Ledare; Politiska utnämningar
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Politiska utnämningar
Det sista decenniet har utmärkts av ett stort
intresse för konstitutionella frågor. Vi har
fått en ny grundlag och efter dess tillkomst
ändringar och tillägg till grundlagen – med
syfte att stärka medborgarnas rättsskydd.
Man behöver bara nämna den nya lydelsen
av 2 kap regeringsformen – om fri- och
rättigheter- och de reviderade tryckfrihetsreglerna.
l belysning av detta är det besynnerligt att
under samma tid utan diskussion eller (annat än enstaka) kommentarer en stark försvagning skett av grundlagsskyddet på en
punkt, väsentlig speciellt för alla de många
statstjänarna, nämligen i fråga om ”skicklighet och för0änst” som vägledande för statliga utnämningar. Stadgandet därom i gamla regeringsformen överfördes med en endast obetydlig ändring till nya grundlagen,
men ändå har här i alltysthet skett en viktig
förändring i så måtto att politiska meriter –
önskemål att belöna eller försörja politiker
– börjat spela in vid utnämningar till i synnerhet högre poster.
Det började under Erlanderregeringens
sista år och fortsatte under Palme men har
ingalunda avtagit under de följande borgerliga regimema. Tvärtom ver·kar det, som om
det funnits en sorts tyst samförstånd mellan
ledare som Palme och Fälldin att utnyt0a
utnämningsrätten till att ta om hand politiker eller andra panivänner, som inte vill
eller kan fortsätta det politiska arbetet och
inte har möjlighet eller lust att återgå till
tidigare civil sysselsättning.
Det är inte fråga om att bland dessa ”politiska” utnämningar finns många, som är
både sakligt och formellt välbefogade. Det
politiska arbetet har lyckligtvis, både på den
socialdemokratiska sidan och bland borgerliga väljare, attraherat duktigt folk med ocks,
administrativa chefsegenskaper. Om sådan
människor – exempel Gunnar Hecksche
och Arne Lundberg – utnämns till hög
ämbeten, strider det inte mot regeln om
skicklighet och förtjänst utan kan tvärtom
innebära en injektion av friskt blod i byrå
kratin. Det skall heller inte förnekas au för
vissa chefsbefattningar – t ex landshöv
dingarna med dessa funktionärers myckna:
förhandlande och representerande – tidi
gare politiskt arbete och folkliga kontakte
kan vara en saklig erfarenhetsmerit, so
kan uppväga bristande administrativ orien
tering.
Tyvärr är det emellertid notoriskt så, at
en stor del av det sista decenniets politisk
utnämningar inte haft detta starka inslag a
saklig merit – alltför ofta har utnämning
arna huvudsakligen varit rena partibelö-
ningar, ibland någon sorts hederspension ål
trötta eller desillusionerade politiker, som
haft ringa förutsättningar att göra nytta p
sina nya poster. Att sådant är skadligt för del
verk eller den styrelse det gäller, dessutom
nedslående för institutionens personal, ät
alldeles uppenbart.
Det är anmärkningsvärt, att dylikt miss·
bruk av utnämningsmakten väckt så ringa
öppen opposition. En orsak är, att vissa väns·
terskribenter – både journalister som Gun·
nar Fredriksson i Aftonbladet och en del
statsvetare – funnit en introduktion av poli·
tiska vänsterkrafter i förvaltningen vara ett
sätt att motverka vad man (med orätt) trott
vara en sorts negativ konservatism hos de
1 vanliga ämbetsmännen och chefskandidaterna. En annan orsak till den tysta undergivenheten har helt visst varit rädsla hos berörda vederbörande att öppet opponera mot en
tendens, som haft visst stöd hos alla regeringspartier. Det är egentligen bara bland
UD-personalen, som man haft kurage till ett
högt anskri mot systemet (fastän UD ju har
_ en så hög procent chefsposter att duktiga
r 1rkesdiplomater har goda chanser att trots
_ de politiska intränglingarna vinna hygglig
1 chefsplacering).
