Janerik Larsson; Folkpartiets kris
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
L
JANERIK LARSSON:
Folkpartiets kris
Opinionsmätningarna spår ingen ljus
framtid för folkpartiet. Dess broderpartier
har under 1970-talet mer eller mindre
utplånats i deflesta västeuropeiska länder.
Frågan omfolkpartiets vägval inför de
närmaste riksdagsvalen kommer sannolikt att
bli avgörandeför utgången avfolkpartiets
kris, skriverJanerik Larsson, chefredaktör
för SAF:s tidning Arbetsgivaren.
Ansvar och samförstånd var parollen för
folkpartiets valrörelse 1979.
I valmanifestet hette det bl a:
”De svårigheter Sverige står inför fordrar
enligt vår mening en vilja till samarbete för
att kunna mötas framgångsrikt. Arbetet för
en liberal politik har alltid bedrivits med stor
beredskap att lyssna på andra och ta vara på
möjligheter till samförstånd. Vi avvisar förlegade klasskampsparoller, snäv intressepolitik och den felaktiga föreställningen att
svenska folket står mot varandra i två politiska halvor, utan möjlighet till praktisk samverkan över dessa gränser.”
Men de båda blocken fi.nns där – och den
som befi.nner sig däremellan riskerar att malas sönder. Detta är folkpartiets dilemma
och det främsta skälet till partiets nuvarande
kris.
Det är givetvis inte så att ett liberalt parti
inte kan ha en klart borgerlig profil och samtidigt föra social-liberalismens fana högt. Under en lång period under efterkrigstiden var
folkpartiet och dess ledare, Bertil Ohlin,
centralgestalten på den borgerliga kanten.
Kanske är det därför en historisk ironi att
när folkpartiets ordförande och dåvarande
statsministern Ola Ullsten talade på partiets
valupptakt i Göteborg den 12 augusti i fjol
inleddes talet med en parentation över den
då nyligen avlidne Bertil Ohlin.
Mittensamverkan och partiets ledarproblem bidrog till att skapa förutsättningarna
för partiets kommande svårigheter. Men i
grunden fanns också en allt större osäkerhet
om såväl det egna partiets kurs som om
svensk politisk framtidskurs. Samtidigt som
1970-talet sett liberala partiet decimeras eller
idet närmaste försvinna, som i Norge, har
runtom i Västeuropa flera av de tidigare så
stabila socialdemokratiska partierna vacklat.
Detta tycktes skapa förutsättningar på sikt
för en ”västtysk modell” i svensk politik, en
allians mellan social liberalism och liberal
(marknadsekonomisk) socialism/socialdemokrati. Samtidigt som tiden närmade sig då
det skulle bli möjligt att avlösa den långa
socialdemokratiska eran i kanslihuset växte
alltså tveksamheten inom folkpartiet att låta
binda sig vid det borgerliga blocket. Att vara
minsta partnern i det samarbetet tedde sig
därtill som ett taktiskt problem av betydande
dimensioner.
Folkpartiet under 70-talet
Ett folkparti som strävat efter borgerligt ledarskap under 1970-talet skulle troligen i
dag inte befunnit sig i en så djup kris som nu
är fallet. Den efterkloka kommentaren är
ganska lätt att göra, men för de ledande
krafterna inom partiet var det en tanke som
mer eller mindre medvetet och uttalat tillbakavisades, därför att den skulle leda till att
man gav upp det nya som sågs komma; möjligheten av andra kombinationer i svensk
politik än blockpolitiken.
I flera av de sakfrågor som prioriterades
av folkpartiet under I970-talet, t ex jämställdhetsfrågorna, var det dessutom naturligt att söka samarbete med socialdemokraterna. Det var där den gemensamma nämnaren fanns. Centern och moderaterna
tedde sig som mer konservativa och mindre
liberala partier i en rad av folkpartiets hjärtefrågor. Detta hör också till bilden, även om
det kan vara lätt att glömma dylika fakta när
man resonerar om ett partis politiska taktik
och strategi.
I 1976 års valrörelse fanns det bakom Per
Ahlmarks framgångsrika och aggressiva
kampanj för ett regimskifte en stor tveksamhet om möjligheterna att efter en valseger
bedriva en framgångsrik icke-socialistisk regeringspolitik. Att man i det läget inte kunde tänka sig något annat än en trepartiregering var ett dilemma. Om trycket varit något
mindre hade de år av politisk kris som följde
kanske kunnat te sig något mindre kaotiska;
fler politiska problem borde ha lösts i samband med regeringsbildningen 1976.
