Per Unckel; Superi mot välfärdssamhället

PER UNCKEL:
Superi mot välfårdssamhället
Btror alkoholmissbruket på att det är for lätt att
{a tag på sprit? Frågan ställs av riksdagsman
Ptr Unckel. Han hävdar att det inte kJälper med
atr /Orbud. Vi må~te i ställetfinna orsakerna till
dtntmolionella hjälplöshet som alltflera drabbas
arorh som är roten till många svårigheter. Den
offmtliga maktens vilt omfattande ambitioner
har deformerat normala mänskliga reaktioner och
forutsättningarfor personligt ansvarstagande.
Dtlleder till slut till ovilja och oformåga att
1jäh bjuda till. A!lafel och brister löses inte bäst
az· dm ojjentliga makten. Återge enskilda
ftånniskor den värdighet som ingen med vett och
Ullja berövat dem, men som ändåförtvinat i den
’lllnlliga offentliga maktens stora famn, skriver
Mjattaren. Ett samhälle som bygger på
1)4/mnsvar är mer krävande än dagens, men har
orksåforut~ättningar att fostra den unga
gtntmtionrn så att livetfår någon mening.
Välf<irdssamhället Sveri~e knakar i fogarna.
Ekonomiska bekymmer tränger sig på. Vi
tvingas byta kurs Rir att återerövra grunden får
den materiella tryggheten och framåtskridandet.
Men välfardssamhället knakar i fogarna också i andra hänseenden. Många människor trivs
inte. Särskilt gäller detta ungdomar. Sverige är
uppenbarligen intt> bra får alla. Kanske är det
inte ens bra får flertalet. Ort materiellt goda
verkar inte räcka får att främja harmoniska
människor.
Alkoholproblemen är ett av många tecken på
ett samhälle i olag. De sätt vi hittills valt får att
bekämpa missbruket är samtidigt symtomatiska får fårhållandet mellan den offentliga
makten och de medborgare på vars uppdrag
denna makt verkar.
Alkoholmissbruket
Alkoholforbrukningen vårt land framgår a,·
fåljande diagram.
Bakom statistiken döljer sig ofta djupa tragedier. Och utanfår kurvorna finns alla de som
inte statistikerna hittat eller som inte hunnit
tillräckligt långt utfor det sluttande planet.
Riksdagen brukar ägna alkoholpolitiken
några timmars uppmärksamhet varje år. Då
krävs det att ”samhället'” skall ta sitt ansvar får
de utslagna. Regt>ringen brukar få i uppdrag
att lägga fram ett åtgärdsprogram. En ny utredning tillsätts for att hitta på mera sofistikerade sätt att göra spriten mera svårtillgänglig.
Kanske fårbjuder man snabbvin.
Under debattens gång dukar ytterligare nå-
gon – fcirmodligen ung – missbrukare under
ute på Sergels torg. Debatten inne i riksdagshu- 50
Konsumtion av spritdrycker, vin och starköl
Uter per inv.
15 Ar och dirOver
14
..
’12
l ’.k’l
10
.•r…
l \ l
’~
~
~ ~–”””r-….-+–l
L l\. Sprit
-.L’ l– ’,…..
~
— ’ /
”;
.. :
… ..
-· ….. ··…’~in .- – … ….
-… ….. …. ….
-, …. …… .
–, …StarkOI :
…. ………….. …..
954 55 56 57 56 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 11 •
.ur Rapport 80. Alkohol och narkotika -fakta och debatt (CAN)
set hade nog inte varit så lätt att fårstå även om
hon eller han fått en chans att höra den.
Också nykterhetsrörelsen kräver krafttag av
”samhället”. Ett samlat politiskt program får
att stävja superiet måste till. Lördagsstängt på
systemet och registrering av alla systembolagets kunder är viktiga inslag i ett sådant program.
strömmen beskylls får att vilja göra svensb
folket till fyllbultar.
Det är något fel på ett samhälle som så til
den grad missfårstår vad det är som håller pi
att hända – som tror att det sups och bråka
därfår att det är får lätt att få tag på sprit.
