Dagens frågor
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Insänt
Svensk Tidskrift har en mycket kvalificerad lä-
sekrets, som ofta kommer med synpunkter på
våra artiklar eller andra aktuella frågor. Redaktionen har därfår beslutat öppna en ny avdelning i tidskriften, som vi kallat Insänt. Avsikten är att under denna rubrik publicera
korta inlägg av mera allmänt intresse.
Bind u-hjälpen
Svensk u-hjälp debatteras allt intensivare. Gör
biståndet någon nytta? Används pengarna effektivt? Når den svenska hjälpen de fattigaste?
Har vi i dagens läge m~d stort budget- och
bytesbalansunderskott råd med biståndsanslagen?
Det är naturligt att dessa frågor ställs med
ökad skärpa i det svåra ekonomiska läge som
Sverige befinner sig i. De svenska biståndsanslagen har också ökat mycket snabbt under 70-
talet. Sverige är i dag det land i världen som
ger mest bistånd per capita, och Sverige är
också det land som ger u-hjälpen på mest förmånliga villkor.
Från näringslivets sida har krav framforts
om en ökad bindning av utvecklingshjälpen till
leveranser av svenska varor och tjänster. Det är
en uppfattning som får~änar allt stöd. Självfallet vore det bästa får såväl utvecklingsländer
som industriländer att en allmän avbindning
av utvecklingssamarbetet kom till stånd, så att
frihandelns spelregler fick verka även på detta
område. Men då många års ansträngningar att
nå en internationell överenskommelse om allmän avbindning inte lett till något resultat, har
även Sverige att anpassa sig till en bister verklighet.
Det kan inte vara rimligt att Sverige i nuvarande ekonomiska läge skall ge dels världens
högsta bistånd per invånare, dels samtidigt
göra det med den lägsta bindningsgraden. Sverige har en bindningsgrad på ca 17 %, medan
konkurrentländer som Frankrike, Storbritannien,japan och USA har en bindningsgrad på ca
60%.
Nu är den formella bindning graden inte alltid det intressantaste. Det kan finnas andra och
nyttigare vägar ur såväl svensk som u-ländernas synpunkt att utforma utvecklingssamarbetet till ömsesidig nytta. Genom att i u-hjälpen
satsa på de områden där Sverige besitter särskild kompetens och kunskap fårs näringslivets
resursbas på ett naturligt sätt in i bilden.
Tyvärr är det så, att svensk u-hjälp under
socialdemokratisk ledning varit präglad av en
direkt avog inställning till näringslivet. Den
marxistiska utsugningsfilosofin har fått dominera tänkandet. Slutsatsen har blivit art allt
som heter enskild företagsamhet borde besparas u-länderna. U-hjälpen borde hållas ”ren”
från beblandning med svenskt näringsliv. Detta synsätt har även i l.ög grad fårgat SIDAs
agerande och bl a lett till att informationsflödet
mellan biståndsmyndigheten och näringslivet
varit svagt.
De i internationell jämförelse stora svenska
biståndsanslagen bör utfomas så, att de leder
till att samarbetet mellan Sverige och programländerna blir till ömsesidig nytta. Här är bindningsgraden en faktor, men minst lika viktig är
att vi i u-I”Uälpen satsar på områden där Sverige
kan bidra med god kompetens och kunskap,
vilket naturligen leder till engagemang för
svenskt näringsliv. SIDA bör också tillse att
konsultupphandling i största möjliga utsträckning sker i Sverige, samt att svenska företag
uppmuntras att marknadsröra sig själva 1 uländerna.
Biståndet tillförs nu också ett nytt instrument, de s k blandade krediterna, som bör kunna bli av intresse också för svenskt näringsliv.
.h stor vikt är att SIDA fungerar som kontaktoch informationsorgan mellan Sverige och uländerna. Det positiva intresset gentemot den
svenska resursbasen måste finnas också · hos
SIDA.
Åsiktsmonopol och åsiktsfrihet
l’nder ungefär denna rubrik har en känd rättslärare, professor Gunnar Karnell, i en bok från
Rättsfonden framrört aktuella synpunkter på
den tendens till vänstermonopol eller åtminstone vänsterdominans, som kan märkas på flera
offentliga samhällsområden. l rörsta hand
tages exempel från skolområdet. Det gäller ett
fall från Landskrona, där skötseln av kommunal ”folklig musikskola” anförtrotts åt ABF:s
lokalavdelning i staden, alltså en organisation
med klar faktisk anknytning till socialdemokraterna. Vidare berör Karnell anslagen till den
fria teaterverksamheten. Det kan knappast
und~å någon – säger han med rätta – att vad
som här får stöd är en i mycket rent politisk
verksamhet .. . av ett enda slag – med variationer som närmast tycks vara betingade av …
”vänsterpartiernas splittring och avstånd respektive närhet till olika öststater”. Karnell ger
även slående exempel från det statliga presstö-
dets område.
