Niels Jörgen Haagerup; Europaparlamentets första 18 månader
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NIELSJ0RGEN HAAGERUP:
Europaparlamentets första 18 månader
ltuå artiklar i Svensk Tidskrift 1979 redogjordes
for de allmänna valen inom EG-ländema till det
•ya europeiska parlamentet. Vår korrespondent i
Danmark, redaktör Nie/s jgrgen Haagerup, som
lider det danska utrikespolitiska institutet i
Köpmhamn, är numera medlem i
Europaparlamentet. Han redogör i sin artikelfor
hrparlamentet är sammansatt och hur det
fimgerar; all ett parlament som har inte mindre
å 7officiella språk inte kan fungera alldeles
problemfritt är ganska självklart. Men han talar
också om parlamentets befogenheter och hur det
forejal/er att utvecklas. Att eil verkligt etablerat
ltJrlamenl så småningom kommer att draga till
sigen betydande makt inom EG är mycket troligt.
Den europeiska gemenskapen fick äntligen
1979 sitt första folkvalda organ, nämligen det
direktvalda Europaparlamentet (EP), bestående av 410 medlemmar från de nio medlemsländerna. Härtill kommer de 24 grekiska medlemmar, som l januari 1981 inträdde i EP.
EP avslutade i december för andra gången
sedan det första direkta valet behandlingen av
EG:s budget. Denna gång skedde det under
litet mindre dramatiska former än i slutet av
1979, då budgeten underkändes för första
gången i EG:s historia. Uppgörelsen mellan
Ministerrådet – EG:s beslutande myndighet –
och EP har nu ännu en gång visat, att starka
motsättningar gör sig gällande vad beträffar
karaktären av Gemenskapens arbete och framtid. Det är inget märkligt i att EP – tillsammans med Kommissionen, som är den permanenta myndighet, som utses av Ministerrådet
– står som företrädare för en utbyggnad av
EG-samarbetet, medan Ministerrådet, som representerar medlemsländernas regeringar, håller igen och föredrar en större sparsamhet än
Kommissionen och EP tycker om.
l motsats till vad som var fallet i december
1979 och de därpå följande månaderna är det i
år ingen öppen strid mellan Rådet och Parlamentet, som är de två bestämmande budgetinstanserna. Parlamentets majoritet tog emellertid i december 1980 en tilläggsbudget på ca l
miljard svenska kronor, som inte bara innehåller ett anslag till offrena för den stora italienska
jordbävningen utan också anslag till social- och
regionalfonden. Dessa senare är i motsats till
t ex lantbruksutgifterna s k ”icke-obligatoriska”. Denna kategori utgifter har Parlamentet
större inflytande över än de obligatoriska, som
utgör huvuddelen av EG:s budget. Flera med- 122
lemsländer med Frankrike i spetsen har vänt
sig mot den särskilda tilläggsbudgeten men har
inte fått tillräckligt medhåll i Ministerrådet då
det krävs kvalificerad majoritet för att kunna
förkasta Parlamentets beslut. Danmark tillhör
de länder som reserverat sig mot Parlamentets
beslut men har dock betalt sm andel av tillläggsbudgeten. Frågan om ett enskilt lands
vägran att betala till tilläggsbudgeten kan av
EG-kommissionen i förekommande fall föras
inför EG-domstolen.
Ytligt sett rör det sig om en konflikt mellan
på den ena sidan två integrationsivriga europeiska institutioner, som förväntas tala på Gemenskapens vägnar, och den tredje institutionen, nämligen Ministerrådet, som representerar de nationella intressena. Vid en värdering
av EG:s nuvarande situation medverkar dock
starkt att flera förhållanden gör sig gällande,
vilka verkar bromsande på en fördjupning av
den europeiska integrationen. Själva Europatanken har under åratal haft motvind och det
beror huvudsakligen på två förhållanden.
Det ena är den ekonomiska kris, som har
drabbat den västliga världen sedan 1973, delvis
framkallad och utlöst av den dramatiska h~j?-
ningen av oljepriserna. Denna kris har resulterat i stigande arbetslöshet, hög inflation och
stagnerande ekonomisk tillväxt. I detta sammanhang skall det erinras om att EG kom till
vid en tidpunkt, då grunden hade lagts till den
starkaste och kanske långvarigaste högkonjunktur, som vår världsdel upplevt, nämligen
från .slutet av 50-talet till början av 70-talet.
Den hade inte skapats av EG, men EG var inte
ensam om att dra fördel av den utan var också
istånd att göra detta på ett sätt som kom att
gagna alla medlemsländerna och de länder,
som Gemenskapen var i kontakt med.
Då denna högkonjunktur mattades av och
från 1973 avlöstes av den ekonomiska kris, som
vi ännu befinner oss i var EG i verkligheten
ganska illa förberedd på att ta på sig de svårig·
heter, som krisen utlöste. Medlemsländerna
blev mera upptagna av att ta tillvara sina egna
intressen och visade sig ovilliga att lämna över
nya uppgifter till EG. Därför har det inte gått
att utvidga EG:s verksamhetsfält, vilket avsikten hela tiden varit.
Den andra orsaken till den starka motvind,
som Europatanken nu befinner sig i, hänger
samman med det tidsmässiga avståndet till de
integrationspositiva tankar, som finns intagna i
Gemenskapstraktaterna. En ny generation av
politiker håller på att rycka in på scenen. Den
har ingen erfarenhet av det andra världskriget
och har mycket liten förmåga till inlevelse i de
erfarenheter, som ledde till utvecklingen av det
europeiska efterkrigssamarbetet.
