Sven Fagerberg; Livets mening 5 dollar

SVEN FAGERBERG:
Livets mening 5 dollar
Författaren Sven Fagerberg har skrivit en
liten julberättelse.
Det var en dag strax fåre jul. Författaren
Ulf Bakke sträckte sitt bleka vinterhuvud
mot solen, och solen värmde skönt, får Ulf
befann sig i Los Angeles, där vintern är
som en svensk sommar.
Ulf satt i en trädgård, han kisade mot
solen, han gladde sig åt blommor och han
tittade på Viveka. ”Jag har lust att promenera,” sa Viveka. ”Vi åker till Venice och
går längs stranden.”
”Venice?” sa Ulf. ”l Sverige talar vi om
Venedig, en stad som av sina innevånare
kallas Venezia. Och engelsmän, lika klå-
fingriga som svenskar, har fårvanskat till
Venice. Sade du Venice?”
”Just precis,” sa Viveka. ”Det fanns får
länge sedan en man, Abbot Kinney, som
ville bygga upp ett nytt Venedig härute.
Han var mångmiljonär och ville fårvandla
sina pengar till kultur åt alla människor.
Han trodde att en kultur skulle växa fram
om de rätta yttre fårutsättningarna
fanns.”
” En sann folkbildare,” sa Ulf.
”Just precis,” sa Viveka. ”Kinney ville
skapa ett folkuniversitet med undervisning
och med möjlighet att uppleva konst i
många former. Några måste fåreläsa,
måla, musicera; han byggde italienska villor bland palmer och eucalyptus får att
locka vetenskapsmän och konstnärer från
andra håll, där de kunde finnas i överflöd.
Han byggde laboratorier, musikhallar och
konstgallerier, han grävde ~ugofem kilometer av kanaler, planterade hängpil och
gummiträd längs kanterna och importerade från Venedig inte bara gondoler utan
också gondoljärer. Han byggde ståtliga fa- 516
sader kring en öppen plats, där duvor från
Piazza San Marco fann sig väl tillrätta.”
”Kinney måste ha varit en stor älskare” , sa Ulf, ”men blev han älskad tillbaka?”
”Abbot Kinneys Venedig lär ha fungerat hyggligt så länge han levde,” sa Viveka, ” men efter hans död kom forstumningen snabbt. Det fanns ingen inre växtkraft,
inte tillräckligt många flöden från enskilda
människor. Venice blev ett ställe där man
köpte sprit under forbudsåren, det blev så
småningom ett tillhåll for dem som levde
utanfor samhället: narkomaner, artister,
studenter, hippies. Så är det än i dag, kanske finns det just nu en annan tendens,
ungefår som i Gamla Stan i Stockholm. De
framgångsrika flyttar inte till Venice for
att bo, men de kommer for att dinera i nya
restauranger i den gamla miljön av Main
Street och The Grand Canal.”
” Dit åker vi,” sa Ulf.
Viveka, döpt efter sin svenska mormor
men fodd och uppvuxen i Los Angeles,
körde Ulf till den stadsdel som kallas Venice, ända fram till stranden mot Stilla
Havet. Parkeringsvakten krävde dem på
två dollar, men Ulf trevade forgäves i sin
ficka. Den var tom.
Viveka betalade och de gick ut i den
mjuka sanden, böjde sig ner och kände på
vattnet, sexton grader ungefår denna
ovanligt varma vinter. Tre surfare trotsade det svala vattnet, längre ut lyste vita
segel från hundratals båtar.
”Jag älskar det här,” sa Viveka, ”jag
menar glittret från solen, färgerna, havsdoften, den där fantastiska känslan att
man tar hela världen i famn. Här finns en
sådan stämning av sorglöshet och födelse.”
Två breda cementsträngar löpte längs
stranden. Meningen var att man skulle
promenera på den ena och åka rullskridskor på den andra, for här var rullskridskoåkarnas Mekka. Det var från Ocean
Walk i Venice, som rullskridskoflugan
spritt sig åt många håll.
Brokigt klädda människor, svarta,
mexikaner och vita, rörde sig längs promenadens två strängar. Man gick på båda
och åkte skridsko på båda. Ingen bekymrade sig om den avsedda separationen; de
gående tycktes njuta av skridskoåkarnas
skarpa, dansande rytm. De åkandes skicklighet, deras svepande fart med full behärskning av sina kroppar fOrvånade Ul(
De flesta var negrer, unga och gamla, män
och kvinnor, i en musikalisk glädje som
kanske var närmare vad tiden sökte än
hans egna tankar. Han kände att här fanns
ett budskap till det vita, geometriska samhället.
