Gunnar Dahmén; Våra nya biblar

GUNNAR DAHMEN:
Våra nya biblar
Det finns nu flera nya översättningar av
bibeln – eller delar av den. Den översättning
av Nya Testamentet som bibelkommissionen
lagt fram skiljer sigfrån de andra genom att
den är resultatet av ett lagarbete. Vägledande
har varit att bibelns religiösa ärende skall bli
klart, skriver teollic Gunnar Dahmen. Översättarna har ställts infår stora svårigheter då
de grekiska orden ofta har många betydelsevarianter. Men var det då nödvändigt att
ändra Fader Vår?
Riksskatteverket forklarade härforleden
att man tvingas sila mygg och svälja elefanter. Den bibliska bildens innebörd
kvarstår men eljest var det ju kameler det
gällde. Klen bibelkunskap kommer säkert
att jämna vägen for bibelkommissionens
”Nya testamentet”. Allt fårre lägger märke till forändringar. Värre var det när vi
1917 fick vår nuvarande kyrkobibel. Ändå
lär nog namnändringar som Olivberge~
Kafernaum, Golgata och Lasaros irritera
de flesta. Den barmhärtige samariten har
blivit samarier och publikanen tullindrivare. Där finns åtskilligt annat att sätta
frågetecken for, men det vore orättvist att
låta en rad exempel på tvivelaktiga förändringar bli till en dom över verket. Den
nya översättningen är en god nyhet, ett
evangelium.
En som har särskild anledning att vara
glad är aposteln Paulus. Vad som i hans
brev hittills varit omständigt, tillkrångla~
invävt med paranteser och bestrött med
småord framträder här med en klarhet
som gör honom rättvisa. Att han det oak·
tat inte alltid är lätt att forstå säger redan
Petrus, när han skriver att ” där finns somligt som är svårt att fors tå”. Synd bara au
den så kallade Kärlekens lovsång i Korintierbrevet i den nya översättningen bliVIt
så torr och utan klang och rytm. Det gäller
hela den nya översättningen att den kan
verka vardaglig men översättarna fårklarar att grundtexten är vardaglig. Detta på-
stående ska man inte utan vidare ta för
gott. Teorier av det slaget kommer och
går.
Den nya översättningen är lätt att läsa.
Texten löper utan att vara sönderhackad i
verser och en fortlöpande kommenta-r nedanför texten på varje sida ger korta förklaringar och i vissa fall andra översättningsvarianter. Den stridbare domprosten
G A Danell menar att kommentarerna i
vissa fall innehåller tolkningar som är vilseledande. Man får hoppas hans farhågor
är överdrivna. Däremot kan man invända
att kommentarerna ofta är skäligen överflödiga och triviala. Att ”han brast i gråt”
också kan översättas med ”han grät häftigt” är väl knappast värt att tala om?
Nyöversättning?
Om den nya bibeln kommer att bli ”av
Konungen gillad och stadfåst” återstår att
se. I vilket fall som helst är svenska bibelläsare fårsatt i en helt ny situation. Om
man i bokhandeln hitintills haft att välja
sin bibel enbart med tanke på utgåvans
utseende och pris måste man nu välja mellan olika biblar. För bibelstudiet är det en
tillgång att ha olika varianter. Översättarna i bibelkommissionen är angelägna
framhålla att det är fråga om en verklig
nyöversättning och inte bara en reviderad
text. Men det är en illusion att tala om en
nyöversättning. Så skulle det vara om ledamöterna inte haft någon som helst kunskap om bibeln utan blivit förelagda den
grekiska texten som innehållande något
man aldrig tidigare känt till. En sådan
situation är otänkbar och ingen översättare kan frigöra sig från en text som hela
tiden ringer i örat. Men om det hade varit
möjligt skulle det varit intressant att se
vad resultat det blivit.
507
Anpassa innehållet till modernt språk
Att utgå från principen att anpassa innehållet till vår tids språk är inte alldeles
invändningsfritt. Martin Luther lyckades
med konststycket att dels fånga upp det
levande språk som talades och dels av detta göra ett språk som kunde bli normerande. Vår fårsta svenska översättning bär
starka intryck av tyska språket men den
var dock ”Then Helgha ScrifTt på
Swensko”. Den både talade folkets språk
och gav dem ett språk. Vilhelm Moberg
har sagt att han läste Karl XII:s bibel får
att i sitt fårfattarskap kunna fånga de rätta
nyanserna.
Ord och vändningar från vår gamla bibel lever fortfarande kvar fastän de fårsvann redan i 1917 års översättning. De
finns inte bara i vårt språk utan också i
kyrkans gudstjänst, böner och psalmer. I
vår svenska högmässa hör vi allt fortfarande ”Ära vare Gud i höjden och frid på
jorden till människorna ett gott behag”
trots att dessa ord inte finns i bibeln. Där
står ”Ära vare Gud i höjden och frid på
jorden bland människor, till vilka han har
behag”! Det är inte bara en annan lydelse
utan kan också ge en annan mening. Den
nya bibeln har ”Ära i höjden åt Gud och
på jorden fred åt dem han har utvalt”. Att
utropstecknet har fårsvunnit är ganska naturligt eftersom det inte längre är en jublande lovsång utan en skolmästerlig beskrivning.