Kai Hammerichs beskrivning av hur det
gick till, boken ”Kompromissernas koalition”, är ett av de viktigaste politiska doku·-
menten från 1970-talet.
Minoritetsregeringen
Kärnkraftfrågan ledde till den första Fälldin-regeringens fall i början av oktober
1978. Att det endast fanns en rimlig lösning
av regeringsfrågan, en folkpartistisk minoritetsregering, stod i början klart för förbluffande få. Den politiska psykologi som gjorde
att många annars klartänkta politiska bedö-
mare laborerade med bl a tanken på en m-fpregering är i efterhand svårbegriplig. Det
långa politiska trauma, som föregick
regeringsupplösningen, är sannolikt förklaringen.
Regeringens fall kom inte som resultat av
någon folkpartistisk konspiration utan var
en politisk-parlamentarisk självklarhet mot
bakgrund av de motsättningar som fanns i
72
kärnkraftfrågan.
Möjligheten av en folkomröstning då ter
sig nu i efterhand som ett alternativ, men
hösten 1978 var detta inte en realistisk möjlighet. Bland annat är det knappast tänkbart
att någon av de borgerliga partiernas strateger då trodde att en folkomröstning skulle
kunna rädda regeringsmakten åt de icke-socialistiska partierna i valet hösten 1979.
För folkpartiet tedde sig Olof PaJmes och
socialdemokratins accepterande av minoritetsregeringen som ett löfte om mer samarbete på sikt. Den västtyska modellen var inte
längre så otänkbar. Som bekant varade den
positiva stämningen endast några månader
senhösten 1978. Därefter satte Palme in det
grova artilleriet mot minoritetsregeringen
och dess ställning försvagades jämfört med
senhösten 1978.
Fp-regeringens främsta mandat utgjordes
av uppgiften att lösa energifrågan. Grunden
för den breda lösningen försvann då socialdemokraterna den ”galna onsdagen” den 4
april 1979 gjorde sin kovändning under intrycket av en överdriven och uppjagad stämning efter haveriet i den andra reaktorn på
kärnkraftverket Three Mile Island. Den
icke-existerande vätgasbubblan sprängde
folkpartiets ljusnande framtid i luften.
skulle fortsätta regera på egen hand. Detta
var en oförlåtlig miss, och det konstaterades
faktiskt på flera håll redan före valdagen.
Visserligen innebar folkomröstningsfrå-
gan att det fanns sakligt rimliga skäl för en
fortsatt minoritetsregering. Men fanns det
politiska förutsättningar för en sådan lösning? Svaret är helt enkelt nej. Ola Ullsten
valde medvetet att distansera sig så långt
som möjligt från de båda andra borgerliga
partierna. Den taktiken vann man inga väljare på.
Efter valet inträdde den stora glåmighe~
tens tid i folkpartiet. Och frågan är om den
glåmigheten kan brytas eller om den kris
partiet nu befinner sig i skall fortsätta.
Årets landsmöte och det nya partiprogrammet kan innebära en möjlighet till politisk nytändning, men 80-talets samhällsekonomiska villkor ter sig föga tilltalande för ett
reforminriktat parti. Det finns visserligen
tänkare i partiet som åtminstone varit på väg
att göra intressant liberal ideologi av just
dagens politiska verklighet – jag tänker tex
på Daniel Tarschys – men ännu är partiets
ideologiska framtid ett oskrivet blad.
Partiets mest drivande idedebattörer, tex
Carl Tham, har i dag goda skäl att vara
besvikna och bittra. Ödet har varit ogunstigt
och socialdemokratins uppläggning av valrö-
relsen 1979 gjorde att tanken på en ”västtysk
Valrörelsen lösning” försköts på en ytterst oviss framtid.
Folkpartiets valrörelse ter sig i efterhand
mer besynnerlig än den kanske tycktes under de första veckorna. Kanske trodde parti- Framtiden
ledningen att regeringsinnehavet skulle ge Folkpartiets val att i folkomröstningsfrågan
större fördelar – det är den rimliga hypote- gå samman med socialdemokraterna kan på
sen. Men utåt gavs intryck att partiet helst gräsrotsnivå verka negativt på sammanhåUJ
ningen i detta det organisatoriskt svagaste av
de demokratiska partierna.