Ulf höll Viveka i handen, de gick i takt,
på tillfälligt besök i en magisk värld. ”Om
det finns en tvåhävdad gud,” sa Viveka,
”så måste detta vara hans ena ansikte.
Apollon spelar golf uppe bland kullarna i
Bel Air, och Dionysos dansar på Ocean
Walk. Det är inte svårt att välja.”
”Vilka skrinnare är de inte,” svarade
Ulf.
Försäljare hade satt upp sina stånd
längs promenadens landsida. Här fanns
mpper, vykort, T -shirts, glass och afri.
kanska trummor. En mager, svart man
pressade saft ur solmogna apelsiner åt den
som var törstig. Spåkvinnor satt vid sina
bord; skyltar förkunnade att de spådde i
hand eller med kort ur tarockleken, men
ingen brydde sig om dem. Hos en flicka
som tecknade porträtt, i pastell, var det
däremot kö, och fcir~usta åskådare stod i
ring. En svartskäggig man i cowboyhatt,
med en röd duk runt halsen, satt som
spåkvinnorna ensam vid sitt bord, trots en
for Ulflockande skylt: Livets mening 5 dollar.
”Tillåter du?” frågade Ulf, och Viveka
svarade att visst skulle han ta del av folkli- \·et, även om bristen på allmänt intresse
visade att 5 dollar var ett överpris for livets
menmg.
”I så fall måste jag få vigga en femma,”
sa Ulf. ”Jag har gått ifrån mina pengar.”
”Antagligen säljer han narkotika,” sa
Viveka, ”men det kan också vara en poet
som är pank. Du skall få en femma, som
gåva, och då har jag löst mitt julklappsproblem.”
Ulf slog sig ner på den tomma stolen,
med ryggen mot havet, och betalade sina 5
dollar. Mannen stoppade ner sedeln i en
tom plånbok och såg på Ulf med forskande, finurliga ögon.
”Tål du sanningen?” sa mannen som
sålde livets mening. ”Jag ser på dig att du
gör det. Alltså, mina funderingar är naturligtvis rent nonsens, någonting påhittat.”
Ulf nickade till svar. ”Men,” fortsatte
mannen, ” inser du också att galna tankar
är nödvändiga, eftersom det inte kan finnas några andra?”
” Månne det?” sa Ulf och vände på huvudet mot en äldre man som stapplade
517
fram på rullskridskor med en gitarr i famnen.
”Titta gärna på honom,” sa Ulfs läromästare,” han saknas aldrig en weekend.
Han åker rullskridskor, den enda som åker
dåligt, han är klädd i en grön uniform från
ett överskottslager. Han är svart och inte
längre ung. Han spelar på sin gitarr, fingrarna rör sig, men tittar du närmare ser du
att han inte når fram till strängarna. Ändå
hör du musik. Han har en ryggsäck på sig,
i den finns en bandspelare med fjärrmanövrering.”
Trubaduren tog några tveksamma skär,
han svängde runt i en tafatt piruett och
började att röra sina läppar. Någon sjöng
till musiken. Ulf nickade, han hade sett
och hört. ”Jag forstår att ryggsäckstrubaduren är din assistent, din illustration,”
sade han. ”Ett band spelas upp medan vi
låtsas agera. Är meningen att vi skall bli
fria från bandet?”
”Det finns en röst i tystnaden när bandet stoppas,” sa mannen. ”Alla har samma problem: att göra rösten hörbar också
får andra.”
”Gudar finns bara i närheten mellan
människor,” sa Ulf.
”Ju mindre hålrum desto större gud,”
sa mannen. ”Alla som hör röster, skridskoåkare, sångare, diskare, typografer är
poeter. Jag är en skrivande poet, ord är
mitt medium, men mina ord når inte fram,
de är döda innan de tryckts.”
”Det är inte lätt att få musiken med
sig,” sa Ulf.
”Nej. Och är du inte poet finns bara
känslan av tomhet. Du tycker att livet rin- 518
ner ifrån dig, det ligger här i sanden. Dina
tankar kommer ur ryggsäcken, dina känslor är ljumma, du är ännu mer hopplöst
ensam än poeten.”
”Han hör i alla fall sin musas röst,” sa
Ulf.
