Erik Anners; Litterat krigshistoria
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Litterat krigshistoria
Professor Erik Anners presenterar i sin artikelfil dr Thede Palms essaysamling Nederlagets män. Anners’ sammanfattande karakteristik är att hos deflesta med Palmjämförligaforfattare är epiken i miniatyrformat det
väsentliga. Hos Palm är detformågan att
med varsamma penseldrag rryansera ett porträtt – det är människan i och bakom verket
somfångstar honom snarare än händelseförloppet.
För några år sedan gladde Thede Palm sin
trofasta och förmodligen ej obetydliga lä-
sekrets i Svenska Dagbladet med att utge
en krigshistorisk essaysamling: ”Fältmarskalkens död”. Den bestod av utvidgade
streckare och några helt nyskrivna essayer. Hans senaste bok i samma genre:
”Nederlagets män” (Militärhistoriska forlaget) har tillkommit på samma sätt. En
del av det som presenterats har man alltså
läst förut.
Det tillhör de attraktiva dragen i Thede
Palms forfattarskap att man knappast
märker detta. Hans mjuka och fint avvägda stilkonst upplevs som en sådan
njutning att hans fakta blir fräscha på
nytt; att läsa honom är ett dubbelt nöje –
stilen och den historiska iakttagelsen formar sig till det slag av belletristisk enhet
som det under detta århundrade bara varit få svenskar forunnat att uppnå, bland
·dem två andra lundensare: Ivar Harrie
och framfor andra Frans G Bengtsson.
Att Palm har förebilder är alltså klart,
men det är också uppenbart att han som
essayist står i en alldeles egen position.
Hos snart sagt de flesta med honom järnforliga forfattare är epiken i miniatyrformat det väsentliga. Hos Palm är det förmågan att med varsamma penseldrag nyansera ett porträtt – det är människan i
och bakom verket som fångsiar honom
snarare än händelseförloppet.
Till det litterära nöjet kommer en annan
behållning, kunskapens frukter. Den som
har samma penchant for krigshistoria som
Palm känner igen åtskilligt, men mycket
av de fakta som förmedlas i så lättsam
522
form tillläsaren är nytt i den meningen att
Palm vaskat fram nya guldkorn ur det historiska stoffet. Sådant är något att vara
tacksam för. Litteraturen på de områden
han företrädesvis behandlar, alltså det
första och andra världskriget, är numera
så omfattande att det vill till att följa med i
bokfloden för att uppfatta de nya drag i de
historiska bilderna, som oavlåtligt växer
fram. Med Palm som ciceron får man veta
mycket nytt om ett antal krigshistoriska
förgrundsgestalters storhet och svagheter
– ibland upplyftande, ofta beklämmande
men alltid intresseväckande.
Till det här sagda kan nu ställas frågan:
vad nytta kan det vara att veta närmare
vad för slags människor t ex den tyske generalen Erich Ludendorff eller den engelske fältmarskalken sir Douglas Haig var?
För en generation, nu visserligen åldrad, som fått lära sig att militära ledarförmågor kan vara dödsänglar lika, var det
inte ointressant under det andra världskriget att försöka förstå generalers och ami- ’ ralers sätt att tänka och reagera. Det är
iinte ointressant för vår tids unga generation heller. Den kan, om det vill sig illa, få
betydande anledning att sysselsätta sig
med sovjetiska marskalkars och västerländska generalers psykologi.
Så som Palm skildrar Ludendorff och
Haig visar han upp två människor, som
till en tid framstod för tyskar respektive
engelsmän som militära idealgestalter.
Båda var föremål för stor tillit och senare
för ursinnig motvilja. Båda var i sitt slag
klassiska produkter av den tyska generalstaben respektive den engeiska ”Regular
Army”. Båda blev nederlagets män, Lu·
dendorff bokstavligen och Haig indirekt
såsom ytterst ansvarig för förluster, som
England icke under detta sekel hämtat sig
från.
