Hans Hagnell; Om Stockholm låg mitt i Sverige
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS HAGNELL:
Om Stockholm
låg mitt i Sverige!
Landshövdingen i Gävleborgs län, Hans
H agnell, presenterar statistik över antalet
utslagna i en kommun mitt i Sverige –
Ljusdal. Om lika stor del av Stockholms
befolkning skulle ha kontant
arbetslöshetsunderstöd, vara
förtidspensionerade eller erhålla hjälp genom
AMS, skulle man haft 200000 utslagna i
huvudstaden mot nuvarande 80 000.
N arrlands arbetslöshetsproblem har nu spritt
sig över 4/5 av landet. I Ljusdal är gruppen
medelålders utslagna drygt tre gånger så stor
som ungdomsgruppen. En förnuftig
näringspolitik under 1980-talet måste ha sin
tyngdpunkt i utveckling av sysselsättningen
inom tjänstenäringarna, men bygga på att
försvara industrijobben, skriverförfattaren.
En sådan regionalpolitik behöver inte kosta
mer än den nuvarande lokaliseringspolitiken
och sociala utslagningspolitiken tillsammans.
l Sverige har vi tre olika former för hjälp åt
människor, som blir utslagna från arbetsmarknaden:
Kontantunderstöd åt de vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa
AMS-hjälp i form av beredskapsarbete, arkivarbete, skyddad sysselsättning, utbildning
och liknande
Förtidspensionering formellt grundad på medicinska skäl, men i verkligheten till stor del
avhängig av arbetsmarknadsskäL
Antalet personer i de tre grupperna var i
mitten av hösten 1979:
1:a gruppen
2:a gruppen
3:e gruppen
Summa
93000
150000
280000
523000
Det är bra, att det finns hjälp i olika former.
Det hade varit bättre med full sysselsättning.
Den första gruppen – men inte de två
andra – räknas in i den ”officiella arbetslösheten”. Den som säger att Sverige har 2, l
procent arbetslösa. l det sammanhanget används dock en annan siffra, nämligen Statistiska Centralbyråns redovisning, vilken i
höstas låg 15 000 a20 000 lägre än AMS.
Vid jämförelse med andra länder, som
har kontanthjälp, och mycket litet av de två
andra hjälpformerna, finner man då att
”Sverige har en låg arbetslöshet”. Naturligtvis, eftersom större delen av hjälpen går i
andra former.
En kommun mitt i Sverige – Ljusdal
Det är obegripligt stora siffror det rör sig
om, när man finner att över 1/2 milj människor är utslagna, mer eller mindre långsiktigt. Visserligen hjälpta i olika former. Siffrorna blir mindre, begripligare och mänskligare, om vi går bakom de stora siffrorna och
tar reda på hur förhållandena är i en kommun. En kommun i södra hälften av Sverige,
i norra Hälsingland – nästan mitt i Sverige
– och jämför med förhållandena i Stockholms län.
Kommunen har nära 22 000 invånare.
Därav 13 300 i ålder 16-65 år. Enligt senaste folkräkning hade 7 800 arbete mer än 19
timmar i veckan. Två tredjedelar var män
och en tredjedel var kvinnor.
Om förhållandena på arbetsmarknaden
för människorna i Stockholm – länet – skulle vara samma som förhållandena nu är för
Ljusdals invånare, skulle det hösten 1979 ha
sett ut på följande sätt:
I stället för att Stockholm har ca 9 400
arbetslösa vid förmedlingarna skulle Stockholm ha haft drygt 40 000, dvs 4 1/2 gånger
fler.
l stället för att Stockholm har ca 20 000
AMS-hjälpta skulle Stockholm ha haft
60 000, dvs 3 gånger fler.
I stället för att Stockholm har 50000 förtidspensionerade skulle Stockholm haft omkring l06 000, dvs drygt 2 gånger fler.
Om Stockholm legat mitt i Sverige skulle
alltså Stockholm sammanlagt ha över
200 000 utslagna i stället för som nu ca
80000, dvs 2 1/2 gånger fler.
Ungdomarna och de medelålders
De vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa i åldern 16 till25 år uppgick i Stockholm till nära 5 000, men skulle, om förhållandena varit såsom i Ljusdal, uppgått till
109
nära 12 000, dvs nästan 2 l/2 gånger fler.