”Men det räcker inte, hon kommer inte
till tals, och därfår har alla, om poeter eller
inte, samma problem.”
”l ditt elände,” fortsatte mannen,
”tänker du dig att andra är mer levande
än du själv. Du tror att mannen och kvinna du just såg passera tillsammans kommer att älska mycket bättre än vad du
själv kan. Du lockas och plågas av tanken
att de tränger djupare in i livets hemligheter än du. För dem är livet inte tomt och
torftigt som får dig.
”Jaha,” sa Ulf tveksamt. Precis så brukade han fantisera.
”Och därfår söker du en ledare med
hemliga insikter, en guru, en sångare, en
profet. Du tror att han kan hjälpa dig. Det
kan han inte, han är lika stum som alla
andra, och därfår är du ständigt besviken,
ständigt på jakt efter nästa.”
”Nja,” sa Ulf och fingrade på knapparna i sin skjorta.
”Ditt fårstånd är lika otillfredsställt.
Ingen läser längre en seriös bok, man tittar i stället på nyheter. Man följer med,
man bildar sig en uppfattning, man retar
sig på de styrandes oförmåga. Är man nå-
gorlunda klok genomskådar man sig själv:
man fårstår ingenting, kan ingenting fårutsäga, skulle inte vara en bättre styresman, eller hur?”
”Politiker skulle utses genom lottdragning,” sa Ulf. ”Det vore demokratins enda
framtid.”
”Jag såg den kvinna du hade med dig,”
fortsatte mannen oberörd. ”Ingen kan tävla med henne här i dag, hon är i en klass
får sig. Naturligtvis älskar du henne, din
dröm vilar i henne. Men hon är i rörelse,
hennes kärlek svalnar, en kvinna med så-
dana ögon kan inte länge älska en man
utan mening. Hon är starkare än du, hon
visar dig inte längre vad du vill se, och hon
låter dig tro att hon är den övergivna, men
även så kommer du att uppleva din kärlek
som ett misslyckande. Den höll inte.”
”Man kan älska sin galnaste tanke.” sa
Ulf, ”hur länge som helst.”
”Titta en gång till på trubaduren. Han
är smal och ranglig, du ser honom mycket
tydligt, med en nästan pinsam skärpa, i
det här ljuset. Tror du att min synbild
skiljer sig från din?”
”Det kan man inte veta,” sa Ulf. ”Vi
har vissa ord gemensamma, till exempel
grön. Vilken upplevelse ordet svarar mot
hos en annan vet vi inte. Vi vet bara att \’i
kan tala om våra upplevelser på ett sätt
som är någorlunda fritt från motsägelser.”
”Och det räcker. Din synbild är lika god
som min eller någon annans. Vi är lib
skickliga i att se. Och varfår skulle det
vara annorlunda med känslor? Du har nå-
gonting du kallar känslor, varfår tror du
att andra upplever starkare än du? Varfor
skulle Brian, Nicole, Joshua, David ha
starkare känslor än du, varfår skulle de ha
ett bättre fårhållande till sin partner?”
”Kan man inte tänka sig att gudar kommer på flyktiga besök?”
”Den känsla som är möjlig har du redan. Lär dig att uppskatta den, njut av
den. Och hur är det med ditt inre? Låt oss
säga att du är en målarkludd. Du har
kommit på kant med det borgerliga samhället, du foraktar Beverly Hills och golfbanan, du är i revolt och bor i ett ruckel
vid en av de kanaler som ännu finns kvar
här i Venice. Du skulle kunna bli fårmö-
gen på att måla halvrealistiska, forskö-
nande porträtt, men du kastar dina tomma ölburkar ut genom fonstret och vill inte
måla golfspelare. Du vill måla något högre
eller djupare, något som inte flutit iland på
stranden utan kommer från ditt inre. Du
börjar att studera ditt inre, zen och yoga,
du mediterar, du låter dig undervisas, du
kladdar med fårg, du skapar ett språk som
uttrycker din inre värld, i heliga former
och fårger, men ditt nederlag är ofrånkomligt. Ditt inre visar sig vara helt ointressant, inte bara for andra utan också for dig
själv.”
”Du har genomskådat mig,” sa Ulf.
”Skälet till ditt misslyckande är att du
har samma torftiga inre som alla andra.
Är du intresserad av ditt inre, det som du
har gemensamt med ditt släkte och som är
ditt arv, behöver du bara studera masskulturen, om kommersiell eller inte. I den
formulerar sig släktets själ, sådan den nu
ar.
