Ledare; Politik för åttiotalet
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
Politik för åttiotalet
Det är nu politiken för åttiotalet kan och
skallläggas fast. I det ”de politiska frågornas
interregnum” som råder har våra politiker
sin möjlighet att själva skriva dagordning för
åttiotalet – att inte överlämna dagordningen i de oförutsedda händelsernas och den
händelsesökande journalistikens våld.
ågra frågor på dagordningen är självklara.
Vi har för det första ett bytesbalansunderskott på mellan 15 och 20 miljarder kronor att vänta under 1980. Vi använder helt
enkelt mer resurser i vårt land än vad vi
själva förmår utveckla. Det är i princip samma typ av överkonsumtion som den löntagare ägnar sig åt som uänar 5 000 kronor i
månaden men gör av med 6 000 kronor varje månad.
Vi har för det andra ett budgetunderskott
på 55 miljarder kronor som hotar att bli ett
än större underskott när väl bokslutet skall
skrivas för staten. Det är ett underskott som
kanske i sig inte är ett stort problem därför
att det inte är uttryck för överkonsumtion –
det är i stället ett uttryck för de offentliga
transfereringarnas anarki. Ingen vet vad
som händer, hur det händer och varför det
händer. Alla bara ser hur pengar förs omkring i samhällsekonomin. Om inte underskottet i sig är något problem ger det emellertid i så måtto problem att alla dessa planlösa transfereringar mellan stat, kommun,
företag och enskilda medborgare bryter sönder styrsystem och vettiga fördelningsprinciper i samhället.
Dessa båda ekonomins knapphetsproblem
är utan tvekan svåra att lösa. Svårigheterna
ligger dock inte främst i att analysera problemen och att finna rätt medel. Svårigheter·
na ligger i stället i att det politiska spelet och
maktförhållandena allmänt i samhället inte
tillåter att dessa medel tillgrips. Politikerna
får inte acceptans för att generellt dra ner
den privata konsumtionen med lO% vilket
skulle lösa en bra bit av bytesbalansproble·
met. l ”det politiska samtalet” kan man hel·
ler inte komma överens om den analys av
transfereringssystemet och de förslag om
minskning av rundgången som borde vara
tämligen självklara.
l och med att nödvändiga och självklara
åtgärder på ekonomins område inte vidtas
kommer dessa ekonomins knapphetsproblem att alltfort dominera politiken. Hela det
politiska livet kommer att lida av ett slags
elen ekonomiska knapphetens tyranni. Trots
att vi har mer resurser i samhället och trot
att medborgarna har högre standard såväl i
fråga om enskilda som kollektiva nyttigheter
än någonsin tidigare har vi aldrig ägnat mer
möda åt att eliskutera bristproblemen i sam·
hället. Omvänt innebär detta att vi aldrig har
ägnat mindre tid åt att eliskutera andra hu·
vudproblem i politiken – politiska problem
av social och kulturell natur – och sådana
problem finns sannerligen. Genom den ekonomiska knapphetens tyranni får de emellertid ingen självklar plats på den politiska
dagordningen för 80-talet.
Vi har för det första ett ungdomsproblem
som är stort i dag och som kommer au ge
allvarliga effekter för det svenska samhällets
framtid överhuvud taget. Det är ett ung·
domsproblem som främst yttrar sig i drog·
missbruk – framförallt alkohol men också
narkotika – i en omfattning som vi inte haft
under modern tid i Sverige.
Vi har förlängt skolgången från sju år till i
praktiken tolv år. Samtidigt har vi inte förmått göra denna skolgång meningsfull. För
stora grupper ungdomar har vi därmed ersatt ett meningsfullt arbete med meningslös
skolgång. I kanske den känsligaste ålder som
en människa överhuvud taget har tvingar vi
in människor i en rent asocial tillvaro – en
tillvaro där de överhuvud taget saknar funktion i samhället. Det är inte förvånande att
detta leder till missbruksproblem. Det är heller inte förvånande att detta öppnar för kulturell förflackning som är rena hånet mot
det kultursamhälle som vi trodde oss skapa
bia genom en god utbildning.