Kan utgången av folkomröstningen innebära en möjlighet för partiet att frigöra sig
från det borgerliga blocket? Skulle en sådan
frigörelse i dag vara till folkpartiets fördel
på kort eller lång sikt?
Folkomröstningsutfallet kan bli en överraskning, men det mesta tyder ändå på ett
utfall som innebär att trepartiregeringen
fortsätter regera fram till valet 1982. Förutsättningarna för att man skall undvika en
kris dessförinnan är betydligt större i år än
1976. Det kärva ekonomiska läget samt frå-
gan om löntagarfonder är dock två frågor
som kan leda till oväntade kursomläggningar i svensk politik.
I dag är det alltså glåmigheten som är det
kännetecknande för stämningen inom folkpartiet – att tala om kris är kanske att dramatisera. En skillnad från tidigare orostider
idet liberala partiet är dock att det knappast
kan vara aktuellt att lansera någon ny partiledare. Ola Ullsten torde sitta mycket säkert
73
ännu några valrörelser, även om han från
många fp-väljares synpunkt försatte ett historiskt tillfälle när han, som då var statsminister samtidigt som riksdagsmajoriteten var
borgerlig, i valrörelsen 1979 medvetet avstod från att framträda som det samlande
namnet för de icke-socialistiska väljarna. I
det tomrum som därigenom uppstod fick
moderata samlingspartiet ett tillfälle som
Gösta Bohman inte försatte – valresultatet
kan leda till att moderaterna i Sverige liksom
höyre i Norge blir det samlande partiet på
den borgerliga kanten. Om Bohmans efterträdare blir en politiker med samma förmå-
ga som Erling Norvik i Norge att vädja till
bredare väljargrupper kan folkpartiets kris
förvärras. Den liberala profilen i det nya
moderata partiprogrammet är givetvis ett
klart hot mot folkpartiets roll i svensk politik
i framtiden . Det hotet torde även centern
uppleva. Frågan om det på sikt finns utrymme för tre borgerliga partier måste också
beaktas då man funderar över vad folkpartiets kris innebär.
JANERIK LARSSON:
Folkpartiets kris
Opinionsmätningarna spår ingen ljus
framtid för folkpartiet. Dess broderpartier
har under 1970-talet mer eller mindre
utplånats i deflesta västeuropeiska länder.
Frågan omfolkpartiets vägval inför de
närmaste riksdagsvalen kommer sannolikt att
bli avgörandeför utgången avfolkpartiets
kris, skriverJanerik Larsson, chefredaktör
för SAF:s tidning Arbetsgivaren.
Ansvar och samförstånd var parollen för
folkpartiets valrörelse 1979.
I valmanifestet hette det bl a:
”De svårigheter Sverige står inför fordrar
enligt vår mening en vilja till samarbete för
att kunna mötas framgångsrikt. Arbetet för
en liberal politik har alltid bedrivits med stor
beredskap att lyssna på andra och ta vara på
möjligheter till samförstånd. Vi avvisar förlegade klasskampsparoller, snäv intressepolitik och den felaktiga föreställningen att
svenska folket står mot varandra i två politiska halvor, utan möjlighet till praktisk samverkan över dessa gränser.”
Men de båda blocken fi.nns där – och den
som befi.nner sig däremellan riskerar att malas sönder. Detta är folkpartiets dilemma
och det främsta skälet till partiets nuvarande
kris.
Det är givetvis inte så att ett liberalt parti
inte kan ha en klart borgerlig profil och samtidigt föra social-liberalismens fana högt. Under en lång period under efterkrigstiden var
folkpartiet och dess ledare, Bertil Ohlin,
centralgestalten på den borgerliga kanten.
Kanske är det därför en historisk ironi att
när folkpartiets ordförande och dåvarande
statsministern Ola Ullsten talade på partiets
valupptakt i Göteborg den 12 augusti i fjol
inleddes talet med en parentation över den
då nyligen avlidne Bertil Ohlin.
Mittensamverkan och partiets ledarproblem bidrog till att skapa förutsättningarna
för partiets kommande svårigheter. Men i
grunden fanns också en allt större osäkerhet
om såväl det egna partiets kurs som om
svensk politisk framtidskurs. Samtidigt som
1970-talet sett liberala partiet decimeras eller
idet närmaste försvinna, som i Norge, har
runtom i Västeuropa flera av de tidigare så
stabila socialdemokratiska partierna vacklat.
