Eskil Block; Vrid TV rätt

ESKIL BLOCK:
Vrid TV rätt!
Tekn lic Eskil Block ärframtidsforskare på
Försvarets Forskningsanstalt men har vid
sidan härav en omfattande publicistisk
verksamhet. På 60-talet var han anställd vid
Sveriges Radio i Malmö. I denna artikel
fårsöker han så objektivt som möjligt ta
ställning till talet om vänstervridning i
massmedia ochföreslår också konkreta
åtgärder tillförbättring avförhållandena.
Det finns sedan länge ett borgerligt missnöje
med den kulturpolitik som drevs av Olof
Palme som utbildnings- resp statsminister.
Då det borgerliga regeringsinnehavet kommit in i sin andra period, finns det all anledning att ställa frågan hur ett borgerligt alternativ kan komma att se ut. Det är inte min
uppgift att utforma ett sådant. Vad jag i
detta sammanhang inbjudits till är att på ett
mer analytiskt sätt lyfta fram det som kan
räknas som mer resp mindre berättigat i den
borgerliga kritiken.
Kulturpolitiken kan grovt sett sägas sönderfalla i fem olika delar. Den tunga sektorn
är utbildningen. Inom detta område är det
välkänt att strävan efter ”ökad jämlikhet” i
stor utsträckning resulterat i en kraftig nivå-
sänkning vid flertalet av de läroanstalter där
den gamla kultureliten förr utbildades, men
därutöver i en långtgående disciplinupplösning över hela linjen. Båda fenomenen
står i bjärt kontrast mot drömmarna om
ökad bildningshunger hos dem som först
sent fått sina elementära materiella behov
tillgodosedda.
Det räcker heller inte att peka på orsaker i
omvärlden – t ex att det totala kunskapsutbudet ökat så ofantligt, eller att en mängd
förvirrande stimulans erbjuds via massmedia som läraren kan ha svårt att tävla med,
eller slutligen att upplösningen av familjen
och bygemenskapen drabbar också skolan.
Det står klart att andra länder tagit upp och
löst dessa problem bättre, och att i Sverige
bildningsavund och kunskapsförakt varit utbrett bland de politiker och ämbetsmän som
handlagt skolfrågorna – vilket inte minst
varit märkbart i lärarutbildningen och vid
80
utnämningen av skoldirektörer och gymnasierektorer. Till detta kommer att avancerade pedagogiska och psykologiska experiment med hela skolväsendet – utan föregå-
ende försök i halvstor skala, utan efterföljande utvärdering, och på högst darriga teoretiska grunder. Resultatet har på sina håll
liknat den katastrof som drabbat svensk
fångvård, om också det måste medges att
många skolor fungerar väl och fostrar en
vaknare och frågvisare ungdom än förr.
Den andra sektorn av kulturpolitiken är
kyrkan. Här måste man säga att Palmeregimen på det hela taget ”låg lågt” – om av
verklig respekt för kyrkan, av rädsla för en
militant frikyrka eller helt enkelt av rädsla
att förlora röster, vill jag ej uttala mig om!
När det gäller högre utnämningar kan det
väl dock sägas att regeringen haft en viss
förkärlek för medelmåttorna.
Den tredje sektorn av kulturpolitiken är
forskningen. Här anses det allmänt att Palmeregimen i motsats till Erlanders regering
visade ointresse för att inte säga likgiltighet
för en verksamhet som åtminstone indirekt
påverkar vårt lands ekonomi och sysselsättning på lång sikt. På slutet fanns dock tecken
på att partiet ville tillvälla sig radikalt mer
makt över också detta fålt för den fria tanken: man inrättade ett antal välfinansierade
institut men svältfödde universitetsforskningen, och ett antal ”progressiva” partimän
t ex Lars Ingelstam förordade långt mer statlig styrning än idag även av industriforskningen – t ex under ett forskningsdepartement. Allmänt sett kan det nog dessutom
sägas att experimenten med företagsdemokrati vid universiteten hade en ännu mer
ödesdiger inverkan på forskningen, än på
undervisningen.
Den fjärde sektorn, kulturliv i trängre bemärkelse – !}lusik, teater, konst etc- är den
jag själv är minst bevandrad i. Kritiken här
gäller inte bara utnämningar, utan främst
tillkomsten av skilda fonder för stöd och
uppmuntran åt t ex fria teatergrupper, film,
utställningar, författarstipendier m m och
där oundvikligen en del byråkrati och även
mannamån kan ha smugit sig in. Likaså har
man särskilt inom filmen pekat på hur åsidosättandel av marknadskrafterna i realiteten
slagit ut en del medelgod kommersiell fLim,
som dock fungerade som bas och utbildning
till högre ting, medan de genom medbestämmande och akademisk debatt uppkomna
produkterna uppvisar en viss anemi och har
svårt att publikmässigt hävda sig mot importfilmen.