Lösningarna är lika enkla som geniala. Ändå Krisen gäller mer än ekonomin
fungerar de inte, vilket dagens bekymmer bär Den kris som idag sysselsätter svensk samhä
alltfår tydliga vittnesbörd om. Vi lyckas inte få debatt handlar nästan bara om ekonomin. M
bukt med missbruket, oavsett vilka åtgärder rätta hävdar de borgerliga partierna i allm”
den offentliga makten sätter in. Om denna bist- het och moderata samlingspartiet i synner
ra erfarenhet säger emellertid alkoholdebatten att Sverige lever över sina tillgångar. I särs
nästan ingenting. De få som vågar gå mot hög grad gäller detta om den offentliga sekto
som drar värdefulla resurser från de enskilda
verksamheter utan vilka ett fritt och framåtsträvande samhälle inte är möjligt.
Socialdemokraterna accepterar inte tesen att
ckn offentliga sektorn blivit fOr stor. Åtminstone gör man det inte officiellt när det finns så
många pipor att skära i vassen genom att söka
!t regeringen skulden for de ekonomiska på-
frestningar människor idag utsätts for. l realittten vet naturligtvis också socialdemokraterna
att vi inte kan fortsätta som hittills.
Ändå är inte den ekonomiska krisen vårt
lands värsta huvudvärk. Sveriges svårigheter
ligger djupare än så, och på ett plan där socialckmakrater inte ens när de anstränger sig vill
eller kan fOrstå att det är något grundläggande
piet med hela välfårdsbygget.
Inte minst den unga generation, som saknar
andra erfarenheter och referensramar än vad
dagens samhälle erbjuder håller på att fOrsättas
ien modlöshet och tristess som utgör grogrund
för fundamentala störningar med räckvidd livet
ut.
Den socialistiska analysen av dagens Sverige
innehåller ingenting av ånger eller omprövning. Ångrar man något så inskränker det sig
till att man inte byggt ut den offentliga makten
fort nog. Felet är att de s k ”kommersiella krafterna” all~ämt kan göra sig gällande. Det är
profitörerna som är problemet, hävdar socialdemokrater, kommunister och allsköns kulturtyckare med en mun.
Skallet på de ”kommersiella krafterna” är så
banalt att t o m de som flitigast hänger sig åt
det for att fOrklara all världens ondska måste
höra hur ihåligt det låter. Men som en ursäkt
för ytterligare ingripanden från den offentliga
maktens sida har det dessvärre varit tillräckligt
51
också fOr att övertyga roreträdare fOr helt andra
värderingar än dem som kampen mot ”kommersialismen” velat främja.
Av dem som inte tror på ett samhälle där den
enskilde i alla avseenden behöver överhetens
vägledning borde man ha rätt att kräva att
intresset flyttades från forbud mot snabbviner
till ett fOrsök att finna orsaken till den emotionella hjälplöshet som allt flera i vårt samhälle
kommit att drabbas av. För det är den hjälplösheten som är roten till de svårigheter som är på
väg att bli oss övermäktiga.
Dövande offentlig makt
Problemet idag är inte att spelrummet fOr annat än det som den offentliga makten står for är
for stort. Problemet är istället att den offentliga
maktens vitt omfattande ambitioner har deformerat normala mänskliga reaktioner, skyddsmekanismer och forutsättningar for personligt
ansvarstagande och engagemang.
Den offentliga maktens välvilliga hand dö-
var. Varfor anstränga sig när någon annan
ändå tar ansvaret? Varfor över huvudtaget
överväga att göra en extra insats om det ändå
inte spelar någon roll, om det inte finns några
relationer mellan vad man gör och åtgärdernas
resultat? Who cares?
Det är ansvarslösheten som skapar den emotionella torftigheten i dagens svenska samhälle,
hjälplösheten och meningslösheten, till slut
också oviljan och oformågan att själv bjuda till.
Är det under sådana omständigheter så konstigt att många väljer att fly, till spriten eller till
den lättkonsumerade forströelse som de ”kommersiella krafterna” erbjuder?
Dagens ungdomar är ett lättfångat byte.
52
Men det är att vägra se sanningen och orsakerna att ropa på samhällets ansvar. Hjälplösheten kommer att finna nya uttryck.
Vi fårlorar alla någonting i en samhällsutveckling som degraderar den enskildes personliga ansvar. Men mest av alla fårlorar naturligtvis de som bäst behöver andras stöd. Hur är
egentligen – får att ta ett exempel från det
sociala området – det samhälle funtat som
fostrar sin medborgare så att många av oss tar
långa omvägar runt medmänniskor som har
det svårt, bedövade av tron eller vetskapen om
att det nog finns någon samhällets bårbärare
bakom knuten fårdig att ombesörja den omvårdnad som – som det så vackert brukar heta
– är ”en demokratisk rättighet”?