Europeiskt samarbete
Det europeiska samarbetet har utvecklat sig i
alltmer mellanstatlig riktning, vilket bl a belyses av den omständigheten, att majoritetsbeslut i Ministerrådet efterhand huvudsakligen
baseras på enighet. Vidare har Kommissionen
enligt mångas mening mer och mer utvecklat
sig till ett initiativtagande sekretariat och därigenom i avtagande grad blivit den kraftkälla
för EG-samarbetet, som planerna var. Det direkt valda EP:s utvecklingsmöjligheter begränsas av de existerande traktatmässiga befogen·
heterna, vilka blott kan ändras genom enhälliga beslut av medlemsländer, och den ekonomiska krisen, som gör medlemsländernas rege·
ringar obenägna att utvidga EG:s finansiella
möjligheter. En alltmera viktig del av dessa är
dtn momsandel, som tillfaller Gemenskapen
&ån medlemsländerna. Hittills har man icke
vtlat gå utöver l % och i betraktande av prishöjningarna på lantbruksprodukter bromsar
drnna inställning en verklig utvidgning av aktiviteterna inom .EG.
På den positiva sidan måste man i alla fall
notera, att EG har kunnat hindra en tillbakagång till en nationell tullskyddspolitik och att
drn gemensamma lantbrukspolitiken alltiämt
fungerar först och främst tillfredsställande för
iirbrukarna med ett rikligt utbud av alla lantbruksprodukter.
l politiskt avseende har samarbetet mellan
dr nio – från första januari 1981 tio – medlrmsländerna utvecklat sig praktiskt taget obehindrat av de ekonomiska svårigheterna. Detta
politiska samarbete, som fungerar utanför traktaterna, har icke lett till att EG-länderna talar
med en stämma i alla frågor. Men överläggningarna om de utrikespolitiska angelägenheterna har nu nått en sådan omfattning, att
l·a~e enskilt medlemslands utrikespolitiska
beslutandeprocess i avgörande grad präglas
därav.
Det är därför icke oberättigat att tala om
ut1·ecklingen av en egentlig europeisk identitet
eller en europeisk dimension, även om den ser
ut att bli mycket olika mot vad Rom-traktatens
fader föreställde sig. Den är mindre dogmatisk
och mera pragmatisk. Den bygger icke på en
ruropeisk fårfattning får en federation eller en
konfederation, utan är baserad på en rad vanor
och regler, som är under ständig utveckling
både politiskt och ekonomiskt.
123
Det politiska samarbetet
Det kan vara anledning att påminna om att det
först och främst är detta politiska samarbete,
som efter den dåvarande svenska regeringens
uppfattning hindrade ett svenskt medlemskap i
EG. Det politiska samarbetet har också utvecklat sig ganska starkt, men det har icke blivit en
del av själva det europeiska samarbetets traktatsmässiga grundval. Det är numera inte tal
om någon suveränitetsbegränsning i samarbetet. Danmark samordnar naturligtvis sin utrikespolitik nu i långt högre grad med de övriga
medlemmarna av Gemenskapen än innan Danmark blev medlem 1973. Påståendet att Danmark därvid skulle ha blivit ”avlägsnat” från
Norden håller dock knappast vid en närmare
granskning. Det är sällan tal om egentliga konflikter mellan EG-länderna på den ena sidari
och gemensamma nordiska synpunkter på den
andra, även om sådana kan förekomma. Tendensen har snarare gått i riktning mot en större
överensstämmelse mellan nordiska och europeiska åsikter, vilket bl a framgår av röstningarna
under FN:s årliga generalförsamlingar och av
hållningen till en rad frågor vid konferensen i
Madrid.
Greklands anslutning och förhandlingarna
med Spanien och Portugal om inträde i EG
vittnar om att EG framdeles kommer att föra
en öppen politik särskilt gentemot de länder,
som söker inträde i Gemenskapen och som i
övrigt är villiga att uppfylla de förpliktelser,
som följer med.
Öppenheten gäller också mot länder, som
antingen inte kan bli medlemmar eller som har
valt som Norge och Sverige att tills vidare stå
utanför Gemenskapen. Härom vittnar särskilt
samarbetet inom ramarna av LOME-avtalen;
124
till de anslutna länderna har senast kommit det
oavhängiga Zimbabwe.
Greklands inträde den l januari och den
planlagda utvidgningen med Spanien och Portugal om få år – det slutliga datum är inte
fastlagt, ty förhandlingarna är inte avslutade –
betecknar enligt mångas uppfattning en viss
förskjutning av Gemenskapen mot söder. Det
är naturligtvis inte minst ett danskt utan även
ett tyskt och brittiskt intresse att förbindelsen
med andra länder ständigt hålls öppen, däribland till Norge och Sverige, och man har
välkomnat, att den norska regeringen nyligen
har tagit ett steg mot att bygga ut kontakten
med EG, däri inbegripet det politiska samarbetet på ministernivå. Det kan i alla fall vara skäl
att fastslå, att varken intagningen av nya medlemmar eller öppenheten gentemot icke medlemmar betyder ett utplånande av skillnaden
mellan medlemskap och icke-medlemskap.
Det är ett allmänt antagande, att utvidgningen av EG med nya medlemmar kommer
att försvåra en fortsatt integration. Men det är
inte i den utvidgade medlemskretsen som man
skall se det största hindret för en fortsatt integration i Rom-traktatens anda. Svårigheten ligger snarare i de långvariga ekonomiska problem, som alla västländer kämpar med, och i
det motstånd mot vidare utvidgning av EGsamarbetet, som kan konstateras särskilt i Storbritannien, men delvis också i Danmark. De
nya medlemsländerna, som är på väg in i Gemenskapen, är efter allt att döma anhängare av
en ivrigare integrationspolitik.