Den femte sektorn är massmedia: för statens del Radio-TV. Detta är en stor och betydelsefull verksamhet, både ekonomiskt och
ur opinionsbildningssynpunkt. Här saknas
också ett sådant personaletablissemang som
gör reformer inom kyrkan, skolan och forskningen till sådana mardrömmar för visionära politiker. På Radio-TV kunde man under 60- och det tidiga 70-talet rumstera tämligen fritt på grund av bristande traditioner
plus rekordartad ekonomisk expansion av
det nya mediet. Av utrymmes- och andra
skäl kommer jag därför här att begränsa
mina utvärderingsförsök till denna femte
sektor.
Radikala journalister
Det skall då främst sägas att kritik mot radiobolagets objektivitet och mot journalisternas
rarlikalitet ingalunda är något nytt. Bertil
Ohlin hörde till dem som nästan maniskt
anklagade statsmonopolet för att på skilda
sätt favorisera socialdemokraterna. Även i
borgerlig press har journalister ända sedan
Järtas och Palmaers dagar legat i luven på
etablissemanget. Så länge ämbetsmännens
rekrytering hölls snävt begränsad till en bestämd samhällsklass via starkt normbildande
utbildningsvägar, och så länge stora folkgrupper av skygghet, oförmåga eller manipulation hölls utanför debatten, var det ju
rentav önskvärt att åtminstone en grupp av
intellektuella tog på sig att kritisera missförhållanden och ta de svagas parti i samhället.
Det nya i det som kallats ”vänstervridning
i massmedia” under Palmeregimens tid bestod i att man istället för enstaka dramatiska
färgklickar av typ Järta, Palmaer eller
Strindberg mot en neutralt grå eller kanske
på flera sätt traditionsmättad bakgrund, för
första gången mötte en bred dominans av
åsikter ett gott stycke till vänster, inte bara
om ämbetsmännen, utan med säkerhet också om riksdagens och folkets flertal.
Detta gällde i all synnerhet men inte bara
utrikespolitiken. Till detta kom att de som
yrkesmässigt behärskade dessa och liknande
frågor, ofta kunde påvisa okunnighet och
bristande logik i det som framfördes. Denna
situation är värd åtminstone tre kommentarer.
Den första kommentaren är att vårt samhälle troligen redan i början av 1960-talet –
närmare bestämt efter ATP-valet – kommit
81
på glid mot ett de facto enpartisystem. Genom att de borgerliga med två eller tre korta
avbrott varit utestängda från regeringsmakten sedan 1932, medan socialdemokrater
aldrig under denna tid saknats vid konungens bord, och genom att Jarl Hjalmarsons
och Bertil Ohlins stormanlopp mot makten
under 1950-talet så kapitalt misslyckats, blev
de borgerliga alltmer oförmögna att presentera alternativ som kunde inge förtroende
(särskilt folkpartiets ungdomsförbund med
sin sex- och knarkliberalism skrämde
många).
Då började en stor grupp karriärsugna .
ämbetsmän med borgerlig bakgrund att allt
mer öppet orientera sig mot socialdemokratin, som ännu vid denna tid hade en ansvarig och inflytelserik högerflygel under Gunnar Sträng. Den socialdemokratiska dominansen i ämbetsvärld och utbildningsvä-
sende, förutom i regering, riksdag och kommuner, kunde i det läget inte undgå att på-
verka ens journalister av mer försiktigt slag.
Särskilt Krister Wickman och Kjell-Olof
Feldt fraterniserade flitigt med journalister,
och det förekom att skötsamma sådana befordrades rätt in i byråkratins topptiänster.
De journalister det här rörde sig om, var
ingalunda flåsradikala. Men det kunde däremot inte undgås att de teg ner åtskilliga
missförhållanden som de i egenskap av journalister bort avslöja: tex i utbildningen, på
bostadsmarknaden, i industripolitiken, kriminalvården eller u-hjälpen.
Den andra kommentaren gäller den mer
färgstarka typen av radikala journalister,
den som jag själv spontant har den största
sympatin för – om de bara är hederliga,
82
intelligenta, kunniga och inte alltför talrika
på var arbetsplats. De flesta av denna kategori hade blivit radikala under studentåren genom kontakt med u-landsproblem. Upplevelsen av en del svenskars agerande under
Hitler-åren och av hur fransmän, belgare,
holländare, portugiser och britter ofta brutalt försvarade sina kolonier, medan USA
dominerade Latinamerika och åtminstone
ekonomiskt stödde Sydafrika, präglade dessa ungdomars världsbild. Om förtrycket i
Sovjet och Östeuropa eller i det stora flertalet av de nya staterna, tycktes de veta mindre. Dåligt rustade i tänkandets historia av en
traditionslös skola och en destruktiv Uppsala-filosofi, föll de pladask för de enklare
marxistiska uttolkarna.
”I Europa har sedan århundraden var generation genomgått ett stort krig eller en
revolution. En sådan återkommande omstörtning tycks ha blivit ett mentalhygieniskt
behov för vår kontinent”, yttrade för något
år sedan en av mina konservativa vänner.
”När nu den vapentekniska utvecklingen
gjort sådana äventyr alltför farliga, får vi
kanske med ett visstjämnmod acceptera stu- ·
dentrevolten, som för övrigt redan blåst
över”. Detta speglar rätt väl min egen inställning. Intelligent kritik bör tålas.
Den tredje grupp jag vill kommentera, är
betydligt mera problematisk. Det gällerjournalister som driver stereotypiserade åsikter
utan tillräckliga kunskaper, tillräcklig självkritik eller ens respekt för fakta som strider
mot deras åsikter. Illa nog är det om de
själva framträder, men värre om de med
intriger inne i radiohuset blockerar andra
eller stoppar projekt som skulle avslöja ihå-
ligheten i deras ståndpunkter.
Den allra största skadan de gjort gäller
inte utrikespolitiken, där deras inflytande
ändå är rätt marginellt. Det värsta gäller raserandet av viktiga institutioner inom landet, till vilka hör bl a polisen, fångvården,
skolan m m. De journalister som förordade
fri förskrivning av narkotika, låga straff åt
knarklangare och maximal rörelsefrihet åt
gangsterkungarna inne på fängelserna, och
som senare gjort allt för att försvara terroristerna, har ingalunda gjort avbön eller – så-
som omdömeslösa – avlägsnats från sina
poster, utan tvärtom befordrats uppåt till
inflytelserika befattningar. En riksdagsman
kan förlora ett val, en forskare vederläggas i
en akademisk debatt. Men en TV-journalist
som allvarligt missbedölllt en situation befordras bara uppåt. – Rent allmänt kan man
tycka att journalisthögskolorna tagit in
många med skrala kunskaper och givit dem
föga ytterligare med på vägen.
Hur objektiva skall Radio-TV vara?
Min första, ytliga genomgång resulterar alltså i att vi å ena sidan måste bedöma det
spektrum av åsikter som kommer och bör
komma fram i de offentliga monopolmedia,
å andra sidan de regler som bör styra främst
anställningsfrågorna, men också andra viktiga beslut, tex produktion av större serier,
inköp av program utifrån, medelstilldelning
och regler för politiskt kontroversiella program.
För att komma vidare måste vi dock först
ta ställning till två centrala ideologiska frå-
gor. Den första gäller vilken grad av objektivitet ett offentligägt etermedium bör eftersträva. Förr fannsju en ämbetsmannamässig
rädsla an ta ställning – man rapporterade
före kriget inte ens från valdebatten, utan
nöjde sig med resultaten. På sextio-talet
krävde man att reportern själv inte fick ta
ställning i kontroversiella frågor, att antidemokratiska åsikter alltid måste motsägas i
samma program, om de alls finge framföras,
samt att varje program, ej blott det totala
åsiktsutbudet, borde vara balanserat. Efterhand har det gått i den riktningen att programmen blivit allt mer ”vinklade”. Som exempel på hur långt man kan gå, kan nämnas
au den stalinistiska sånggruppen ”Blå blusen” i en rad radio- och TV-program från
Göteborg i både tal och sång fått framföra
kritik mot de socialdemokratiska politikerna
istaden under 40- och 50-talen, utan att företrädare för dessa beretts tillfälle att svara.
Utomlands har man på skilda sätt bemött
dylika tendenser: I Frankrike ligger radioTV direkt under regeringen, och journalister med obehagliga åsikter kan med kort
varsel avskedas. I Nederländerna har man
delat upp sändningstiden i proportion till
befolkningens religiösa och politiska sympatier. I Finland måste journalisterna, som inte
längre betraktas som objektiva, deklarera
politisk ståndpunkt, och tjänster tillsätts så
au skilda grupper skall vara representerade
iproportion till sin styrka i riksdagen.
l Sverige har man varit inne på två möjligheter. Den ena att göra en borgerlig och en
socialistisk kanal i radio resp TV, så att t ex
TV l och radions kanal l styrs av de borgerliga partiernas representanter, TV 2 och kanal 3 av socialdemokrater och kommunister
83
(i den mån socialdemokratiska partiet önskar avstå utrymme åt dessa) samt med kanal
2 som en politiskt neutral musikkanal, och
en kommande kanal 4 åt de ideella samfunden och universiteten. Den andra möjligheten, somradioutredningenstannade för, var
att regionalisera kanalerna: en riks- och en
regionalkanaL En möjlighet att kombinera
de båda ideerna vore att indela landet i sex
regioner – Norrland, Stockholm, Bergslagen, Västergötland m m, Östergötland och
Småland, samt Skåneland – varvid de tre
borgerliga och de tre socialistiska regionerna
skulle få dominera varsin kanal. Filminköp
kunde slutligen ske av ett politiskt utsett
granskningsråd.
