Thede Palm; Efter Afghanistan
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
– –
THEDEPALM:
Efter Afghanistan
I sin artikel utgårfil dr Thede Palm från ett
citat ur Henry Kissingers memoarer. Han
anlyserar vad som hänt i Afghanistan, men
han menar att ryssarna inte direkt hotar
Iran. De är, som Kissinger visat, försiktiga
när det gäller att överskrida intressegränser
mellan öst och väst. earterdoktrinen skulle
inte kunna hejda dem: den kan intefungera.
Jugoslavien har däremot fått en respit. Vad
beträffar Skandinavien menarförfattaren
att gränsen mellan öst och väst i ett skärpt
läge kommer att visa sig gå längsfinsksvenska gränsen, inte längre österut. Han
understryker att mycket av vad som i ett
sådant läge kan hända – eller helst inte bör
hända – beror av det försvar som Sverige
håller. Det ligger storfara i att göra sig själv
svag, skriver han.
”Vi upplevde … den sovjetiska tekniken au
använda militär närvaro till att öka det ge~
politiska inflytandet. Inom den sfär som Sovjetunionen anser som sin använder Kreml
sina militära styrkor massivt, snabbt och hänsynslöst. Men när den opererar bortom ska.
jelinjen mellan öst och väst, rör den sig med
oändlig försiktighet. Det första engagemanget är visserligen måttfullt och grundas
på defensiva motiv … När inget motstånd
möter, är ryssarna benägna att trappa upp
snabbt.”
Ovanstående är inte skrivet av någon te&
retisk sovjetolog efter det ryska angreppet
mot Afghanistan. Det står att läsa i Henl}
Kissingers ”Memoarer” (i första delen av 1Je.
räknade fyra, vardera på c:a 800 sidor och
god översättning av Sven Åhman, som NOl’
stedts förlag ger ut trots det stora formald
med en viss heroism och med förhoppningtvis rätt bedömd tro på folks läsvillighet). Del
handlar om den ryska framstöten i Melle1111
Östern 1970. Men mönstret känns ip
Samma tillvägagångssätt användes i Tjec•
slovakien 1968. Det har nu också visats upp
Afghanistan.
I Svensk Tidskrift (nr 2/1980) har an~
pet karakteriserats så att det följer Bresjnetdoktrinen. ”Inom den sfär som SovjeturU.
nen anser som sin” – det betyder de länder,
som Moskvatrogna kommunister gen•
hänsynslös maktutövning lyckats ställa ci
rekt under Moskvas lydnad. Dessa länd&
med kommunistisk diktatur får sedan U.
skilja sig från Sovjetunionen, och uppståull
tendens i den riktningen inom folkmajor;.
ten eller, som i Tjeckoslovakien, inom~?-
tiet självt, kan det hotade kommuniststyM
vädja till partiet i Moskva om hjälp. Hjälpen
kommer i form av massiv militär insats. Formellt är det inte fråga om krig mellan två
stater, utan det ena partiet begär i den internationella kommunismens namn stöd från
det andra, vilket i sin tur ställer tillgängliga
statliga maktmedel till förfogande. Detta
ubtila förfarande är avsett att framstå som
naturligt vänner emellan.
l Mellersta Östern, som Kissinger beskrev
i citatet ovan, gick en skiljelinje mellan öst
och väst. Där agerade alltså inte partierna på
detta sätt. De framträdde inte alls. I Egypten
bvggde tusentals sovjetiska ”specialister”
med gedigen militär utbildning ett starkt robotförsvar, detta i största möjliga hemlighet
och under livligt förnekande från egyptisk
sida att det skedde i annat än försvarssyfte.
När sedan Egypten och Syrien 1973 tillsammans angrep Israel – Yom Kippurkriget –
avslöjades hur stora styrkor som Sovjetunionen satt in. Avslöjandet kom ofrivilligt; meningen hade ju varit att Egypten skulle segrat. l stället vann Israel, om än med ett nödrop, och kunde räkna in mängder av erövrad rysk materiel.
