Dagens frågor; Porträtt av kommunisterna
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Porträtt av kommunisterna
Det blir en angelägen uppgift, bland många,
att analysera och utvärdera kommunisternas
roll i Linje 3-kampanjen. Utifrån betraktat
har det inte gått att skilja kampglada CUFare från demonstrationsvana ungkommunister. Det tre gånger större centerpartiunderlaget borde ha skapat en dominans, eller i
varje fall en balans, såväl i planeringsskedet
som i kampanjarbetet. Efter hand som kampanjen fortskred, framträdde emellertid en
strategi som kom att bära andra förtecken.
En vecka före folkomröstningen publicerade Opinion i sin småskriftserie Myten
om VPKs oberoende. Skriften ger en intressant faktasammanställning om kommunisternas politiska, ekonomiska och organisatoriska bindningar till främmande kommunistregimer. Den dokumenterar den hårda centralstyrningen i partiet, medlemsdisciplinen
med noggrann kontroll och sist men inte
minst att kadern av ledare är politiskt välskolade – i österled.
Skriften kom för sent för att kunna anses
vara ett inlägg i folkomröstningsdebatten.
Några veckor tidigare på bokhandelsdiskarna hade den kanske kunnat öppna.
ögonen på en rad osäkra och missledda väljare.
Sin största förtjänst kommer skriften att
ha som en inledning till en nödvändig debatt
om det svenska kommunistpartiets ställning.
Under Cari-Henric Hermanssons partiledarskap förändrades partiet. Med det nya
namnet Vänsterpartiet kommunisterna,
med ett demokratiskt partiprogram och en
konsekvent markering mot det sovjetiska
moderpartiet lyckades Carl-Henric Hermansson ge partiet en helt ny framtoning.
Det togs upp i den demokratiska gemenskapen . Lars Werner har med sina blida tonlä-
gen och sin fryntlighet kunnat bygga vidare
på denna grund.
Men först i det gemensamma arbetet för
Linje 3 har de stora framgångarna vunnits.
Svensk politik och de svenska politikerna
har förbrukat mycket förtroendekapital ge·
nom folkomröstningen. Kommunisterna
har ökat sitt.
De gröna
På måndagskvällen efter folkomröstningen
gav Rapport i TV-2 stort utrymme åt uttalanden av medarbetare i Linje 3:s ledning. Som
vanligt hördes många svordomar- to munder den stora demonstrationen i Stockholms
Stadion en vecka tidigare sjöng trubadurer
svordomsfyllda sånger, om för att visa upp
sin egen manlighet eller linje 3:s styrka må
vara osagt. Innehållet i vad som sades gick ut
på att linje 3 skall kämpa vidare. En m
knapp med de orden var redan färdig, tydligen tillverkad inför ett väntat nederlag. Den
bars av hr Hermansson (vpk). Att han och
andra kommunister inte kommer att släppa
greppet om de anhängare, som de under de
senaste månaderna fått sig gratis serverade,
är självklart. De kommer att kämpa vidare.
Att påstå att alla eller ens de flesta av dem
som röstat på linje 3 skulle vara kommunister vore grovt felaktigt. Det förhåller sig inte
så. Vad man däremot kan påstå är, att vältränade kommunistiska agitatorer utnyttjat
den chans, som inte minst välmenande centerpartister gett dem. Mönstret på hur detta
går till kan man finna också utomlands.
I Tyskland hölls nu i vår val i Baden-Wi.irtemberg. ”De gröna” uppträdde som officiellt parti, och man har därmed kunnat studera deras ledning närmare. Det kommunistiska inflytandet inom organisationen och på
agitationsmetoderna kunde klarläggas. De
gröna nådde vissa framgångar och fick 5
procent av rösterna. Därmed kom de in i
lantdagen. Intressant är också att de tydligen tagit röster från socialdemokraterna,
som fick 42 procent, medan CDU med 53
procer blev det största partiet.
Att kommunisterna skulle ha någon särskild motvilja mot kärnkraft är uteslutet.
