Dick Hichens-Bergström; Norge och Vietnamdramat
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ICK HICHE;’\/S-BERGSTRÖM:
~orge och Vietnamdramat
Dralivarliga politiska dissonanser mellan USA
och S1·erige som blev en foljd av Vietnamkriget
i gott minne. Dessa tog sig som bekant utrk i att ambassaderna i Stockholm respekti- 1\’ashington stod utan ambassadörer i nästan två års tid ( 1973-74). Medan Nixonlllministrationen efter ambassadör Jerome
Hollands hemkallande 1972 icke återbesatte
ten i Stockholm, utsåg den svenska regegrn m ambassadör i Washington som dock
rig mottogs i den amerikanska huvurlstadcn. Först under 1974 normaliserades forbinddserna. Då hade tänkandet i Stockholm revials så tillvida som elen forst utsedde ambasllllören, en socialdemokratisk tidningsredaktör
riksdagsman, remplacerades av en erfaren
lmiärdiplomat, dåvarande chefen for UD:s
’tiska avdelning Wilht>lm Wachtmeister.
l rn i fjol i Oslo utkommen amerikansk
lomatmemoar ” Bak ambassadens
urer” (Cappelens forlag) – berättas hur nära
4tt 1ar att Norge hamnade i samma djupfrys·n~ som Sverige. Författaren, ministf’r John C
~usland, var andre man vid USA-ambassaden
Oslo de aktuella åren. Historien belyser hur
l’iktigt det kan vara att speciellt i krislägen ” the
man abroad” har en så stark ställning hemma
att man lyssnar på honom och att han därigenom kan foranleda omprövning av i hastigt
mod tillkomna beslut. Den man det rör sig om i
detta fall var Auslands chef, ambassadören
Philip K Crowe.
Cro11e var republikan, en politisk utnämning, lojal Nixonman men samtidigt – efter
postrr i så olika länder som Ceylon och Sydafrika – rätt mycket av karriärdiplomat. Hans
prrsonliga engagemang i livet var World Wild
Life Fund. Under Vietnamkriget blev Crowe i
Oslo en omstridd person; det var inte lätt att
liircträda Nixon i Norge med tanke på hur
norsk opinion fciljde hack i häl på svensk vad
gälldr \’ietnam, låt vara att den väl aldrig blev
sa inflammerad som hos oss.
l mars 1971 tillkännagav regeringen Bratteli,
som då nyligen avlöst den borgerliga regering- 61
en Per Borten, sin avsikt att upprätta diplomatiska forbindelser med Nordvietnam. Det var
axiomatiskt – och mer än lättbegripligt – att
den amerikanska diplomatin på allt sätt, vanligen i diskreta former, verkade för att något
norskt erkännande i Hanoi icke skulle komma
till stånd. Ett sådant steg var onekligen drastiskt om man beaktar Norges Nato-tillhörighet
och USA:s krigforing mot just Nordvietnam.
Följaktligen, berättar Ausland, utlöste det
norska erkännandebeslutet en fullkomlig ”explosion i Vita Huset”. President Nixon beordrade State Department att hemkalla Crowe
från Oslo.
Av en tillfällighet besökte Crowe Washington när Nixon fattade sitt vredgade beslut.
Crowe framhöll for utrikesminister Rogers att
den tilltänkta åtgärden skulle fOrgifta de norskamerikanska forbindelserna for kanske lång tid
framöver och begärde omprövning. Efter enträ-
get bearbetande av Rogers gick denne till slut
med på Crowes önskan att söka formå president Nixon att återkalla sin egen instruktion.
Detta lyckades också och den befarade nedtrappningen kom aldrig till stånd. Vid ett annat tillfälle ingrep Crowe fcir att fOrhindra att
en grupp Nixonanhängare begav sig till Oslo
for att hos det norska stortingets Nobelkommitre utverka fredspriset åt Nixon . Det är lätt
att foreställa sig vilka kontraproduktiva effekter
en sådan framstöt skulle haft på en redan upprörd norsk opinion.
Sanktioner i form av nedtrappning eller avbrytande av de diplomatiska forbindelserna är
lätta att sätta i verket – och kan till och med
framstå som heroiska eller modiga – men svå-
ra att upphäva. Syftet att markera onåd borde,
kan man tycka, kunna uppnås utan att åtminstone civiliserade länder just i politiskt spända
lägen avstår från sina nyttigaste interlokutörer.
