Birger Hagård; Sådan är kommunismen
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
BIRGER HAGÅRD:
Sådan är kommunismen
För det stora flertalet insiktsfulla medborgare har det sannolikt aldrig inneburit något
större problem att av olika skäl – främst
demokratiska – ta ställning till och avstånd
från kommunismen. Länge stod också socialdemokratien för en betydande del av renhållningsarbetet åt vänster. Så kom Olof Palme och den nya eran, och därmed var inte
frontställningen längre lika given. Vietnamrörelsen innebar en uppluckring av begreppen. Överhuvudtaget kan det nog påstås, att
den reella kunskapen om kommunismens
sanna ansikte alltid varit dålig i västvärlden.
Men olika väckarklockor har vid skilda tidpunkter spelat en betydande roll: tex Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och nu senast terrorn i Kambodja, Vietnams anfallskrig och Sovjetunionens invasion i Afganistan.
För många tedde sig decenniet 1965-
1975 prövande med bokförlagens ohöljda
och okritiska utgivande av vänsterextremistiskt fårgad litteratur. Samtidigt var det ytterst svårt för icke-socialistiska författare att
få sina alster utgivna. Nu har pendeln slagit
åt andra hållet. I kommersialismens värld
står inte längre något att förtjäna på marxismen, pseudomarxismen, neomarxismen eller vad det till äventyrs skulle vara fråga om.
Det är dags för de kritiska synpunkterna.
Det är också med största tillfredsställelse
man hälsar ”Så arbetar kommunistpartierna” (Contra förlag) av Bertil Häggman
och Jon Skard. Boken har tidigare i olika
versioner utgivits i Norge och där rönt stor
och välförtjänt framgång. Såväl Bertil Häggman som norrmannen Jon Skard har under
en lång tid lagt ned ett oegennyttigt arbete
på att dokumentera och avslöja olika kommunistiska aktiviteter. Frukten av deras gemensamma ansträngningar är i hög grad positiv. De har lyckats åstadkomma en handbok, utomordentligt lämplig för studiecirklar och för var och en, som vill sätta sig in i
kommunistpartiernas teori, mål samt deras
taktiska och strategiska arbete.
Boken är uppdelad i två delar. Den första
handlar om kommunismen i Sverige och redovisar historiska fakta beträffande
bokstavspartierna men tar också upp sabotage och skadegörelse i försvaret samt vilda
strejker, attentat och sabotage inom industrien, där det icke sällan varit möjligt att
konstatera ett direkt eller indirekt samband
med olika kommunistiska sekter. Den andra
delen tar upp den kommunistiska ideologien generellt och även kommunismens
praktiska tillvägagångssätt.
På sitt sätt är det betecknande för stabiliteten i det svenska partisystemet, att det yngsta
av riksdagspartierna, vpk, räknar sina anor
tillbaka till 1917, då en utbrytning ur socialdemokraterna bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti under ledning av Zeth
Höglund. Partiet stödde bolsjevismen och
anslöt sig till den kommunistiska internationalen. Redan 1921 var det dock dags för den
första partisprängningen; en del återvände
till det socialdemokratiska moderpartiet, medan majoriteten bildade ”Sveriges kommunistiska parti, sektion av kommunistiska internationalen”. 1924 skedde en ny sprängning. Höglund återvände till SAP. Under
1920-talet skedde ännu en sprängning:
Hugo Sillen och Sven Linderoth, Moskvatrogna, bröt sig ur partiet. Majoriteten under Karl Kihlbom och Nils Flyg arbetade
vidare under det kommunistiska partinamnet till 1934, då de bildade det socialistiska
partiet. 1937 uteslöts dock Kihlbom och
hans anhängare, som återvände till SAP, medan det socialistiska partiet under Nils Flyg
utvecklades i nationalsocialistisk riktning.
Efter andra världskriget upplevde kommunisterna en våldsam hausse. De fick vid
valet 1946 så mycket som Il ,2% av rösterna.
Efter Pragkuppen 1948 vände det dock även
för kommunisterna i Sverige. 1967 kulminerade striderna mellan Sovjet och Kommunist-Kina i att maoisterna bröt sig ur partiet
————~-
92
och bildade ett eget förbund, KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna),
dominerat av akademiker. Ur detta parti
bröt sig sedan 1970 ut en minoritet, som
satte till en bokstav, ”r”, som stod för ”revolutionärerna”. KFML (r) ombildades åter
1978 til KPML (r), Kommunistiska Partiet
Marxist-Leninisterna (revolutionärerna).
Partiet är maoistiskt och har bl a satsat på
verksamhet bland de värnpliktiga. Bland
dess anhängare märks den beryktade majoren Sture Karlsson. Partiet har tagit aktiv
del i ett antal vilda strejker.
