Thede Palm; Fortsättningskriget
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDE PALM:
Fortsättningskriget
Professor Stig Jägerskiöld gav i höstas ut en
ny volym i sin stora och imponerande serie
om marskalk Mannerheim. Den heter
”Marskalken av Finland. Gustaf Mannerheim 1941- 1944” (Helsingfors, Holger
Schildts förlag). Om serien vore numrerad
under en huvudrubrik, vilket den inte är,
skulle detta vara vol 6. En slutdel är alltså att
vänta, ty den nu föreliggande går från fortsättningskrigets början till den dag 1944 då
president Ryti lämnade presidentskapet för
att bereda plats åt Mannerheim, som hade
kraft nog att inleda de förhandlingar med
ryssarna som skulle leda till vapenstillestånd.
Den sista volymen bör komma att behandla
den korta men intensiva presidenttiden och
sedan de sista åren.
Jägerskiöld har ägnat själva kriget några
utförliga kapitel, som har många förtjänster.
Detta gäller särskilt operationerna innan de
linjer nåddes i Fjärrkarelen där fronten
låstes. Framställningen är mycket detaljerad,
vilket innebär att en nedförminskad karta,
bra i sig själv, blir alldeles otillräcklig för att
man skall kunna följa med på den. Man får
emellertid också veta åtskilligt om Mannerheim som överbefälhavare och strateg.
Bland annat klargörs varför Mannerheim
absolut vägrade att vare sig angripa det
starkt försvarade Leningrad eller att bidraga
till beskjutningen av staden. Under vapenstilleståndsförhandlingarna vidhöll Molotov
envist att så skett, men det var inte sant.
Hitler, som var manisk när det gällde Leningrad, förklarade att staden inte hade någon
uppgift i det nya Östeuropa. Mannerheim
utgick ifrån att Ryssland alltid skulle finnas
kvar och därmed Petersburg – det namn
han fortsatte att använda. Att föra krig mot
en stad som sådan för att jämna den med
marken var dessutom en barbarisk tanke,
alldeles främmande för honom.
Rätt mycket framgår också i dessa kapitel
om hur Mannerheim behandlade sina generaler. En av dem framträder mer än and- 93
ra: Paavo Talvela, en särdeles självständig
natur, van att handla på egna villkor men
samtidigt Mannerheims förtrogne. Han spelade en roll också i krigets förhistoria.
Jägerskiöld gör i fråga om förhistorien ett
nytt inlägg i en diskussion, som tidigare berörts här i Svensk Tidskrift (1975, sid 468 f).
På finländskt håll ville man från början göra
gällande att inga överenskommelser förelåg
mellan Finland och Tyskland utan att finnarna genom ett nytt ryskt överfall – bombningar under de första dagarna sedan tyskarna anfallit – såg sig tvingade till försvar
vid Tysklands sida, som vapenbröder men
inte som allierade. Denna konstruktion är
numera nedriven. Jägerskiöld, som velat
föra åt sidan Mannerheims ansvar i detta
sammanhang, har gjort en ny stor genomgång av materialet. Inga skrivna politiska
avtal fanns. Det är säkert riktigt, men det
förelåg dock avtal ingångna om transiteringen av tysk trupp och dessa avtal gjorde
koncentrationerna i Nordfinland möjliga.
Jägerskiöld fritager kategori_skt president
Ryti från beskyllningen att han förde utrikesminister Giinther bakom ljuset vid
dennes besök i Helsingfors i början av maj.
Ryti skulle på grund av försäkringar från
tyskt håll faktiskt ha trott att Hitler inte avsåg att börja krig mot Sovjetunionen. Det
skulle vara intressant att få fastställt när han
ändrade åsikt.
Ty vid denna tid, i början av maj, hade
sedan länge muntliga avtal träffats mellan
de tyska och de finländska militärledningarna. Planerna för Finlands deltagande
i ett kommande krig var klara, förberedelser
pågick, överenskommelser – Mannerheim
använde senare själv ordet – hade ingåtts
med tyskarna om armens uppmarsch och
mål. Hur detta skett framgår bl a av överste
Mikkolas uppsats i ”Aktuellt och historiskt”
1969, en uppsats som Jägerskiöld inte har
tagit med i sin litteraturförteckning. Att det
gick till så framgår också av Jägerskiölds
J
94
egen framställning i bokens första kapitel
och av de faktiska händelserna.
Mannerheim kände ju till allt detta, Ryti
likaså. Vad ingen av dem visste, och därvidlag har Jägerskiöld rätt, var om Hitler skulle
ändra sig i sista stund; möjligheten fanns.
Men denna osäkerhet är ingenting att krypa
bakom när det gäller att avgöra om den
högsta politiska liksom den högsta militära
ledningen lät förbereda ett, som de hoppades och trodde, kort revanschkrig, vilket i
varje fall avsåg att medföra att Finland återfick 1939 års gränser.
Jägerskiöld har funnit åtskilligt nytt och
intressant material. Ett sådant är en uppteckning av en tysk pressattache Hans
Metzger i Helsingfors som också rör Giinthers besök där, en uppteckning som verkar
ganska sensationell, nämligen om den vore
riktig. Men troligen är den mycket överdriven, och Wilhelm Carlgren har redan i sin
bok ”Svensk utrikespolitik” (s 276) avfärdat
hela saken.
En del av det man läser i Jägerskiölds bok
går alltså att ha olika meningar om. Vad som
däremot starkt bör understrykas är, att denna volym av det stora verket ger en mycket
klar, mycket konturskarp bild av Mannerheim själv i en för honom svår och tung tid.
Kapitlen om Mannerheim i högkvarteret
skulle förmodligen inte kunna skrivas bättre.