”Min slutsats,” fortsatte mannen och
tog av sig cowboyhatten, ”är alltså denna:
du ser lika bra, du känner och älskar lika
bra, eller lika dåligt, som alla andra. Söker
du dig inåt genom meditation kommer du
till samma grund som alla andra: du ska- 519
lar bort lager efter lager, du närmar dig
materian, du upplever dina lungor, din
magsäck. Framhärdar du återstår inget
annat än atomer, kol och fosfor. I atomer
finns ingen mening. Det finns ingen mening att upptäcka.
”Däremot,” sa mannen och satte på sig
hatten igen, ”står det dig fritt att uppfinna
vilken mening som helst. När livet hunnit
så långt att någon annan bygger ditt hus,
odlar din säd och lagar din mat blir det ett
tvång for dig att uppfinna. Jag har redan
sagt dig att den mening du uppfinner kommer att vara falsk, men att du behöver den
for att inte gå under. Hur skulle du annars
kunna lägga dina glasbitar i ett mönster
som är en bild?
”Det som mest liknar mening är den
känsla du får när du tar till dig kunskap,
skönhet, när du uppfinner. Människor har
uppfunnit gudar i tusentals år. Stranden
är full av gudar, de har sina maskeradkostymer på sig. Du behöver inte meditera
tills dina ben faller av dig, du behöver inte
åka till Las Vegas for en jackpot. Det du
tror dig sakna har du redan, om inte finns
det bara du sträcker ut handen. Buddha
blir upplyst nu, på denna strand, han ser
vad du ser: negrerna som dansar på plattan därborta.
”Livets mening är att åka skridsko i
gudarnas sällskap. Skridskor och gudar är
våra största uppfinningar. Det enda du
behöver lära dig är att åka skridsko, nära
någon annan.”
Ulf tittade fårgäves efter Viveka. Hon
hade fortsatt längs stranden, och han faljde efter åt samma håll, forbi ett område
520
med redskap for tyngdlyftning och gymnastik. Kroppar böjdes, sträcktes, de hängde
och hävdes uppåt av stolta armar. Kroppar trycktes samman av tungt lastade
skivstänger, som långsamt pressades uppåt, från sanden. Orkesterledare och trädgårdsmästare har ett sunt yrke, andra har
också sin hälsa som arbetsgivare.
Viveka hade stannt vid en bana där det
spelades paddeltennis; planen är liten,
racketen en platta utan strängar. ”Jaha,”
sa Viveka, ”det var alltså mig du skulle
söka.”
”Jag fick lära mig att dansbanan skulle
ge den sanna insikten,” sa Ulf. ”Låt oss gå
dit. ”
Banan, en rektangel av cement, låg
halvvägs mellan strandpromenaden och
vattnet. Folk stod tätt omkring, musik hördes från en radio. Ulf och Viveka trängde
sig fram och greps som de andra av glädjen i dansen. Ingen hade mer än en telefonhytt att röra sig i, men det räckte, det
fanns rytmer, oändliga möjligheter till uttryck också genom korta skär.
”De har ett budskap till oss och vårt
byråkratiska samhälle,” sa Ulf. ”Kan du
känna att en osynlig hjärna är i funktion
här på stranden? Den prövar sig själv, den
sträcker sina tentakler mot framtiden genom dessa kroppar.”
”Jo,” sa Viveka, ”det låter naivt, men
jag har alltid tyckt att något, inte någon
utan något, arbetar genom oss. Du kan
kalla det en osynlig hjärna om du vill, men
en sådan bild är en onödig begränsning;
det står inte utan skäl i Gamla Testamentet att man inte skall göra sig en bild av
det okända. Annars tycker jag som du, på
golfbanan i Bel Air finns en stämning av
paradis, av den eviga vilan, men här i
Venice händer det något.”
”Experimenten sker åt alla håll,” sa
Ulf. ”Vi lockas till andakt av kyrktorn,
höga valv och glasmålningar, av Haydn
och Mozart. En präst i sin mässhake är
besatt av någonting, som dervischer och
schamaner.”
En vit flicka kom åkande längs den
smala gången som ledde ut till banan.
Hon kastade sig in bland de svarta som
dansade på sina skridskor, Langade rytmen
så gott hon kunde, lyfte sina knän, slängde
med tunna armar i stötiga rörelser, ensam
hedning i fårgernas land.
Hennes kofta var knuten runt midjan,
den fladdrade med tomma ärmar.