De genom AMS-åtgärder hjälpta ungdomarna i Stockholm uppgick till 4400, men
skulle, om förhållandena varit såsom i Ljusdal, uppgått till nära 22 000, dvs ca 5 gånger
fler.
De förtidspensionerade ungdomarna i
Stockholm i ålder 16 till 25 år uppgick till
l 428, men skulle, om förhållandena varit
såsom i Ljusdal, uppgått till 2 690, dvs nästan 2 gånger fler.
Sammanlagt uppgick antalet utslagna
.ungdomar i Stockholms-området till omkring 12 000, men skulle, om Stockholm låg
”mitt i Sverige”, där Ljusdal ligger, varit ca
36 000, dvs 3 gånger fler.
Förhållandena på arbetsmarknaden
Ljusdal skulle varit värre, om inte 2 300 ungdomar sedan 1965 flyttat bort – ofta just på
grund av svårigheterna att få jobb. Omräknat på Stockholms-området skulle det motsvara en utflyttning av 130 000 ungdomar.
Hade en sådan utflyttning skett från stockholmsområdet, skulle det där idag inte funnits så många av de sammanlagt 12 000 utslagna ungdomarna. Men i Ljusdal har den
utvandringen inte räckt till för att skaffa
jobb åt de återstående ungdomarna.
De medelålders utslagna är en mycket
större grupp än ungdomarna. I Ljusdal är
den drygt 3 gånger större än den utslagna
ungdomsgruppen. Om Stockholm skulle
haft lika stor andel av sina medelålders invå-
nare utslagna – var tredje i ålder 50 till 65 år
– skulle det rört sig om 88 000 personer.
Tyvärr saknas för Stockholm jämförbara
uppgifter över de arbetslösas och de AMshjälptas åldersfördelning.
IlO
Partiell solidaritet?
Vi gläder oss alla åt att Stockholms-området
har en så mycket bättre arbetsmarknad nu,
än om Stockholm låg ”mitt i Sverige”.
Även om Stockholms-området har den
bästa arbetsmarknaden av alla län, har områ-
det liksom storstadsområdena i övrigt givetvis sina problem. Industriarbetsmarknaden
går tillbaka, men tjänste-näringarna är i
stark, långsiktig tillväxt. Övriga medborgare, de som bor ”mitt i Sverige”, får känna av
samma nedgång i industrisysselsättningen,
men kan inte glädja sig åt en lika kraftig
ökning av sysselsättningen i tjänste-näringarna.
Den omlokaliseringspolitik från de industri-rika till industri-fattiga områden av vårt
land, som inleddes 1965, tappade, på grund
av den allmänna av-industrialiseringen av
Sverige, sina förutsättningar redan efter
några år. Av samma skäl förlorar den också
det avgörande stödet från såväl politiskt som
fackligt håll.
En ny politik
Det som har börjat som ett ordandsproblem har nu spritt sig över 4/5 av Sverige.
Samtliga län i Norrland och Bergslagen har
under de senaste l Oåren minskat sin befolkning i de aktiva åldrarna upp till pensionsåldern. Det är ett dåligt tecken för framtiden.
I de hårdare internationella förhållanden
vi nu är inne i behövs inte bara internationellt samarbete utan också, att vi inom landet skapar en bredare solidaritet, där de relativt lyckligare lottade i tid och i tillräcklig
omfattning hjälper de svagare. Där behövs
ett samspel mellan central och regional nä-
ringspolitik.
En förnuftig näringspolitik under 1980-
talet måste ha sin tyngdpunkt i utveckling av
sysselsättningen inom tjänste-näringarna,
men bygga på att försvara industri-jobben.
En sådan regionalpolitik behöver inte kosta
mer än vad den nuvarande lokaliseringspolitiken och sociala utslagningspolitiken tillsammans ändock kräver. Den måste bygga
på varje regions förutsättningar och avgö-
rande är att vi får möjlighet att satsa de
pengarna i förnuftigare former än hittills, så
att vi kan bygga upp vårt näringsliv och vår
sysselsättning i tid, innan det är för sent och
utslagningen med dess stora sociala kostnader för människorna och för samhällsekonomin är ett faktum.
Partiernas politik i vår demokrati söker sig
nu till de lösa marginalväljargrupperna i de
röst-rika storstadsområdena. Så kommer det
att förbli till dess den övriga befolkningen
använder sina demokratiska möjligheter till
att fordra en i praktisk handling solidarisk
politik för jämlika levnadsförhållanden över
hela Sverige.