Fortsättningskriget
Professor Stig Jägerskiöld gav i höstas ut en
ny volym i sin stora och imponerande serie
om marskalk Mannerheim. Den heter
”Marskalken av Finland. Gustaf Mannerheim 1941- 1944” (Helsingfors, Holger
Schildts förlag). Om serien vore numrerad
under en huvudrubrik, vilket den inte är,
skulle detta vara vol 6. En slutdel är alltså att
vänta, ty den nu föreliggande går från fortsättningskrigets början till den dag 1944 då
president Ryti lämnade presidentskapet för
att bereda plats åt Mannerheim, som hade
kraft nog att inleda de förhandlingar med
ryssarna som skulle leda till vapenstillestånd.
Den sista volymen bör komma att behandla
den korta men intensiva presidenttiden och
sedan de sista åren.
Jägerskiöld har ägnat själva kriget några
utförliga kapitel, som har många förtjänster.
Detta gäller särskilt operationerna innan de
linjer nåddes i Fjärrkarelen där fronten
låstes. Framställningen är mycket detaljerad,
vilket innebär att en nedförminskad karta,
bra i sig själv, blir alldeles otillräcklig för att
man skall kunna följa med på den. Man får
emellertid också veta åtskilligt om Mannerheim som överbefälhavare och strateg.
Bland annat klargörs varför Mannerheim
absolut vägrade att vare sig angripa det
starkt försvarade Leningrad eller att bidraga
till beskjutningen av staden. Under vapenstilleståndsförhandlingarna vidhöll Molotov
envist att så skett, men det var inte sant.
Hitler, som var manisk när det gällde Leningrad, förklarade att staden inte hade någon
uppgift i det nya Östeuropa. Mannerheim
utgick ifrån att Ryssland alltid skulle finnas
kvar och därmed Petersburg – det namn
han fortsatte att använda. Att föra krig mot
en stad som sådan för att jämna den med
marken var dessutom en barbarisk tanke,
alldeles främmande för honom.
Rätt mycket framgår också i dessa kapitel
om hur Mannerheim behandlade sina generaler. En av dem framträder mer än and- 93
ra: Paavo Talvela, en särdeles självständig
natur, van att handla på egna villkor men
samtidigt Mannerheims förtrogne. Han spelade en roll också i krigets förhistoria.
Jägerskiöld gör i fråga om förhistorien ett
nytt inlägg i en diskussion, som tidigare berörts här i Svensk Tidskrift (1975, sid 468 f).
På finländskt håll ville man från början göra
gällande att inga överenskommelser förelåg
mellan Finland och Tyskland utan att finnarna genom ett nytt ryskt överfall – bombningar under de första dagarna sedan tyskarna anfallit – såg sig tvingade till försvar
vid Tysklands sida, som vapenbröder men
inte som allierade. Denna konstruktion är
numera nedriven. Jägerskiöld, som velat
föra åt sidan Mannerheims ansvar i detta
sammanhang, har gjort en ny stor genomgång av materialet. Inga skrivna politiska
avtal fanns. Det är säkert riktigt, men det
förelåg dock avtal ingångna om transiteringen av tysk trupp och dessa avtal gjorde
koncentrationerna i Nordfinland möjliga.
Jägerskiöld fritager kategori_skt president
Ryti från beskyllningen att han förde utrikesminister Giinther bakom ljuset vid
dennes besök i Helsingfors i början av maj.
Ryti skulle på grund av försäkringar från
tyskt håll faktiskt ha trott att Hitler inte avsåg att börja krig mot Sovjetunionen. Det
skulle vara intressant att få fastställt när han
ändrade åsikt.
Ty vid denna tid, i början av maj, hade
sedan länge muntliga avtal träffats mellan
de tyska och de finländska militärledningarna. Planerna för Finlands deltagande
i ett kommande krig var klara, förberedelser
pågick, överenskommelser – Mannerheim
använde senare själv ordet – hade ingåtts
med tyskarna om armens uppmarsch och
mål. Hur detta skett framgår bl a av överste
Mikkolas uppsats i ”Aktuellt och historiskt”
1969, en uppsats som Jägerskiöld inte har
tagit med i sin litteraturförteckning. Att det
gick till så framgår också av Jägerskiölds
J
94
egen framställning i bokens första kapitel
och av de faktiska händelserna.
Mannerheim kände ju till allt detta, Ryti
likaså. Vad ingen av dem visste, och därvidlag har Jägerskiöld rätt, var om Hitler skulle
ändra sig i sista stund; möjligheten fanns.
Men denna osäkerhet är ingenting att krypa
bakom när det gäller att avgöra om den
högsta politiska liksom den högsta militära
ledningen lät förbereda ett, som de hoppades och trodde, kort revanschkrig, vilket i
varje fall avsåg att medföra att Finland återfick 1939 års gränser.
Jägerskiöld har funnit åtskilligt nytt och
intressant material. Ett sådant är en uppteckning av en tysk pressattache Hans
Metzger i Helsingfors som också rör Giinthers besök där, en uppteckning som verkar
ganska sensationell, nämligen om den vore
riktig. Men troligen är den mycket överdriven, och Wilhelm Carlgren har redan i sin
bok ”Svensk utrikespolitik” (s 276) avfärdat
hela saken.
En del av det man läser i Jägerskiölds bok
går alltså att ha olika meningar om. Vad som
däremot starkt bör understrykas är, att denna volym av det stora verket ger en mycket
klar, mycket konturskarp bild av Mannerheim själv i en för honom svår och tung tid.
Kapitlen om Mannerheim i högkvarteret
skulle förmodligen inte kunna skrivas bättre.