Detta tycktes skapa förutsättningar på sikt
för en ”västtysk modell” i svensk politik, en
allians mellan social liberalism och liberal
(marknadsekonomisk) socialism/socialdemokrati. Samtidigt som tiden närmade sig då
det skulle bli möjligt att avlösa den långa
socialdemokratiska eran i kanslihuset växte
alltså tveksamheten inom folkpartiet att låta
binda sig vid det borgerliga blocket. Att vara
minsta partnern i det samarbetet tedde sig
därtill som ett taktiskt problem av betydande
dimensioner.
Folkpartiet under 70-talet
Ett folkparti som strävat efter borgerligt ledarskap under 1970-talet skulle troligen i
dag inte befunnit sig i en så djup kris som nu
är fallet. Den efterkloka kommentaren är
ganska lätt att göra, men för de ledande
krafterna inom partiet var det en tanke som
mer eller mindre medvetet och uttalat tillbakavisades, därför att den skulle leda till att
man gav upp det nya som sågs komma; möjligheten av andra kombinationer i svensk
politik än blockpolitiken.
I flera av de sakfrågor som prioriterades
av folkpartiet under I970-talet, t ex jämställdhetsfrågorna, var det dessutom naturligt att söka samarbete med socialdemokraterna. Det var där den gemensamma nämnaren fanns. Centern och moderaterna
tedde sig som mer konservativa och mindre
liberala partier i en rad av folkpartiets hjärtefrågor. Detta hör också till bilden, även om
det kan vara lätt att glömma dylika fakta när
man resonerar om ett partis politiska taktik
och strategi.
I 1976 års valrörelse fanns det bakom Per
Ahlmarks framgångsrika och aggressiva
kampanj för ett regimskifte en stor tveksamhet om möjligheterna att efter en valseger
bedriva en framgångsrik icke-socialistisk regeringspolitik. Att man i det läget inte kunde tänka sig något annat än en trepartiregering var ett dilemma. Om trycket varit något
mindre hade de år av politisk kris som följde
kanske kunnat te sig något mindre kaotiska;
fler politiska problem borde ha lösts i samband med regeringsbildningen 1976.
Kai Hammerichs beskrivning av hur det
gick till, boken ”Kompromissernas koalition”, är ett av de viktigaste politiska doku·-
menten från 1970-talet.
Minoritetsregeringen
Kärnkraftfrågan ledde till den första Fälldin-regeringens fall i början av oktober
1978. Att det endast fanns en rimlig lösning
av regeringsfrågan, en folkpartistisk minoritetsregering, stod i början klart för förbluffande få. Den politiska psykologi som gjorde
att många annars klartänkta politiska bedö-
mare laborerade med bl a tanken på en m-fpregering är i efterhand svårbegriplig. Det
långa politiska trauma, som föregick
regeringsupplösningen, är sannolikt förklaringen.
Regeringens fall kom inte som resultat av
någon folkpartistisk konspiration utan var
en politisk-parlamentarisk självklarhet mot
bakgrund av de motsättningar som fanns i
72
kärnkraftfrågan.
Möjligheten av en folkomröstning då ter
sig nu i efterhand som ett alternativ, men
hösten 1978 var detta inte en realistisk möjlighet. Bland annat är det knappast tänkbart
att någon av de borgerliga partiernas strateger då trodde att en folkomröstning skulle
kunna rädda regeringsmakten åt de icke-socialistiska partierna i valet hösten 1979.
För folkpartiet tedde sig Olof PaJmes och
socialdemokratins accepterande av minoritetsregeringen som ett löfte om mer samarbete på sikt. Den västtyska modellen var inte
längre så otänkbar. Som bekant varade den
positiva stämningen endast några månader
senhösten 1978. Därefter satte Palme in det
grova artilleriet mot minoritetsregeringen
och dess ställning försvagades jämfört med
senhösten 1978.