Deras partikamrater i Sovjetunionen, som
anger tonen för dem i andra länder, är ute
efter att undergräva den ekonomiska styrkan i väst för att därmed så splittring och för
att få en möjlighet till inflytande och makt. I
sitt eget land bygger de ryska kommunisterna flitigt kärnkraftverk, och inte ett ord av
kritik häremot har hörts från vare sig svenska eller tyska kommunister. De senare har
visat hur de i en formell kamp mot kärnkraft, men i själva verket en kamp mot det
bestående, kunnat samla entusiaster för sol
och vind och över huvud sådana som reagerar mot samhällets alltmera komplicerade
och obegripliga teknologi. Om någon inom
linje 3 hos oss kommit på iden att kombinera
kampen mot kärnkraft med kamp mot samhällets datorisering, hade 3:an kanske vunnit.
Det finns en verkligt förnämlig, världsomspännande ”grön” rörelse, som har sina flesta medlemmar i USA, Storbritannien, Hol- 151
land och Schweiz. Det är World Wild Bird
Fund, där fågelentusiaster samlas och samarbetar. All praktisk ledning, och därmed
också kommunistisk sådan, har hållits borta
från organisationen. Därför har den också
misstänkliggjorts från kommunistiskt håll.
Fåglarna flyger under himmelen , oberoende av jordens gränser och fria från partikontroller, och då skall de inte heller vänta sig
någon sympati från kommunister.
Urholkningen av ATP-systemet
Sveriges befolkningjust nu – 8,2 miljonerbestår av l ,6 miljoner pensionärer (varav
300 000 förtidspensionärer, en fördubbling
sedan 1960-talet), l ,7 miljoner barn under
15 års ålder, ytterligare minst 0,5 miljoner
under utbildning och 4,4 miljoner i yrkesverksam ålder. Andelen ålders- och förtidspensionärer är nu uppe i 1/5 av befolkningen, och det går en pensionär på mindre än
tre yrkesverksamma. Pensionssystemets betydelse för konsumtion och välfärd är med
andra ord mycket stor. Mindre uppmärksammad är däremot pensionssystemets roll i
kapitalförsörjning och samhällsekonomi,
bl a då det gäller utrymmet för konsumtion
för övriga grupper i samhället.
Nuvärdet av en utfästelse om framtida
pension är beroende av förräntningen av
kapital som avsätts för pensionen. Om pensionslöftet är värdesäkrat, såsom för ATP
och folkpension , kan man räkna med att
kapitalvärdet stiger med cirka 12 % för varje
procentenhets försämring av den s k realräntan (avkastningen minus inflationen). En
– – ~ ———–…..JI
152
snabb inflation ökar alltså kapitalvärdena av
pensionsåtagandena mycket starkt. En höjning av inflationsnivån med 4 % utan motsvarande uppgång i räntan ökar sålunda
pensionskostnaden med 50 %.
Om pensionskostnaden uttaxeras i förhållande till de aktivas inkomstunderlag, såsom
för ATP och folkpensionen, är den reala
tillväxten av avgiftsunderlaget av stor betydelse. Ju snabbare denna tillväxt är, desto
mindre tung blir bördan av pensionsfinansieringen. Vid avtagande real tillväxttakt
kommer däremot pensionskostnaden att
framstå som i motsvarande mån tyngre, så-
väl i relation till underlaget som i konkurrens med andra anspråk på utrymme inom
produktionens resultat.
En kombination av hög inflation och lågt
eller obefintligt utrymme för realinkomsttillväxt ger alltså den sämsta betingelsen för att
bära pensionskostnaderna. Dagens samhällsekonomiska perspektiv kännetecknas av just
denna kombination. Sverige har genom högre energikostnader och vikande marknadsandelar för exporten blivit fattigare. Härtill
kommer ett illavarslande demografiskt utvecklingsschema av växande – även relativt
sett växande – kategorier av ålders-, förtidseller deltidspensionärer samt låg nativitet.
Det s k reproduktionstalet för den svenska
befolkningen har under åtskilliga år sjunkit
och ligger nu vid 85 %.
Allmänna pensionsfonden (AP-fonden)
förvaltar f n cirka 145 miljarder kronor. I
själva verket har fonden nu upphört att
växa, om man räknar i reala termer och ej i
”inflationskronor”. Fondbildningen i ATPvet och önskemålet om kostnadsutjämning
för pensioneringen, till undvikande av allt·
för höga pensionskostnader i förhållande till
avgiftsunderlaget på längre sikt.