EP:s sammansättning
Mer än 95 % av Europaparlamentets 434 medlemmar har anslutit sig till någon av de sex
politiska huvudgrupperna inom detsamma.
När alla dessa grupper inte är så homogena
som inom åtskilliga europeiska parlament,
hänger detta i synnerhet samman med att EP:s
medlemmar inte bara kommer från 10 olika
länder med ofta mycket olika parlamentariska
traditioner utan också med att de har utgått
från mer än 50 olika politiska partier.
l skrivande stund är det ännu ovisst vilka
politiska grupper de grekiska medlemmarna
ansluter sig till, och då Grekland först 1981
kommer att hålla sitt första val till EP, kaa
fördelningen av de grekiska medlemmarna
ändra sig under årets lopp. Mot bakgrund aY
fördelningen av de 410 medlemmar, som vald~
i j uni 1979, kan man emellertid konstatera, att
den största politiska gruppen inom EP är dea
socialistiska, som rymmer mer än en fjärdedd
av alla EP:s medlemmar och som är den enda,
som har representanter från samtliga medlemsländer inom EG. Just därför är det en föga
homogen grupp. Den omfattar exempelvis åt·
skilliga tyska socialdemokrater, som går in för
ett utvidgat europeiskt samarbete, men också
franska socialister, som har en mera tveksam
hållning, och brittiska labourmedlemmar, som
representerar grupper, som är direkta motståndare till brittiskt medlemskap i EG.
Den näst största gruppen är den kristligt
demokratiska, som kallar sig Det europeiska
folkpartiet. Den har representanter från 7 av
medlemsländerna (möjligen 8 med de nya grekiska medlemmarna). Här finner man både
starkt konservativa politiker, bl a från Tysk
lands CDU/CSU, och politiker med mera
vänsterorienterade åsikter.
Så är det ett hopp ned till den tredje största
gruppen, som är den konservativa med 63 medkmmar, varav de 60 är brittiska konservativa,
en enda från Nordirland och två danska konstr\’ativa. Denna grupp kallar sig Den europeiska demokratiska gruppen. Den är en mindre
tvärnationell grupp än de flesta andra.
Den nästa i raden är den kommunistiska,
som i verkligheten består av två ofta starkt
oeniga grupper, nämligen de italienska kommunisterna och de franska kommunisterna
samt en ensam dansk folksocialist. De itatienska kommunisterna är i många frågor lika
EG-positiva som de franska är negativa. I åtskilliga frågor har den kommunistiska gruppen
också två ordförande, som ofta ger uttryck åt
rätt olika åsikter.
Den femte gruppen är den liberala gruppen,
som jag tillhör. Gruppen har bara 40 medlemmar, men den omfattar representanter från 8
länder och 12 partier och är därför en av de
mest tvärnationella i EP. 17 av de 40 medlemmarna är fransmän, som nästan alla är bland
president Giscard d’Estaings majoritetsgrupp i
EP (en annan del av denna majoritetsgrupp
har slutit sig till de kristliga demokraterna).
Blott Storbritannien är icke representerad i den
liberala gvuppen som en följd av den brittiska
\’alordningen, som också har medfört, att de
konservativa är starkt överrepresenterade i EP.
Man arbetar på att nå fram till ett valsystem,
som skulle göra det möjligt också för det brittiska liberala partiet – som är ett av Europas
största – att bli representerat i EP efter valet
1984.
Den sjätte och sista politiska gruppen är de
europeiska framstegsdemokraterna, som bara
har något dussin medlemmar, varav de flesta
år franska gaullister.
Resterande 5 % av EP:s medlemmar står
125
utanför de sex politiska grupperna. Hälften av
dessa har bildat en s k teknisk koordinationsgrupp för att därigenom kunna utnyttja de faciliteter, som EP ställer till de enskilda gruppernas förfogande. I denna koordinationsgrupp
finner man de 4 danska EG-motståndare, som
valdes av Den danska folkrörelsen mot EG. De
deltar i utskottsarbetet men representerar alltså ingen politisk grupp och intar en avvisande
och negativ hållning till praktiskt taget alla
frågor, som behandlas i EP.
Danmark är det enda land, som i valet hade
en lista på EG-motståndare, även om sådana
också finns bland de franska kommunisterna
och de brittiska labourmedlemmarna. Det är
dock knappt tal om ett egentligt organiserat
samarbete mellan dem. Förhållandet mellan de
4 danska EG-motståndarna och flertalet av de
övriga 12 danska medlemmarna i EP har på
sista tiden skärpts. EG-motståndarna har de
sista månaderna gått över till att använda mera
direkta aktionsmetoder i form av misstänkliggörande av EP och parlamentarikernas på-
stådda lönekrav och genom att åsidosätta de
regler, som gäller för EP:s arbete, däribland
tystnadsplikt beträffande arbetet i utskotten.
EG-motståndarna har tydligen funnit det nödvändigt att börja använda dessa medel för att
dra till sig samma uppmärksamhet, som de i
början av EG:s tid efter valet 1979 var föremål
för men som har avtagit sedan man blivit klar
över vad de 4 danska EG-motståndarna står
för. Den oftast förkommande talesmannen för
dem är för övrigt medlem av Danmarks kommunistiska parti.
Parlamentets arbetssätt
Arbetet inom EP försiggår dels vid ett månat- 126
ligt sammanträde som varar en vecka (enstaka
extraordinära möten förekommer, särskilt vid
budgetbehandlingen på hösten) samt vid utskottsmöten, som inkallas separat. Till skillnad
från plenarmötena i Strasbourg och (mera sällan) i Luxembourg äger utskottssammanträ-
dena nästan alltid rum i Bruxelles.
En fastställd mötesplats, som är många parlamentarikers önskan, finns det knappast nå-
gon utsikt till inom den närmaste framtiden.
Frågan härom är ofta en källa till debatt och
oenighet. EP har givit Ministerrådet en frist till
juni 1981 får att träffa definitiv uppgörelse om
EP:s fårläggning i framtiden.
Det har väckt mycken besvikelse i Luxembourg att stämningen tycks gå i riktning att så
småningom koncentrera EP:s möten till Strasbourg, medan utskottsmötena i fortsättningen
skall hållas i Bruxelles. I verkligheten är det ett
storre problem får EP:s fasta stab av medarbetare än får medlemmarna, ty i fciljd av ett gammalt avtal är generalsekretariatet placerat i
Luxembourg, där också flertalet av funktionä-
rerna bor.
För besökande vid EP är det ofta överraskande, att EP har flera officiella språk än FN,
nämligen 7, då grekiska nyligen har kommit till
som det sjunde. När Spanien och Portugal
kommer med, blir antalet nio. I motsats till
Kommissionen har EP inte något egentligt arbetsspråk, som engelska och franska.
Tack vare den effektiva tolkningen och översättningen är alla medlemmar i stånd att uttrycka sig på sitt eget språk och få alla inlägg
översatta till sitt eget språk. Det är dyrbart och
kräver att man anställer ett stort antal människor. Systemet verkar dock i praktiken bättre
än man skulle kunna tro, även om det väl med
tiden kommer att uppstå krav på att fOrenkla
språkproblemet. Det är ingen risk fOr att detta
sker genom att man gradvis skär ner antalet
erkända språk och t ex upphör med danska,
som är det språk som talas av det minsta antalet deltagare.
Att det läggs så mycken vikt på tolkning och
översättning menar man beror på att kray på
kunnighet i språk inte skall vara ett avgörandt
kriterium fOr att bli vald till EP. Men det är
nödvändigt att säga, att den som kommer till
EP och bara kan ett enda språk, nämligen sitt
eget, i praktiken kommer att få svårigheter att
få nödvändiga kontakter. Här är de danska och
holländska medlemmarna kanske i en bättrt
ställning än åtskilliga av deras kolleger från
större länder, därfår att det är tradition i dt
mindre europeiska länderna, att man normalt
kan minst ett och ofta flera främmande språk.
Översättning till så många främmande språk
kan också ge anledning till problem. Jag har
således av erfarenhet fått lära mig, att man intt
i ett tal i EP skall låta ett skämt fOtjas av en
allvarlig utläggning, därfår att det skratt, som
skämtet eventuellt framkallar, ofta kommer
fårst när man är inne i framfårandet av den
allvarligare synpunkten.
Slutligen äger en mycket viktig del av arbetet
i EP rum inom de sex politiska grupperna. Dt
möts minst en gång i månaden till ett flera
dagar långt sammanträde i någon av EG-Iändernas huvudstäder och träffas dessutom dagligen under den månatliga sessionen (under Il
av årets månader). Det är på dessa gruppmö-
ten, som man strävar att nå fram till gemensamma europeiska ståndpunkter tvärs över nationella skiljelinjer. Det är ofta vanskligt och
det lyckas långt ifrån alltid. Att det i alla fall
~ekas vid åtskilliga tillfållen är ett vittnesbörd
om hur mycket de nio medlemsländerna trots
allt har vuxit samman.
Tyngdpunkten i arbetet ligger helt klart på
dtt arbete, som utfåres i grupperna. Det är inte
tal om nationella delegationer i EP. Jag ser på
så sätt långt mera sällan mina landsmän i de
övriga grupperna än jag ser mina utländska
kolleger inom den liberale gruppen.
EP sysselsätter sig inte bara med de ämnen,
som täcks av det traktatmässiga samarbetet,
utan också med ärenden som faller in under det
politiska samarbetet mellan utrikesministrarna. Här är det ofrånkomligt, att också
säkerhetspolitiska frågor dyker upp, även om
egentliga fårsvarsangelägenheter mycket sällan
bthandlas. Men gränslinjen är ofta svår att
dra.
Beträffande EP:s hållning infår säkerhetspolitik och försvarspolitik kan man fastslå, att EP
Pärmarför årgång 1980
127
icke har någon kompetens – lika litet som nå-
got annat EG-organ – men ”att EP heller inte
har några ämnen, som är tabu. EP har redan
arbetat med frågan om en gemensam industripolitik på försvarsområdet och kommer inom
kort att taga ställning till Kommissionens reaktion på EP:s rapport härom.
Särskilt franska kommunister och gaullister
men också åtskilliga socialister vänder sig mot
att EP sysselsätter sig med utrikespolitiska frå-
gor, som tangerar säkerhetspolitik. Det finns
dock en stor majoritet inom EP, som är for att
EP skall ha rätt att taga upp alla slags frågor.
En långt mera kontroversiell sak är om EG:s
institutioner med tiden också skall ägna sig åt
uppgifter, som berör säkerhetspolitiken och
försvarspolitiken. Eventuella initiativ till ett utbyggt europeiskt försvarssamarbete kan dock
knappast ske inom den europeiska gemenskapen.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av
kronor 30: – på postgiro 7 27 44-6.