Det verkligt sensationella i sammanhanget
var att i detta läge Moskva kallade på Henry
Kissinger för att han skulle vara med om att
mäkla fred. Sovjetunionen erbjöd sig också
att sända trupper för att tillsammans med
amerikanska förband garantera och övervaka freden! Detta förslag avvisades kallt
flin amerikansk sida – det skall bli ytterst
intressam att få läsa i en följande del av
Kissingers minnen om hur spelet gick till.
117
earterdoktrinen
På långt avstånd från händelsernas centrum
och utan tillgång till expertanalyser, som
snart kommer att överflöda, är det svårt att
förstå varför en invasion i Afghanistan var
så brådskande. Att den skulle väcka uppseende måste ha framstått som självklart i
Moskva. Att man där helt riktigt bedömde
att USA inte kunde göra något åt saken kan
inte ha varit skäl tillräckligt för att göra den
– då skulleju många fler erövringar ha förekommit under senare år, sedan amerikanerna drog sig tillbaka från Vietnam och
inte längre ville vara internationella garanter mot vidare kommunistisk utbredning.
Det måste ha förhållit sig så, att det utåt så
starka Moskvatrogna kommunistväldet i
Afghanistan blivit undergrävt, kanske av
den muslimska våg, som går genom den delen av världen. I vart fall hade man inom
kort tid gjort sig av med två kommunistiska
regeringschefer och utsett en tredje. Han
hade inte ens hunnit tillträda då invasionen
satte igång. Insatsen var, helt enligt mönstret, massiv.
Att angreppet skulle varit planerat så att
det skulle fortsätta in i Iran för att få kontroll över oljan, är inte så säkert. Men en
demonstration mot de muslimska ledarna i
Iran blev det ändå. De förstod att Sovjetunionen vid behov kan sätta makt bakom sina
önskemål.
Enligt vad som meddelats hade partichefen Bresjnev själv underrättat president
Carterom vad som förestod. Men han hade
enligt Caners uppfattning gjort det på ett
sätt som inte var riktigt. Redan förut var
Carter nervös för den fångna ambassadper- ————————…………
118
sonalen i Teheran och dess öde. Nu tillkom
enligt honom faran för att !rans olja skulle
omdirigeras till Sovjetunionen. Han förklarade öppet, att hans uppfattning om ryssarna blivit en annan än den han haft under
de gångna åren, ett märkligt erkännande,
eftersom det kan tolkas så att USA:s president inte förstått att själva grunden för sovjetrysk politik oförändrat varit kommunistisk. En talesman för Vita Huset fick i uppdrag att meddela, att presidenten avsåg att
lägga fram en Carterdoktrin. Tydligen var
han själv sysselsatt med att begrunda vad
denna skulle innehålla.
Nu förefaller det vara naturligt, att när en
statsman skall göra ett viktigt uttalande om
sitt lands politik är det klokt av honom att
först veta vad han skall säga och sedan bygga
upp spänningen kring sitt tal, inte tvärtom.
När earterdoktrinen till sist publicerades,
innebar den att ”varje försök av en främmande makt att få kontroll över området
kring Persiska Viken kommer att betraktas
som ett angrepp mot USA:s vitala intressen.
Sårlana försök kommer att slås tillbaka med
alla nödvändiga medel, inklusive militära.”
Det var ju klart språk. Det enda oklara var
hur det skulle gå till.
Ty USA har inte tillräckliga och lämpliga
militära styrkor som kan förflyttas till Persiska Viken med utsikt att kunna slå tillbaka
ett ryskt anfall mot detta område. Flygplan
från hangarfartyg kan göra tillfälliga insatser, men Sovjetunionen har också flyg och
baser. Att överföra några fallskärmsdivisioner är kanske möjligt, men hur går det
med underhållet till dem, för att inte tala om
att också ryssarna har divisioner att sätta in.
I varje fall för närvarande är den stolta doktrinen inte genomförbar.
Ryssarna har på sikt stort intresse av Irans
olja. Amerikanerna har det redan i dag.
Gränslinjen mellan öst och väst, så som Kissinger sett den, går alltså genom Iran, och
ryssarna har sannolikt ingen avsikt att överskrida den i onödan. De följer sin vanliga
taktik. På alla sätt kommer de att utvidga sin
inflytande i Iran, men med mildare medel
än pansarvagnar.