Fp-regeringens främsta mandat utgjordes
av uppgiften att lösa energifrågan. Grunden
för den breda lösningen försvann då socialdemokraterna den ”galna onsdagen” den 4
april 1979 gjorde sin kovändning under intrycket av en överdriven och uppjagad stämning efter haveriet i den andra reaktorn på
kärnkraftverket Three Mile Island. Den
icke-existerande vätgasbubblan sprängde
folkpartiets ljusnande framtid i luften.
skulle fortsätta regera på egen hand. Detta
var en oförlåtlig miss, och det konstaterades
faktiskt på flera håll redan före valdagen.
Visserligen innebar folkomröstningsfrå-
gan att det fanns sakligt rimliga skäl för en
fortsatt minoritetsregering. Men fanns det
politiska förutsättningar för en sådan lösning? Svaret är helt enkelt nej. Ola Ullsten
valde medvetet att distansera sig så långt
som möjligt från de båda andra borgerliga
partierna. Den taktiken vann man inga väljare på.
Efter valet inträdde den stora glåmighe~
tens tid i folkpartiet. Och frågan är om den
glåmigheten kan brytas eller om den kris
partiet nu befinner sig i skall fortsätta.
Årets landsmöte och det nya partiprogrammet kan innebära en möjlighet till politisk nytändning, men 80-talets samhällsekonomiska villkor ter sig föga tilltalande för ett
reforminriktat parti. Det finns visserligen
tänkare i partiet som åtminstone varit på väg
att göra intressant liberal ideologi av just
dagens politiska verklighet – jag tänker tex
på Daniel Tarschys – men ännu är partiets
ideologiska framtid ett oskrivet blad.
Partiets mest drivande idedebattörer, tex
Carl Tham, har i dag goda skäl att vara
besvikna och bittra. Ödet har varit ogunstigt
och socialdemokratins uppläggning av valrö-
relsen 1979 gjorde att tanken på en ”västtysk
Valrörelsen lösning” försköts på en ytterst oviss framtid.
Folkpartiets valrörelse ter sig i efterhand
mer besynnerlig än den kanske tycktes under de första veckorna. Kanske trodde parti- Framtiden
ledningen att regeringsinnehavet skulle ge Folkpartiets val att i folkomröstningsfrågan
större fördelar – det är den rimliga hypote- gå samman med socialdemokraterna kan på
sen. Men utåt gavs intryck att partiet helst gräsrotsnivå verka negativt på sammanhåUJ
ningen i detta det organisatoriskt svagaste av
de demokratiska partierna.
Kan utgången av folkomröstningen innebära en möjlighet för partiet att frigöra sig
från det borgerliga blocket? Skulle en sådan
frigörelse i dag vara till folkpartiets fördel
på kort eller lång sikt?
Folkomröstningsutfallet kan bli en överraskning, men det mesta tyder ändå på ett
utfall som innebär att trepartiregeringen
fortsätter regera fram till valet 1982. Förutsättningarna för att man skall undvika en
kris dessförinnan är betydligt större i år än
1976. Det kärva ekonomiska läget samt frå-
gan om löntagarfonder är dock två frågor
som kan leda till oväntade kursomläggningar i svensk politik.
I dag är det alltså glåmigheten som är det
kännetecknande för stämningen inom folkpartiet – att tala om kris är kanske att dramatisera. En skillnad från tidigare orostider
idet liberala partiet är dock att det knappast
kan vara aktuellt att lansera någon ny partiledare. Ola Ullsten torde sitta mycket säkert
73
ännu några valrörelser, även om han från
många fp-väljares synpunkt försatte ett historiskt tillfälle när han, som då var statsminister samtidigt som riksdagsmajoriteten var
borgerlig, i valrörelsen 1979 medvetet avstod från att framträda som det samlande
namnet för de icke-socialistiska väljarna. I
det tomrum som därigenom uppstod fick
moderata samlingspartiet ett tillfälle som
Gösta Bohman inte försatte – valresultatet
kan leda till att moderaterna i Sverige liksom
höyre i Norge blir det samlande partiet på
den borgerliga kanten. Om Bohmans efterträdare blir en politiker med samma förmå-
ga som Erling Norvik i Norge att vädja till
bredare väljargrupper kan folkpartiets kris
förvärras. Den liberala profilen i det nya
moderata partiprogrammet är givetvis ett
klart hot mot folkpartiets roll i svensk politik
i framtiden . Det hotet torde även centern
uppleva. Frågan om det på sikt finns utrymme för tre borgerliga partier måste också
beaktas då man funderar över vad folkpartiets kris innebär.