Avgiftsuttaget för ATP-systemet beslutas i
princip för fem år i sänder. Nu pågående
period avser 1980-1984, med uttag som
stiger från 12 till 13 %. Riksdagens beslut
härom under fjolåret baserades på Riksförsäkringsverkets kalkyler, i första hand en
prognosalternativ med 7,5 % inflation, årlig
realinkomstökning 2 % och realränta 2 %.
De nu intjänade ATP-rättigheternas kapi·
talvärde vid en realränteprognos av 2 % lig·
ger i storleksordningen 400 miljarder kronor. Härtill kommer kapitalvärdet för folk·
pensionen i storleksordningen 180 miljarder
kronor. Den häremot svarande folkpensioneringsfonden uppgår blott till storleksordningen l miljard kronor. Den lagstadgade
pensioneringen uppvisar sålunda i dagens
läge, vid en fondbildning av drygt 145 miljarder kronor, ett kapitalvärde av förpliktel·
ser som överstiger fondmedlen med 435 miljarder kronor.
Även om man har i minnet att ATP- och
folkpensionerna i princip skall betalas inte
av fonderna utan av de årliga inbetalningar·
na är det ett betydande belopp, ungefär lika
med 1979 års BNP. Siffran kan också järn·
föras med den svenska nationalförmögenheten – i storleksordningen l 500 miljarder
kronor – eller ”substansvärdet” av de svenska aktiebolagen – i storleksordningen 200
miljarder kronor (kursvärdet av börsnoterade aktier är cirka 50 miljarder kronor).
De framtida pensionerna, liksom alla andr systemet motiveras av kapitalbildningsbeho- ra inkomster, förutsätter en produktiv bel_ _ ______
folkning och ett produktivt realkapital (konkurrenskraftigt näringsliv och nödvändig
samhällsservice). Därför, och eftersom pensionskostnaderna förutsättes uttagas i form
av olika slag av avgifter på näringslivet, är en·
redovisning av de redan fastlagda och intjä-
nade utf<istelsernas kapitalvärde nödvändig.
1980 räknar man med att AP-fonden kommer att få in avgifter på 22,4 miljarder och
rämeinkomster på 12,3 miljarder medan
pensionsutbetalningarna kommer att gå på
18,4 miljarder. Pensionsutbetalningarna
stiger emellertid snabbare än inkomsterna.
Företagens ATP-avgifter kommer därför att
tvingas upp.
En belastning av det svenska näringslivet
med en större del av dessa kalkylerbara kapitalvärden, i likhet med vad som sker i andra
länder där tjänstepensioneringen i större utsträckning handhas enligt premiereservmetoden (t ex USA), skulle skapa mera realism i
den fördelningspolitiska diskussionen. Då
det gäller olika gruppers krav på andel i
tillväxten i näringslivet har Sveriges pensionärer enorma intressen au bevaka.
Familjeföretagen – kapitel 2
Den första borgerliga regeringen lämnade i
sin regeringsdeklaration långtgående löften
till företrädarna för landets mindre och medelstora företag, de s k familjeföretagen.
Den önskade genom skilda åtgärder slå vakt
om de existerande familjeföretagen och skapa mera gynnsamma förutsättningar för ett
ökat nyföretagande.
Med berömvärd snabbhet lade regeringen
153
hösten 1976 fram den proposition som sedan gått under namnet småföretagarepropositionen. Denna innebar väsentliga lättnader för de mindre företagarnas förmö-
genhets-, arvs- och gåvoskatt. De höga löneuttag – ytterligare ”bestraffade” med sociala
avgifter – som varit nödvändiga för att klara
familjeföretagarnas förmögenhets- och
arvsskatter kunde därmed avsevärt reduceras.
I praktiken halverades värdet på de tillgångar i företagen på vilka dessa skatter beräknades. Härigenom hejdade man tillfälligt
den snabba urholkningen av denna företagsgrupps finansiella ställning. Samtidigt har
generationsskiftena i familjeförNagen underlättats. Tyvärr drogs gränserna snävt. De
medelstora familjeföretagen fick ingen del
av dessa så välbehövliga lättnader.