Jugoslavien
Den amerikanska reaktionen var alltså inte
så stark som den ville synas – med undantag
för bojkotten av Olympiaden i Moskva, ty
om den kommer till stånd innebär den en
prestigeförlust för Moskva som ryssarna
kommer att taga mycket djupt. Men ändå
hade reaktionen effekt, nämligen ifråga om
Jugoslavien. Där låg president Tito allvarligt
sjuk, och många bedömare har räknat med
att ryska trupper vid hans bortgång skulle gi
in direkt. Läget har blivit ett annat. Ryssarna
vill säkerligen få kontroll också där, men
vägen över Bresjnevdoktrinen blir mindrt
utsatt. De måste se till att de Moskvatrogna
kommunisterna ökar sitt inflytande så myc·
ket, att de med någon trovärdighet kan kalla
på hjälp från Moskva om deras parti ”för·
trycks”. Då kan hjälpen, dvs stridsvagnarna,
komma över gränsen, och Europa ställas ioförfait accampli.
Någon vecka sedan detta skett kommer
den medlem av Politbyrån i Moskva, som då
sitter i toppen, att göra precis som presideiii
Bresjnev gjorde nu i februari, strax efter
mvaswnen i Afghanistan. Han höll ett tal
där han underströk Sovjetunionens oföränderliga ställning som ett fredsälskande land.
Skandinavien i blickpunkten
Afghanistan har ett vänskapsfördrag med
Sovjetunionen; Irak och Finland har också
sädana. Men Finlands likhet med dessa
länder skall inte överdrivas. I Finland är det
inte ett kommunistparti som står för de officiella förbindelserna med Sovjetunionen.
Där sköts utrikespolitiken av presidenten,
och president Kekkonen har nyligen skarpt
pämint om detta i ett brev till ingen mindre
an riksdagens talman. Man det är likafullt
förklarligt att i Finland oron över vad som
hänt blivit stor: kan ett med Sovjetunionen i
vänskap förbundet land bli överfallet och
besatt, då kan också ett annat bli det.
Går skiljelinjen mellan öst och väst längs
den finländsk-sovjetiska gränsen eller går
den genom Ålands Hav och Bottenviken?
Det förra är att hoppas på. Det senare är
realistiskt att räkna med i vissa bestämda fall.
Moskva anser sig äga genom avtal fastlagda
rättigheter i fråga om Finlands utrikespolitiska ställningstaganden. Faran med dessa
rättigheter kan illustreras med en annan linje,som inte skiljer öst från väst utan kan ritas
in på kartan som en militärstrategisk gräns.
Det är den som kan sägas avgränsa Nordkalotten. Drar man med Murmansk som medelpunkt en cirkellinje på rimligt avstånd
från denna stora sovjetiska militärbas, måste
både delar av Nordnorge och av Nordfinland falla innanför gränsen – och detsamma
gäller delar av Nordsverige.
II9
De dimridåer, som kallas nedrustning och
avspänning, bör vara skingrade vid detta laget. De har dolt en bister verklighet, som det
inte sagts mycket om i Sverige. Politiker må
tala i Geneve, och utrikesminister Ullsten
höll ett värdigt svenskt anförande där i februari. Men ingenting kan dölja, att efter vad
som hänt med Afghanistan råder inte någon
avspänning i världen. Nedrustningsintresset
är borta, och SALT-Il-avtalet är, som Henry
Kissinger nyligen framhållit, passerat och
förblir oratificerat. Trenden går mot upprustning, inte minst i USA, som ligger långt
efter Sovjetunionen när det gäller att kunna
möta ett hot eller en ny kupp med annat än
med kärnvapen.
Murmanskområdet gränsar direkt till
Norge, ett NATO-land. Att planerarna i
Moskva ser över möjligheterna att på olika
sätt säkra sina norra flank är i nuvarande
läge verkligen inte uteslutet.