Om Stockholm
låg mitt i Sverige!
Landshövdingen i Gävleborgs län, Hans
H agnell, presenterar statistik över antalet
utslagna i en kommun mitt i Sverige –
Ljusdal. Om lika stor del av Stockholms
befolkning skulle ha kontant
arbetslöshetsunderstöd, vara
förtidspensionerade eller erhålla hjälp genom
AMS, skulle man haft 200000 utslagna i
huvudstaden mot nuvarande 80 000.
N arrlands arbetslöshetsproblem har nu spritt
sig över 4/5 av landet. I Ljusdal är gruppen
medelålders utslagna drygt tre gånger så stor
som ungdomsgruppen. En förnuftig
näringspolitik under 1980-talet måste ha sin
tyngdpunkt i utveckling av sysselsättningen
inom tjänstenäringarna, men bygga på att
försvara industrijobben, skriverförfattaren.
En sådan regionalpolitik behöver inte kosta
mer än den nuvarande lokaliseringspolitiken
och sociala utslagningspolitiken tillsammans.
l Sverige har vi tre olika former för hjälp åt
människor, som blir utslagna från arbetsmarknaden:
Kontantunderstöd åt de vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa
AMS-hjälp i form av beredskapsarbete, arkivarbete, skyddad sysselsättning, utbildning
och liknande
Förtidspensionering formellt grundad på medicinska skäl, men i verkligheten till stor del
avhängig av arbetsmarknadsskäL
Antalet personer i de tre grupperna var i
mitten av hösten 1979:
1:a gruppen
2:a gruppen
3:e gruppen
Summa
93000
150000
280000
523000
Det är bra, att det finns hjälp i olika former.
Det hade varit bättre med full sysselsättning.
Den första gruppen – men inte de två
andra – räknas in i den ”officiella arbetslösheten”. Den som säger att Sverige har 2, l
procent arbetslösa. l det sammanhanget används dock en annan siffra, nämligen Statistiska Centralbyråns redovisning, vilken i
höstas låg 15 000 a20 000 lägre än AMS.
Vid jämförelse med andra länder, som
har kontanthjälp, och mycket litet av de två
andra hjälpformerna, finner man då att
”Sverige har en låg arbetslöshet”. Naturligtvis, eftersom större delen av hjälpen går i
andra former.
En kommun mitt i Sverige – Ljusdal
Det är obegripligt stora siffror det rör sig
om, när man finner att över 1/2 milj människor är utslagna, mer eller mindre långsiktigt. Visserligen hjälpta i olika former. Siffrorna blir mindre, begripligare och mänskligare, om vi går bakom de stora siffrorna och
tar reda på hur förhållandena är i en kommun. En kommun i södra hälften av Sverige,
i norra Hälsingland – nästan mitt i Sverige
– och jämför med förhållandena i Stockholms län.
Kommunen har nära 22 000 invånare.
Därav 13 300 i ålder 16-65 år. Enligt senaste folkräkning hade 7 800 arbete mer än 19
timmar i veckan. Två tredjedelar var män
och en tredjedel var kvinnor.
Om förhållandena på arbetsmarknaden
för människorna i Stockholm – länet – skulle vara samma som förhållandena nu är för
Ljusdals invånare, skulle det hösten 1979 ha
sett ut på följande sätt:
I stället för att Stockholm har ca 9 400
arbetslösa vid förmedlingarna skulle Stockholm ha haft drygt 40 000, dvs 4 1/2 gånger
fler.
l stället för att Stockholm har ca 20 000
AMS-hjälpta skulle Stockholm ha haft
60 000, dvs 3 gånger fler.
I stället för att Stockholm har 50000 förtidspensionerade skulle Stockholm haft omkring l06 000, dvs drygt 2 gånger fler.
Om Stockholm legat mitt i Sverige skulle
alltså Stockholm sammanlagt ha över
200 000 utslagna i stället för som nu ca
80000, dvs 2 1/2 gånger fler.
Ungdomarna och de medelålders
De vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa i åldern 16 till25 år uppgick i Stockholm till nära 5 000, men skulle, om förhållandena varit såsom i Ljusdal, uppgått till
109
nära 12 000, dvs nästan 2 l/2 gånger fler.
De genom AMS-åtgärder hjälpta ungdomarna i Stockholm uppgick till 4400, men
skulle, om förhållandena varit såsom i Ljusdal, uppgått till nära 22 000, dvs ca 5 gånger
fler.