Småföretagarepropositionen presenterades som en tillfällig förändring tills dess,
som budgetministern framhöll, ”underlag
för en mera genomgripande principiell ändring förelåg”. Behovet förelåg. Det var alla
överens om. Det gällde givetvis familjeföretagen och näringslivets företrädare i övrigt,
men även arbetstagarna. Bl a gav Metall klara uttryck för en sådan mening. Medlemmarna som var anställda i det stora antalet
familjeföretag, hade givit uttryck för en
ökad oro då det gällde deras anställningstrygghet.
Regeringen fick för sin del ytterligare en
påminnelse om den betydelse familjeföretagen har för svenskt näringsliv och för hela
landets ekonomi när den s k Bjurelkommitten lade fram sitt betänkande på nyåret
1978/79. Först på sommaren 1979 var emell
154
lertid budgetministern klar att lägga fram
förslag om en fortsatt utredning om familjeföretagens beskattningsförhållanden. Detta
trots att man redan 1976 funnit att underlag
för en mera genomgripande reform saknades.
I valrörelsen inför 1979 års riksdagsval
hävdade Olof Palme att de lättnader som
familjeföretagen erhållit genom småföretagarepropositionen skulle upphävas om socialdemokraterna vann valet. Detta upprepades av Thage Peterson. Motiveringen som
lämnades var helt stilenlig: det var alltför få
som kommit att draga nytta av denna skattereform. Nu skall inte det socialdemokratiska
partiet lastas för de förlöpningar som dessa
båda gjorde i valrörelsen . Det finns många
belägg för att betydelsen av reformer på sektorn små och medelstora företag omfattas av
alla de demokratiska partierna, även om förslagen tilllösningar går vitt isär.
Det är därför beklagligt att det dröjt från
augusti 1979 till månadsskiftet februari
mars 1980 innan den nya familjeföretagsutredningen kunnat hålla sitt första sammanträde. Det ligger fara i dröjsmål. De lättnader som kom de mindre företagen till del
1976 har den galopperande inflationen
snart ridit förbi.
Porträtt av kommunisterna
Det blir en angelägen uppgift, bland många,
att analysera och utvärdera kommunisternas
roll i Linje 3-kampanjen. Utifrån betraktat
har det inte gått att skilja kampglada CUFare från demonstrationsvana ungkommunister. Det tre gånger större centerpartiunderlaget borde ha skapat en dominans, eller i
varje fall en balans, såväl i planeringsskedet
som i kampanjarbetet. Efter hand som kampanjen fortskred, framträdde emellertid en
strategi som kom att bära andra förtecken.
En vecka före folkomröstningen publicerade Opinion i sin småskriftserie Myten
om VPKs oberoende. Skriften ger en intressant faktasammanställning om kommunisternas politiska, ekonomiska och organisatoriska bindningar till främmande kommunistregimer. Den dokumenterar den hårda centralstyrningen i partiet, medlemsdisciplinen
med noggrann kontroll och sist men inte
minst att kadern av ledare är politiskt välskolade – i österled.
Skriften kom för sent för att kunna anses
vara ett inlägg i folkomröstningsdebatten.
Några veckor tidigare på bokhandelsdiskarna hade den kanske kunnat öppna.
ögonen på en rad osäkra och missledda väljare.
Sin största förtjänst kommer skriften att
ha som en inledning till en nödvändig debatt
om det svenska kommunistpartiets ställning.
Under Cari-Henric Hermanssons partiledarskap förändrades partiet. Med det nya
namnet Vänsterpartiet kommunisterna,
med ett demokratiskt partiprogram och en
konsekvent markering mot det sovjetiska
moderpartiet lyckades Carl-Henric Hermansson ge partiet en helt ny framtoning.
Det togs upp i den demokratiska gemenskapen . Lars Werner har med sina blida tonlä-
gen och sin fryntlighet kunnat bygga vidare
på denna grund.
Men först i det gemensamma arbetet för
Linje 3 har de stora framgångarna vunnits.
Svensk politik och de svenska politikerna
har förbrukat mycket förtroendekapital ge·
nom folkomröstningen. Kommunisterna
har ökat sitt.