Europaparlamentets första 18 månader
ltuå artiklar i Svensk Tidskrift 1979 redogjordes
for de allmänna valen inom EG-ländema till det
•ya europeiska parlamentet. Vår korrespondent i
Danmark, redaktör Nie/s jgrgen Haagerup, som
lider det danska utrikespolitiska institutet i
Köpmhamn, är numera medlem i
Europaparlamentet. Han redogör i sin artikelfor
hrparlamentet är sammansatt och hur det
fimgerar; all ett parlament som har inte mindre
å 7officiella språk inte kan fungera alldeles
problemfritt är ganska självklart. Men han talar
också om parlamentets befogenheter och hur det
forejal/er att utvecklas. Att eil verkligt etablerat
ltJrlamenl så småningom kommer att draga till
sigen betydande makt inom EG är mycket troligt.
Den europeiska gemenskapen fick äntligen
1979 sitt första folkvalda organ, nämligen det
direktvalda Europaparlamentet (EP), bestående av 410 medlemmar från de nio medlemsländerna. Härtill kommer de 24 grekiska medlemmar, som l januari 1981 inträdde i EP.
EP avslutade i december för andra gången
sedan det första direkta valet behandlingen av
EG:s budget. Denna gång skedde det under
litet mindre dramatiska former än i slutet av
1979, då budgeten underkändes för första
gången i EG:s historia. Uppgörelsen mellan
Ministerrådet – EG:s beslutande myndighet –
och EP har nu ännu en gång visat, att starka
motsättningar gör sig gällande vad beträffar
karaktären av Gemenskapens arbete och framtid. Det är inget märkligt i att EP – tillsammans med Kommissionen, som är den permanenta myndighet, som utses av Ministerrådet
– står som företrädare för en utbyggnad av
EG-samarbetet, medan Ministerrådet, som representerar medlemsländernas regeringar, håller igen och föredrar en större sparsamhet än
Kommissionen och EP tycker om.
l motsats till vad som var fallet i december
1979 och de därpå följande månaderna är det i
år ingen öppen strid mellan Rådet och Parlamentet, som är de två bestämmande budgetinstanserna. Parlamentets majoritet tog emellertid i december 1980 en tilläggsbudget på ca l
miljard svenska kronor, som inte bara innehåller ett anslag till offrena för den stora italienska
jordbävningen utan också anslag till social- och
regionalfonden. Dessa senare är i motsats till
t ex lantbruksutgifterna s k ”icke-obligatoriska”. Denna kategori utgifter har Parlamentet
större inflytande över än de obligatoriska, som
utgör huvuddelen av EG:s budget. Flera med- 122
lemsländer med Frankrike i spetsen har vänt
sig mot den särskilda tilläggsbudgeten men har
inte fått tillräckligt medhåll i Ministerrådet då
det krävs kvalificerad majoritet för att kunna
förkasta Parlamentets beslut. Danmark tillhör
de länder som reserverat sig mot Parlamentets
beslut men har dock betalt sm andel av tillläggsbudgeten. Frågan om ett enskilt lands
vägran att betala till tilläggsbudgeten kan av
EG-kommissionen i förekommande fall föras
inför EG-domstolen.
Ytligt sett rör det sig om en konflikt mellan
på den ena sidan två integrationsivriga europeiska institutioner, som förväntas tala på Gemenskapens vägnar, och den tredje institutionen, nämligen Ministerrådet, som representerar de nationella intressena. Vid en värdering
av EG:s nuvarande situation medverkar dock
starkt att flera förhållanden gör sig gällande,
vilka verkar bromsande på en fördjupning av
den europeiska integrationen. Själva Europatanken har under åratal haft motvind och det
beror huvudsakligen på två förhållanden.
Det ena är den ekonomiska kris, som har
drabbat den västliga världen sedan 1973, delvis
framkallad och utlöst av den dramatiska h~j?-
ningen av oljepriserna. Denna kris har resulterat i stigande arbetslöshet, hög inflation och
stagnerande ekonomisk tillväxt. I detta sammanhang skall det erinras om att EG kom till
vid en tidpunkt, då grunden hade lagts till den
starkaste och kanske långvarigaste högkonjunktur, som vår världsdel upplevt, nämligen
från .slutet av 50-talet till början av 70-talet.
Den hade inte skapats av EG, men EG var inte
ensam om att dra fördel av den utan var också
istånd att göra detta på ett sätt som kom att
gagna alla medlemsländerna och de länder,
som Gemenskapen var i kontakt med.
Då denna högkonjunktur mattades av och
från 1973 avlöstes av den ekonomiska kris, som
vi ännu befinner oss i var EG i verkligheten
ganska illa förberedd på att ta på sig de svårig·
heter, som krisen utlöste. Medlemsländerna
blev mera upptagna av att ta tillvara sina egna
intressen och visade sig ovilliga att lämna över
nya uppgifter till EG. Därför har det inte gått
att utvidga EG:s verksamhetsfält, vilket avsikten hela tiden varit.
Den andra orsaken till den starka motvind,
som Europatanken nu befinner sig i, hänger
samman med det tidsmässiga avståndet till de
integrationspositiva tankar, som finns intagna i
Gemenskapstraktaterna. En ny generation av
politiker håller på att rycka in på scenen. Den
har ingen erfarenhet av det andra världskriget
och har mycket liten förmåga till inlevelse i de
erfarenheter, som ledde till utvecklingen av det
europeiska efterkrigssamarbetet.