Vi har utöver det speciella ungdomsproblemet ett allmänt missbruksproblem i samhället. När vi trodde att förverkligandet av det
materiella välfärdssamhället skulle bädda
för ett kultursamhälle, trodde vi uppenbarligen fel. Den ökade fritiden och de minskande ekonomiska problemen har lett till
förytligad och passiv ”kulturkonsumtion”
kombinerad med ett ständig ökande missbruk av dmger.
slutligen har vi ett gemenskapsproblem som i
många stycken är nytt för det svenska samhället. Det hänger intimt samman med att vi
under loppet av l0- 15 år har brutit sönder
familjeinstitutionen utan att låta andra gemenskapsformer utvecklas eller låta en ny
familjeinstitution träda i den gamlas ställe.
Förändringen av familjeinstitutionen hänger direkt samman med den ökade förvärvsfrekvensen för kvinnorna. Även om det är
både önskvärt och oundvikligt att båda makarna förvärvsarbetar innebär inte detta att
147
det dubbla förvärvsarbetel är problemfritt.
Gemenskapen i familjen och gemenskapen
med barnen ger för de allra flesta människorna både tryggheten i livet och innehållet
åt livet. Det är också i denna gemenskap som
människor alltid har mött det direkta personliga ansvaret. Genom en sannskyldig kulturrevolution har vi nu brutit sönder familjen.
För att det svenska samhället skall överleva som kultursamhälle och som garant för
trygghet och välfärd måste politikerna möta
de svåra sociala och kulturella problem som
vi har pekat på. Förstör vi en ungdomsgeneration förstör vi också framtiden. Hemfaller
stora delar av befolkningen åt drogmissbruk
kommer den ekonomiska basen för välfärden att förstöras. Återupprättar vi inte förutsåLLningarna för gemenskap och trygghet i
familjen kommer vi all bryta ned den sociala
samhörigheten överhuvud taget.
Förutsättningen för att politikerna skall
kunna gripa sig an med dessa problem är
dock att den ekonomiska knapphetens tyranni bryts. Vi måste då snabbt nå koncensus om att lösa dessa knapphetsproblem. Det
faller därvidlag ett tungt ansvar på våra politiska ledare- på Gösta Bohman, Thorbjörn
Fälldin, Olof Palme och Ola Ullsten. Vi har
inte råd med också ett åttiotal som förslösas i
det partipolitiska grälets tecken. Och det var
nog detta som de 2 miljoner människor som
röstade mot kärnkraften egentligen ville ha
sagt. De förstår inte varför politiker träter om
ekonomi när de ser hur samhället i socialt och
kulturellt avseende håller på att brytas sönder.
Politik för åttiotalet
Det är nu politiken för åttiotalet kan och
skallläggas fast. I det ”de politiska frågornas
interregnum” som råder har våra politiker
sin möjlighet att själva skriva dagordning för
åttiotalet – att inte överlämna dagordningen i de oförutsedda händelsernas och den
händelsesökande journalistikens våld.
ågra frågor på dagordningen är självklara.
Vi har för det första ett bytesbalansunderskott på mellan 15 och 20 miljarder kronor att vänta under 1980. Vi använder helt
enkelt mer resurser i vårt land än vad vi
själva förmår utveckla. Det är i princip samma typ av överkonsumtion som den löntagare ägnar sig åt som uänar 5 000 kronor i
månaden men gör av med 6 000 kronor varje månad.
Vi har för det andra ett budgetunderskott
på 55 miljarder kronor som hotar att bli ett
än större underskott när väl bokslutet skall
skrivas för staten. Det är ett underskott som
kanske i sig inte är ett stort problem därför
att det inte är uttryck för överkonsumtion –
det är i stället ett uttryck för de offentliga
transfereringarnas anarki. Ingen vet vad
som händer, hur det händer och varför det
händer. Alla bara ser hur pengar förs omkring i samhällsekonomin. Om inte underskottet i sig är något problem ger det emellertid i så måtto problem att alla dessa planlösa transfereringar mellan stat, kommun,
företag och enskilda medborgare bryter sönder styrsystem och vettiga fördelningsprinciper i samhället.
Dessa båda ekonomins knapphetsproblem
är utan tvekan svåra att lösa. Svårigheterna
ligger dock inte främst i att analysera problemen och att finna rätt medel. Svårigheter·
na ligger i stället i att det politiska spelet och
maktförhållandena allmänt i samhället inte
tillåter att dessa medel tillgrips. Politikerna
får inte acceptans för att generellt dra ner
den privata konsumtionen med lO% vilket
skulle lösa en bra bit av bytesbalansproble·
met. l ”det politiska samtalet” kan man hel·
ler inte komma överens om den analys av
transfereringssystemet och de förslag om
minskning av rundgången som borde vara
tämligen självklara.