Resten av det KFML som återstod 1970
bytte 1973 namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och stal därmed vpk:s gamla
partinamn. SKP är ett hårt elitparti med ca
2 000-3 000 medlemmar. Partiet driver ett
hårt arbete bland de värnpliktiga (strejker,
kollektiv sjukmönstring) och på vissa nyckelföretag. Det har också stimulerat till aktivt
deltagande i olika frontorganisationer som
hyresgäströrelsen, Vietnamrörelsen, Palestinagrupperna och miljögrupperna. Clarte
har tagits över av SKP och Folket i Bild/
Kulturfront står partiet nära.
Författarna ger också en noggrann redogörelse för vpk. Den behöver knappast
återges här. Det skall dock noteras, att partiet i och med 1972 års partiprogram, som
innebar en återgång till leninismen, knappast kan betraktas som ”demokratiskt pålitligt”. Detsamma gäller självfallet Moskvautbrytningen, apk.
Inte minst intressant är författarnas genomgång av den kommunistiska ideologien
och kommunistpartiernas praktiskt politiska
agerande. Att marxismen-leninismen inte
har något med ”vetenskaplig teori” att skaffa
är i och för sig inte något nytt, men det
noggranna gendrivandet av de ”vetenskapliga” teserna inger respekt. Det är också betydelsefullt, att som författarna gör visa hur
Kommunist-Kina inte har blivit ett dugg
mindre terroristiskt eller mer demokratiskt
på grund av missämjan med Sovjetunionen.
USA:s agerande, inte minst i försvarspolitiskt hänseende, ter sig många gånger mindre genomtänkt.
De kommunistiska partierna har alltid lagt
en särskild vikt vid att i de demokratiska
systemen arbeta inom olika s k frontorganisationer, dvs sammanslutningar, som inte
har öppet kommunistiska mål, men där
kommunisterna kan göra en insats och försöka skapa good-will. Tyvärr har det inte
varit möjligt för författarna att närmare studera det kanske bästa exemplet på kommunistisk aktivitet i Sverige under senare tid,
nämligen samgåendet med Linje 3 inför
kärnkraftsomröstningen. Det kommunistiska spelet här är rent handboksmässigt. Det
är förvånande, att centerpartiet så aningslöst
låtit sig driva med i det hela. Må så vara, att
majoriteten av centerpartisterna har en bestämd uppfattning i kärnkraftsfrågan, men
de borde inte ha inlåtit sig i samröre med
kommunisterna. Vpk har fått en helt oför- ~änt chans att framstå som demokratiskt och
rumsrent. Det kan förutsättas, att Bertil
Häggman och Jon Skard med stor intensitet
studerar vpk-infiltrationen inför nästa upplaga av ”Så arbetar kommunistpartierna”.
BIRGER HAGÅRD:
Sådan är kommunismen
För det stora flertalet insiktsfulla medborgare har det sannolikt aldrig inneburit något
större problem att av olika skäl – främst
demokratiska – ta ställning till och avstånd
från kommunismen. Länge stod också socialdemokratien för en betydande del av renhållningsarbetet åt vänster. Så kom Olof Palme och den nya eran, och därmed var inte
frontställningen längre lika given. Vietnamrörelsen innebar en uppluckring av begreppen. Överhuvudtaget kan det nog påstås, att
den reella kunskapen om kommunismens
sanna ansikte alltid varit dålig i västvärlden.
Men olika väckarklockor har vid skilda tidpunkter spelat en betydande roll: tex Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och nu senast terrorn i Kambodja, Vietnams anfallskrig och Sovjetunionens invasion i Afganistan.
För många tedde sig decenniet 1965-
1975 prövande med bokförlagens ohöljda
och okritiska utgivande av vänsterextremistiskt fårgad litteratur. Samtidigt var det ytterst svårt för icke-socialistiska författare att
få sina alster utgivna. Nu har pendeln slagit
åt andra hållet. I kommersialismens värld
står inte längre något att förtjäna på marxismen, pseudomarxismen, neomarxismen eller vad det till äventyrs skulle vara fråga om.
Det är dags för de kritiska synpunkterna.
Det är också med största tillfredsställelse
man hälsar ”Så arbetar kommunistpartierna” (Contra förlag) av Bertil Häggman
och Jon Skard. Boken har tidigare i olika
versioner utgivits i Norge och där rönt stor
och välförtjänt framgång. Såväl Bertil Häggman som norrmannen Jon Skard har under
en lång tid lagt ned ett oegennyttigt arbete
på att dokumentera och avslöja olika kommunistiska aktiviteter. Frukten av deras gemensamma ansträngningar är i hög grad positiv. De har lyckats åstadkomma en handbok, utomordentligt lämplig för studiecirklar och för var och en, som vill sätta sig in i
kommunistpartiernas teori, mål samt deras
taktiska och strategiska arbete.
Boken är uppdelad i två delar. Den första
handlar om kommunismen i Sverige och redovisar historiska fakta beträffande
bokstavspartierna men tar också upp sabotage och skadegörelse i försvaret samt vilda
strejker, attentat och sabotage inom industrien, där det icke sällan varit möjligt att
konstatera ett direkt eller indirekt samband
med olika kommunistiska sekter. Den andra
delen tar upp den kommunistiska ideologien generellt och även kommunismens
praktiska tillvägagångssätt.