1- Frågar man en tänkande politiker, hur
·r han vill försvara en så klart grundlagsstridig
1 utnämningspraxis, blir svaret i allmänhet,
_ att om vi inte har sådana belöningar att bjuda, får vi inga duktiga människor att bli polit tiker. Det ligger naturligtvis något i svaret,
a men härtill bör dock erinras, att den vanliga
v statstjänsten nu ännu mer än tidigare behö-
ver verkliga toppkrafter både på generaldi- ,_ rektörstjänster och liknande befattningar
1 och litet längre ner – folk som vet vad det är
n fråga om, dessutom har nog självständighet
å och viljestyrka för att kunna styra en stor
·t förvaltningssektor. Finner de ekonomer,
n jurister och statsvetare, som hittills gått till
r statstjänst, att de högsta posterna i stor utträckning ges till föga kompetenta politiker,
.- kommer de unga krafter, som staten väl bea
·l
e
5
höver, att i stället söka sig till företag, banker
och näringsorganisationer, där man betalar
duktigt folk bättre än i allmän tjänst och
vederbörande inte löpe•- risk att sättas åsido
till förmån för politiska socialfall.
Nå- frågar sig den skeptiske – politiska
utnämningar med prägel av partibelö-
ningar, det har väl förekommit tidigare också? Varför är det så fadigt nu? Svaret är, att
sådant nog förekommit tidigare men då i få
undantagsfall och icke satt i system som nu.
Men vad skall man då göra [tt politikerna
– det behövs onekligen en ordning, som
möjliggör ett belöningsmässigt häsynstagande till de rent politiska meriterna. SvaJ-el
är väl, att man får tänka sig en viss utvidgning av det system med pensioner eller bibehållna arvoden – några eller flera år – för
sådana politiska krafter, som slitit länge i
politiskt arbete men inte orkar mera eller vid
regeringsskiften e d skjuts åt sidan. Den ordningen har också kritiserats – t ex nyligen
vid maktväxlingen i huvudstaelen – men lär
ändå i princip vara den mest invändningsfria lösningen. Därvid får man naturligtvis
se till, att det inte uppstår fall av stötande
överbetalning, t ex genom att avg<’tcncle kommunalmän -jämte god lön i ny heltidssysselsättning- uppbär full pension från tiden
i politisk tjänst.
Det sista decenniet har utmärkts av ett stort
intresse för konstitutionella frågor. Vi har
fått en ny grundlag och efter dess tillkomst
ändringar och tillägg till grundlagen – med
syfte att stärka medborgarnas rättsskydd.
Man behöver bara nämna den nya lydelsen
av 2 kap regeringsformen – om fri- och
rättigheter- och de reviderade tryckfrihetsreglerna.
l belysning av detta är det besynnerligt att
under samma tid utan diskussion eller (annat än enstaka) kommentarer en stark försvagning skett av grundlagsskyddet på en
punkt, väsentlig speciellt för alla de många
statstjänarna, nämligen i fråga om ”skicklighet och för0änst” som vägledande för statliga utnämningar. Stadgandet därom i gamla regeringsformen överfördes med en endast obetydlig ändring till nya grundlagen,
men ändå har här i alltysthet skett en viktig
förändring i så måtto att politiska meriter –
önskemål att belöna eller försörja politiker
– börjat spela in vid utnämningar till i synnerhet högre poster.
Det började under Erlanderregeringens
sista år och fortsatte under Palme men har
ingalunda avtagit under de följande borgerliga regimema. Tvärtom ver·kar det, som om
det funnits en sorts tyst samförstånd mellan
ledare som Palme och Fälldin att utnyt0a
utnämningsrätten till att ta om hand politiker eller andra panivänner, som inte vill
eller kan fortsätta det politiska arbetet och
inte har möjlighet eller lust att återgå till
tidigare civil sysselsättning.
Det är inte fråga om att bland dessa ”politiska” utnämningar finns många, som är
både sakligt och formellt välbefogade. Det
politiska arbetet har lyckligtvis, både på den
socialdemokratiska sidan och bland borgerliga väljare, attraherat duktigt folk med ocks,
administrativa chefsegenskaper. Om sådan
människor – exempel Gunnar Hecksche
och Arne Lundberg – utnämns till hög
ämbeten, strider det inte mot regeln om
skicklighet och förtjänst utan kan tvärtom
innebära en injektion av friskt blod i byrå
kratin. Det skall heller inte förnekas au för
vissa chefsbefattningar – t ex landshöv
dingarna med dessa funktionärers myckna:
förhandlande och representerande – tidi
gare politiskt arbete och folkliga kontakte
kan vara en saklig erfarenhetsmerit, so
kan uppväga bristande administrativ orien
tering.
Tyvärr är det emellertid notoriskt så, at
en stor del av det sista decenniets politisk
utnämningar inte haft detta starka inslag a
saklig merit – alltför ofta har utnämning
arna huvudsakligen varit rena partibelö-
ningar, ibland någon sorts hederspension ål
trötta eller desillusionerade politiker, som
haft ringa förutsättningar att göra nytta p
sina nya poster. Att sådant är skadligt för del
verk eller den styrelse det gäller, dessutom
nedslående för institutionens personal, ät
alldeles uppenbart.
Det är anmärkningsvärt, att dylikt miss·
bruk av utnämningsmakten väckt så ringa
öppen opposition. En orsak är, att vissa väns·
terskribenter – både journalister som Gun·
nar Fredriksson i Aftonbladet och en del
statsvetare – funnit en introduktion av poli·
tiska vänsterkrafter i förvaltningen vara ett
sätt att motverka vad man (med orätt) trott
vara en sorts negativ konservatism hos de
1 vanliga ämbetsmännen och chefskandidaterna. En annan orsak till den tysta undergivenheten har helt visst varit rädsla hos berörda vederbörande att öppet opponera mot en
tendens, som haft visst stöd hos alla regeringspartier. Det är egentligen bara bland
UD-personalen, som man haft kurage till ett
högt anskri mot systemet (fastän UD ju har
_ en så hög procent chefsposter att duktiga
r 1rkesdiplomater har goda chanser att trots
_ de politiska intränglingarna vinna hygglig
1 chefsplacering).
1- Frågar man en tänkande politiker, hur
·r han vill försvara en så klart grundlagsstridig
1 utnämningspraxis, blir svaret i allmänhet,
_ att om vi inte har sådana belöningar att bjuda, får vi inga duktiga människor att bli polit tiker. Det ligger naturligtvis något i svaret,
a men härtill bör dock erinras, att den vanliga
v statstjänsten nu ännu mer än tidigare behö-
ver verkliga toppkrafter både på generaldi- ,_ rektörstjänster och liknande befattningar
1 och litet längre ner – folk som vet vad det är
n fråga om, dessutom har nog självständighet
å och viljestyrka för att kunna styra en stor
·t förvaltningssektor. Finner de ekonomer,
n jurister och statsvetare, som hittills gått till
r statstjänst, att de högsta posterna i stor utträckning ges till föga kompetenta politiker,
.- kommer de unga krafter, som staten väl bea
·l
e
5
höver, att i stället söka sig till företag, banker
och näringsorganisationer, där man betalar
duktigt folk bättre än i allmän tjänst och
vederbörande inte löpe•- risk att sättas åsido
till förmån för politiska socialfall.
Nå- frågar sig den skeptiske – politiska
utnämningar med prägel av partibelö-
ningar, det har väl förekommit tidigare också? Varför är det så fadigt nu? Svaret är, att
sådant nog förekommit tidigare men då i få
undantagsfall och icke satt i system som nu.
Men vad skall man då göra [tt politikerna
– det behövs onekligen en ordning, som
möjliggör ett belöningsmässigt häsynstagande till de rent politiska meriterna. SvaJ-el
är väl, att man får tänka sig en viss utvidgning av det system med pensioner eller bibehållna arvoden – några eller flera år – för
sådana politiska krafter, som slitit länge i
politiskt arbete men inte orkar mera eller vid
regeringsskiften e d skjuts åt sidan. Den ordningen har också kritiserats – t ex nyligen
vid maktväxlingen i huvudstaelen – men lär
ändå i princip vara den mest invändningsfria lösningen. Därvid får man naturligtvis
se till, att det inte uppstår fall av stötande
överbetalning, t ex genom att avg<’tcncle kommunalmän -jämte god lön i ny heltidssysselsättning- uppbär full pension från tiden
i politisk tjänst.