Andres Küng; Estland inför OS

ANDRES KUNG:
Estland inför OS
Författaren Andres Kung tilldelades ifjol
Herbert Tingsten-priset för sittförfattarskap
omfrihetskamp i både öst och väst. Han har
utgivit ett 25-tal böcker på svenska, bland
dem flera som behandlar våra baltiska
grannländer Estland, Lettland och Litauen.
De olympiska segeltävlingarna kommer i
sommar att äga rum utanför Tallinn. Den
bild turisterna då får av livet i de baltiska
staterna stämmer illa överens med den Kung
målar upp. Myndigheterna slår obönhörligt
ned på allaförsök till ”antisovjetisk
propaganda”.
– Estlands nye partichef utsatt för tre misslyckade mordförsök!
Så löd en dramatisk rubrik som gick genom världspressen för ett knappt år sedan.
Underjordiska källor i vårt grannland Estland rapporterade att den nye kommunistledaren Karl Vaino utsatts för upprepade attentat. Uppgifterna förmedlades av journalisten Alex Milits i Sverige, som har kontakter med demokrater i bl a Estland.
Det första attentatet skall ha skett utanför
gruvstaden Kohtla-Järve i norra Estland.
Gruvarbetarna hade gått i strejk. Myndigheterna svarade med att kalla in trupper. Partichefen reste till platsen för att tala till gruvarbetarna, men möttes av skottlossning.
Vaino klarade sig, men hans chaufför dö-
dades. Gärningsmännen flydde. Andra
gången skall partichefens bil ha trängts av
vägen utanför huvudstaden Tallinn. Den
gången klarade sig både Vaino och hans
(nye) chaufför utan skador.
Tredje gången skall partichefen ha blivit
beskjuten, när han lämnade sitt fritidshus
väster om huvudstaden. Huset omges av ett
högt staket och är strängt bevakat. Även den
gången missade attentatsmännen sitt mål,
men lyckades försvinna.
Om Vaino verkligen utsatts för mordförsök är det ytterligare tecken på missnöjet
och oron i dagens Estland. Fjolårets missväxt
har ytterligare förvärrat försörjningsläget.
Det råder bl a stor brist på kött.
Köttbristen lär inte bli mindre framöver.
Den amerikanska spannmålsbojkotten väntas minska fodertillgången för slaktdjur också i de baltiska republikerna. Och det bör
leda till fortsatt köttbrist under de närmaste
åren . Den sovjetiska spannmålsskörden uppgick i fjol enligt officiella uppgifter till 179
miljoner ton – hela 40 miljoner ton mindre
än beräknat. Därför kommer man att känna
av USA-presidenten Carters beslut att stoppa exporten av 17 miljoner ton spannmål till
Sovjet.
Segel-OS i Tallinn
Esterna hoppas nu att det åtminstone i sommar skall finnas gott om kött i huvudstadens
affärer. För då skall segeltävlingarna under
1980 års sommar-OS enligt planerna gå av
stapeln i Tallinn.
Sovjetmyndigheterna brukar allmänt ge
turiststäder extra tilldelning av livsmedel
och andra konsumtionsvaror. Inför OS väntas man gå ännu längre för att ge utländska
besökare intryck av att det råder ett materiellt överflöd i olympiastäderna Moskva, Kiev
och Tallinn.
Den estniska allmänheten tycks hysa blandade känslor inför denna olympiad. Optimisterna pekar på att tävlingarna ger ett
unikttillfälle att åter visa världen var Estland
ligger – att det fortfarande finns ett estniskt
folk som överlevt och börjat leva igen. De
pekar också på att myndigheterna satsar
mycket pengar på att bygga nytt och snygga
upp stadsbilden. De förändringarna kommer att bestå också efter OS.
Pessimisterna invänder att världen vet så
litet om Estland idag, att sovjetpropagandan
kan lura många okunniga journalister. De
kommer att se Potemkin-kulisserna men inte
sanningen bakom dem. Och de stora byggnadsprojekten kommer att locka ytterligare
127
ryssar till landet. Det skulle öka det redan
starka förryskningstrycket i Estland.
De närmaste månaderna får visa vem som
får störst utbyte av OS i Moskva, Kiev och
Tallinn (om det nu blir något OS efter alla
bojkottdiskussioner) makthavarna
Moskva eller demokratiska motståndsgrupper på olika håll i imperiet.
Baltisk gerillakamp
Grunden till dagens motstånd mot sovjetmakten i Estland lades redan under andra
världskriget. De baltiska staterna Estland,
Lettland och Litauen införlivades då med
tvång i Sovjetunionen efter att ha varit självständiga mellan första och andra världskriget.
