Ledare; Avspänningen – en myt
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Avspänningen – en myt
I öst och väst har man uppenbarligen olika
uppfattningar om avspänning. För de västliga demokratierna är avspänning den naturliga umgängesformen nationer emellan.
\lan samarbetar och man håller fred. Man
handlar med varandra där det är möjligt.
\långa i väst trodde att man i Sovjet menade
detsamma med avspänning. Men i Sovjet
har man aldrig stuckit under stol med att
avpänningspolitiken inte rubbade den underliggande ideologiska kampen. Man har
heller inte givit upp sin uppfattning, som är
grundläggande för marxismen och som legitimerar sovjetledarnas och kommunistpartiets diktatur, att klasskampen måste med
historisk och vetenskaplig nödvändighet sluta med kapitalismens fall och socialismens,
kommunismens, seger.
Vi i väst som har varit skeptiska och tvivlande på den s k avspänningspolitikens välsignelser är faktiskt inte, som en del tror,
mot fred. Vi är heller inte emot att stormakterna talar vänligt med varandra och samarbetar. Men vi har hela tiden varnat för att
folken i de västliga demokratierna skall
hänge sig åt önsketänkande om att hotet
från Sovjet är borta och att det önsketänkandet skall leda till en ensidigt västlig militär
nedrustning som hotar maktbalansen och
därmed världsfreden.
Tyvärr verkar det inte som om det västliga
demokratiska partipolitiska systemet, som
bygger på väljarnas uppfattning om vad som
är rätt och riktigt, har lätt att både tala om
och praktisera samarbete med Sovjet och
samtidigt upprätthålla en försvarsbudget
och en försvarsberedskap som gör att maktbalansen inte kommer i fara. Det problemet
har inte makthavarna i öst. Där går det alldeles utmärkt att för utländsk konsumtion tala
om avspänning medan rustningsindustrin
går för fullt. Det har den också gjort. Östsidans militära övertag i Europa har ökat dramatiskt. Den sovjetiska militära överlägsenheten är idag oroande för alla dem som vill
ha fred utan underkastelse. Att få fred är
lätt. Det är bara att ge sig. Konsten är att få
både fred och frihet.
Till råga på allt har den sovjetiska militära
upprustningen till inte ringa del bekostats av
lån från de västliga bankerna. Man uppskattar att västvärldens lån till det kommunistiska Östeuropa i dag uppgår till den svindlande summan av 322 miljarder kronor.
Dessutom har inte bara USA utan också andra länder i väst levererat avancerad teknisk
utrustning till östländerna. USA har också
sett till att bröd- och köttköerna i Sovjet inte
har blivit längre än vad de redan är.
Lenin lär ha sagt att när vi hänger den
näst siste kapitalisten så kommer den siste
kapitalisten att sälja repet åt oss. Det är illa
nog. Än värre är det att sälja repet på kredit.
Det bör vi i väst upphöra med. Sovjet invaderar och ockuperar ett nytt land. USA och
några andra västländer svarar med att kanske inte åka till olympiaden. Det brister i
proportionerna.
Gärna avspänning, men kombinera det
med en rejäl upprustning i väst och ett omedelbart stopp för vidare krediter till Sovjet
och dess allierade.
I öst och väst har man uppenbarligen olika
uppfattningar om avspänning. För de västliga demokratierna är avspänning den naturliga umgängesformen nationer emellan.
\lan samarbetar och man håller fred. Man
handlar med varandra där det är möjligt.
\långa i väst trodde att man i Sovjet menade
detsamma med avspänning. Men i Sovjet
har man aldrig stuckit under stol med att
avpänningspolitiken inte rubbade den underliggande ideologiska kampen. Man har
heller inte givit upp sin uppfattning, som är
grundläggande för marxismen och som legitimerar sovjetledarnas och kommunistpartiets diktatur, att klasskampen måste med
historisk och vetenskaplig nödvändighet sluta med kapitalismens fall och socialismens,
kommunismens, seger.
Vi i väst som har varit skeptiska och tvivlande på den s k avspänningspolitikens välsignelser är faktiskt inte, som en del tror,
mot fred. Vi är heller inte emot att stormakterna talar vänligt med varandra och samarbetar. Men vi har hela tiden varnat för att
folken i de västliga demokratierna skall
hänge sig åt önsketänkande om att hotet
från Sovjet är borta och att det önsketänkandet skall leda till en ensidigt västlig militär
nedrustning som hotar maktbalansen och
därmed världsfreden.
Tyvärr verkar det inte som om det västliga
demokratiska partipolitiska systemet, som
bygger på väljarnas uppfattning om vad som
är rätt och riktigt, har lätt att både tala om
och praktisera samarbete med Sovjet och
samtidigt upprätthålla en försvarsbudget
och en försvarsberedskap som gör att maktbalansen inte kommer i fara. Det problemet
har inte makthavarna i öst. Där går det alldeles utmärkt att för utländsk konsumtion tala
om avspänning medan rustningsindustrin
går för fullt. Det har den också gjort. Östsidans militära övertag i Europa har ökat dramatiskt. Den sovjetiska militära överlägsenheten är idag oroande för alla dem som vill
ha fred utan underkastelse. Att få fred är
lätt. Det är bara att ge sig. Konsten är att få
både fred och frihet.
Till råga på allt har den sovjetiska militära
upprustningen till inte ringa del bekostats av
lån från de västliga bankerna. Man uppskattar att västvärldens lån till det kommunistiska Östeuropa i dag uppgår till den svindlande summan av 322 miljarder kronor.
Dessutom har inte bara USA utan också andra länder i väst levererat avancerad teknisk
utrustning till östländerna. USA har också
sett till att bröd- och köttköerna i Sovjet inte
har blivit längre än vad de redan är.
Lenin lär ha sagt att när vi hänger den
näst siste kapitalisten så kommer den siste
kapitalisten att sälja repet åt oss. Det är illa
nog. Än värre är det att sälja repet på kredit.
Det bör vi i väst upphöra med. Sovjet invaderar och ockuperar ett nytt land. USA och
några andra västländer svarar med att kanske inte åka till olympiaden. Det brister i
proportionerna.
Gärna avspänning, men kombinera det
med en rejäl upprustning i väst och ett omedelbart stopp för vidare krediter till Sovjet
och dess allierade.