I höstas ifrågasatte den s k ”fredsforskaren” Wilhelm Agrell om ”militära äventyrligheter på Nordkalotten överhuvudtaget
ligger i någons intresse.” Han skrev också att
på Kolahalvön finns ”endast två armedivisioner, vilka har varit stationerade där under lång tid”, något som tydligen skulle visa
att därifrån inte föreligger något hot. Med
sådant nonsens går det inte i längden att
vagga någon till ro. Nya divisioner kan ju
tillföras – observera att en av de divisioner,
som satts in i Afghanistan, enligt uppgift
flögs in ända från Moskvaområdet, där den
varit förlagd ”under lång tid”. Särskilt äventyrligt vore det ju inte heller om ryssarna en
dag ville flytta fram sitt luftskydd in i Nordfinland. Att de samtidigt skulle vilja flytta sin
-=–~—~~~–~–~
120
marina basering västerut in i Nordnorge kan
knappast betvivlas, men detta vore otvivelaktigt en utmaning av annat slag, även om det
kanske inte är så säkert att vare sig USA eller
andra NATO-länder utan vidare skulle vilja
gå i storkrig för Finnmarkens skull.
Men skärps läget, och om ryssarna ser
hela ordkalotten som ett enda strategiskt
område, vilket förefaller sannolikt, kan de
redan för förbindelsernas skull begära att få
kontroll också över delar av Nordsverige. I
varje fall behöver de försäkra sig om att ingen annan makt får tillfälle att utnytga norra
Skandinavien.
Norge har i det läget stöd hos NATO.
Sverige har bara stöd av sitt eget försvar.
Finland har inget stöd alls, annat än om Sverige visar sin vilja att försvara hela sitt territorium mot stormakten i öster eller mot
eventuellt ”skydd” från väster. Detta är vad
svenskt försvar är till för. Det kan och bör
hållas på den nivån, att det blir mindre intressant för ryssarna att flytta fram sina positioner ur Murmanskområdet eller, för att
tala med fredsforskaren Agrell, att begå några ”’militära äventyrligheter”. Inte heller
motparten, alltså USA med NATO, har anledning att begå sådana, om det går att lita
på att skandinaviskt område hålls stabilt. För
båda parter blir det billigast och säkrast så; i
längden naturligtvis också för Sverige. Om
inte annat har Afghanistan lärt oss, eller understrukit vad vi redan förut borde veta, att
det ligger stor fara i att göra sig själv svag.
THEDEPALM:
Efter Afghanistan
I sin artikel utgårfil dr Thede Palm från ett
citat ur Henry Kissingers memoarer. Han
anlyserar vad som hänt i Afghanistan, men
han menar att ryssarna inte direkt hotar
Iran. De är, som Kissinger visat, försiktiga
när det gäller att överskrida intressegränser
mellan öst och väst. earterdoktrinen skulle
inte kunna hejda dem: den kan intefungera.
Jugoslavien har däremot fått en respit. Vad
beträffar Skandinavien menarförfattaren
att gränsen mellan öst och väst i ett skärpt
läge kommer att visa sig gå längsfinsksvenska gränsen, inte längre österut. Han
understryker att mycket av vad som i ett
sådant läge kan hända – eller helst inte bör
hända – beror av det försvar som Sverige
håller. Det ligger storfara i att göra sig själv
svag, skriver han.
”Vi upplevde … den sovjetiska tekniken au
använda militär närvaro till att öka det ge~
politiska inflytandet. Inom den sfär som Sovjetunionen anser som sin använder Kreml
sina militära styrkor massivt, snabbt och hänsynslöst. Men när den opererar bortom ska.
jelinjen mellan öst och väst, rör den sig med
oändlig försiktighet. Det första engagemanget är visserligen måttfullt och grundas
på defensiva motiv … När inget motstånd
möter, är ryssarna benägna att trappa upp
snabbt.”
Ovanstående är inte skrivet av någon te&
retisk sovjetolog efter det ryska angreppet
mot Afghanistan. Det står att läsa i Henl}
Kissingers ”Memoarer” (i första delen av 1Je.
räknade fyra, vardera på c:a 800 sidor och
god översättning av Sven Åhman, som NOl’
stedts förlag ger ut trots det stora formald
med en viss heroism och med förhoppningtvis rätt bedömd tro på folks läsvillighet). Del
handlar om den ryska framstöten i Melle1111
Östern 1970. Men mönstret känns ip
Samma tillvägagångssätt användes i Tjec•
slovakien 1968. Det har nu också visats upp
Afghanistan.
