T G Wickbom; Finlands neutralitetsproblem
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
TGWICKBOM:
Finlands neutralitetsproblem
Max Jakobson var journalist innan han
blev diplomat och under loppet av en ly”
sande karriär i Finlands utrikesförvaltning
– senast blott alltför kortvarigt som am=
bassadör i Stockholm – hann han ocks~
skriva ett par skarpsinnigt analytiska
böcker om sitt arbetsfält. Nu har han dra=
git sig tillbaka tillledningen för en institution med det väl icke alltför upplysande
namnet Delegationen för näringslivet i
Finland och begagnat tillfället att återberätta sina upplevelser och reflexioner i eh
friare, personlig form. Den journalistiski:i
lejonklon hugger bra. ”Veteen piiretty
viiva” – ungefår Streck som dragits i vattnet- (Otava, Helsingfors 1980) har gjort
bokhandelssucce i Finland. Här hos oss lär
vi få vänta på den till nästa år.
Boken lånar sin titel från en formulering
av John Kennedy om den flytande skiljelinjen mellan in- och utrikespolitik. Icke
minst Finland kan ge gott om åskådningsexempel. Jakobson utnyttjar dem med
bravur för sin träffsäkra och persvasiva
analys – för att inte säga apologi – av
efterkrigsfinländsk statsmannakonst: nej,
det kunde ju aldrig bli tal om att Finlands
politiska liv skulle la dirigeras från
Moskva, därför gällde det att lyhört forma
detta politiska liv så att det aldrig skulle
behöva dirigeras från Moskva. När sovjetambassaden morrade till över att den
fallne kommunistidolen Yrjö Leinos bok
skulle utges i Helsingfors ringde statsministern (det råkade vara Fagerholm då)
till sin partivän förläggaren och påpekade,
att Finland ju är ett fritt land, där regeringen inte utövar censur; varefter förläggaren beslöt att kassera den redan färdiga
upplagan.
När Sovjetunionen under Berlinkrisen
1961 i en överraskande note till Helsingfors med åberopande av 1948 års biståndsavtal påyrkade militära konsultationer
kunde Jakobson följa och medverka i spe- !et i president Kekkonens innersta krets.
Redan när han några år senare skildrade
det i sin kortfattade skrift Egna vägar
rorde han en övertygande argumentering
fåt att det ryska utspelet skulle ses som en
th:ul.lj i det storpolitiska nervkriget om
llerlin och inte, som man i Finland gärna
ville töreställa sig, var ett trick för att la
Kekkonen omvald som president. När han
hll i en serie ytterst fångsiande närbilder
återkommer till ämnet har han byggt ut
argumenteringen genom att applicera
boktitelns innebörd på sovjetpolitiken i ett
ulffirande som tydligen blivit starkt omstritt i Finland. Jakobson vill nämligen
blikom ”notkrisen” främst se en motsättrtifig mellan hök och duva i Kreml. Han
driver tesen att det var Molotovs ”hårda”
arvtagare inom utrikes- och försvarsledningen som utnyttjade Chrusjtjovs tillfälliga frånvaro från Moskva till att sätta
krokben för dennes i deras ögon äventyrliga avspänningssträvanden; det var därfOr, menar Jakobson, alldeles följdriktigt
att Chrusjtjov avblåste hela historien, när
I{ekkonen i Novosibirsk väl fick komma
till tals direkt och på tu man hand med
honom.
Hur det faktiskt förhöll sig med den saken har numera blott historiskt intresse.
Men Jakobson utnyttjar episoden för att
på ett bestickande sätt demonstrera Kekkonens neutralitetspolitiska teknik. Noten
hade försatt pre’sidenten i ett dilemma.
När Berlinfrågan hade fört stormakterna
till randen av väpnad konflikt kunde han
inte gärna gå med på militära konsultationer: de hade ohjälpligt komprometterat
Finland i väster. Inte heller kunde han
bestrida behovet av sådana konsultationer: då hade han tagit ställning mot
Moskvas ståndpunkt, att Berlin var ett hot
mot freden. Den utväg han valde och i
Novosibirsk fann framkomlig var att få
Chrusjtjov att själv finna konsultationerna
l
534
obehövliga. Så gick Finlands neutralitet ur
hela affären stärkt i stället får solkad, och
på köpet blev Kekkonen omvald i den nationella enighetens namn.
den osvikliga förmågan att formulera indiskretioner så att de når sin effekt genom
att bli halvt omärkliga. Ibland undrar
man om han inte med sin breda utblid
och fårdomsfria kallblodighet vore som
klippt att fåra Kekkonens verk vidare;
kanske har samma tanke någon gång slagit honom själv.
I Jakobsons framställning blir allt detta
spännande, bitvis direkt underhållande.
Journalisten i honom har blicken öppen
får de små talande detaljerna, diplomaten
Ge Svensk Tidskrift som
julklapp!