De gröna
På måndagskvällen efter folkomröstningen
gav Rapport i TV-2 stort utrymme åt uttalanden av medarbetare i Linje 3:s ledning. Som
vanligt hördes många svordomar- to munder den stora demonstrationen i Stockholms
Stadion en vecka tidigare sjöng trubadurer
svordomsfyllda sånger, om för att visa upp
sin egen manlighet eller linje 3:s styrka må
vara osagt. Innehållet i vad som sades gick ut
på att linje 3 skall kämpa vidare. En m
knapp med de orden var redan färdig, tydligen tillverkad inför ett väntat nederlag. Den
bars av hr Hermansson (vpk). Att han och
andra kommunister inte kommer att släppa
greppet om de anhängare, som de under de
senaste månaderna fått sig gratis serverade,
är självklart. De kommer att kämpa vidare.
Att påstå att alla eller ens de flesta av dem
som röstat på linje 3 skulle vara kommunister vore grovt felaktigt. Det förhåller sig inte
så. Vad man däremot kan påstå är, att vältränade kommunistiska agitatorer utnyttjat
den chans, som inte minst välmenande centerpartister gett dem. Mönstret på hur detta
går till kan man finna också utomlands.
I Tyskland hölls nu i vår val i Baden-Wi.irtemberg. ”De gröna” uppträdde som officiellt parti, och man har därmed kunnat studera deras ledning närmare. Det kommunistiska inflytandet inom organisationen och på
agitationsmetoderna kunde klarläggas. De
gröna nådde vissa framgångar och fick 5
procent av rösterna. Därmed kom de in i
lantdagen. Intressant är också att de tydligen tagit röster från socialdemokraterna,
som fick 42 procent, medan CDU med 53
procer blev det största partiet.
Att kommunisterna skulle ha någon särskild motvilja mot kärnkraft är uteslutet.
Deras partikamrater i Sovjetunionen, som
anger tonen för dem i andra länder, är ute
efter att undergräva den ekonomiska styrkan i väst för att därmed så splittring och för
att få en möjlighet till inflytande och makt. I
sitt eget land bygger de ryska kommunisterna flitigt kärnkraftverk, och inte ett ord av
kritik häremot har hörts från vare sig svenska eller tyska kommunister. De senare har
visat hur de i en formell kamp mot kärnkraft, men i själva verket en kamp mot det
bestående, kunnat samla entusiaster för sol
och vind och över huvud sådana som reagerar mot samhällets alltmera komplicerade
och obegripliga teknologi. Om någon inom
linje 3 hos oss kommit på iden att kombinera
kampen mot kärnkraft med kamp mot samhällets datorisering, hade 3:an kanske vunnit.
Det finns en verkligt förnämlig, världsomspännande ”grön” rörelse, som har sina flesta medlemmar i USA, Storbritannien, Hol- 151
land och Schweiz. Det är World Wild Bird
Fund, där fågelentusiaster samlas och samarbetar. All praktisk ledning, och därmed
också kommunistisk sådan, har hållits borta
från organisationen. Därför har den också
misstänkliggjorts från kommunistiskt håll.
Fåglarna flyger under himmelen , oberoende av jordens gränser och fria från partikontroller, och då skall de inte heller vänta sig
någon sympati från kommunister.
Urholkningen av ATP-systemet
Sveriges befolkningjust nu – 8,2 miljonerbestår av l ,6 miljoner pensionärer (varav
300 000 förtidspensionärer, en fördubbling
sedan 1960-talet), l ,7 miljoner barn under
15 års ålder, ytterligare minst 0,5 miljoner
under utbildning och 4,4 miljoner i yrkesverksam ålder. Andelen ålders- och förtidspensionärer är nu uppe i 1/5 av befolkningen, och det går en pensionär på mindre än
tre yrkesverksamma. Pensionssystemets betydelse för konsumtion och välfärd är med
andra ord mycket stor. Mindre uppmärksammad är däremot pensionssystemets roll i
kapitalförsörjning och samhällsekonomi,
bl a då det gäller utrymmet för konsumtion
för övriga grupper i samhället.