Båda hade också storhet som viljemän·
niskor. Därutöver hade förloraren, Luden·
dorff, en professionell storhet som Haig
saknade. Tysken var en taktiker av historiskt format och hade så när mot alla odds
vunnit kriget åt Tyskland. Historien därom är värd att berätta.
Fram till mitten av 1800-talet var forlusterna i krig främst orsakade av sjukdomar.
Först med 1870-71 års tysk-franska krig,
där bakladdningsgevären gjorde sin entre
på båda sidor, blev slagfältsförlusterna
förfårande i samtidens ögon. Infanteri·
massorna stupade radvis för de preussiska
tändnåls- och de franska (överlägsna)
”chassepot”-gevären. Artilleriet, särskilt
det tyska, sprängde de tunga infanterikolonnerna i bitar. Med dittills använd tak·
tik var defensiv långt effektivare än offen·
SIV.
Ett ögonblick skymtade en möjlighet till
förnyelse. Under en av striderna kring det
belägrade Paris prövade det preussiska
gardet en ny taktik – i öppen ordning.
Man anföll i glesa skyttelinjer under en
växelverkan mellan rörelse och eld, där
terrängens alla möjligheter till skydd togs
tillvara.
Framgången blev häpnadsväckande.
Men den glömdes, som så många andra
vägledande erfarenheter från detta krig,
både av tyskar och fransmän. De fick till
straff uppleva fasorna från 1870-71 på
nytt hösten 1914, nu i långt större skala.
Engelsmännen hade liknande erfarenheter
från boerkriget. Men de togs bara i begränsad utsträckning tillvara. Resultatet
blev att förlusterna i varje större slag under det första världskriget inte längre räknades i 10000-tal utan i 100000-tal.
Det blev emellertid tyskarna som först
kom på den rörliga och öppna taktiken
med infiltrationen i motståndarens linjer
genom små grupper, som gick förbi försvarets starka punkter.
Ludendorff hade inte uppfunnit denna
tyska infiltrationstaktik, men han insåg tidigt dess värde och svarade för att den
tillämpades i stor skala med insats av speciellt skolade stormtrupper i de tyska offensiverna våren 1918. Till att börja med
syntes allt arta sig väl. Vid 21-marsoffensiVfn mot den engelska femte armen slogs
denna sönder, och det föreföll några ändlösa dagar som om tyskarna skulle lyckas
spränga isär fransmän och engelsmän och
kasta de senare mot kanalkusten. Men
krafterna räckte inte. Taggtråd och kulsprutor visade sig till sist även här överlägsna den oskyddade människokroppen.
Utan stridsvagnar var företaget hopplöst.
Palm ger en bild av Ludendorff som är
särdeles skickligt gjord. Till den är det
bara anledning att ytterligare framhålla
vad Palm belyser, nämligen att Ludendorff avspeglar det politiska oförståndet
och den barbariserande militarismen i det
andra kejsarrikets Tyskland. Tyskarna
greps av militaristiskt högfårdsvansinne
efter 1870- 71 års krig. Den tyska statsledningen ville kriget 1914 och drev fram det
523
med uppenbart imperialistiska krigsmål i
sikte. Det tyska folket fick dyrt betala ledningens övermod – liksom det 30 år senare fick än dyrbarare efterräkningar när en
korpral ville lyckas med det en general
förtagit sig på.
Ludendorffs främste motspelare åren
1917-1918, sir Douglas Haig, trodde hela
tiden att kriget bara kunde vinnas på västfronten – genom att hålla tyskarna under
trycket av upprepade massanfall med dittills aldrig sedda insatser av artilleri. Palm
berättar – utan att darra på rösten – den
onda sagan om hur en generation engelsmän förgjordes på sluttningarria av kritklipporna vid Somme och i Flanderns dy.