I Svensk Tidskrift (nr 2/1980) har an~
pet karakteriserats så att det följer Bresjnetdoktrinen. ”Inom den sfär som SovjeturU.
nen anser som sin” – det betyder de länder,
som Moskvatrogna kommunister gen•
hänsynslös maktutövning lyckats ställa ci
rekt under Moskvas lydnad. Dessa länd&
med kommunistisk diktatur får sedan U.
skilja sig från Sovjetunionen, och uppståull
tendens i den riktningen inom folkmajor;.
ten eller, som i Tjeckoslovakien, inom~?-
tiet självt, kan det hotade kommuniststyM
vädja till partiet i Moskva om hjälp. Hjälpen
kommer i form av massiv militär insats. Formellt är det inte fråga om krig mellan två
stater, utan det ena partiet begär i den internationella kommunismens namn stöd från
det andra, vilket i sin tur ställer tillgängliga
statliga maktmedel till förfogande. Detta
ubtila förfarande är avsett att framstå som
naturligt vänner emellan.
l Mellersta Östern, som Kissinger beskrev
i citatet ovan, gick en skiljelinje mellan öst
och väst. Där agerade alltså inte partierna på
detta sätt. De framträdde inte alls. I Egypten
bvggde tusentals sovjetiska ”specialister”
med gedigen militär utbildning ett starkt robotförsvar, detta i största möjliga hemlighet
och under livligt förnekande från egyptisk
sida att det skedde i annat än försvarssyfte.
När sedan Egypten och Syrien 1973 tillsammans angrep Israel – Yom Kippurkriget –
avslöjades hur stora styrkor som Sovjetunionen satt in. Avslöjandet kom ofrivilligt; meningen hade ju varit att Egypten skulle segrat. l stället vann Israel, om än med ett nödrop, och kunde räkna in mängder av erövrad rysk materiel.
Det verkligt sensationella i sammanhanget
var att i detta läge Moskva kallade på Henry
Kissinger för att han skulle vara med om att
mäkla fred. Sovjetunionen erbjöd sig också
att sända trupper för att tillsammans med
amerikanska förband garantera och övervaka freden! Detta förslag avvisades kallt
flin amerikansk sida – det skall bli ytterst
intressam att få läsa i en följande del av
Kissingers minnen om hur spelet gick till.
117
earterdoktrinen
På långt avstånd från händelsernas centrum
och utan tillgång till expertanalyser, som
snart kommer att överflöda, är det svårt att
förstå varför en invasion i Afghanistan var
så brådskande. Att den skulle väcka uppseende måste ha framstått som självklart i
Moskva. Att man där helt riktigt bedömde
att USA inte kunde göra något åt saken kan
inte ha varit skäl tillräckligt för att göra den
– då skulleju många fler erövringar ha förekommit under senare år, sedan amerikanerna drog sig tillbaka från Vietnam och
inte längre ville vara internationella garanter mot vidare kommunistisk utbredning.
Det måste ha förhållit sig så, att det utåt så
starka Moskvatrogna kommunistväldet i
Afghanistan blivit undergrävt, kanske av
den muslimska våg, som går genom den delen av världen. I vart fall hade man inom
kort tid gjort sig av med två kommunistiska
regeringschefer och utsett en tredje. Han
hade inte ens hunnit tillträda då invasionen
satte igång. Insatsen var, helt enligt mönstret, massiv.
Att angreppet skulle varit planerat så att
det skulle fortsätta in i Iran för att få kontroll över oljan, är inte så säkert. Men en
demonstration mot de muslimska ledarna i
Iran blev det ändå. De förstod att Sovjetunionen vid behov kan sätta makt bakom sina
önskemål.
Enligt vad som meddelats hade partichefen Bresjnev själv underrättat president
Carterom vad som förestod. Men han hade
enligt Caners uppfattning gjort det på ett
sätt som inte var riktigt. Redan förut var
Carter nervös för den fångna ambassadper- ————————…………
118
sonalen i Teheran och dess öde. Nu tillkom
enligt honom faran för att !rans olja skulle
omdirigeras till Sovjetunionen. Han förklarade öppet, att hans uppfattning om ryssarna blivit en annan än den han haft under
de gångna åren, ett märkligt erkännande,
eftersom det kan tolkas så att USA:s president inte förstått att själva grunden för sovjetrysk politik oförändrat varit kommunistisk. En talesman för Vita Huset fick i uppdrag att meddela, att presidenten avsåg att
lägga fram en Carterdoktrin. Tydligen var
han själv sysselsatt med att begrunda vad
denna skulle innehålla.