Den organiserade gerillakampen mot
ockupationsmakten ebbade gradvis ut under
1950-talet. De baltiska gerillagrupperna,
kunde, till skillnad från senare års s k nationella befrielserörelser i bl a sydöstasien och
södra Afrika, inte dra sig tillbaka för vila,
utbildning och utrustning i vänligt sinnade
grannländer.
Baltikums grannländer – Finland i norr
(med sovjetiska trupper i Porkkala nära Helsingfors), Sverige i väster och Polen i söder
– befann sig under mer eller mindre starkt
tryck från den sovjetiska stormaktsgrannen.
Sverige varju också det första och är än idag
nästan det enda land i hela den demokratiska västvärlden som erkänt den sovjetiska
ockupationen av de baltiska staterna. Sedan
västländerna med USA i spetsen vägrat hjälpa de ungerska upprorsmännen hösten
1956 insåg också de sista gerillasoldaterna i
–
128
Baltikum att omvärlden glömt eller struntat
i deras öde.
Kollektiviseringen av det baltiska jordbruket och massdeportationerna av balter till
sibiriska läger ryckte också undan den inhemska grunden för gerillan i Baltikum.
Också på senare år har det hänt att yngre
ester anklagats för att med våld vilja störta
sovjetmakten. Krönikan om löpande händelser, underjordiskt organ för medborgarrättsrörelsen i Sovjet, har t ex rapporterat
om fyra unga ester som arresterades i juni
1970 – Raivo Lapp, Enn Paulus, Sven
Tamm och Andres Vösu. De anklagades för
olaga vapeninnehav och försök att grunda
en hemlig sammanslutning, som i ett framtida krig skulle kämpa mot Sovjetunionen.
Tre av ungdomarna dömdes till mellan två
och ett halvt och fem års straffarbete, medan
den fjärde slapp undan med tre års ungdomsfängelse.
Knappt ett år efter denna rättegång arresterades ännu en est, Viilem Saarte, för att
han försökt organisera nationellt sinnade ester. Han dömdes till fyra och ett halvt års
straffarbete.
Sådana episoder – och de påstådda mordförsöken mot den nye partichefen Vaino –
rubbar inte huvudintrycket. Det väpnade
motståndet mot sovjetmakten ebbade i stort
ryska medborgarrättskämpar inför rätta –
Galanskov, Ginzburg, Dobrovolskij och Lasjkova. De hårda domarna ledde till protester
från andra sovjetiska intellektuella. De
krävde respekt för gällande lag och varnade
för en ny stalinism. Den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien i augusti 1968 ledde
till en uppmärksammad demonstration på
Röda torget i Moskva. Demonstranterna
fångslades och så följde nya protester.
Den demokratiska rörelsen i Ryssland fick
snabbt avläggare i Estland, Lettland och litauen, där den kunde anknyta till ett senare
och starkare demokratiskt arv än i Ryssland.
En rad protestbrev har under det senaste
årtiondet smugglats ut från olika underjordiska motståndsgrupper till Förenta Nationerna, FN-kommissionen för mänskliga rättigheter, USA-kongressen, Amnesty International, deltagarna vid den europeiska säkerhetskonferensen med flera.
Brevskrivarna har genomgående vädjat
till världsopinionen att inte glömma de baltiska folkens frihetskamp. Man har vidare
vädjat till sovjetledarna att åtminstone respektera sin egen grundlag, FN-deklarationen om mänskliga rättigheter och Helsingfors-överenskommelsen.
sett ut vid mitten av 1950-talet. Det fredliga De första dokumenten
motståndet lever än och tycks snarast ha Det första dokumentet från demokrater i
vuxit sedan mitten av 1960-talet. Estland som nådde väst var en essä som
Demokratiskt motstånd
Ett nyckelår i den demokratiska rörelsens
framväxt var 1968. I Moskva ställdes fyra
skrevs i juli 1968. Den kallades ”Att hoppas
eller handla” och undertecknades med ”Åtskilliga företrädare för den tekniska intelligentian i Estland”. De anonyma brevskrivarna betonar bl a behovet av en moralisk
väckelse. Kommunisterna med sin materialistiska ideologi anklagas för att ha förstört
kristna värden utan att ersätta dem med nå-
got nytt.
