Ledare; Nya grepp
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Nya grepp
Gösta Bohmans felslagna beräkningar har
blivit ett kärt ämne i vårens ekonomiska diskussion, men det är egentligen en skendebatt. Prognoser grundas med nödvändighet
på osäkra antaganden och får göras om när
förhållandena ändras. Denna gång är det
oljeprisernas fortsatta klättrande mot höjderna som kullkastar finansplanens mera
försiktiga antaganden. Långt viktigare än
den sifferexercis som oppositionen gör till
slagträ mot regeringen är den debatt som
inte fnrs, nämligen vilka nya grepp som Sveriges regering måste ta för att Sverige under
80-talet skall komma ur sina ekonomiska svå-
righeter.
Den budget som regeringen Fälldin lade
fram ijanuari illustrerar landets ekonomiska
problem. Rödpennan har gått fram som aldrig förr. Många statliga myndigheter tvingas
skära ner sin verksamhet och för första
gången sedan mitten på 60-talet ökar de offentliga utgifterna i något långsammare takt
än den beräknade tillväxten i bruttonationalprodukten. Det allmännas andel av den samlade kakan växer således inte. Detta är i och
för sig en prestation som det finns all anledning att uppskatta, men ändå, trots denna
den borgerliga regeringens insats, uppgår
budgetunderskottet till någonstans mellan
50 och 55 miljarder kronor, det vill säga till
mer än lO procent av BNP. Den utländska
upplåningen måste fortsätta att öka och inflationstrycket i ekonomin får ny påspädning.
.fot bakgrund av de ytterligt allvarliga
framtidsutsikter som i dag gör sig gällande
vad beträffar fortsatta oljeprisstegringar,
långsammare tillväxttakt i världsekonomin
och skärpt inflation finns det anledning att
fråga om herr Mundebos försiktiga strategi
räcker till. Budgetministern försäkrar i intervju efter intervju att den enda framkomliga vägen är, som han ser det, att gå långsamt fram, att hålla tillbaka nya utgifter men
inte skära i de gamla. Redan gjorda åtaganden får inte omprövas! Det låter sympatiskt
och är naturligtvis den handlingslinje som är
lättast att få stöd för i Sveriges riksdag, men
frågan är om den vägen leder bort från det
slutliga beroendet av den internationella valutafonden.
Med herr Mundebos strategi riskerar vi
två ting: För det första att vi får en stagnerad, underförsörjd och allt otidsenligare
offentlig sektor där alla nya insatser och nya
tankar får nej bara för att de är nya, medan
all möjlig gammal organisation, i dag kanske
inte lika angelägen, får vara kvar och kosta
pengar bara för att den redan finns. Den
andra risken med herr Mundebos linje är
den som redan avtecknar sig i årets budget,
det vill säga att nedskärningen av de offentliga utgifterna inte blir tillräckligt kraftig.
Den s k budgetautomatiken fortsätter att
pressa Sverige allt längre in i en engelsk och
dansk situation.
Många oberoende debattörer, en Ingemar
Ståhl, en Erik Höök, fortsätter att presentera ideer om hur valfrihet och konkurrens
skall kunna föras in i det offentliga trygghetssystemet. H ur grundtryggheten skall
kunna bibehållas, samtidigt som den enskilde konsumenten av tjänster får mer att säga
till om och insatsen av skattemedel kan minskas. Det är inga utopier som diskuteras, flera
av systemen finns redan i flera västeuropeis- ______________________………….
l
100
ka länder. De bygger på en strävan att kombinera marknadsekonomins principer med
den trygghet som ett socialförsäkringssystem skall garantera. sjukförsäkringssystem
kan utformas så att val av läkare och vårdnivå möjliggöres. l Danmark finns den s k
skolpengen som gör det möjligt för föräldrarna att välja skola för sina barn.
Tre-partiregeringen har all anledning att
ta de nya tankar som framföres i debatten
om den offentliga sektorn på allvar. Det är
inte genom en försiktig nej-till-allt-nytt-attityd som de borgerliga axlar sitt tunga regeringsansvar. Tiden är nu mogen för omprövning och för nya djärva grepp. Skall
Sverige undgå att glida vidare in i det stagnerande planhushållningssamhället måste
socialförsäkringssystemet ges en ny struktur
och marknadsekonomins principer tas till
heders igen, såväl inom offentlig som enskild sektor. Uppgiften är desto angelägnare
som detta är enda sättet att trygga det öppna, fria samhälle som vi alla önskar.