Det är dock uppenbart, att en sådan uppdelning lika litet som en återgång till en mer
”objektiv” nyhetsförmedling, styrd t ex av
äldre journalister med ambition att kraftigt
höja den nu rätt förfallna yrkesetiken hos
journalisterna, helt skulle förfelas, om inte
relationerna på själva arbetsplatsen radikalt
förändrades. Med början på Dagens Nyheter har ju först chefernas frihet mot
ägarna, sedan journalisternas krav att fritt få
framföra egna åsikter även på nyhetsplats,
och slutligen samtliga personalkategoriers
krav på att få delta i viktiga beslut – härunder anställningsfrågor – drivits så långt,
att organisatoriska reformer inte längre har
nämnvärd effekt.
Facket makt
Fackets döda hand ligger över varje försök
till förnyelse. Detta är särskilt absurt på ett
företag som i realiteten är statsfinansierat,
84
och vars monopolställning är lagstadgad, att
de som tillfalligtvis råkat bli anställda i underordnad befattning skall ha större inflytande på verksamheten än t ex politikerna
eller kunniga frilansjournalister och debattö-
rer utanför företaget. T o m en så radikal
journalist som Maria-Pia Boethius medger i
sin roman Svensson, Svensson att MBL- och
Åmanlagarna blir absurda i massmedia.
Kritiken mot Sveriges Radio måste i verkligheten fokuseras på två företeelser. Den
ena är just att facket tillvällat sig orimlig
makt, och att facket domineras av extrema
vänstergrupper i långt högre grad än de aktiva journalisterna i landet som helhet eller
ens på företaget. Detta har bl a den effekten
att fackavdelningarna måste låta kunnigt
folk utifrån företaget träda tillbaka vid nyanställning till förmån för semestervikarier
som helt andra avdelningar utnytUat. Här
borde antingen fackets inflytande kraftigt
reduceras, enligt ungefar de riktlinjer som
det ursprungliga förslaget till MBL förutsåg.
Eller borde det socialdemokratiska och de
borgerliga partierna, som i detta hänseende
sitter i samma båt, mer aktivt delta i de fackliga valen. Metall fyrtioettan i Göteborg, som
dominerar en stor del av vår exportindustri,
var på slutet av 40-talet kommunistdominerad, men återerövrades av socialdemokraterna, och många studenkårer vid universiteten har i dag borgerlig majoritet. De anställda på Sveriges Radio är heller inte övervägande kommunister. Det är på tiden att
facket får en mer sansad ledning också.
Lätta på anställningstryggheten
Den andra företeelsen var massanställning·
en då TV 2 kom till, som sköttes av företa·
gets gamle socialdemokratiske personalchef
– i samarbete med en vänsterextremistisk
psykolog. Dessa anställde till alldeles övervä·
gande del unga, okunniga men politiskt radikala och tekniskt vältränade journalister
och tekniker från de då starkt kommunistdominerade journalisthögskolorna. Detta hade
inte varit farligt, om man tillämpat försöksanställning och efter en tid avskedat de
olämpliga. Som det blev har man
även personer som visat sig högeligen
skickade att göra program – men som
mer ägnat sig åt politiska intriger inom
taget. Detta är så mycket mer anmärkn
värt, som samme personalchef tidigare
mariskt avskedat högt förUänta
som befunnit sig i konflikt med
ter eller på annat sätt ej passat in.
Tiden är kommen att lätta på
tryggheten för Sveriges Radio, eller
– som bl a docenten Lindblad föreslog i
radioutredning och Sven Lindqvist i sin
”Arbetsbyte” göra de
befattningarna inom de politiskt
sektorerna tidsbegränsade. Om de finge
nehas blott en eller två perioder på
tre år, som en docentbefattning vid ett
versitet, och om de tillsattes med
dessa frågor, tilllade han två
Den ena att journalisterna själva tn•r~umn
att tillräckligt värdera sin egen
et jämfört med t ex trygghetssynpunkter,
en andra att en del politiker och andra
akthavare faktiskt inte är så angelägna att
örbättra den politiska rapporteringen, som
e ibland låter påskina.
För övrigt anser jag att journalisthögskoma snarast skall inlemmas i de reguljära
85
universiteten, att institut för högre
journalistutbildning bör inrättas inom samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm,
samt att pro gradu därifrån bör göras till
krav för lektorat eller professur vid
journalisthögskola.