervikten i behåll, även om konjunkturerna blir dåliga. Det gör även – för
att återvända till köpkraften – den allt mera
socialiserade hasardbranschen. Speldjävulen
61
har numerajulafton varje dag. Trots hycklade bekymmer för den enskildes moral och
privatekonomi, gör staten i eget intresse vad
den kan för att höja intresset. Skatten på
spel- och lotterivinster är fortfarande bara
en bråkdel av den som utgår på hårt och
hederligt arbete. Satsa på lyckohjulet, det får
aldrig punktering!
Ändå ligger regeringens stora chans att
stämma hopplösheten i bäcken i stället för i
ån just i skattepolitiska åtgärder. När den
allmänna standardstegringen uteblir är det
om möjligt ännu viktigare att den enskilde
inkomsttagaren själv tillåts påverka sin ekonomiska situation. Det kan han inte i dag,
eftersom skattesystemet effektivt hindrar
varje försök att höja köpkraften.
Sänkes marginalskatterna radikalt kan
han däremot genom extraknäck, vidareutbildning eller startande av eget företag skapa sig en bättre ekonomisk tillvaro. Då förebyggs den känsla av resignation som bäddar
för tillbakagång, och som på sikt är en fara
även för samhällsutvecklingen i stort.
Då ökar dessutom respekten för skattelagstiftningen. Det är nog inte alldeles obehövligt.
Matti Häggström