Gösta Bohmans felslagna beräkningar har
blivit ett kärt ämne i vårens ekonomiska diskussion, men det är egentligen en skendebatt. Prognoser grundas med nödvändighet
på osäkra antaganden och får göras om när
förhållandena ändras. Denna gång är det
oljeprisernas fortsatta klättrande mot höjderna som kullkastar finansplanens mera
försiktiga antaganden. Långt viktigare än
den sifferexercis som oppositionen gör till
slagträ mot regeringen är den debatt som
inte fnrs, nämligen vilka nya grepp som Sveriges regering måste ta för att Sverige under
80-talet skall komma ur sina ekonomiska svå-
righeter.
Den budget som regeringen Fälldin lade
fram ijanuari illustrerar landets ekonomiska
problem. Rödpennan har gått fram som aldrig förr. Många statliga myndigheter tvingas
skära ner sin verksamhet och för första
gången sedan mitten på 60-talet ökar de offentliga utgifterna i något långsammare takt
än den beräknade tillväxten i bruttonationalprodukten. Det allmännas andel av den samlade kakan växer således inte. Detta är i och
för sig en prestation som det finns all anledning att uppskatta, men ändå, trots denna
den borgerliga regeringens insats, uppgår
budgetunderskottet till någonstans mellan
50 och 55 miljarder kronor, det vill säga till
mer än lO procent av BNP. Den utländska
upplåningen måste fortsätta att öka och inflationstrycket i ekonomin får ny påspädning.
.fot bakgrund av de ytterligt allvarliga
framtidsutsikter som i dag gör sig gällande
vad beträffar fortsatta oljeprisstegringar,
långsammare tillväxttakt i världsekonomin
och skärpt inflation finns det anledning att
fråga om herr Mundebos försiktiga strategi
räcker till. Budgetministern försäkrar i intervju efter intervju att den enda framkomliga vägen är, som han ser det, att gå långsamt fram, att hålla tillbaka nya utgifter men
inte skära i de gamla. Redan gjorda åtaganden får inte omprövas! Det låter sympatiskt
och är naturligtvis den handlingslinje som är
lättast att få stöd för i Sveriges riksdag, men
frågan är om den vägen leder bort från det
slutliga beroendet av den internationella valutafonden.
Med herr Mundebos strategi riskerar vi
två ting: För det första att vi får en stagnerad, underförsörjd och allt otidsenligare
offentlig sektor där alla nya insatser och nya
tankar får nej bara för att de är nya, medan
all möjlig gammal organisation, i dag kanske
inte lika angelägen, får vara kvar och kosta
pengar bara för att den redan finns. Den
andra risken med herr Mundebos linje är
den som redan avtecknar sig i årets budget,
det vill säga att nedskärningen av de offentliga utgifterna inte blir tillräckligt kraftig.
Den s k budgetautomatiken fortsätter att
pressa Sverige allt längre in i en engelsk och
dansk situation.
Många oberoende debattörer, en Ingemar
Ståhl, en Erik Höök, fortsätter att presentera ideer om hur valfrihet och konkurrens
skall kunna föras in i det offentliga trygghetssystemet. H ur grundtryggheten skall
kunna bibehållas, samtidigt som den enskilde konsumenten av tjänster får mer att säga
till om och insatsen av skattemedel kan minskas. Det är inga utopier som diskuteras, flera
av systemen finns redan i flera västeuropeis- ______________________………….
l
100
ka länder. De bygger på en strävan att kombinera marknadsekonomins principer med
den trygghet som ett socialförsäkringssystem skall garantera. sjukförsäkringssystem
kan utformas så att val av läkare och vårdnivå möjliggöres. l Danmark finns den s k
skolpengen som gör det möjligt för föräldrarna att välja skola för sina barn.
Tre-partiregeringen har all anledning att
ta de nya tankar som framföres i debatten
om den offentliga sektorn på allvar. Det är
inte genom en försiktig nej-till-allt-nytt-attityd som de borgerliga axlar sitt tunga regeringsansvar. Tiden är nu mogen för omprövning och för nya djärva grepp. Skall
Sverige undgå att glida vidare in i det stagnerande planhushållningssamhället måste
socialförsäkringssystemet ges en ny struktur
och marknadsekonomins principer tas till
heders igen, såväl inom offentlig som enskild sektor. Uppgiften är desto angelägnare
som detta är enda sättet att trygga det öppna, fria samhälle som vi alla önskar.