Sanningen om Passchendaele – ett ortsnamn som än i dag väcker rysningar hos
den bildade engelsmannen – uttrycktes
bättre än i alla s k realistiska bilder av
Haigs stabschef, Kiggell, när han, likvisst
på betryggande avstånd, fick se fålten av
slam och dy, där lO 000-tals soldater sjönk
ner och drunknade. Han föll i tårar och
utbrast: ” Gode Gud, har vi skickat folk att
slåss i det där!” Det hade man länge gjort,
men det var en nyhet för Kiggell och
många av hans gelikar i staberna. De hade
på det hela taget ett trevligt krig, med
inlogering på charmanta franska slott i utkanten av kanondundret, uppiggande
morgonritter i en behagfull natur och
valda slottstappningar till den vällagade
middagen. Fältmässigheten vid staben
markerades hos en armekårschef med att
serveringspersonalen vid middagarna fick
lägga bort de vita rockarna och servera i
uniform. Däremot skulle de behålla de vita
524
vantarna. Någon måtta fick det ändå vara
på krigets krav.
Manskapet och frontofficerarna i den
engelska armen glömde aldrig stabsofficerarnas överklassvanor bakom fronten –
foraktfullt skildrade i otaliga krigsböcker.
Fråga är om inte den hårda klasskampen i
England ytterligare skärptes genom minnena från kriget, som därmed bidrog till
de forbittrade motsättningarna på arbetsmarknaden under 1920- och 30-talen.
Bland pärlorna hos Palm finner man en
med kärleksfull ironi gjord analys av det
polsk-ryska kriget 1920 och dess ledande
personligheter. Det tillhör inte världshistoriens större begivenheter, men det satte
stopp fcir världsrevolutionens marsch västerut den gången – om nu en fortsättning
överhuvud taget varit möjlig, vilket Palm
på goda grunder betvivlar. I dagens läge i
Polen är emellertid kriget ett dyrbart nationellt minne. På lämpliga gravar och
andra därtill ägnade monument i Polen
finner man sedan många år tillbaka allt
oftare kransar med årtalet 1920 inramat i
vitt och rött. Det är inte svårt att föreställa
sig sovjet-ryska officerares begrundan infor sådana demonstrationer av historisk
känsla. Och på dylik känsla lider som bekant polackerna ingen brist.
En central plats i essaysamlingen intager de stora studierna över ”Churchill
och den brittiska flottan” respektive det
militära problembarnet Bernhard Montgomery.
Churchill är i Palms ögon en gestalt som
historikern bör nyansera och han ger ett
effektfullt bidrag till den nya bild, som
växt fram under senare år. Här har Palm
givit en nyttig tankeställare fcir militärt
intresserade politiker, nämligen ett övertygande belägg fcir hur livsfarlig den militärt
dilettanten beväpnad med politisk makt
(och eventuellt militär befälsrätt) kan
vara. Churchill måste ha varit ett om möjligt större bekymmer fcir sina amiraler än
Hitler var fcir sina generaler. Båda begärde i tid och otid det omöjliga, i den tron
att vilja kunde ersätta kunskap.
Efter att ha läst Palms miniatyrporträtt
av Churchill, vars storhet som statsman
ingalunda fordunklas av nyanserna, grips
man av djup beundran fcir den engelske
militär, som framfor andra hade i uppgift
att kanalisera och blockera Churchills explosiva iderikedom, nämligen generalen,
sedermera fåttmarskalken lord Alanbrooke. Dennes nobilisering torde vara
den i engelsk krigshistoria mest fortjänta
efter Nelsons och Wellingtons.