På sitt sätt är det betecknande för stabiliteten i det svenska partisystemet, att det yngsta
av riksdagspartierna, vpk, räknar sina anor
tillbaka till 1917, då en utbrytning ur socialdemokraterna bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti under ledning av Zeth
Höglund. Partiet stödde bolsjevismen och
anslöt sig till den kommunistiska internationalen. Redan 1921 var det dock dags för den
första partisprängningen; en del återvände
till det socialdemokratiska moderpartiet, medan majoriteten bildade ”Sveriges kommunistiska parti, sektion av kommunistiska internationalen”. 1924 skedde en ny sprängning. Höglund återvände till SAP. Under
1920-talet skedde ännu en sprängning:
Hugo Sillen och Sven Linderoth, Moskvatrogna, bröt sig ur partiet. Majoriteten under Karl Kihlbom och Nils Flyg arbetade
vidare under det kommunistiska partinamnet till 1934, då de bildade det socialistiska
partiet. 1937 uteslöts dock Kihlbom och
hans anhängare, som återvände till SAP, medan det socialistiska partiet under Nils Flyg
utvecklades i nationalsocialistisk riktning.
Efter andra världskriget upplevde kommunisterna en våldsam hausse. De fick vid
valet 1946 så mycket som Il ,2% av rösterna.
Efter Pragkuppen 1948 vände det dock även
för kommunisterna i Sverige. 1967 kulminerade striderna mellan Sovjet och Kommunist-Kina i att maoisterna bröt sig ur partiet
————~-
92
och bildade ett eget förbund, KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna),
dominerat av akademiker. Ur detta parti
bröt sig sedan 1970 ut en minoritet, som
satte till en bokstav, ”r”, som stod för ”revolutionärerna”. KFML (r) ombildades åter
1978 til KPML (r), Kommunistiska Partiet
Marxist-Leninisterna (revolutionärerna).
Partiet är maoistiskt och har bl a satsat på
verksamhet bland de värnpliktiga. Bland
dess anhängare märks den beryktade majoren Sture Karlsson. Partiet har tagit aktiv
del i ett antal vilda strejker.
Resten av det KFML som återstod 1970
bytte 1973 namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och stal därmed vpk:s gamla
partinamn. SKP är ett hårt elitparti med ca
2 000-3 000 medlemmar. Partiet driver ett
hårt arbete bland de värnpliktiga (strejker,
kollektiv sjukmönstring) och på vissa nyckelföretag. Det har också stimulerat till aktivt
deltagande i olika frontorganisationer som
hyresgäströrelsen, Vietnamrörelsen, Palestinagrupperna och miljögrupperna. Clarte
har tagits över av SKP och Folket i Bild/
Kulturfront står partiet nära.
Författarna ger också en noggrann redogörelse för vpk. Den behöver knappast
återges här. Det skall dock noteras, att partiet i och med 1972 års partiprogram, som
innebar en återgång till leninismen, knappast kan betraktas som ”demokratiskt pålitligt”. Detsamma gäller självfallet Moskvautbrytningen, apk.
Inte minst intressant är författarnas genomgång av den kommunistiska ideologien
och kommunistpartiernas praktiskt politiska
agerande. Att marxismen-leninismen inte
har något med ”vetenskaplig teori” att skaffa
är i och för sig inte något nytt, men det
noggranna gendrivandet av de ”vetenskapliga” teserna inger respekt. Det är också betydelsefullt, att som författarna gör visa hur
Kommunist-Kina inte har blivit ett dugg
mindre terroristiskt eller mer demokratiskt
på grund av missämjan med Sovjetunionen.
USA:s agerande, inte minst i försvarspolitiskt hänseende, ter sig många gånger mindre genomtänkt.
De kommunistiska partierna har alltid lagt
en särskild vikt vid att i de demokratiska
systemen arbeta inom olika s k frontorganisationer, dvs sammanslutningar, som inte
har öppet kommunistiska mål, men där
kommunisterna kan göra en insats och försöka skapa good-will. Tyvärr har det inte
varit möjligt för författarna att närmare studera det kanske bästa exemplet på kommunistisk aktivitet i Sverige under senare tid,
nämligen samgåendet med Linje 3 inför
kärnkraftsomröstningen. Det kommunistiska spelet här är rent handboksmässigt. Det
är förvånande, att centerpartiet så aningslöst
låtit sig driva med i det hela. Må så vara, att
majoriteten av centerpartisterna har en bestämd uppfattning i kärnkraftsfrågan, men
de borde inte ha inlåtit sig i samröre med
kommunisterna. Vpk har fått en helt oför- ~änt chans att framstå som demokratiskt och
rumsrent. Det kan förutsättas, att Bertil
Häggman och Jon Skard med stor intensitet
studerar vpk-infiltrationen inför nästa upplaga av ”Så arbetar kommunistpartierna”.