ågra avsnitt av dokumentet känns smått
profetiska med tanke på den sovjetiska upprustningen och expansionismen under det
senaste årtiondet – från Tjeckoslovakien
1968 till Afghanistan 1980. Brevskrivarna
varnar upprepade gångar för risken att stalinismen skall återuppstå i Sovjet och kräver
en fredlig utrikespolitik: ”Vi måste sluta
med att vettlöst samla nytt land, inte öka vår
stormaktsstyrka eller fortsätta vår aggressiva
politik … Eftersom inte bara hälften utan
större delen av ansvaret för spänningen i
världen vilar på oss, måste vi ta de första och
största stegen till försoning”.
Tonen i detta dokument antyds också av
några slutmeningar: ”Ett direkt närmande
mellan staterna är nödvändigt, inte bara ett
avlägsnande av motsättningarna; inte bara
samexistens, utan försoning; inte bara kamp
mot den fysiska hungern, utan ett stillande
av människors moraliska hunger; inte bara
tillbakahållande av stalinismen, utan dess
fullständiga utrotande; inte bara amnesti,
utan återupprättelse för de fångslade och
garanti för att ingen i framtiden skall förföljas på grund av sin politiska uppfattning;
inte en ,otillräcklig reform av ekonomin,
utan en grundläggande omläggning av det
ekonomiska systemet.”
Det andra dokumentet från Estland som
nädde väst 1968 var ”Öppet brev till medborgarna i Sovjetunionen”, undertecknat av
”Gennadij Aleksejev, kommunist”. l brevet
fördöms den sovjetiska inmarschen i Tjecko- 129
slovakien, samtidigt som författaren tycks
anse att det krävs ”ett nytt parti, som efter en
lång ideologisk kamp kommer att leda ett
socialistiskt samhälle till förståndets, rättvisans och humanismens seger samt låta intellektuell frihet blomstra i vårt land”.
Gennadij Aleksejev visade sig vara en
pseudonym för Gennadij Gavrilov, en då 31-
årig officer i den baltiska flottan . Så kallas
den sovjetiska östersjöflottan, som har fått
sitt namn av att Östersjön på ryska (liksom
på engelska) kallas Baltiska havet.
Gavrilov dömdes av en militärdomstol till
sex års straffarbete. Ytterligare två officerare dömdes i samband med denna affår; den
då 28-årige Aleksej Kosyrev till två års straffarbete och Georgij Paramonov till psykiatrisk vård vid det särskilda mentalsjukhuset i
Tjernjakovsk. De tre sades ha grundat ett
”Kampförbund för politiska rättigheter”
som skulle kämpa för att FN-deklarationen
om mänskliga rättigheter respekterades i
Sovjet.
Brev till FN
Ett par år senare sände Estniska Demokratiska Rörelsen och Estniska Nationella Fronten
ett par uppmärksammande dokument till
Förenta Nationernas generalförsamling och
generalsekreterare. Där krävde man:
l) Att ett självständigt Estland återupprättas inom de gränser som fastställdes vid
freden i Tartu mellan Estland och Sovjetryssland år 1920,
2) Att Estland – som tidigare medlem av
Nationernas Förbund – upptas som medlem av Förenta Nationerna.
————————–………….
130
I ett följebrev till FN:s generalsekreterare
skildras den befolkningsmässiga utvecklingen i Estland. Strax efter kriget var bara 3
procent av befolkningen i Estland icke-ester.
Enligt 1970 års folkräkning hade den siffran
ökat till 32 procent. Det innebär att esterna
kornmer att vara i minoritet i sitt eget land
före sekelskiftet om den nuvarande utvecklingen rar fortsätta.
I följebrevet förklaras vidare att dagens
läge inte kan godtas:
– därför att en existens utan någon verklig garanti för framtiden, med ständigt växande tillströmning av ryska kolonisatörer, är
värre än ingen existens;
– därför att friheter och rättigheter, som
hycklande finns på papperet men som i
verkligheten aldrig får användas, är sämre
än fullständig avsaknad av friheter;
– därför att öppen kolonialism har en benägenhet att skapa slavar och frihetskämpar, medan förklädd kolonialism, pseudofrihet, och tvetalan satt i systern enbart åstadkornmer andliga krymplingar och självbedragare, människor som är rädda för att ens
tänka på vissa sanningar och dra slutsatser
(säkerhetsgänsten lyssnar) eller som är vana
vid att tänka på ett sätt och tala på ett annat.
Under nuvarande förhållanden ser brevskrivarna bara två möjligheter för det estniska folket:
– om det inte gör motstånd, erbjuds det
en långsam och gradvis förryskning;
– om det bjuder aktivt motstånd, kornmer
man att göra upp räkningen med hela folket
snabbt och brutalt; de intellektuella och den
aktiva delen av folket kornmer att fångslas
och deporteras, resten av befolkningen kornmer att utsättas för ett intensivt förryskningstryck och vedergällningshandlingar.