Montgomery blev naturligtvis också
lord, närmare bestämt som viscount
Montgomery of Alamein. Hos Palm får
man presenterad incidenten, som så när
hade lett till att Montgomery vintern
1944-45 skickats hem i onåd. Hans militära fåfänga, som till och från kunde taga
sig maniska uttryck, forledde honom att
under Ardenner-offensiven föreslå Eisenhower att ge honom högsta befälet över
alla armeer och operationer och få prioritet i fråga om underhåll på de amerikanska armeernas bekostnad. Den känstigt
amerikanske generalen Ornar Bradley
borde inte underrättas i forväg ”for sakens
skull, naturligtvis” som Palm oefterhännligt uttrycker det. Eisenhower blev rasande och tänkte låta Roosevelt välja mellan honom och Montgomery. Som tur var
for den senare fick hans stabschef – en
herre med både förstånd och lojalitet –
reda på saken i tid och förmådde Montgomery att taga tillbaka och tämligen ödmjukt be om ursäkt. Någon tack för hjälpen fick stabschefen inte, tvärtom malträ-
terades han i fortsättningen på olika
småaktiga sätt av Montgomery.
Palm för samman denna och andra liknande ömkligheter i Montgomerys personliga uppträdande till en djuppsykologisk
karaktärstolkning: förklaringen skulle ligga i Montgomerys spända förhållande till
hans mor, som han tycks på en gång ha
hatat och plågats av en tacksamhetsskuld
till. Dylika tolkningar kan vara plausibla,
men är alltid rep tvinnade av månstrålar
och sand. Palm pressar inte sin egen. Den
525
är tänkbar – likaväl som det är tänkbart
att andra förhållanden och händelser under Montgomerys barndom och ungdom,
om vilka vi intet vet, kan ha bidragit till
hans karaktärslyten.
Den avslutande moralfilosofiska betraktelsen: ”Nederlagets män”, har fått lämna
sin rubrik till hela boken. Studien är en
prydnad för Palms hela författarskap – ur
litterär synpunkt kanske det bästa han nå-
gonsin skrivit. Det vill inte säga litet; envar läsare må döma själv i den saken.
I Palms krigshistoriska produktion igenkänner man sammanbindande bilder av
olika art och schattering. En av dessa är en
försynt antydan att kriget så länge varit
märiniskans naturliga tillstånd att världens öden blir obegripliga om man inte
förstår de mänskliga reaktionerna inför
krigets oerhörda upplevelse.
/
Litterat krigshistoria
Professor Erik Anners presenterar i sin artikelfil dr Thede Palms essaysamling Nederlagets män. Anners’ sammanfattande karakteristik är att hos deflesta med Palmjämförligaforfattare är epiken i miniatyrformat det
väsentliga. Hos Palm är detformågan att
med varsamma penseldrag rryansera ett porträtt – det är människan i och bakom verket
somfångstar honom snarare än händelseförloppet.
För några år sedan gladde Thede Palm sin
trofasta och förmodligen ej obetydliga lä-
sekrets i Svenska Dagbladet med att utge
en krigshistorisk essaysamling: ”Fältmarskalkens död”. Den bestod av utvidgade
streckare och några helt nyskrivna essayer. Hans senaste bok i samma genre:
”Nederlagets män” (Militärhistoriska forlaget) har tillkommit på samma sätt. En
del av det som presenterats har man alltså
läst förut.
Det tillhör de attraktiva dragen i Thede
Palms forfattarskap att man knappast
märker detta. Hans mjuka och fint avvägda stilkonst upplevs som en sådan
njutning att hans fakta blir fräscha på
nytt; att läsa honom är ett dubbelt nöje –
stilen och den historiska iakttagelsen formar sig till det slag av belletristisk enhet
som det under detta århundrade bara varit få svenskar forunnat att uppnå, bland
·dem två andra lundensare: Ivar Harrie
och framfor andra Frans G Bengtsson.
Att Palm har förebilder är alltså klart,
men det är också uppenbart att han som
essayist står i en alldeles egen position.
Hos snart sagt de flesta med honom järnforliga forfattare är epiken i miniatyrformat det väsentliga. Hos Palm är det förmågan att med varsamma penseldrag nyansera ett porträtt – det är människan i
och bakom verket som fångsiar honom
snarare än händelseförloppet.