Att frid har blivit fred är också en nyhet.
Saken är den att det hebreiska ordet ”Shalom” – Frid! – på svenska kan återges
med orden fred och frid. Andra språk har
508
inte denna möjlighet. Det är sant att vårt
ord ”frid” inte utan vidare täcker vad som
ligger i ”fred” och det är väl denna brist
man velat undanröja genom att bruka ordet fred. Men frid kan täcka såväl den frid
som kan finnas även i ofreden likaväl som
den fred som är vapenvila. Fred kan emellertid betyda bara en sak – att det icke är
krig. Problematiken kring en översättningsfråga som denna är ett exempel
bland många på att man kan inte alltid
täcka den ursprungliga betydelsen med en
översättning – man måste överlåta något
till den som utlägger texten, förkunnaren.
Huvudsaken är att bibelns religiösa
ärende blir klart. Det har varit vägledande
för översättarna. Förståelsen ska inte försvåras av ålderdomliga ord och uttryck.
Farväl alltså till ord som: begabba, bespotta, evärdelig, förlossning, illfundig,
kalk, klentrogen, outsäglig m fl. Ibland
kan man fråga sig om man inte är alltför
hjälpsam. Livklädnanden har blivit skjorta och sitt ljus ska man i fortsättningen
inte sätta under skäppan men väl under
sädesmåttet. Det är sådana och andra förändringar i vårt eget språk som motiverat
nyöversättningar. Förhållandet är detsamma i andra länder. Nya textfynd har
inte spelat någon roll. Visserligen kan man
då och då få läsa om nya textfynd som
”skakat” kyrkan men när den första uppståndelsen lagt sig, har det visat sig att
texterna i hög grad ansluter sig till dem
som man hållit sig till. De som en gång
valde bland traditioner och skrifter visste
tydligen vad de gjorde.
Flera översättningar
Vad som gav kraftig stöt framåt i översättningsfrågan var den s k raggarbibeln, en
översättning av Markusevangeliet av Eric
Grönlund, en präst i Stockholm som hade
mycket med ungdomar att göra. Scdan
dess har flera översättningar följt. Mest
använd är ” ya testamentet på vår tids
språk” av David Hedegård. Han hade anseende som en bibeltrogen forskare och
när han kunde tillåta nya ord verkade det
lugnande. Hans översättning har hittills
gått ut i en och en kvarts million exemplar
och användes flitigt även i kyrkor. Samtidigt med bibelkommissionens verk kommer nu också en översättning av Bo
Giertz.
Till skillnad från Hedegårds och
Giertz’s är bibelkommissionens Nya testamentet ett lagarbete. De har varit litteraturhistorikern Staffan Björck, teol lic Per
Block, författaren och översättaren Olov
Jonasson, grekprofessorn Jonas Palm, exegetikprofessorn Harald Riesenfeld och för.
fattaren Karl Vennberg. I fråga om översättningar bör kanske också nämnas ”Levande testamentet” som är en mycket Iii
översättning från ett engelskt original
Tanken att man måste anpassa sig efter
dagens språk betyder emellertid att ca
översättning blir fort föråldrad. Frågan ir
om man inte måste överlåta åt fOrkUJo
naren att göra de anpassningar som hall
speciella åhörare kräver. Alla kan inte tiDfredsställas med en och samma översäuning. Den utredning som föregick bibelkommissionens uppdrag hade tänkt sigatt
man skulle ha en mera traditionsbundca
kyrkobibel men vid sidan därav också en
mera tidsanpassad folkbibel. Tanken avvisades och i stället har vi nu fått bibelkommissionens Nya testamentet. Arbetet med
Gamla testamentet pågår.
Ingen översättning kommer att ha så-
dana förutsättningar att nå ut som den
utgåva vi nu fått. Man kan för sakens skull
mdast glädjas åt det sätt varpå staten låtit
kyrkor och trossamfund svara för dess
spridning. Naturligtvis kommer den att
accepteras även om man genom ett nytt
Fader vår gjort sitt bästa att helt i onödan
väcka nog så motiverad förargelse. ”Ge
oss i dag vårt bröd för dagen som kom- 509
mer” lyder den bönen. När man nu vet att
det grekiska ord, som ligger bakom ”daglig” kan äga jag tror det är inte mindre än
nio betydelsevarianter måste man fråga
sig varför man inte stannat vid det vedertagna och därmed inte avlägsnat sig från
vad man har gemensamt med bönen på
alla andra språk. Vad beträffar det vardagsnära språket så kan det i dag tyckas
väl torftigt i jämförelse med vad vi varit
vana vid. Men om vårt språk fortsätter att
utslätas, angliceras eller byråkratiseras så
kanske även den översättning vi fått i dag
snart nog kommer att låta som inskrifter
på mossiga gravstenar.