Föreningslivet
Det finns somliga som menar att lösningen på
dagens mänskliga kris – om det nu över huvudtaget finns anledning att erkänna att en
sådan finns – ligger i att med de s k folkrörelsernas hjälp t>rhjuda en ny och utvecklande
gemenskap. Det är i och får sig ingen dålig
tanke, även om den har drag av att nalkas
bekymren bakvägen.
Men också tör att fårverkliga folkrörelsegemenskapen skall den offentliga makten engageras. Staten och kommunerna står beredvilligt
till fårfogande med allt från ledarhjälp till bidrag får preventivmedelsupplysning. Och formell effekt ger stödet naturligtvis. Medlemskartoteken fylls. Aktiviteternas antal ökar.
Men engagemanget? Och frimodigheten?
Och den äkta gemenskapskänslan?
Den offentliga makten håller på att ta kål
också på den naturliga och spontana form får
mänsklig samverkan som ideella organisationer
borde utgöra. Gemenskap runt en bidragsansö-
kan är inte någon riktig gemenskap. Ungdomarna super på foreningslokalerna istället.
Who cares?
Välvilja
Att vi tillåtit den offentliga makten att tillväxa
som den gjort har naturligtvis många orsaker,
av vilka flera är självklara och välmotiveradr.
Utan en stark samhällsmakt går det inte heller
att utnyttja den mångfald och dynamik som
den enskilda sektorn rymmer.
H otet mot den enskildes integritet och självkänsla ligger inte i dessa välmotiverade krav på
offentlig verksamhet utan snarare i den i och
får sig naturliga men ändå alltfor aningslösa
tron att alla fel och brister överallt i samhälld
bäst löses av den offentliga makten.
Vi måste våga lita på våra medmänniskor
Hur skall vi av människorna kunna begära det
ansvarskännande, den hänsyn och den solidaritet som varje samhälle behöver får att kunna
fungera, om vi samtidigt fårnedrar dem genom
att inte tilltro dem fårmågan att fårstå sitt egrt
bästa.
Alkoholproblemen kan inte lösas om vi tror
att det är fårnuftigt att klä av den enskildr
ännu mer av den värdighet som var och en id~
redan har får lite av. Hårt uttryckt kanske det
t o m är så att vi kastar människor åt alkoholen
– eller i värsta fall åt narkotikan – genom att
fårvägra dem den självkänsla som behövs fOr
att upprätthålla en egen identitet.
Så blir alkoholpolitiken och åtskilligt anna
av det som den offentliga makten i sin upphöjda vishet fåretar sig i verkligheten direkt kontraproduktivt.
Positivt sparande
Det finns mot den här bakgrunden knappast
anledning att bara beklaga de offentliga besparingar som nu nödvändiggörs av ekonomiska
skäl. Kanske kan dessa besparingar också bli
upptakten till en annan syn på den offentliga
maktens uppgift och omfattning. En besparinl\sdebatt som än så länge fOrts i undan- 11\cnde och närmast ursäktande termer skulle
därmed kunna få en inriktning som konstruktivt kan bidra till att återge enskilda människor
dtn värdighet som ingen med vett och vilja
herövat dem, men som ändå fortvinat i den
vålvilliga offentliga maktens stora famn.
Det samhälle som bygger på självansvar är
Pärmarfår årgång 1980
53
kanske ett mera krävande samhälle än dagens.
Det begär av familjerna att dessa skall kunna
erbjuda den uppväxande generationen trygghet och harmoni. Det begär av foråldrarna att
dessa skall kunna vara barnen till vägledning.
Och det begär av medmänniskorna att man
skall känna solidaritet med varandra – inte
därfor att någon samhällsmakt i lag stadgat att
det skall vara så, utan därfor att den spontana
och naturliga relationen människor emellan sä-
ger oss att det är rätt och tvingande att hjälpa
varandra.
Ett sådant sämhälle har forutsättningar att
fostra den unga generationen så att livet får
någon mening.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, te! 08-67 59 55, eller genom insättning av
kronor 30:- på postgiro 727 44-6.