Presentkort rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 70:-, insättes på
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Vid beställning av minst tre prenumerationer är
priset 60:-/st
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren
TGWICKBOM:
Finlands neutralitetsproblem
Max Jakobson var journalist innan han
blev diplomat och under loppet av en ly”
sande karriär i Finlands utrikesförvaltning
– senast blott alltför kortvarigt som am=
bassadör i Stockholm – hann han ocks~
skriva ett par skarpsinnigt analytiska
böcker om sitt arbetsfält. Nu har han dra=
git sig tillbaka tillledningen för en institution med det väl icke alltför upplysande
namnet Delegationen för näringslivet i
Finland och begagnat tillfället att återberätta sina upplevelser och reflexioner i eh
friare, personlig form. Den journalistiski:i
lejonklon hugger bra. ”Veteen piiretty
viiva” – ungefår Streck som dragits i vattnet- (Otava, Helsingfors 1980) har gjort
bokhandelssucce i Finland. Här hos oss lär
vi få vänta på den till nästa år.
Boken lånar sin titel från en formulering
av John Kennedy om den flytande skiljelinjen mellan in- och utrikespolitik. Icke
minst Finland kan ge gott om åskådningsexempel. Jakobson utnyttjar dem med
bravur för sin träffsäkra och persvasiva
analys – för att inte säga apologi – av
efterkrigsfinländsk statsmannakonst: nej,
det kunde ju aldrig bli tal om att Finlands
politiska liv skulle la dirigeras från
Moskva, därför gällde det att lyhört forma
detta politiska liv så att det aldrig skulle
behöva dirigeras från Moskva. När sovjetambassaden morrade till över att den
fallne kommunistidolen Yrjö Leinos bok
skulle utges i Helsingfors ringde statsministern (det råkade vara Fagerholm då)
till sin partivän förläggaren och påpekade,
att Finland ju är ett fritt land, där regeringen inte utövar censur; varefter förläggaren beslöt att kassera den redan färdiga
upplagan.
När Sovjetunionen under Berlinkrisen
1961 i en överraskande note till Helsingfors med åberopande av 1948 års biståndsavtal påyrkade militära konsultationer
kunde Jakobson följa och medverka i spe- !et i president Kekkonens innersta krets.
Redan när han några år senare skildrade
det i sin kortfattade skrift Egna vägar
rorde han en övertygande argumentering
fåt att det ryska utspelet skulle ses som en
th:ul.lj i det storpolitiska nervkriget om
llerlin och inte, som man i Finland gärna
ville töreställa sig, var ett trick för att la
Kekkonen omvald som president. När han
hll i en serie ytterst fångsiande närbilder
återkommer till ämnet har han byggt ut
argumenteringen genom att applicera
boktitelns innebörd på sovjetpolitiken i ett
ulffirande som tydligen blivit starkt omstritt i Finland. Jakobson vill nämligen
blikom ”notkrisen” främst se en motsättrtifig mellan hök och duva i Kreml. Han
driver tesen att det var Molotovs ”hårda”
arvtagare inom utrikes- och försvarsledningen som utnyttjade Chrusjtjovs tillfälliga frånvaro från Moskva till att sätta
krokben för dennes i deras ögon äventyrliga avspänningssträvanden; det var därfOr, menar Jakobson, alldeles följdriktigt
att Chrusjtjov avblåste hela historien, när
I{ekkonen i Novosibirsk väl fick komma
till tals direkt och på tu man hand med
honom.
Hur det faktiskt förhöll sig med den saken har numera blott historiskt intresse.
Men Jakobson utnyttjar episoden för att
på ett bestickande sätt demonstrera Kekkonens neutralitetspolitiska teknik. Noten
hade försatt pre’sidenten i ett dilemma.
När Berlinfrågan hade fört stormakterna
till randen av väpnad konflikt kunde han
inte gärna gå med på militära konsultationer: de hade ohjälpligt komprometterat
Finland i väster. Inte heller kunde han
bestrida behovet av sådana konsultationer: då hade han tagit ställning mot
Moskvas ståndpunkt, att Berlin var ett hot
mot freden. Den utväg han valde och i
Novosibirsk fann framkomlig var att få
Chrusjtjov att själv finna konsultationerna
l
534
obehövliga. Så gick Finlands neutralitet ur
hela affären stärkt i stället får solkad, och
på köpet blev Kekkonen omvald i den nationella enighetens namn.
den osvikliga förmågan att formulera indiskretioner så att de når sin effekt genom
att bli halvt omärkliga. Ibland undrar
man om han inte med sin breda utblid
och fårdomsfria kallblodighet vore som
klippt att fåra Kekkonens verk vidare;
kanske har samma tanke någon gång slagit honom själv.
I Jakobsons framställning blir allt detta
spännande, bitvis direkt underhållande.
Journalisten i honom har blicken öppen
får de små talande detaljerna, diplomaten
Ge Svensk Tidskrift som
julklapp!
Presentkort rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 70:-, insättes på
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Vid beställning av minst tre prenumerationer är
priset 60:-/st
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren