Ledare; Förbuds-Sverige
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Förbuds-Sverige
Samtidigt som det finns stor anledning att
glädja sig åt de friska politiska vindar som
sveper över världen och Sverige finns det också
tendenser i tiden som ger upphov till allvarlig
oro inför 80-talets samhällsutveckling.
Förbudsmentaliteten breder ut sig i Sverige.
På område efter område drar fårbudsivrarna i
härnad. Ingen fråga är får liten, tycks det, eller
får stor, svår och mänskligt komplicerad får att
inte fårbud skall vara rätta lösningen på problemet.
Förbudsivrarna ger sig på snabbviner och
flipperspel , enarmade banditer och diskotek.
De vill fårbjuda Pippi Långstrump. När de
uttryckt sin harm över det fördärv som kan
drabba mänskligheten från dessa mindre ting
drar de styrkta i korståg mot de stora symbolfrågorna i samhället.
Radio-TV-monopolet skall vidmakthålla sitt
grepp över tittarna genom ett nej till Nordsat.
När någon kunnig person påpekar att då får väl
svenskarna se på västtysk och fransk TV i stället, så blir upprördheten stor. Kulturarbetarnas socialdemokratiska fårening i Stockholm
rycker till undsättning: Förbjud de TV-antenner som kan ta in de västtyska satellitsändningarna, kräver KSF. Genom att fårbjuda tekniken skall det ofria ordet skyddas!
Inte ens yttrandefriheten – ett av fundamenten i vår demokrati – går som synes fri från
fårbudsivrarnas attacker. Kraven på censur
reses också från samma håll i sådana svårhanterliga frågor som våldsinslag och pornografi i
bild och text. Självfallet måste regler finnas på
dessa områden – det visar inte minst de senaste avarterna ifråga om videogrammen. Men
missbruk, vilka i sig måste stävjas, får aldrig
ursäkta kraven på censur eller fårbud mot ett
medium som sådant. Yttrandefrihetsutredningen brottas just nu med dessa spörsmål.
Förbudsivrarna är, såsom de kommer till uttryck i riksdagen, en brokig skara. Främst på
barrikaderna att fåra fårbudens och censurens
talan står vpk, därefter kommer de röda likasinnade inom socialdemokratin. Den erforderliga riksdagsmajoriteten får fårbuden erhålles
sedan med hjälp av troskyldiga och moraliskt
upprörda centerpartister och s k frisinnade
folkpartister. Kvar att fåra frihetens och tilltrons till det mänskliga förnuftet talan blir i
allmänhet enbart moderaterna.
Den nya folkfronten får fårbud är en desto
märkligare företeelse som det nästan var exakt
samma människor – centern möjligen undantagen – som på det röda 60-talet förde den
vildsinta lössläpphetens talan. !\(oral och
normer var ingenting får vår tid. Kristna värden och historiskt arv kunde slängas i papperskorgen. Pornografi och våldsinslag skulle släppas fria. straffbehövdes inte inom kriminalvården; tvångsomhändertagande inte inom alkoholistvården.
Det parti som också då fick fåra förnuftets
talan och påpeka att vissa normer och vissa
regler behövs i ett demokratiskt samhälle får
att inte friheten får en skall bli till ofrihet får en
annan, det var dåvarande högerpartiet.
Det svenska samhället brottas med många
problem. Det finns en andlig nöd mitt i den
materiella välf<i.rden som bland annat tar sig
uttryck i drog- och alkoholmissbruk, i brott och
våld. Mest oroande är att så många ungdomar
tycks ha svårt att finna en meningsfull plats i
samhället. Det är som om själva den materiella
välfården tagit ifrån ungdomen livsutmaningen. De kommer från en skola som inte ställer
3
tillräckligt med krav till ett arbetsliv där det är att tro att det är inget hon kan göra åt saker och
ont om jobb. Men brist på fickpengar är det ting – det får den allsmäktiga ”staten” ordna
sällan. Ungdomen blir bidragstagare. – den måste brytas.
Att söka bota missbruksproblemen och vål- De många förbuden utmanar löjet och tendet genom att förbjuda snabbviner och flipper- derar att göra medborgarna mera likgiltiga inspel är egentligen ett hån mot medborgarna. för de verkliga problemen. Förbuden motverDe djupare liggande mänskliga problemen nås kar således sitt syfte. Respekten för demokratin
inte på detta sätt. De måste angripas i skolan, och folkviljan ökar inte heller när politikerna i
där normer och regler måste bli en självklar del åtgärd efter åtgärd ger uttryck för bristande
av skolans vardagliga arbete. De måste tas upp tilltro till medborgarnas förmåga att tänka och
i hemmen, där föräldrarna måste besinna sitt · bedöma företeelser själva. Demokratins fundastora ansvar för barnens fostran. De måste mö-
tas i ett större enskilt ansvarstagande gentemot
nästan. Gemenskapen mellan människorna och
den enskildes ansvar måste återigen lyftas
fram. Den kollektiva boja som får människan
ment är tilltron till den enskildes vilja och förmåga att ta ansvar. Förmyndarmentaliteten
hör hemma i andra mindre tilltalande samhällssystem.