Nuvärdet av en utfästelse om framtida
pension är beroende av förräntningen av
kapital som avsätts för pensionen. Om pensionslöftet är värdesäkrat, såsom för ATP
och folkpension , kan man räkna med att
kapitalvärdet stiger med cirka 12 % för varje
procentenhets försämring av den s k realräntan (avkastningen minus inflationen). En
– – ~ ———–…..JI
152
snabb inflation ökar alltså kapitalvärdena av
pensionsåtagandena mycket starkt. En höjning av inflationsnivån med 4 % utan motsvarande uppgång i räntan ökar sålunda
pensionskostnaden med 50 %.
Om pensionskostnaden uttaxeras i förhållande till de aktivas inkomstunderlag, såsom
för ATP och folkpensionen, är den reala
tillväxten av avgiftsunderlaget av stor betydelse. Ju snabbare denna tillväxt är, desto
mindre tung blir bördan av pensionsfinansieringen. Vid avtagande real tillväxttakt
kommer däremot pensionskostnaden att
framstå som i motsvarande mån tyngre, så-
väl i relation till underlaget som i konkurrens med andra anspråk på utrymme inom
produktionens resultat.
En kombination av hög inflation och lågt
eller obefintligt utrymme för realinkomsttillväxt ger alltså den sämsta betingelsen för att
bära pensionskostnaderna. Dagens samhällsekonomiska perspektiv kännetecknas av just
denna kombination. Sverige har genom högre energikostnader och vikande marknadsandelar för exporten blivit fattigare. Härtill
kommer ett illavarslande demografiskt utvecklingsschema av växande – även relativt
sett växande – kategorier av ålders-, förtidseller deltidspensionärer samt låg nativitet.
Det s k reproduktionstalet för den svenska
befolkningen har under åtskilliga år sjunkit
och ligger nu vid 85 %.
Allmänna pensionsfonden (AP-fonden)
förvaltar f n cirka 145 miljarder kronor. I
själva verket har fonden nu upphört att
växa, om man räknar i reala termer och ej i
”inflationskronor”. Fondbildningen i ATPvet och önskemålet om kostnadsutjämning
för pensioneringen, till undvikande av allt·
för höga pensionskostnader i förhållande till
avgiftsunderlaget på längre sikt.
Avgiftsuttaget för ATP-systemet beslutas i
princip för fem år i sänder. Nu pågående
period avser 1980-1984, med uttag som
stiger från 12 till 13 %. Riksdagens beslut
härom under fjolåret baserades på Riksförsäkringsverkets kalkyler, i första hand en
prognosalternativ med 7,5 % inflation, årlig
realinkomstökning 2 % och realränta 2 %.
De nu intjänade ATP-rättigheternas kapi·
talvärde vid en realränteprognos av 2 % lig·
ger i storleksordningen 400 miljarder kronor. Härtill kommer kapitalvärdet för folk·
pensionen i storleksordningen 180 miljarder
kronor. Den häremot svarande folkpensioneringsfonden uppgår blott till storleksordningen l miljard kronor. Den lagstadgade
pensioneringen uppvisar sålunda i dagens
läge, vid en fondbildning av drygt 145 miljarder kronor, ett kapitalvärde av förpliktel·
ser som överstiger fondmedlen med 435 miljarder kronor.
Även om man har i minnet att ATP- och
folkpensionerna i princip skall betalas inte
av fonderna utan av de årliga inbetalningar·
na är det ett betydande belopp, ungefär lika
med 1979 års BNP. Siffran kan också järn·
föras med den svenska nationalförmögenheten – i storleksordningen l 500 miljarder
kronor – eller ”substansvärdet” av de svenska aktiebolagen – i storleksordningen 200
miljarder kronor (kursvärdet av börsnoterade aktier är cirka 50 miljarder kronor).
De framtida pensionerna, liksom alla andr systemet motiveras av kapitalbildningsbeho- ra inkomster, förutsätter en produktiv bel_ _ ______
folkning och ett produktivt realkapital (konkurrenskraftigt näringsliv och nödvändig
samhällsservice). Därför, och eftersom pensionskostnaderna förutsättes uttagas i form
av olika slag av avgifter på näringslivet, är en·
redovisning av de redan fastlagda och intjä-
nade utf<istelsernas kapitalvärde nödvändig.