Europeiskt samarbete
Det europeiska samarbetet har utvecklat sig i
alltmer mellanstatlig riktning, vilket bl a belyses av den omständigheten, att majoritetsbeslut i Ministerrådet efterhand huvudsakligen
baseras på enighet. Vidare har Kommissionen
enligt mångas mening mer och mer utvecklat
sig till ett initiativtagande sekretariat och därigenom i avtagande grad blivit den kraftkälla
för EG-samarbetet, som planerna var. Det direkt valda EP:s utvecklingsmöjligheter begränsas av de existerande traktatmässiga befogen·
heterna, vilka blott kan ändras genom enhälliga beslut av medlemsländer, och den ekonomiska krisen, som gör medlemsländernas rege·
ringar obenägna att utvidga EG:s finansiella
möjligheter. En alltmera viktig del av dessa är
dtn momsandel, som tillfaller Gemenskapen
&ån medlemsländerna. Hittills har man icke
vtlat gå utöver l % och i betraktande av prishöjningarna på lantbruksprodukter bromsar
drnna inställning en verklig utvidgning av aktiviteterna inom .EG.
På den positiva sidan måste man i alla fall
notera, att EG har kunnat hindra en tillbakagång till en nationell tullskyddspolitik och att
drn gemensamma lantbrukspolitiken alltiämt
fungerar först och främst tillfredsställande för
iirbrukarna med ett rikligt utbud av alla lantbruksprodukter.
l politiskt avseende har samarbetet mellan
dr nio – från första januari 1981 tio – medlrmsländerna utvecklat sig praktiskt taget obehindrat av de ekonomiska svårigheterna. Detta
politiska samarbete, som fungerar utanför traktaterna, har icke lett till att EG-länderna talar
med en stämma i alla frågor. Men överläggningarna om de utrikespolitiska angelägenheterna har nu nått en sådan omfattning, att
l·a~e enskilt medlemslands utrikespolitiska
beslutandeprocess i avgörande grad präglas
därav.
Det är därför icke oberättigat att tala om
ut1·ecklingen av en egentlig europeisk identitet
eller en europeisk dimension, även om den ser
ut att bli mycket olika mot vad Rom-traktatens
fader föreställde sig. Den är mindre dogmatisk
och mera pragmatisk. Den bygger icke på en
ruropeisk fårfattning får en federation eller en
konfederation, utan är baserad på en rad vanor
och regler, som är under ständig utveckling
både politiskt och ekonomiskt.
123
Det politiska samarbetet
Det kan vara anledning att påminna om att det
först och främst är detta politiska samarbete,
som efter den dåvarande svenska regeringens
uppfattning hindrade ett svenskt medlemskap i
EG. Det politiska samarbetet har också utvecklat sig ganska starkt, men det har icke blivit en
del av själva det europeiska samarbetets traktatsmässiga grundval. Det är numera inte tal
om någon suveränitetsbegränsning i samarbetet. Danmark samordnar naturligtvis sin utrikespolitik nu i långt högre grad med de övriga
medlemmarna av Gemenskapen än innan Danmark blev medlem 1973. Påståendet att Danmark därvid skulle ha blivit ”avlägsnat” från
Norden håller dock knappast vid en närmare
granskning. Det är sällan tal om egentliga konflikter mellan EG-länderna på den ena sidari
och gemensamma nordiska synpunkter på den
andra, även om sådana kan förekomma. Tendensen har snarare gått i riktning mot en större
överensstämmelse mellan nordiska och europeiska åsikter, vilket bl a framgår av röstningarna
under FN:s årliga generalförsamlingar och av
hållningen till en rad frågor vid konferensen i
Madrid.
Greklands anslutning och förhandlingarna
med Spanien och Portugal om inträde i EG
vittnar om att EG framdeles kommer att föra
en öppen politik särskilt gentemot de länder,
som söker inträde i Gemenskapen och som i
övrigt är villiga att uppfylla de förpliktelser,
som följer med.
Öppenheten gäller också mot länder, som
antingen inte kan bli medlemmar eller som har
valt som Norge och Sverige att tills vidare stå
utanför Gemenskapen. Härom vittnar särskilt
samarbetet inom ramarna av LOME-avtalen;
124
till de anslutna länderna har senast kommit det
oavhängiga Zimbabwe.
Greklands inträde den l januari och den
planlagda utvidgningen med Spanien och Portugal om få år – det slutliga datum är inte
fastlagt, ty förhandlingarna är inte avslutade –
betecknar enligt mångas uppfattning en viss
förskjutning av Gemenskapen mot söder. Det
är naturligtvis inte minst ett danskt utan även
ett tyskt och brittiskt intresse att förbindelsen
med andra länder ständigt hålls öppen, däribland till Norge och Sverige, och man har
välkomnat, att den norska regeringen nyligen
har tagit ett steg mot att bygga ut kontakten
med EG, däri inbegripet det politiska samarbetet på ministernivå. Det kan i alla fall vara skäl
att fastslå, att varken intagningen av nya medlemmar eller öppenheten gentemot icke medlemmar betyder ett utplånande av skillnaden
mellan medlemskap och icke-medlemskap.
Det är ett allmänt antagande, att utvidgningen av EG med nya medlemmar kommer
att försvåra en fortsatt integration. Men det är
inte i den utvidgade medlemskretsen som man
skall se det största hindret för en fortsatt integration i Rom-traktatens anda. Svårigheten ligger snarare i de långvariga ekonomiska problem, som alla västländer kämpar med, och i
det motstånd mot vidare utvidgning av EGsamarbetet, som kan konstateras särskilt i Storbritannien, men delvis också i Danmark. De
nya medlemsländerna, som är på väg in i Gemenskapen, är efter allt att döma anhängare av
en ivrigare integrationspolitik.