Nu förefaller det vara naturligt, att när en
statsman skall göra ett viktigt uttalande om
sitt lands politik är det klokt av honom att
först veta vad han skall säga och sedan bygga
upp spänningen kring sitt tal, inte tvärtom.
När earterdoktrinen till sist publicerades,
innebar den att ”varje försök av en främmande makt att få kontroll över området
kring Persiska Viken kommer att betraktas
som ett angrepp mot USA:s vitala intressen.
Sårlana försök kommer att slås tillbaka med
alla nödvändiga medel, inklusive militära.”
Det var ju klart språk. Det enda oklara var
hur det skulle gå till.
Ty USA har inte tillräckliga och lämpliga
militära styrkor som kan förflyttas till Persiska Viken med utsikt att kunna slå tillbaka
ett ryskt anfall mot detta område. Flygplan
från hangarfartyg kan göra tillfälliga insatser, men Sovjetunionen har också flyg och
baser. Att överföra några fallskärmsdivisioner är kanske möjligt, men hur går det
med underhållet till dem, för att inte tala om
att också ryssarna har divisioner att sätta in.
I varje fall för närvarande är den stolta doktrinen inte genomförbar.
Ryssarna har på sikt stort intresse av Irans
olja. Amerikanerna har det redan i dag.
Gränslinjen mellan öst och väst, så som Kissinger sett den, går alltså genom Iran, och
ryssarna har sannolikt ingen avsikt att överskrida den i onödan. De följer sin vanliga
taktik. På alla sätt kommer de att utvidga sin
inflytande i Iran, men med mildare medel
än pansarvagnar.
Jugoslavien
Den amerikanska reaktionen var alltså inte
så stark som den ville synas – med undantag
för bojkotten av Olympiaden i Moskva, ty
om den kommer till stånd innebär den en
prestigeförlust för Moskva som ryssarna
kommer att taga mycket djupt. Men ändå
hade reaktionen effekt, nämligen ifråga om
Jugoslavien. Där låg president Tito allvarligt
sjuk, och många bedömare har räknat med
att ryska trupper vid hans bortgång skulle gi
in direkt. Läget har blivit ett annat. Ryssarna
vill säkerligen få kontroll också där, men
vägen över Bresjnevdoktrinen blir mindrt
utsatt. De måste se till att de Moskvatrogna
kommunisterna ökar sitt inflytande så myc·
ket, att de med någon trovärdighet kan kalla
på hjälp från Moskva om deras parti ”för·
trycks”. Då kan hjälpen, dvs stridsvagnarna,
komma över gränsen, och Europa ställas ioförfait accampli.
Någon vecka sedan detta skett kommer
den medlem av Politbyrån i Moskva, som då
sitter i toppen, att göra precis som presideiii
Bresjnev gjorde nu i februari, strax efter
mvaswnen i Afghanistan. Han höll ett tal
där han underströk Sovjetunionens oföränderliga ställning som ett fredsälskande land.
Skandinavien i blickpunkten
Afghanistan har ett vänskapsfördrag med
Sovjetunionen; Irak och Finland har också
sädana. Men Finlands likhet med dessa
länder skall inte överdrivas. I Finland är det
inte ett kommunistparti som står för de officiella förbindelserna med Sovjetunionen.
Där sköts utrikespolitiken av presidenten,
och president Kekkonen har nyligen skarpt
pämint om detta i ett brev till ingen mindre
an riksdagens talman. Man det är likafullt
förklarligt att i Finland oron över vad som
hänt blivit stor: kan ett med Sovjetunionen i
vänskap förbundet land bli överfallet och
besatt, då kan också ett annat bli det.
Går skiljelinjen mellan öst och väst längs
den finländsk-sovjetiska gränsen eller går
den genom Ålands Hav och Bottenviken?