Till det litterära nöjet kommer en annan
behållning, kunskapens frukter. Den som
har samma penchant for krigshistoria som
Palm känner igen åtskilligt, men mycket
av de fakta som förmedlas i så lättsam
522
form tillläsaren är nytt i den meningen att
Palm vaskat fram nya guldkorn ur det historiska stoffet. Sådant är något att vara
tacksam för. Litteraturen på de områden
han företrädesvis behandlar, alltså det
första och andra världskriget, är numera
så omfattande att det vill till att följa med i
bokfloden för att uppfatta de nya drag i de
historiska bilderna, som oavlåtligt växer
fram. Med Palm som ciceron får man veta
mycket nytt om ett antal krigshistoriska
förgrundsgestalters storhet och svagheter
– ibland upplyftande, ofta beklämmande
men alltid intresseväckande.
Till det här sagda kan nu ställas frågan:
vad nytta kan det vara att veta närmare
vad för slags människor t ex den tyske generalen Erich Ludendorff eller den engelske fältmarskalken sir Douglas Haig var?
För en generation, nu visserligen åldrad, som fått lära sig att militära ledarförmågor kan vara dödsänglar lika, var det
inte ointressant under det andra världskriget att försöka förstå generalers och ami- ’ ralers sätt att tänka och reagera. Det är
iinte ointressant för vår tids unga generation heller. Den kan, om det vill sig illa, få
betydande anledning att sysselsätta sig
med sovjetiska marskalkars och västerländska generalers psykologi.
Så som Palm skildrar Ludendorff och
Haig visar han upp två människor, som
till en tid framstod för tyskar respektive
engelsmän som militära idealgestalter.
Båda var föremål för stor tillit och senare
för ursinnig motvilja. Båda var i sitt slag
klassiska produkter av den tyska generalstaben respektive den engeiska ”Regular
Army”. Båda blev nederlagets män, Lu·
dendorff bokstavligen och Haig indirekt
såsom ytterst ansvarig för förluster, som
England icke under detta sekel hämtat sig
från.
Båda hade också storhet som viljemän·
niskor. Därutöver hade förloraren, Luden·
dorff, en professionell storhet som Haig
saknade. Tysken var en taktiker av historiskt format och hade så när mot alla odds
vunnit kriget åt Tyskland. Historien därom är värd att berätta.
Fram till mitten av 1800-talet var forlusterna i krig främst orsakade av sjukdomar.
Först med 1870-71 års tysk-franska krig,
där bakladdningsgevären gjorde sin entre
på båda sidor, blev slagfältsförlusterna
förfårande i samtidens ögon. Infanteri·
massorna stupade radvis för de preussiska
tändnåls- och de franska (överlägsna)
”chassepot”-gevären. Artilleriet, särskilt
det tyska, sprängde de tunga infanterikolonnerna i bitar. Med dittills använd tak·
tik var defensiv långt effektivare än offen·
SIV.
Ett ögonblick skymtade en möjlighet till
förnyelse. Under en av striderna kring det
belägrade Paris prövade det preussiska
gardet en ny taktik – i öppen ordning.
Man anföll i glesa skyttelinjer under en
växelverkan mellan rörelse och eld, där
terrängens alla möjligheter till skydd togs
tillvara.
Framgången blev häpnadsväckande.
Men den glömdes, som så många andra
vägledande erfarenheter från detta krig,
både av tyskar och fransmän. De fick till
straff uppleva fasorna från 1870-71 på
nytt hösten 1914, nu i långt större skala.
Engelsmännen hade liknande erfarenheter
från boerkriget. Men de togs bara i begränsad utsträckning tillvara. Resultatet
blev att förlusterna i varje större slag under det första världskriget inte längre räknades i 10000-tal utan i 100000-tal.
Det blev emellertid tyskarna som först
kom på den rörliga och öppna taktiken
med infiltrationen i motståndarens linjer
genom små grupper, som gick förbi försvarets starka punkter.