De förtidspensionerade ungdomarna i
Stockholm i ålder 16 till 25 år uppgick till
l 428, men skulle, om förhållandena varit
såsom i Ljusdal, uppgått till 2 690, dvs nästan 2 gånger fler.
Sammanlagt uppgick antalet utslagna
.ungdomar i Stockholms-området till omkring 12 000, men skulle, om Stockholm låg
”mitt i Sverige”, där Ljusdal ligger, varit ca
36 000, dvs 3 gånger fler.
Förhållandena på arbetsmarknaden
Ljusdal skulle varit värre, om inte 2 300 ungdomar sedan 1965 flyttat bort – ofta just på
grund av svårigheterna att få jobb. Omräknat på Stockholms-området skulle det motsvara en utflyttning av 130 000 ungdomar.
Hade en sådan utflyttning skett från stockholmsområdet, skulle det där idag inte funnits så många av de sammanlagt 12 000 utslagna ungdomarna. Men i Ljusdal har den
utvandringen inte räckt till för att skaffa
jobb åt de återstående ungdomarna.
De medelålders utslagna är en mycket
större grupp än ungdomarna. I Ljusdal är
den drygt 3 gånger större än den utslagna
ungdomsgruppen. Om Stockholm skulle
haft lika stor andel av sina medelålders invå-
nare utslagna – var tredje i ålder 50 till 65 år
– skulle det rört sig om 88 000 personer.
Tyvärr saknas för Stockholm jämförbara
uppgifter över de arbetslösas och de AMshjälptas åldersfördelning.
IlO
Partiell solidaritet?
Vi gläder oss alla åt att Stockholms-området
har en så mycket bättre arbetsmarknad nu,
än om Stockholm låg ”mitt i Sverige”.
Även om Stockholms-området har den
bästa arbetsmarknaden av alla län, har områ-
det liksom storstadsområdena i övrigt givetvis sina problem. Industriarbetsmarknaden
går tillbaka, men tjänste-näringarna är i
stark, långsiktig tillväxt. Övriga medborgare, de som bor ”mitt i Sverige”, får känna av
samma nedgång i industrisysselsättningen,
men kan inte glädja sig åt en lika kraftig
ökning av sysselsättningen i tjänste-näringarna.
Den omlokaliseringspolitik från de industri-rika till industri-fattiga områden av vårt
land, som inleddes 1965, tappade, på grund
av den allmänna av-industrialiseringen av
Sverige, sina förutsättningar redan efter
några år. Av samma skäl förlorar den också
det avgörande stödet från såväl politiskt som
fackligt håll.
En ny politik
Det som har börjat som ett ordandsproblem har nu spritt sig över 4/5 av Sverige.
Samtliga län i Norrland och Bergslagen har
under de senaste l Oåren minskat sin befolkning i de aktiva åldrarna upp till pensionsåldern. Det är ett dåligt tecken för framtiden.
I de hårdare internationella förhållanden
vi nu är inne i behövs inte bara internationellt samarbete utan också, att vi inom landet skapar en bredare solidaritet, där de relativt lyckligare lottade i tid och i tillräcklig
omfattning hjälper de svagare. Där behövs
ett samspel mellan central och regional nä-
ringspolitik.
En förnuftig näringspolitik under 1980-
talet måste ha sin tyngdpunkt i utveckling av
sysselsättningen inom tjänste-näringarna,
men bygga på att försvara industri-jobben.
En sådan regionalpolitik behöver inte kosta
mer än vad den nuvarande lokaliseringspolitiken och sociala utslagningspolitiken tillsammans ändock kräver. Den måste bygga
på varje regions förutsättningar och avgö-
rande är att vi får möjlighet att satsa de
pengarna i förnuftigare former än hittills, så
att vi kan bygga upp vårt näringsliv och vår
sysselsättning i tid, innan det är för sent och
utslagningen med dess stora sociala kostnader för människorna och för samhällsekonomin är ett faktum.
Partiernas politik i vår demokrati söker sig
nu till de lösa marginalväljargrupperna i de
röst-rika storstadsområdena. Så kommer det
att förbli till dess den övriga befolkningen
använder sina demokratiska möjligheter till
att fordra en i praktisk handling solidarisk
politik för jämlika levnadsförhållanden över
hela Sverige.