Det förra är att hoppas på. Det senare är
realistiskt att räkna med i vissa bestämda fall.
Moskva anser sig äga genom avtal fastlagda
rättigheter i fråga om Finlands utrikespolitiska ställningstaganden. Faran med dessa
rättigheter kan illustreras med en annan linje,som inte skiljer öst från väst utan kan ritas
in på kartan som en militärstrategisk gräns.
Det är den som kan sägas avgränsa Nordkalotten. Drar man med Murmansk som medelpunkt en cirkellinje på rimligt avstånd
från denna stora sovjetiska militärbas, måste
både delar av Nordnorge och av Nordfinland falla innanför gränsen – och detsamma
gäller delar av Nordsverige.
II9
De dimridåer, som kallas nedrustning och
avspänning, bör vara skingrade vid detta laget. De har dolt en bister verklighet, som det
inte sagts mycket om i Sverige. Politiker må
tala i Geneve, och utrikesminister Ullsten
höll ett värdigt svenskt anförande där i februari. Men ingenting kan dölja, att efter vad
som hänt med Afghanistan råder inte någon
avspänning i världen. Nedrustningsintresset
är borta, och SALT-Il-avtalet är, som Henry
Kissinger nyligen framhållit, passerat och
förblir oratificerat. Trenden går mot upprustning, inte minst i USA, som ligger långt
efter Sovjetunionen när det gäller att kunna
möta ett hot eller en ny kupp med annat än
med kärnvapen.
Murmanskområdet gränsar direkt till
Norge, ett NATO-land. Att planerarna i
Moskva ser över möjligheterna att på olika
sätt säkra sina norra flank är i nuvarande
läge verkligen inte uteslutet.
I höstas ifrågasatte den s k ”fredsforskaren” Wilhelm Agrell om ”militära äventyrligheter på Nordkalotten överhuvudtaget
ligger i någons intresse.” Han skrev också att
på Kolahalvön finns ”endast två armedivisioner, vilka har varit stationerade där under lång tid”, något som tydligen skulle visa
att därifrån inte föreligger något hot. Med
sådant nonsens går det inte i längden att
vagga någon till ro. Nya divisioner kan ju
tillföras – observera att en av de divisioner,
som satts in i Afghanistan, enligt uppgift
flögs in ända från Moskvaområdet, där den
varit förlagd ”under lång tid”. Särskilt äventyrligt vore det ju inte heller om ryssarna en
dag ville flytta fram sitt luftskydd in i Nordfinland. Att de samtidigt skulle vilja flytta sin
-=–~—~~~–~–~
120
marina basering västerut in i Nordnorge kan
knappast betvivlas, men detta vore otvivelaktigt en utmaning av annat slag, även om det
kanske inte är så säkert att vare sig USA eller
andra NATO-länder utan vidare skulle vilja
gå i storkrig för Finnmarkens skull.
Men skärps läget, och om ryssarna ser
hela ordkalotten som ett enda strategiskt
område, vilket förefaller sannolikt, kan de
redan för förbindelsernas skull begära att få
kontroll också över delar av Nordsverige. I
varje fall behöver de försäkra sig om att ingen annan makt får tillfälle att utnytga norra
Skandinavien.
Norge har i det läget stöd hos NATO.
Sverige har bara stöd av sitt eget försvar.
Finland har inget stöd alls, annat än om Sverige visar sin vilja att försvara hela sitt territorium mot stormakten i öster eller mot
eventuellt ”skydd” från väster. Detta är vad
svenskt försvar är till för. Det kan och bör
hållas på den nivån, att det blir mindre intressant för ryssarna att flytta fram sina positioner ur Murmanskområdet eller, för att
tala med fredsforskaren Agrell, att begå några ”’militära äventyrligheter”. Inte heller
motparten, alltså USA med NATO, har anledning att begå sådana, om det går att lita
på att skandinaviskt område hålls stabilt. För
båda parter blir det billigast och säkrast så; i
längden naturligtvis också för Sverige. Om
inte annat har Afghanistan lärt oss, eller understrukit vad vi redan förut borde veta, att
det ligger stor fara i att göra sig själv svag.