Ludendorff hade inte uppfunnit denna
tyska infiltrationstaktik, men han insåg tidigt dess värde och svarade för att den
tillämpades i stor skala med insats av speciellt skolade stormtrupper i de tyska offensiverna våren 1918. Till att börja med
syntes allt arta sig väl. Vid 21-marsoffensiVfn mot den engelska femte armen slogs
denna sönder, och det föreföll några ändlösa dagar som om tyskarna skulle lyckas
spränga isär fransmän och engelsmän och
kasta de senare mot kanalkusten. Men
krafterna räckte inte. Taggtråd och kulsprutor visade sig till sist även här överlägsna den oskyddade människokroppen.
Utan stridsvagnar var företaget hopplöst.
Palm ger en bild av Ludendorff som är
särdeles skickligt gjord. Till den är det
bara anledning att ytterligare framhålla
vad Palm belyser, nämligen att Ludendorff avspeglar det politiska oförståndet
och den barbariserande militarismen i det
andra kejsarrikets Tyskland. Tyskarna
greps av militaristiskt högfårdsvansinne
efter 1870- 71 års krig. Den tyska statsledningen ville kriget 1914 och drev fram det
523
med uppenbart imperialistiska krigsmål i
sikte. Det tyska folket fick dyrt betala ledningens övermod – liksom det 30 år senare fick än dyrbarare efterräkningar när en
korpral ville lyckas med det en general
förtagit sig på.
Ludendorffs främste motspelare åren
1917-1918, sir Douglas Haig, trodde hela
tiden att kriget bara kunde vinnas på västfronten – genom att hålla tyskarna under
trycket av upprepade massanfall med dittills aldrig sedda insatser av artilleri. Palm
berättar – utan att darra på rösten – den
onda sagan om hur en generation engelsmän förgjordes på sluttningarria av kritklipporna vid Somme och i Flanderns dy.
Sanningen om Passchendaele – ett ortsnamn som än i dag väcker rysningar hos
den bildade engelsmannen – uttrycktes
bättre än i alla s k realistiska bilder av
Haigs stabschef, Kiggell, när han, likvisst
på betryggande avstånd, fick se fålten av
slam och dy, där lO 000-tals soldater sjönk
ner och drunknade. Han föll i tårar och
utbrast: ” Gode Gud, har vi skickat folk att
slåss i det där!” Det hade man länge gjort,
men det var en nyhet för Kiggell och
många av hans gelikar i staberna. De hade
på det hela taget ett trevligt krig, med
inlogering på charmanta franska slott i utkanten av kanondundret, uppiggande
morgonritter i en behagfull natur och
valda slottstappningar till den vällagade
middagen. Fältmässigheten vid staben
markerades hos en armekårschef med att
serveringspersonalen vid middagarna fick
lägga bort de vita rockarna och servera i
uniform. Däremot skulle de behålla de vita
524
vantarna. Någon måtta fick det ändå vara
på krigets krav.
Manskapet och frontofficerarna i den
engelska armen glömde aldrig stabsofficerarnas överklassvanor bakom fronten –
foraktfullt skildrade i otaliga krigsböcker.
Fråga är om inte den hårda klasskampen i
England ytterligare skärptes genom minnena från kriget, som därmed bidrog till
de forbittrade motsättningarna på arbetsmarknaden under 1920- och 30-talen.
Bland pärlorna hos Palm finner man en
med kärleksfull ironi gjord analys av det
polsk-ryska kriget 1920 och dess ledande
personligheter. Det tillhör inte världshistoriens större begivenheter, men det satte
stopp fcir världsrevolutionens marsch västerut den gången – om nu en fortsättning
överhuvud taget varit möjlig, vilket Palm
på goda grunder betvivlar. I dagens läge i
Polen är emellertid kriget ett dyrbart nationellt minne. På lämpliga gravar och
andra därtill ägnade monument i Polen
finner man sedan många år tillbaka allt
oftare kransar med årtalet 1920 inramat i
vitt och rött. Det är inte svårt att föreställa
sig sovjet-ryska officerares begrundan infor sådana demonstrationer av historisk
känsla. Och på dylik känsla lider som bekant polackerna ingen brist.