1980 räknar man med att AP-fonden kommer att få in avgifter på 22,4 miljarder och
rämeinkomster på 12,3 miljarder medan
pensionsutbetalningarna kommer att gå på
18,4 miljarder. Pensionsutbetalningarna
stiger emellertid snabbare än inkomsterna.
Företagens ATP-avgifter kommer därför att
tvingas upp.
En belastning av det svenska näringslivet
med en större del av dessa kalkylerbara kapitalvärden, i likhet med vad som sker i andra
länder där tjänstepensioneringen i större utsträckning handhas enligt premiereservmetoden (t ex USA), skulle skapa mera realism i
den fördelningspolitiska diskussionen. Då
det gäller olika gruppers krav på andel i
tillväxten i näringslivet har Sveriges pensionärer enorma intressen au bevaka.
Familjeföretagen – kapitel 2
Den första borgerliga regeringen lämnade i
sin regeringsdeklaration långtgående löften
till företrädarna för landets mindre och medelstora företag, de s k familjeföretagen.
Den önskade genom skilda åtgärder slå vakt
om de existerande familjeföretagen och skapa mera gynnsamma förutsättningar för ett
ökat nyföretagande.
Med berömvärd snabbhet lade regeringen
153
hösten 1976 fram den proposition som sedan gått under namnet småföretagarepropositionen. Denna innebar väsentliga lättnader för de mindre företagarnas förmö-
genhets-, arvs- och gåvoskatt. De höga löneuttag – ytterligare ”bestraffade” med sociala
avgifter – som varit nödvändiga för att klara
familjeföretagarnas förmögenhets- och
arvsskatter kunde därmed avsevärt reduceras.
I praktiken halverades värdet på de tillgångar i företagen på vilka dessa skatter beräknades. Härigenom hejdade man tillfälligt
den snabba urholkningen av denna företagsgrupps finansiella ställning. Samtidigt har
generationsskiftena i familjeförNagen underlättats. Tyvärr drogs gränserna snävt. De
medelstora familjeföretagen fick ingen del
av dessa så välbehövliga lättnader.
Småföretagarepropositionen presenterades som en tillfällig förändring tills dess,
som budgetministern framhöll, ”underlag
för en mera genomgripande principiell ändring förelåg”. Behovet förelåg. Det var alla
överens om. Det gällde givetvis familjeföretagen och näringslivets företrädare i övrigt,
men även arbetstagarna. Bl a gav Metall klara uttryck för en sådan mening. Medlemmarna som var anställda i det stora antalet
familjeföretag, hade givit uttryck för en
ökad oro då det gällde deras anställningstrygghet.
Regeringen fick för sin del ytterligare en
påminnelse om den betydelse familjeföretagen har för svenskt näringsliv och för hela
landets ekonomi när den s k Bjurelkommitten lade fram sitt betänkande på nyåret
1978/79. Först på sommaren 1979 var emell
154
lertid budgetministern klar att lägga fram
förslag om en fortsatt utredning om familjeföretagens beskattningsförhållanden. Detta
trots att man redan 1976 funnit att underlag
för en mera genomgripande reform saknades.
I valrörelsen inför 1979 års riksdagsval
hävdade Olof Palme att de lättnader som
familjeföretagen erhållit genom småföretagarepropositionen skulle upphävas om socialdemokraterna vann valet. Detta upprepades av Thage Peterson. Motiveringen som
lämnades var helt stilenlig: det var alltför få
som kommit att draga nytta av denna skattereform. Nu skall inte det socialdemokratiska
partiet lastas för de förlöpningar som dessa
båda gjorde i valrörelsen . Det finns många
belägg för att betydelsen av reformer på sektorn små och medelstora företag omfattas av
alla de demokratiska partierna, även om förslagen tilllösningar går vitt isär.
Det är därför beklagligt att det dröjt från
augusti 1979 till månadsskiftet februari
mars 1980 innan den nya familjeföretagsutredningen kunnat hålla sitt första sammanträde. Det ligger fara i dröjsmål. De lättnader som kom de mindre företagen till del
1976 har den galopperande inflationen
snart ridit förbi.