FolkrörclsP är som bekant en beteckning
med karaktär av honnörsord; här bör det vara
fråga om något bra som förgänar att stödjas i
ett demokratiskt samhälle. Folkrörelserna är av
71
skilda slag – hit hör enligt vanligt språkbruk
arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, olika bildningsförbund av typen ABF etc; idrottsrörelsen
med alla dess olika röreningar och organ kommer väl också in i fållan. En betydande folkrö-
relse utgör vidare de stora militära frivilligorganisationerna: FBU (frivillig befälsutbildning) , skytterörbunden, lottor, bilkårister m m
omfattar tillsammans flera hundratusen medlemmar. Men både i massmedia och eljest finns
otvivelaktigt en tendens att låta folkrörelser
mest betyda organisationer med vänsterprägel
– de frivilliga försvarsorganisationerna utelämnas ofta (medvetet eller omedvetet).
Pensionärerna är en stor folkgrupp, där mycket skilda åsikter råder. Det är naturligt att
samhällsorganen på olika sätt bekymrar sig om
dessa människor vilka i allmänhet lämnat vanlig yrkesaktivitet och just därför förtjänar uppmuntran och stöd. l Stockholm utger Socialförvaltningen med inriktning på pensionärerna en
särskild publikation ”Välkommen” , där man
bl a berättar om röredrag och underhållning till
pensionärernas uppbyggelse. l ett häfte hösten
1980 läste man på tre ställen, att föredrag skall
hållas av ” någon från partidistriktet”, bla om
kommunalpolitik. Med ” partidistriktet” menas
naturligtvis socialborgarrådet Hulths parti socialdemokraterna. Detta stötande exempel på
tendens till åsiktsmonopol kunde väl ha förgä-
nat åberopas i Karnells artikel. I de röliande
häftena finnes ingenting om sådana partiinslag
i omsorgen om den stora, politiskt blandade
samhällsgrupp som pensionärerna utgör. Man
vill gärna hoppas, att Socialförvaltningen i
Stockholm ej på mera dolda vägar fortsätter
med den åsiktspåverkan som engagerande! av
partimän otvivelaktigt utgör.
Insänt
Svensk Tidskrift har en mycket kvalificerad lä-
sekrets, som ofta kommer med synpunkter på
våra artiklar eller andra aktuella frågor. Redaktionen har därfår beslutat öppna en ny avdelning i tidskriften, som vi kallat Insänt. Avsikten är att under denna rubrik publicera
korta inlägg av mera allmänt intresse.
Bind u-hjälpen
Svensk u-hjälp debatteras allt intensivare. Gör
biståndet någon nytta? Används pengarna effektivt? Når den svenska hjälpen de fattigaste?
Har vi i dagens läge m~d stort budget- och
bytesbalansunderskott råd med biståndsanslagen?
Det är naturligt att dessa frågor ställs med
ökad skärpa i det svåra ekonomiska läge som
Sverige befinner sig i. De svenska biståndsanslagen har också ökat mycket snabbt under 70-
talet. Sverige är i dag det land i världen som
ger mest bistånd per capita, och Sverige är
också det land som ger u-hjälpen på mest förmånliga villkor.
Från näringslivets sida har krav framforts
om en ökad bindning av utvecklingshjälpen till
leveranser av svenska varor och tjänster. Det är
en uppfattning som får~änar allt stöd. Självfallet vore det bästa får såväl utvecklingsländer
som industriländer att en allmän avbindning
av utvecklingssamarbetet kom till stånd, så att
frihandelns spelregler fick verka även på detta
område. Men då många års ansträngningar att
nå en internationell överenskommelse om allmän avbindning inte lett till något resultat, har
även Sverige att anpassa sig till en bister verklighet.
Det kan inte vara rimligt att Sverige i nuvarande ekonomiska läge skall ge dels världens
högsta bistånd per invånare, dels samtidigt
göra det med den lägsta bindningsgraden. Sverige har en bindningsgrad på ca 17 %, medan
konkurrentländer som Frankrike, Storbritannien,japan och USA har en bindningsgrad på ca
60%.
Nu är den formella bindning graden inte alltid det intressantaste. Det kan finnas andra och
nyttigare vägar ur såväl svensk som u-ländernas synpunkt att utforma utvecklingssamarbetet till ömsesidig nytta. Genom att i u-hjälpen
satsa på de områden där Sverige besitter särskild kompetens och kunskap fårs näringslivets
resursbas på ett naturligt sätt in i bilden.