EP:s sammansättning
Mer än 95 % av Europaparlamentets 434 medlemmar har anslutit sig till någon av de sex
politiska huvudgrupperna inom detsamma.
När alla dessa grupper inte är så homogena
som inom åtskilliga europeiska parlament,
hänger detta i synnerhet samman med att EP:s
medlemmar inte bara kommer från 10 olika
länder med ofta mycket olika parlamentariska
traditioner utan också med att de har utgått
från mer än 50 olika politiska partier.
l skrivande stund är det ännu ovisst vilka
politiska grupper de grekiska medlemmarna
ansluter sig till, och då Grekland först 1981
kommer att hålla sitt första val till EP, kaa
fördelningen av de grekiska medlemmarna
ändra sig under årets lopp. Mot bakgrund aY
fördelningen av de 410 medlemmar, som vald~
i j uni 1979, kan man emellertid konstatera, att
den största politiska gruppen inom EP är dea
socialistiska, som rymmer mer än en fjärdedd
av alla EP:s medlemmar och som är den enda,
som har representanter från samtliga medlemsländer inom EG. Just därför är det en föga
homogen grupp. Den omfattar exempelvis åt·
skilliga tyska socialdemokrater, som går in för
ett utvidgat europeiskt samarbete, men också
franska socialister, som har en mera tveksam
hållning, och brittiska labourmedlemmar, som
representerar grupper, som är direkta motståndare till brittiskt medlemskap i EG.
Den näst största gruppen är den kristligt
demokratiska, som kallar sig Det europeiska
folkpartiet. Den har representanter från 7 av
medlemsländerna (möjligen 8 med de nya grekiska medlemmarna). Här finner man både
starkt konservativa politiker, bl a från Tysk
lands CDU/CSU, och politiker med mera
vänsterorienterade åsikter.
Så är det ett hopp ned till den tredje största
gruppen, som är den konservativa med 63 medkmmar, varav de 60 är brittiska konservativa,
en enda från Nordirland och två danska konstr\’ativa. Denna grupp kallar sig Den europeiska demokratiska gruppen. Den är en mindre
tvärnationell grupp än de flesta andra.
Den nästa i raden är den kommunistiska,
som i verkligheten består av två ofta starkt
oeniga grupper, nämligen de italienska kommunisterna och de franska kommunisterna
samt en ensam dansk folksocialist. De itatienska kommunisterna är i många frågor lika
EG-positiva som de franska är negativa. I åtskilliga frågor har den kommunistiska gruppen
också två ordförande, som ofta ger uttryck åt
rätt olika åsikter.
Den femte gruppen är den liberala gruppen,
som jag tillhör. Gruppen har bara 40 medlemmar, men den omfattar representanter från 8
länder och 12 partier och är därför en av de
mest tvärnationella i EP. 17 av de 40 medlemmarna är fransmän, som nästan alla är bland
president Giscard d’Estaings majoritetsgrupp i
EP (en annan del av denna majoritetsgrupp
har slutit sig till de kristliga demokraterna).
Blott Storbritannien är icke representerad i den
liberala gvuppen som en följd av den brittiska
\’alordningen, som också har medfört, att de
konservativa är starkt överrepresenterade i EP.
Man arbetar på att nå fram till ett valsystem,
som skulle göra det möjligt också för det brittiska liberala partiet – som är ett av Europas
största – att bli representerat i EP efter valet
1984.
Den sjätte och sista politiska gruppen är de
europeiska framstegsdemokraterna, som bara
har något dussin medlemmar, varav de flesta
år franska gaullister.
Resterande 5 % av EP:s medlemmar står
125
utanför de sex politiska grupperna. Hälften av
dessa har bildat en s k teknisk koordinationsgrupp för att därigenom kunna utnyttja de faciliteter, som EP ställer till de enskilda gruppernas förfogande. I denna koordinationsgrupp
finner man de 4 danska EG-motståndare, som
valdes av Den danska folkrörelsen mot EG. De
deltar i utskottsarbetet men representerar alltså ingen politisk grupp och intar en avvisande
och negativ hållning till praktiskt taget alla
frågor, som behandlas i EP.
Danmark är det enda land, som i valet hade
en lista på EG-motståndare, även om sådana
också finns bland de franska kommunisterna
och de brittiska labourmedlemmarna. Det är
dock knappt tal om ett egentligt organiserat
samarbete mellan dem. Förhållandet mellan de
4 danska EG-motståndarna och flertalet av de
övriga 12 danska medlemmarna i EP har på
sista tiden skärpts. EG-motståndarna har de
sista månaderna gått över till att använda mera
direkta aktionsmetoder i form av misstänkliggörande av EP och parlamentarikernas på-
stådda lönekrav och genom att åsidosätta de
regler, som gäller för EP:s arbete, däribland
tystnadsplikt beträffande arbetet i utskotten.
EG-motståndarna har tydligen funnit det nödvändigt att börja använda dessa medel för att
dra till sig samma uppmärksamhet, som de i
början av EG:s tid efter valet 1979 var föremål
för men som har avtagit sedan man blivit klar
över vad de 4 danska EG-motståndarna står
för. Den oftast förkommande talesmannen för
dem är för övrigt medlem av Danmarks kommunistiska parti.