Men sådan är nu praxis – hur många gånger
har tex inte Iran och Irak avbrutit fcirbindelserna? Det långa interregnum som i början av
1970-talet forekom mellan Sverige och USA
tjänade naturligtvis intet vettigt syfte. För det
62
allierade Norge kunde troligen en långvarig
amerikansk kallställning ha blivit en ännu allvarligare affår än den som drabbade det neutrala Sverige.
Memoarforfattaren Ausland karaktäriserar
Norge som ”en orolig l ·atoallierad”. Han åsyftar härvid inte bara Vietnamtragedin utan också den ytterligt kritiska hållning man i Oslo
intog vad gällde USA och den famösa överstejuntan i Grekland. Dagsläget 1980 jävar inte
påståendet – här tänker jag på den politiska
oron i Norge kring frågan om förhandslaf.~ring
av tung amerikansk krigsmateriel på norskt
område.
Två randanteckningar till slut.
Norges upptagande av forbindelser med Hanoi visade sig bli inte alldeles utan fordelar for
de dåtida hökarna i Washington genom att den
norske Pekingambassadören sidaackrediterades i Nordvietnam. Därmed fick Washington
genom norrmännen en kanal till Hanoi som
enligt Ausland – ehuru papperen härom ännu
inte frigivits – medfårde att norska ämbetsmän
kom att efter amerikansk bedömning spela ”en
nyttig roll” får den senkomna fredliga lösning·
en på Vietnamkonflikten. Bland andra kanals
fanns som bekant också en svensk och en italiensk.
Vietnamkonflikten är ännu inte slut. För dt~
som intresserar sig får konfliktens efterbörd,
närmare bestämt utvecklingen i Cambodja od
Vietnams roll i det sydostasiatiska dramat,
finns en nyutkommen bok av utrikesredaktöllll
i den konservativa (alltid lika underhållande
som kontroversiella) Oslotidningen Mor~ta?-
bladet, Frank Bjerkholt. Boken heter ” Vietnall
– det stora bedrägeriet” (Gyldendal). !)t
skildras det s k Vietnamsyndromet på ett säl
som ställer många i Sverige invanda begrqt
på huvudet. Det är en formlig ”demaskerinp
process” som den norske tidningsmannen.._
ställer, vari ingredienser av fakta och Ö\
drifter flyter ihop. Det en gång i Sverige
Norge, ja i hela västvärlden hyllade Ha
framstår i Bjerkholts ögon som en brutal an
parstat. Vietnamdramats tragiska djupdim~
sion tycks vara ändlös.
~orge och Vietnamdramat
Dralivarliga politiska dissonanser mellan USA
och S1·erige som blev en foljd av Vietnamkriget
i gott minne. Dessa tog sig som bekant utrk i att ambassaderna i Stockholm respekti- 1\’ashington stod utan ambassadörer i nästan två års tid ( 1973-74). Medan Nixonlllministrationen efter ambassadör Jerome
Hollands hemkallande 1972 icke återbesatte
ten i Stockholm, utsåg den svenska regegrn m ambassadör i Washington som dock
rig mottogs i den amerikanska huvurlstadcn. Först under 1974 normaliserades forbinddserna. Då hade tänkandet i Stockholm revials så tillvida som elen forst utsedde ambasllllören, en socialdemokratisk tidningsredaktör
riksdagsman, remplacerades av en erfaren
lmiärdiplomat, dåvarande chefen for UD:s
’tiska avdelning Wilht>lm Wachtmeister.
l rn i fjol i Oslo utkommen amerikansk
lomatmemoar ” Bak ambassadens
urer” (Cappelens forlag) – berättas hur nära
4tt 1ar att Norge hamnade i samma djupfrys·n~ som Sverige. Författaren, ministf’r John C
~usland, var andre man vid USA-ambassaden
Oslo de aktuella åren. Historien belyser hur
l’iktigt det kan vara att speciellt i krislägen ” the
man abroad” har en så stark ställning hemma
att man lyssnar på honom och att han därigenom kan foranleda omprövning av i hastigt
mod tillkomna beslut. Den man det rör sig om i
detta fall var Auslands chef, ambassadören
Philip K Crowe.
Cro11e var republikan, en politisk utnämning, lojal Nixonman men samtidigt – efter
postrr i så olika länder som Ceylon och Sydafrika – rätt mycket av karriärdiplomat. Hans
prrsonliga engagemang i livet var World Wild
Life Fund. Under Vietnamkriget blev Crowe i
Oslo en omstridd person; det var inte lätt att
liircträda Nixon i Norge med tanke på hur
norsk opinion fciljde hack i häl på svensk vad
gälldr \’ietnam, låt vara att den väl aldrig blev
sa inflammerad som hos oss.
l mars 1971 tillkännagav regeringen Bratteli,
som då nyligen avlöst den borgerliga regering- 61
en Per Borten, sin avsikt att upprätta diplomatiska forbindelser med Nordvietnam. Det var
axiomatiskt – och mer än lättbegripligt – att
den amerikanska diplomatin på allt sätt, vanligen i diskreta former, verkade för att något
norskt erkännande i Hanoi icke skulle komma
till stånd. Ett sådant steg var onekligen drastiskt om man beaktar Norges Nato-tillhörighet
och USA:s krigforing mot just Nordvietnam.