Brevskrivarna noterar att FN hjälper
många folk till nationellt oberoende, vilka
aldrig tidigare har varit oberoende i detta
ords nuvarande mening. De nämner att FN
erkänner också de allra minsta folks och territoriers rätt att bilda oberoende stater (tex
Maldiverna och Nauru) och menar att
Världsorganisationen har enligt den ett
ännu större ansvar genternot de baltiska folken som med våld berövats sin forna självständighet.
De sovjetiska myndigheterna satte igång
en klappjakt på brevskrivarna så fort breven
från Estniska Demokratiska Rörelsen och
Estniska Nationella Fronten uppmärksammats i väst. I december 1974 genomfördes
husundersökningar i ett stort antal lägenheter och många människor arresterades.
Medan den sovjetiske partiledaren Leonid
Bresjnev mötte andra statsmän under den
europeiska säkerhetskonferensens högtidliga slutakt i Helsingfors somrnaren 1975, jagades övertygade demokrater i grannlandet
Estland, bara åtta mil söder om den finländska huvudstaden av Bresjnevs säkerhetsrnän. De estniska demokraternas brou
var att de tagit Helsingfors-överenskommelsens ord om ”friare utbyte av människor och
ideer över gränserna” på allvar och därför
skrivit till FN.
Efter ett års förhör och husundersökningar ställdes några medlemmar av Estniska Demokratiska Rörelsen inför rätta i oktober
1975. Esten Kalju Mätik och halvryssen Ser·
gej Soldatov dömdes till 6 års straffarbete i
läger med sträng regim för ”antisovjetisk
agitation och propaganda” – alltså för att de
skrivit brev till FN. Ännu en est, Mati Kiirend, samt ukrainaren Artem Juskevi~
dömdes till 5 års straffarbete i samma slags
läger.
De ”fyra från Tallinn” som de kallats av
andra politiska och religiösa fångar tycks
inte ha blivit knäckta i lägren. De har undertecknat en rad olika protestbrev och deltagit
i hungerstrejker. Soldatov och Mätik stod
bia som första undertecknare på en vädjan
från nitton politiska fångar i det ökända
Potma-lägret i februari 1976. De förklarade
bia:
-Vi hålls fangslade i fangelser, koncentrationsläger med sträng regim, i mentalsjukhus, fullständigt avskurna från omvärlden. Vi tvingas arbeta med ytterst dålig föda
och nästan utan betalning, 48 timmar i veckan. Vi tvingas dagligen delta i politiska omskolningstimmar. Vi straffas för den minsta
förseelse, vi märks och torteras av hunger
och svält. Vi vädjar till er att träda fram och
försvara oss och att kräva att ledarna för
Sovjetunionens kommunistparti och vårt
lands regering respekterar Helsingfors-konferensens slutdokument, FN-deklarationen
om mänskliga rättigheter och den Internationella konventionen om mänskliga rättigheter. Vi ber er kräva vår frigivning som ett
praktiskt bevis på genomförandet av ovannämnda dokument till både anda och bokstav, att kräva ett slut för politisk förföljelse,
hat och deportationer.
”Politiska fångar i Potma” (Namnteckningar).
131
Framtiden
Det sägs ofta att arbetare och bönder i Sovjet
bryr sig mera om stigande levnadsstandard
och social trygghet än om de medborgerliga
rättigheter som en del av den s k intelligentsian kämpar för. Men nu när de ekonomiska
och sociala problemen ökar också i Sovjet,
växer även missnöjet bland arbetare och
bönder.
I Baltikum överbryggas dessutom den på-
stådda klyftan mellan ”demokraterna” och
”folket” av nationellt förtryck och ekonomisk utsugning från den sovjetiska centralmaktens sida. Det drabbar alla – utom den
lilla eliten.
De materiella brister som finns kvar är
inte de viktigaste för de demokratiska motståndsgrupperna. Oberoende av hur hög
den yttre levnadsstandarden kan bli i framtiden kvarstår det grundläggande dilemmat.
Det kan sammanfattas med bibelordet att
människan inte lever bara av bröd.
För varje år som går medan den materiella levnadsstandarden blir mer uthärdlig, kan
bristen på andlig frihet och för oss självklara
mänskliga rättigheter kännas allt mer outhärdlig för många människor på andra sidan Östersjön. Därför kommer det demokratiska motståndet i Baltikum att leva vidare, så länge sovjetledarna fortsätter att
kränka sin egen grundlag och FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
–~—-