Parlamentets arbetssätt
Arbetet inom EP försiggår dels vid ett månat- 126
ligt sammanträde som varar en vecka (enstaka
extraordinära möten förekommer, särskilt vid
budgetbehandlingen på hösten) samt vid utskottsmöten, som inkallas separat. Till skillnad
från plenarmötena i Strasbourg och (mera sällan) i Luxembourg äger utskottssammanträ-
dena nästan alltid rum i Bruxelles.
En fastställd mötesplats, som är många parlamentarikers önskan, finns det knappast nå-
gon utsikt till inom den närmaste framtiden.
Frågan härom är ofta en källa till debatt och
oenighet. EP har givit Ministerrådet en frist till
juni 1981 får att träffa definitiv uppgörelse om
EP:s fårläggning i framtiden.
Det har väckt mycken besvikelse i Luxembourg att stämningen tycks gå i riktning att så
småningom koncentrera EP:s möten till Strasbourg, medan utskottsmötena i fortsättningen
skall hållas i Bruxelles. I verkligheten är det ett
storre problem får EP:s fasta stab av medarbetare än får medlemmarna, ty i fciljd av ett gammalt avtal är generalsekretariatet placerat i
Luxembourg, där också flertalet av funktionä-
rerna bor.
För besökande vid EP är det ofta överraskande, att EP har flera officiella språk än FN,
nämligen 7, då grekiska nyligen har kommit till
som det sjunde. När Spanien och Portugal
kommer med, blir antalet nio. I motsats till
Kommissionen har EP inte något egentligt arbetsspråk, som engelska och franska.
Tack vare den effektiva tolkningen och översättningen är alla medlemmar i stånd att uttrycka sig på sitt eget språk och få alla inlägg
översatta till sitt eget språk. Det är dyrbart och
kräver att man anställer ett stort antal människor. Systemet verkar dock i praktiken bättre
än man skulle kunna tro, även om det väl med
tiden kommer att uppstå krav på att fOrenkla
språkproblemet. Det är ingen risk fOr att detta
sker genom att man gradvis skär ner antalet
erkända språk och t ex upphör med danska,
som är det språk som talas av det minsta antalet deltagare.
Att det läggs så mycken vikt på tolkning och
översättning menar man beror på att kray på
kunnighet i språk inte skall vara ett avgörandt
kriterium fOr att bli vald till EP. Men det är
nödvändigt att säga, att den som kommer till
EP och bara kan ett enda språk, nämligen sitt
eget, i praktiken kommer att få svårigheter att
få nödvändiga kontakter. Här är de danska och
holländska medlemmarna kanske i en bättrt
ställning än åtskilliga av deras kolleger från
större länder, därfår att det är tradition i dt
mindre europeiska länderna, att man normalt
kan minst ett och ofta flera främmande språk.
Översättning till så många främmande språk
kan också ge anledning till problem. Jag har
således av erfarenhet fått lära mig, att man intt
i ett tal i EP skall låta ett skämt fOtjas av en
allvarlig utläggning, därfår att det skratt, som
skämtet eventuellt framkallar, ofta kommer
fårst när man är inne i framfårandet av den
allvarligare synpunkten.
Slutligen äger en mycket viktig del av arbetet
i EP rum inom de sex politiska grupperna. Dt
möts minst en gång i månaden till ett flera
dagar långt sammanträde i någon av EG-Iändernas huvudstäder och träffas dessutom dagligen under den månatliga sessionen (under Il
av årets månader). Det är på dessa gruppmö-
ten, som man strävar att nå fram till gemensamma europeiska ståndpunkter tvärs över nationella skiljelinjer. Det är ofta vanskligt och
det lyckas långt ifrån alltid. Att det i alla fall
~ekas vid åtskilliga tillfållen är ett vittnesbörd
om hur mycket de nio medlemsländerna trots
allt har vuxit samman.
Tyngdpunkten i arbetet ligger helt klart på
dtt arbete, som utfåres i grupperna. Det är inte
tal om nationella delegationer i EP. Jag ser på
så sätt långt mera sällan mina landsmän i de
övriga grupperna än jag ser mina utländska
kolleger inom den liberale gruppen.
EP sysselsätter sig inte bara med de ämnen,
som täcks av det traktatmässiga samarbetet,
utan också med ärenden som faller in under det
politiska samarbetet mellan utrikesministrarna. Här är det ofrånkomligt, att också
säkerhetspolitiska frågor dyker upp, även om
egentliga fårsvarsangelägenheter mycket sällan
bthandlas. Men gränslinjen är ofta svår att
dra.
Beträffande EP:s hållning infår säkerhetspolitik och försvarspolitik kan man fastslå, att EP
Pärmarför årgång 1980
127
icke har någon kompetens – lika litet som nå-
got annat EG-organ – men ”att EP heller inte
har några ämnen, som är tabu. EP har redan
arbetat med frågan om en gemensam industripolitik på försvarsområdet och kommer inom
kort att taga ställning till Kommissionens reaktion på EP:s rapport härom.
Särskilt franska kommunister och gaullister
men också åtskilliga socialister vänder sig mot
att EP sysselsätter sig med utrikespolitiska frå-
gor, som tangerar säkerhetspolitik. Det finns
dock en stor majoritet inom EP, som är for att
EP skall ha rätt att taga upp alla slags frågor.
En långt mera kontroversiell sak är om EG:s
institutioner med tiden också skall ägna sig åt
uppgifter, som berör säkerhetspolitiken och
försvarspolitiken. Eventuella initiativ till ett utbyggt europeiskt försvarssamarbete kan dock
knappast ske inom den europeiska gemenskapen.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av
kronor 30: – på postgiro 7 27 44-6.