Följaktligen, berättar Ausland, utlöste det
norska erkännandebeslutet en fullkomlig ”explosion i Vita Huset”. President Nixon beordrade State Department att hemkalla Crowe
från Oslo.
Av en tillfällighet besökte Crowe Washington när Nixon fattade sitt vredgade beslut.
Crowe framhöll for utrikesminister Rogers att
den tilltänkta åtgärden skulle fOrgifta de norskamerikanska forbindelserna for kanske lång tid
framöver och begärde omprövning. Efter enträ-
get bearbetande av Rogers gick denne till slut
med på Crowes önskan att söka formå president Nixon att återkalla sin egen instruktion.
Detta lyckades också och den befarade nedtrappningen kom aldrig till stånd. Vid ett annat tillfälle ingrep Crowe fcir att fOrhindra att
en grupp Nixonanhängare begav sig till Oslo
for att hos det norska stortingets Nobelkommitre utverka fredspriset åt Nixon . Det är lätt
att foreställa sig vilka kontraproduktiva effekter
en sådan framstöt skulle haft på en redan upprörd norsk opinion.
Sanktioner i form av nedtrappning eller avbrytande av de diplomatiska forbindelserna är
lätta att sätta i verket – och kan till och med
framstå som heroiska eller modiga – men svå-
ra att upphäva. Syftet att markera onåd borde,
kan man tycka, kunna uppnås utan att åtminstone civiliserade länder just i politiskt spända
lägen avstår från sina nyttigaste interlokutörer.
Men sådan är nu praxis – hur många gånger
har tex inte Iran och Irak avbrutit fcirbindelserna? Det långa interregnum som i början av
1970-talet forekom mellan Sverige och USA
tjänade naturligtvis intet vettigt syfte. För det
62
allierade Norge kunde troligen en långvarig
amerikansk kallställning ha blivit en ännu allvarligare affår än den som drabbade det neutrala Sverige.
Memoarforfattaren Ausland karaktäriserar
Norge som ”en orolig l ·atoallierad”. Han åsyftar härvid inte bara Vietnamtragedin utan också den ytterligt kritiska hållning man i Oslo
intog vad gällde USA och den famösa överstejuntan i Grekland. Dagsläget 1980 jävar inte
påståendet – här tänker jag på den politiska
oron i Norge kring frågan om förhandslaf.~ring
av tung amerikansk krigsmateriel på norskt
område.
Två randanteckningar till slut.
Norges upptagande av forbindelser med Hanoi visade sig bli inte alldeles utan fordelar for
de dåtida hökarna i Washington genom att den
norske Pekingambassadören sidaackrediterades i Nordvietnam. Därmed fick Washington
genom norrmännen en kanal till Hanoi som
enligt Ausland – ehuru papperen härom ännu
inte frigivits – medfårde att norska ämbetsmän
kom att efter amerikansk bedömning spela ”en
nyttig roll” får den senkomna fredliga lösning·
en på Vietnamkonflikten. Bland andra kanals
fanns som bekant också en svensk och en italiensk.
Vietnamkonflikten är ännu inte slut. För dt~
som intresserar sig får konfliktens efterbörd,
närmare bestämt utvecklingen i Cambodja od
Vietnams roll i det sydostasiatiska dramat,
finns en nyutkommen bok av utrikesredaktöllll
i den konservativa (alltid lika underhållande
som kontroversiella) Oslotidningen Mor~ta?-
bladet, Frank Bjerkholt. Boken heter ” Vietnall
– det stora bedrägeriet” (Gyldendal). !)t
skildras det s k Vietnamsyndromet på ett säl
som ställer många i Sverige invanda begrqt
på huvudet. Det är en formlig ”demaskerinp
process” som den norske tidningsmannen.._
ställer, vari ingredienser av fakta och Ö\
drifter flyter ihop. Det en gång i Sverige
Norge, ja i hela västvärlden hyllade Ha
framstår i Bjerkholts ögon som en brutal an
parstat. Vietnamdramats tragiska djupdim~
sion tycks vara ändlös.