l och med att nödvändiga och självklara
åtgärder på ekonomins område inte vidtas
kommer dessa ekonomins knapphetsproblem att alltfort dominera politiken. Hela det
politiska livet kommer att lida av ett slags
elen ekonomiska knapphetens tyranni. Trots
att vi har mer resurser i samhället och trot
att medborgarna har högre standard såväl i
fråga om enskilda som kollektiva nyttigheter
än någonsin tidigare har vi aldrig ägnat mer
möda åt att eliskutera bristproblemen i sam·
hället. Omvänt innebär detta att vi aldrig har
ägnat mindre tid åt att eliskutera andra hu·
vudproblem i politiken – politiska problem
av social och kulturell natur – och sådana
problem finns sannerligen. Genom den ekonomiska knapphetens tyranni får de emellertid ingen självklar plats på den politiska
dagordningen för 80-talet.
Vi har för det första ett ungdomsproblem
som är stort i dag och som kommer au ge
allvarliga effekter för det svenska samhällets
framtid överhuvud taget. Det är ett ung·
domsproblem som främst yttrar sig i drog·
missbruk – framförallt alkohol men också
narkotika – i en omfattning som vi inte haft
under modern tid i Sverige.
Vi har förlängt skolgången från sju år till i
praktiken tolv år. Samtidigt har vi inte förmått göra denna skolgång meningsfull. För
stora grupper ungdomar har vi därmed ersatt ett meningsfullt arbete med meningslös
skolgång. I kanske den känsligaste ålder som
en människa överhuvud taget har tvingar vi
in människor i en rent asocial tillvaro – en
tillvaro där de överhuvud taget saknar funktion i samhället. Det är inte förvånande att
detta leder till missbruksproblem. Det är heller inte förvånande att detta öppnar för kulturell förflackning som är rena hånet mot
det kultursamhälle som vi trodde oss skapa
bia genom en god utbildning.
Vi har utöver det speciella ungdomsproblemet ett allmänt missbruksproblem i samhället. När vi trodde att förverkligandet av det
materiella välfärdssamhället skulle bädda
för ett kultursamhälle, trodde vi uppenbarligen fel. Den ökade fritiden och de minskande ekonomiska problemen har lett till
förytligad och passiv ”kulturkonsumtion”
kombinerad med ett ständig ökande missbruk av dmger.
slutligen har vi ett gemenskapsproblem som i
många stycken är nytt för det svenska samhället. Det hänger intimt samman med att vi
under loppet av l0- 15 år har brutit sönder
familjeinstitutionen utan att låta andra gemenskapsformer utvecklas eller låta en ny
familjeinstitution träda i den gamlas ställe.
Förändringen av familjeinstitutionen hänger direkt samman med den ökade förvärvsfrekvensen för kvinnorna. Även om det är
både önskvärt och oundvikligt att båda makarna förvärvsarbetar innebär inte detta att
147
det dubbla förvärvsarbetel är problemfritt.
Gemenskapen i familjen och gemenskapen
med barnen ger för de allra flesta människorna både tryggheten i livet och innehållet
åt livet. Det är också i denna gemenskap som
människor alltid har mött det direkta personliga ansvaret. Genom en sannskyldig kulturrevolution har vi nu brutit sönder familjen.
För att det svenska samhället skall överleva som kultursamhälle och som garant för
trygghet och välfärd måste politikerna möta
de svåra sociala och kulturella problem som
vi har pekat på. Förstör vi en ungdomsgeneration förstör vi också framtiden. Hemfaller
stora delar av befolkningen åt drogmissbruk
kommer den ekonomiska basen för välfärden att förstöras. Återupprättar vi inte förutsåLLningarna för gemenskap och trygghet i
familjen kommer vi all bryta ned den sociala
samhörigheten överhuvud taget.
Förutsättningen för att politikerna skall
kunna gripa sig an med dessa problem är
dock att den ekonomiska knapphetens tyranni bryts. Vi måste då snabbt nå koncensus om att lösa dessa knapphetsproblem. Det
faller därvidlag ett tungt ansvar på våra politiska ledare- på Gösta Bohman, Thorbjörn
Fälldin, Olof Palme och Ola Ullsten. Vi har
inte råd med också ett åttiotal som förslösas i
det partipolitiska grälets tecken. Och det var
nog detta som de 2 miljoner människor som
röstade mot kärnkraften egentligen ville ha
sagt. De förstår inte varför politiker träter om
ekonomi när de ser hur samhället i socialt och
kulturellt avseende håller på att brytas sönder.