Tyvärr är det så, att svensk u-hjälp under
socialdemokratisk ledning varit präglad av en
direkt avog inställning till näringslivet. Den
marxistiska utsugningsfilosofin har fått dominera tänkandet. Slutsatsen har blivit art allt
som heter enskild företagsamhet borde besparas u-länderna. U-hjälpen borde hållas ”ren”
från beblandning med svenskt näringsliv. Detta synsätt har även i l.ög grad fårgat SIDAs
agerande och bl a lett till att informationsflödet
mellan biståndsmyndigheten och näringslivet
varit svagt.
De i internationell jämförelse stora svenska
biståndsanslagen bör utfomas så, att de leder
till att samarbetet mellan Sverige och programländerna blir till ömsesidig nytta. Här är bindningsgraden en faktor, men minst lika viktig är
att vi i u-I”Uälpen satsar på områden där Sverige
kan bidra med god kompetens och kunskap,
vilket naturligen leder till engagemang för
svenskt näringsliv. SIDA bör också tillse att
konsultupphandling i största möjliga utsträckning sker i Sverige, samt att svenska företag
uppmuntras att marknadsröra sig själva 1 uländerna.
Biståndet tillförs nu också ett nytt instrument, de s k blandade krediterna, som bör kunna bli av intresse också för svenskt näringsliv.
.h stor vikt är att SIDA fungerar som kontaktoch informationsorgan mellan Sverige och uländerna. Det positiva intresset gentemot den
svenska resursbasen måste finnas också · hos
SIDA.
Åsiktsmonopol och åsiktsfrihet
l’nder ungefär denna rubrik har en känd rättslärare, professor Gunnar Karnell, i en bok från
Rättsfonden framrört aktuella synpunkter på
den tendens till vänstermonopol eller åtminstone vänsterdominans, som kan märkas på flera
offentliga samhällsområden. l rörsta hand
tages exempel från skolområdet. Det gäller ett
fall från Landskrona, där skötseln av kommunal ”folklig musikskola” anförtrotts åt ABF:s
lokalavdelning i staden, alltså en organisation
med klar faktisk anknytning till socialdemokraterna. Vidare berör Karnell anslagen till den
fria teaterverksamheten. Det kan knappast
und~å någon – säger han med rätta – att vad
som här får stöd är en i mycket rent politisk
verksamhet .. . av ett enda slag – med variationer som närmast tycks vara betingade av …
”vänsterpartiernas splittring och avstånd respektive närhet till olika öststater”. Karnell ger
även slående exempel från det statliga presstö-
dets område.
FolkrörclsP är som bekant en beteckning
med karaktär av honnörsord; här bör det vara
fråga om något bra som förgänar att stödjas i
ett demokratiskt samhälle. Folkrörelserna är av
71
skilda slag – hit hör enligt vanligt språkbruk
arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, olika bildningsförbund av typen ABF etc; idrottsrörelsen
med alla dess olika röreningar och organ kommer väl också in i fållan. En betydande folkrö-
relse utgör vidare de stora militära frivilligorganisationerna: FBU (frivillig befälsutbildning) , skytterörbunden, lottor, bilkårister m m
omfattar tillsammans flera hundratusen medlemmar. Men både i massmedia och eljest finns
otvivelaktigt en tendens att låta folkrörelser
mest betyda organisationer med vänsterprägel
– de frivilliga försvarsorganisationerna utelämnas ofta (medvetet eller omedvetet).
Pensionärerna är en stor folkgrupp, där mycket skilda åsikter råder. Det är naturligt att
samhällsorganen på olika sätt bekymrar sig om
dessa människor vilka i allmänhet lämnat vanlig yrkesaktivitet och just därför förtjänar uppmuntran och stöd. l Stockholm utger Socialförvaltningen med inriktning på pensionärerna en
särskild publikation ”Välkommen” , där man
bl a berättar om röredrag och underhållning till
pensionärernas uppbyggelse. l ett häfte hösten
1980 läste man på tre ställen, att föredrag skall
hållas av ” någon från partidistriktet”, bla om
kommunalpolitik. Med ” partidistriktet” menas
naturligtvis socialborgarrådet Hulths parti socialdemokraterna. Detta stötande exempel på
tendens till åsiktsmonopol kunde väl ha förgä-
nat åberopas i Karnells artikel. I de röliande
häftena finnes ingenting om sådana partiinslag
i omsorgen om den stora, politiskt blandade
samhällsgrupp som pensionärerna utgör. Man
vill gärna hoppas, att Socialförvaltningen i
Stockholm ej på mera dolda vägar fortsätter
med den åsiktspåverkan som engagerande! av
partimän otvivelaktigt utgör.