Samtidigt som det finns stor anledning att
glädja sig åt de friska politiska vindar som
sveper över världen och Sverige finns det också
tendenser i tiden som ger upphov till allvarlig
oro inför 80-talets samhällsutveckling.
Förbudsmentaliteten breder ut sig i Sverige.
På område efter område drar fårbudsivrarna i
härnad. Ingen fråga är får liten, tycks det, eller
får stor, svår och mänskligt komplicerad får att
inte fårbud skall vara rätta lösningen på problemet.
Förbudsivrarna ger sig på snabbviner och
flipperspel , enarmade banditer och diskotek.
De vill fårbjuda Pippi Långstrump. När de
uttryckt sin harm över det fördärv som kan
drabba mänskligheten från dessa mindre ting
drar de styrkta i korståg mot de stora symbolfrågorna i samhället.
Radio-TV-monopolet skall vidmakthålla sitt
grepp över tittarna genom ett nej till Nordsat.
När någon kunnig person påpekar att då får väl
svenskarna se på västtysk och fransk TV i stället, så blir upprördheten stor. Kulturarbetarnas socialdemokratiska fårening i Stockholm
rycker till undsättning: Förbjud de TV-antenner som kan ta in de västtyska satellitsändningarna, kräver KSF. Genom att fårbjuda tekniken skall det ofria ordet skyddas!
Inte ens yttrandefriheten – ett av fundamenten i vår demokrati – går som synes fri från
fårbudsivrarnas attacker. Kraven på censur
reses också från samma håll i sådana svårhanterliga frågor som våldsinslag och pornografi i
bild och text. Självfallet måste regler finnas på
dessa områden – det visar inte minst de senaste avarterna ifråga om videogrammen. Men
missbruk, vilka i sig måste stävjas, får aldrig
ursäkta kraven på censur eller fårbud mot ett
medium som sådant. Yttrandefrihetsutredningen brottas just nu med dessa spörsmål.
Förbudsivrarna är, såsom de kommer till uttryck i riksdagen, en brokig skara. Främst på
barrikaderna att fåra fårbudens och censurens
talan står vpk, därefter kommer de röda likasinnade inom socialdemokratin. Den erforderliga riksdagsmajoriteten får fårbuden erhålles
sedan med hjälp av troskyldiga och moraliskt
upprörda centerpartister och s k frisinnade
folkpartister. Kvar att fåra frihetens och tilltrons till det mänskliga förnuftet talan blir i
allmänhet enbart moderaterna.
Den nya folkfronten får fårbud är en desto
märkligare företeelse som det nästan var exakt
samma människor – centern möjligen undantagen – som på det röda 60-talet förde den
vildsinta lössläpphetens talan. !\(oral och
normer var ingenting får vår tid. Kristna värden och historiskt arv kunde slängas i papperskorgen. Pornografi och våldsinslag skulle släppas fria. straffbehövdes inte inom kriminalvården; tvångsomhändertagande inte inom alkoholistvården.
Det parti som också då fick fåra förnuftets
talan och påpeka att vissa normer och vissa
regler behövs i ett demokratiskt samhälle får
att inte friheten får en skall bli till ofrihet får en
annan, det var dåvarande högerpartiet.
Det svenska samhället brottas med många
problem. Det finns en andlig nöd mitt i den
materiella välf<i.rden som bland annat tar sig
uttryck i drog- och alkoholmissbruk, i brott och
våld. Mest oroande är att så många ungdomar
tycks ha svårt att finna en meningsfull plats i
samhället. Det är som om själva den materiella
välfården tagit ifrån ungdomen livsutmaningen. De kommer från en skola som inte ställer
3
tillräckligt med krav till ett arbetsliv där det är att tro att det är inget hon kan göra åt saker och
ont om jobb. Men brist på fickpengar är det ting – det får den allsmäktiga ”staten” ordna
sällan. Ungdomen blir bidragstagare. – den måste brytas.
Att söka bota missbruksproblemen och vål- De många förbuden utmanar löjet och tendet genom att förbjuda snabbviner och flipper- derar att göra medborgarna mera likgiltiga inspel är egentligen ett hån mot medborgarna. för de verkliga problemen. Förbuden motverDe djupare liggande mänskliga problemen nås kar således sitt syfte. Respekten för demokratin
inte på detta sätt. De måste angripas i skolan, och folkviljan ökar inte heller när politikerna i
där normer och regler måste bli en självklar del åtgärd efter åtgärd ger uttryck för bristande
av skolans vardagliga arbete. De måste tas upp tilltro till medborgarnas förmåga att tänka och
i hemmen, där föräldrarna måste besinna sitt · bedöma företeelser själva. Demokratins fundastora ansvar för barnens fostran. De måste mö-
tas i ett större enskilt ansvarstagande gentemot
nästan. Gemenskapen mellan människorna och
den enskildes ansvar måste återigen lyftas
fram. Den kollektiva boja som får människan
ment är tilltron till den enskildes vilja och förmåga att ta ansvar. Förmyndarmentaliteten
hör hemma i andra mindre tilltalande samhällssystem.