En central plats i essaysamlingen intager de stora studierna över ”Churchill
och den brittiska flottan” respektive det
militära problembarnet Bernhard Montgomery.
Churchill är i Palms ögon en gestalt som
historikern bör nyansera och han ger ett
effektfullt bidrag till den nya bild, som
växt fram under senare år. Här har Palm
givit en nyttig tankeställare fcir militärt
intresserade politiker, nämligen ett övertygande belägg fcir hur livsfarlig den militärt
dilettanten beväpnad med politisk makt
(och eventuellt militär befälsrätt) kan
vara. Churchill måste ha varit ett om möjligt större bekymmer fcir sina amiraler än
Hitler var fcir sina generaler. Båda begärde i tid och otid det omöjliga, i den tron
att vilja kunde ersätta kunskap.
Efter att ha läst Palms miniatyrporträtt
av Churchill, vars storhet som statsman
ingalunda fordunklas av nyanserna, grips
man av djup beundran fcir den engelske
militär, som framfor andra hade i uppgift
att kanalisera och blockera Churchills explosiva iderikedom, nämligen generalen,
sedermera fåttmarskalken lord Alanbrooke. Dennes nobilisering torde vara
den i engelsk krigshistoria mest fortjänta
efter Nelsons och Wellingtons.
Montgomery blev naturligtvis också
lord, närmare bestämt som viscount
Montgomery of Alamein. Hos Palm får
man presenterad incidenten, som så när
hade lett till att Montgomery vintern
1944-45 skickats hem i onåd. Hans militära fåfänga, som till och från kunde taga
sig maniska uttryck, forledde honom att
under Ardenner-offensiven föreslå Eisenhower att ge honom högsta befälet över
alla armeer och operationer och få prioritet i fråga om underhåll på de amerikanska armeernas bekostnad. Den känstigt
amerikanske generalen Ornar Bradley
borde inte underrättas i forväg ”for sakens
skull, naturligtvis” som Palm oefterhännligt uttrycker det. Eisenhower blev rasande och tänkte låta Roosevelt välja mellan honom och Montgomery. Som tur var
for den senare fick hans stabschef – en
herre med både förstånd och lojalitet –
reda på saken i tid och förmådde Montgomery att taga tillbaka och tämligen ödmjukt be om ursäkt. Någon tack för hjälpen fick stabschefen inte, tvärtom malträ-
terades han i fortsättningen på olika
småaktiga sätt av Montgomery.
Palm för samman denna och andra liknande ömkligheter i Montgomerys personliga uppträdande till en djuppsykologisk
karaktärstolkning: förklaringen skulle ligga i Montgomerys spända förhållande till
hans mor, som han tycks på en gång ha
hatat och plågats av en tacksamhetsskuld
till. Dylika tolkningar kan vara plausibla,
men är alltid rep tvinnade av månstrålar
och sand. Palm pressar inte sin egen. Den
525
är tänkbar – likaväl som det är tänkbart
att andra förhållanden och händelser under Montgomerys barndom och ungdom,
om vilka vi intet vet, kan ha bidragit till
hans karaktärslyten.
Den avslutande moralfilosofiska betraktelsen: ”Nederlagets män”, har fått lämna
sin rubrik till hela boken. Studien är en
prydnad för Palms hela författarskap – ur
litterär synpunkt kanske det bästa han nå-
gonsin skrivit. Det vill inte säga litet; envar läsare må döma själv i den saken.
I Palms krigshistoriska produktion igenkänner man sammanbindande bilder av
olika art och schattering. En av dessa är en
försynt antydan att kriget så länge varit
märiniskans naturliga tillstånd att världens öden blir obegripliga om man inte
förstår de mänskliga reaktionerna inför
krigets oerhörda upplevelse.
/